Utmaning 2010:292 - 27 oktober

Skenbart

Mitt liv var så, där vid havet, med Oskar.
Till den dag då Märta kom. Märta kom med ljuset. Med sin stora allomfattande kärlek.

En dag, stod hon på vår terrass. Hon hade kommit med båt. Ut till vår stillhet.
Jag tittade på henne, först med skepsis, men när jag såg hennes sneda leende blev jag häpnadsväckande förälskad. Hon var inte vacker, men hon var det ändå.

Nej, Märta var tjock, älskvärd och intelligent. Och hade en blick som fångade, nästan hypnotisk.
- Jag tänkte, sa hon, att jag skulle se vem det var som bor här. Hennes stämma var mörk, som om den kom någonstans lång inifrån. Behaglig smög den sig in i mitt öra.
Det var gråväder, havet slog mot stranden, ilsket och fradgande. Regnet strilar ned och Märta, fast jag inte visste hennes namn då, hade sydväst och oljerock, en likadan som Oskars.
Oskar kom till dörren, nyfiken, fast det egentligen inte var hans natur, men dragen till rösten i dörröppningen.
Jag kände hans andedräkt uppepå hjässan. Han puttade upp dörren så att den stod på vid gavel, regnet öste in och jag som stod främst blev blöt liksom både tröskel och hallgolv.

-Men kom in, sa han, kom in. Han böjde sig över mig och tog Märtas hand i sin. Välkommen till oss här i Ensligheten. Ja, så heter vår del av världen. I Ensligheten bodde bara jag och Oskar. Och havet.

Märta tvekade inte, inte ens ett litet ögonblick. Hon trampade in över tröskeln och jag fick flytta mig åt sidan.
Det förstod jag senare. Att tvekan aldrig bott i Märta.
Eller kanske förstod jag det genast.


Hon hängde sin sydväst en krok och sedan tog hon av sig den stora oljerocken och hängde den på en annan. Kroken tycktes bågna under tyngden, eller möjligen buga sig i vördnad.

På ryggen bar Märta en ryggsäck. Den tog hon av och lade på golvet intill oljerocken. Det var en stor och såg tung ut, en skopa hängde på ena sidan, ett par kängor på andra.

Hon rätade på ryggen, log ett vänligt men fortfarande snett leende och sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den, förundrad och förälskad.
-Märta, sa hon. Märta.
-Ingrid, svarade jag i det hon vände sig mot OSkar. Hon tog hans båda händer mellan sina.
Hans ögon blänkte som i feber.
-Märta, sa hon igen.
Hans namn, liksom släpade sig ur hans mun. Adamsäpplet guppade under halsens hud. Han svalde.

Hon stod kvar med hans händer i sina. Och jag var stum och paralyserad.
Märta nickade. Ni vet som man gör när man önskar att någon ska säga något. Men varken jag eller Oskar förmådde.

Hon släppte Oskars händer, och vände sig mot mig, klappade mig på axeln. Det fick mig att vakna ur vad än det nu var för tillstånd jag befann mig i.

-Åh, sa jag. Kom in kom in. Återupprepade det som Oskar hade sagt. Med samma tonfall och tonläge.
Jag fick för mig att jag måste visa vägen, fast jag långt inne i någon vrå av mitt medvetande visste att hon visste vägen.

I köket, drog jag ut en stol. Och bjöd henne att sitta. Hon skakade nekande på huvudet.
-Jag vill gärna se hur ni har det, sa hon som om hon var en avlägsen släkting eller gammal vän som plötsligt fått för sig att hälsa på. Som om hon kände oss. Och jag, jag kände att så var det.
Men ändå var hon alldeles ny i vårt kök, i vårt hem. Vi hade aldrig träffat henne. Märta.

Oskar stod i köksöppningen, och glodde. Ja han glodde verkligen på henne.Det är sant. Inte kom han sig för med att säga något. Allt var mycket märkligt.

Ensamheten och havet, Ensligheten. Där var vi. Men det kändes plötsligt inte så ensamt. Märta fyllde rummet, huset och hela vårt liv. På ett alldeles utomordentligt märkligt vis.
Och ingen av oss frågade vem hon var. Inte då. Kanske aldrig egentligen. Men jag älskade henne, från första stund. Det är då ett som är säkert.

Sorgesång -spåren av en människa

Om än

Om än du går din egen väg
Vi finns och du finns här
Om än du lockas av svalkande himmel
Håller vi dig i våra hjärtan
Ömt som modern sitt lilla barn
Om än du funnit en annan plats
Finns spåren av dig i marken där du gått.


Dina spår

Dina spår finns kvar
bland din barndoms stenar
Än kan vi höra ditt hjärtas slag
Vi känner din hand
som oss stillande smeker
Du viskar med ömhet
Jag finns hos er

Utmaning 2010:281 - 16 oktober

Bett


Ann-Katrin tillhörde dem som de styva tjejerna utsatte för spott och spe. Det fanns skäl till det, menade de där tjejerna som alla killar ville ha chans på och som alla andra tjejer helst ville vara.
Det var inte precis så de uttryckte sig, Linda, Sandra och Kelly. Nej, det de sa var: "Va då, typ, hon är ju så jävla ful! Kolla in tänderna. Hon ser ju för fan ut som farmor Anka". Så sa de och rättfärdigade sig med det. Ibland la de till: "och så är hon flata också, så jävla äckligt".

