Skrivpuffsuppgift 83 - En annorlunda fobi

Ruben var paniskt rädd för bilar. Och det hade han varit ända sedan han var en liten pilt. Hans mamma hade berättat vitt och brett om det! För alla, som ville lyssna, eller för den delen även för dem som inte ville lyssna.
Att hon förstärkte hans rädsla så att det så småningom cementerades till en fobi, hade hon aldrig förstått. Hon var den sorten, hans mamma, som tjattrade på. Utan att se sig om, utan att ta hänsyn.

Dessvärre var hans pappa likadan. Men av ett annat skäl. Han var som besatt av makt. Att vara i överläge. Samtidigt som han alltid visade förakt för det han kallade svaghet.

Rubens fobi, var en definitiv svaghet. Inte tu tal om saken.
-Det blir aldrig någon riktig karl av den, sa han föraktfullt till middagsgästerna när han presenterade sin son. En riktig karl är inte rädd för bilar.

Om man önskar någonting tillräckligt hett, så blir det så. Hans fars eviga tjatande om att han inte skulle bli karl nog blev en självuppfyllande profetia. För han fortsatte känna den fobiska rädslan. Men inte nog med det, han fick panikångest varje gång han såg en bil, om den så bara stod parkerad. Rädslan var naturligtvis inte rationell och det visste han själv. Som alla med neuroser hade han självinsikt. Men han visste inte rikigt vad han skulle göra åt den, paniken!

Rubens kroppskonsitution hade med åren blivit allt mer krum och mager. Som om själva rädslan hade förkrympt honom. Han vågade sig inte på kvinnor, som en följd av detta. Och blev ytterligare skälld för att inte vara karl. Pappan kunde slå till honom med knytnäven över bröstet i en manlighetsrituell gest. Men effekten blev alltid att Ruben tappade luften. Och blev ännu mer kränkt och ännu mindre karl. I sin fars ögon.

En dag bestämde han sig för, att nu fick det vara nog. Han önskade ingenting hetare än att bli av med sin fobi, att kunna våga sig ut på stan om så bara för att handla en bit mat. Eller för att om möjligt träffa en kvinna. Fobin för bilar hade också gett honom social fobi. Han vågade sig helt enkelt inte ut. Inte ens vågade han promenera den korta biten till sitt föräldrahem, än mindre den något längre vägen till sitt jobb, som mattelärare. På vägen mötte han alldeles för många bilar. För att inte tala om ambulanser och brandbilar eller polisbilar. De skrämde honom mer än någonting annat. Och det gjorde honom än mer osäker på sig själv och vem han var.

Denna morgon steg han upp i god tid, klädde sig i de snyggaste kläderna han hade. Borstade håret som stod som en sky runt hans huvud. De mörka lockarna var stora och som rullade på papiljotter. Hade han bara vågat hade kvinnorna hängt som klasar runt honom, hade hans mor sagt honom många gånger.
Han tog tandborsten och borstade noga varje tand tills den blänkte. Han stänkte lite rakvatten på sig och sträckte upp sig i sin fulla längd. Inte så dåligt ändå, tänkte han.
HAn satte sig vid köksbordet och inväntade att klockan skulle slå nio.
Prick nio lyfte han telefonen slog ett nummer, som han ritat ned på en bit papper.
-KBT-kliniken, svarade en vänlig mansröst. Vad kan jag stå till tjänst med?
-Jo hmmm, Ruben harklade sig, jag skulle behöva hjälp.
-Jaha, med vaddå? Frågan var objektivt ställd.
Ruben harklade sig igen och drog med den smala handen genom lockarna, som om styrkan likt hos Herkules satt i håret.
-Jo, jag har fobi mot bilar. Och det har förstört mitt liv. Skulle ni kunna hjälpa mig med detta?
-Absolut, svarade mannen i andra änden med en självklarhet som bara den som vet någonting kan ha. Vill du ha en tid hos någon av våra specialister?
-Ja tack, det hade varit väldigt vänligt. Ruben kände hoppet tändas i bröstet.
-Om två veckor exakt har vi en tid klockan nio på morgonen. Hur tar du dig hit?
-Jag promenerar, svarade Ruben. Och kände den där välbekanta skräcken krypa innanför huden.
-JAg kan skicka någon att möta dig, om du tycker det är svårt att gå mitt under den mest trafikerade tiden som ju klockan nio är, sa mannen.
-Nej, jag ska klara det själv!Sa Ruben stärkt av att han klarat av att ringa till kliniken.
-Det låter som en bra början, sa mannen. Du är välkommen då!
-Tack så hemskt mycket, sa Ruben med handen för munnen. Han hade en känsla av att han tagit sig vatten över huvud, och hade tvingat sig själv att hålla tillbaka en önskan om att säga att han nog inte ville ha en tid ändå.

Nästa impuls var att ringa modern, men han bestämde sig för att inte berätta någonting för någon. Samtidigt fick han också en ingivelse. Det var dags för honom att hålla huvudet högre. Från och med nu. Och att han skulle sträcka på kroppen så att han såg ut som en människa med självkänsla, inte en underkuvad hund.
Jag ska nog bli man, far, tänkte han i nästa sekund. Du ska få se!