Skrivpuffsuppgift nr 73 - Överraskningen

"Det kom som en överraskning, men så här i retrospektivet, vad annat kan man vänta sig i en värld som vår!
En försommardag förra året, fick jag ett telefonsamtal. Jag kommer ihåg att jag satt på altanen, i en solstol, och njöt av värmen. En av de där dagarna jag ändå skulle ha kommit ihåg, eftersom det var närmare 35 grader. Jag älskar värme. Jag älskar att smekas av solens strålar.

Jag hade somnat och drömde skönt när jag väcktes av signalen från telefonen. Ett avlägset ringande som kom allt närmare och till slut fick mig att vakna.

Svettig och med bultande hjärta, sprang jag in i huset för att ta telefonen. Jag hittade den inte först, trådlösa telefoner har en tendens att aldrig ligga där de ska. Men signalerna fortsatte och till slut hittade jag med ledning av ljudet, telefonen under soffbordet i vardagsrummet.

'Angelica', svarade jag.
Först var det tyst, sedan kom det som fick mig att vilja kräkas.
'Vi har din man. För att du ska få honom tillbaka levande vill vi ha tre miljoner. Euro, alltså. Vi återkommer.'
Klick. Så las telefonen på. Jag stirrade på luren jag höll i min hand. La den på soffbordet. Tog upp den igen och ringde polisen.
'Polisen, vad kan jag stå till tjänst med', svarade en kvinna.
'Min man är kidnappad', sa jag. Det minns jag så väl. Att jag använde just det ordet.
'Jag kopplar dig vidare omedelbart', sa hon. 'Vänta'.
Ja, sen fick jag kontakt med polisen och allt rullande igång.
Några tre miljoner Euro ägde jag ju inte. Och polisen som ledde hela operationen sa att jag inte skulle betala några pengar heller. Det var inte deras policy, sa han.
Det var precis vad jag hade väntat mig. Jag skrek och grät, men det hjälpte inte. Jag gick till banken för att försöka låna pengarna. Men fick nobben, förstås. Jag grät ännu mer. Jag var bevakad av poliser dygnet runt. De satt i mitt hus och bevakade alla samtal som kom in. Och avlyssnade. Kidnapparna ringde bara några samtal till. Jag fick hela tiden nya order från poliserna. Att jag skulle förhala det hela. Att jag skulle låtsas att jag ville betala kidnapparna. Men till slut gick det inte längre. Kidnapparna slutade ringa. Och vi förstod alla att det betydde slutet för Ernest, min man.
Han hittades mördad. I en container. Det var ingen vacker syn och han såg förvånad ut, tyckte jag. Det förvånade mig inte. Han var ju en omtyckt man och trodde sig nog inte ha några fiender. Det var hans stora misstag.

Jag tyckte ju att jag planerat allt in i minsta detalj. Jag tyckte att jag spelade upp allting så bra. Att jag lurade polisen. Det kom som en överraskning att en av dem jag lejt tjallade på mig. Men vad annat kan man vänta i värld som vår. Jag får skylla mig själv att jag litade på klåpare."