Skrivpuffsuppgift 60 - Lapptäcke

De stod mittemot varandra och det de såg var ett lapptäcke. Där alla bitar av nöden måste sys ihop, vare sig de passar ihop eller inte.
Så kände de det.
Som ett lapptäcke av känslor, av personlighetsdrag, av intellektuella tankar. Ett lapptäcke som inte alls hade haft bitar som passade ihop från början, men som någon tvingat och klippt så att de skulle bilda en enhet.

Hon tittade sig i spegeln och såg bara sig själv. Han tittade sig i spegeln och såg också bara sig själv. Men båda utgick från den inre bilden av sig själva. Och kunde inte se den andra, för bara sig själva. Hur svårt är det inte att lappa ihop någonting som är så diametralt olikt, tänkte hon. Han tänkte att det är så svårt att få ihop bitar som inte passar ihop.

Terapeuterna, en kvinnlig och en manlig, som satt i var sin fåtölj på motsatta sidan det gigantiska soffbordet tvinnade ihop sig i en tanketråd som mest liknade en spindelväv, tänkte hon. Fint vävt och egentligen obegripligt. Så strukturerat och i system som kunde få den starkaste att tappa fotfästet.
Han å sin sida tänkte att här satt två människor och trodde att de visste allting bättre. Terapeuter, my ass, tänkte han så. Och ilsknade till. Utan skäl. Utan att veta varför.

De två terapeuterna samverkade. Deras mål var detsamma. Att hitta vägar för paret som kommit till dem i nöd, för att söka nåd.

Terapeuterna såg de nödställda paret. Så lika varandra. De hade bara gått vilse i sina egna spegelbilder. I önskan om ett paradis, i önskan om att få vara sig själva, fast ingen av dem tvingade den andra, i önskan om frihet fast ingen av dem egentligen ville beskära den andras utrymme.

Kvinnan berättade sin historia. Mannen berättade sin historia. Och allting var likadant. Ingen av dem skilde sig från den andra. Men de såg det inte. Så enkelt var det, men ingen av dem såg det. Och båda upplevde gräset grönare på andra sidan.

Terapeuterna tittade på varandra, med gemensam blick. Att allting var likadant. Att paret bara inte visste om att det var så.

Men ingen av terapeuterna sa någonting. De lät paret berätta. Och mitt i berättelserna tittade paret på varandra, kvinnan och mannen som upplevde sig som tillskurna bitar i ett lapptäcke.
Plötsligt förändrades spegelbilderna och de såg den andra i sitt liv. Som en enighet. Så lika, fast fria och rena.

När kvinnan och mannen såg sig själva i varandra kunde de lappa ihop sina liv utan att klippa och skära i bitarna. Så var det för dem. De gick ut från terapimottagningen och tyckte båda att det var osedvanligt skickliga terapeuter de hade mött och lyckats hitta bland alla. I själva verket hade de gjort hela arbetet själva.
i själva verket var de lika som smultron uppå strå, med en eller annan säregenskap.

Lapptäckte kändes plötsligt bekvämt och välsytt.
De räckte varandra händerna och vandrade hem. Utan att känna annat än att nu var de på väg till ett annat liv, sådant de önskat det.