Ann-Katrin var tretton år och vare sig ful eller homosexuell. Fast det spelade ju ingen roll. Hon brydde sig varken om att de sa att hon var ful eller att hon var flata. Det som spelade roll var att hon var och förblev så ensam och att hon måste vara rädd hela tiden. Och så var hon tystlåten, lite av ensamvarg, ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Hon blev arg, inom sig, men försvarade sig aldrig, för på utsidan förblev hon neutral. Som om ingenting bekom henne.

Ann-Katrin hade överbett eftersom hon sugit på tummen länge. Länge. Fram till dess att hon var tio år. Tandläkaren gav henne tandställning. Och överbettet försvann. Men inte för Linda, Sandra och Kelly. Det fanns de som tyckte mycket om Ann-Katrin, främst var det Josefin. Men hon vågade inte visa det. Linda, Sandra och Kelly var inte att leka med.
En vårdag stod Ann-Katrin i en skogsdunge och tittade på de nyfödda blåsipporna som precis slagit ut, i skogsdungen invid skolan. Hon blickade upp mot solen, som stod högt på himlen. Det var varmt och skönt. Hon tänkte,som så många gånger sedan hon var tio år, att allt nu skulle vara över. Överbettet var reglerat och hon såg ut som de andra tjejerna. Hon hade ett hårsvall som var avundsvärt. Hennes ögon var ljust blå, som färgen på Vicks blå halstabletter. De som låg i en påse med en isbjörn utanpå.

Så stod Linda, Sandra och Kelly intill henne. De puttade på henne, naglade fast henne med sina blickar av hat. Puttade henne igen, så att hon nästa föll. Ann-Katrin försökte le, så att de skulle se den raka tandraden, som numera saknade överbett.
"Vad flinar du åt", sa Linda. Hon var den som var härförare. Den som ansågs tuffast, snyggast. Hon hade turkos ögonskugga och rosa läppstift. Håret i en hästsvans fast på sidan av huvudet, inte baktill som Ann-Katrin. Hon tuggade på ett tuggummi som luktade Hubba-bubba.
De puttade henne igen, och plötsligt gick Ann-Katrin i en cirkel, fast hon inte ville. De tre tjejerna, de avundsvärda, avskyvärda, följde henne. Ropade och skrattade.
"Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata". Om och om igen.
Det kom flera från klassen och ställde sig intill och beskådade det hela. Fniss hördes. En och annan kastade glåpord rätt i ansiktet på Ann-Katrin är hon passerade.
Ytterligare några flickor gick rätt in i ringen och föll in i kören. "Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata".

Några av de andra flickorna stod kvar utanför, tysta. Ann-Katrin försökte fånga Josefins blick. Vädja. En gång, två gånger. Men sen gav hon upp.

Ringen tätnade och till sist snurrade Ann-Katrin nästan runt sin egen axel. Till dess att hon gav upp. Hon satte sig ned. Och grät.

Oskars röst hördes över hela nejden. Oskar gick två klasser över. Han var femton år och stor och säkert väldigt stark. Alla var kära i Oskar. Alla utom Ann-Katrin. Hon var inte kär i nån.

Nu röt han. "Låt henne för fan vara".

Det blev tyst. Linda, Sandra och Kelly och de andra som hängt på, blev tysta. Linda gick emot Oskar. I plötsligt mod.
"Äh, håll käften. Hon är bara en ful jävla dumbrud, vad bryr du dig!"
Oskar knuffade till Linda så att hon föll, nästan. Och blev rädd. Jätterädd.
"Det är du som är en ful jävla dumbrud", morrade han och gick fram till Ann-Katrin. Han räckte henne sin hand och när hon sträckte sin mot honom, tog han den i sin. Ann-Katrin tittade i marken, medan han försökte fånga hennes blick. Så drog han upp henne.
"Är du okej", sa han. Hon nickade med blicken fortsatt fäst i marken. Han vände på klacken och gick.

De andra, snygg- och tufftjejerna stod tysta, förstummade. Lite rädda och lite imponerade.
Linda gick fram till Ann-Katrin och ställde sig tätt, tätt intill henne.
"Passa dig din jävla fula dumbrud. Tar du Oskar, får du stryk". Sen vände hon på klacken och de övriga, det vill säga Sandra och Kelly, följde efter henne. Linda knyckte på nacken. Och hårtofsen tycktes ha förlorat en del av sitt högmod, den hade liksom fallit ned en aning och såg med ens mindre uppnosig ut.

Linda, Sandra och Kelly hade ett hemligt möte, där de kom överens om att de måste få Oskar att inse att Ann-Katrin var en jävla dumbrud och att hon var flata.

Sommaren kom och Oskar gick ut nionde klass. Utan att vare sig Linda, Sandra eller Kelly hade lyckats övertyga honom om att Ann-Katrin var en jävla dumbrud. Han brydde sig hel enkelt inte och det sa han till dem. Var och en.

"Men", sa han, "rör ni henne igen, eller är taskiga, kommer jag tillbaka och flår er levande. Precis som min farsa flår sälen".

Utmaning 2010: 278 13 okt

Samband


Vid havet lever jag som om tiden ingenting betyder. Där strosar jag under årets alla dagar, längs med stranden. Jag hittar en sten och slänger den i vattnet, den slukas och försvinner för mitt öga.
Där kan jag andas. Vid havet kan jag leva. Ingen annanstans blir jag.

När jag står på sanddynen precis vid vårt hus och ser ut över vattnet, finner jag mig själv.

Havet är ömsom en vildhäst som skenar, frustar och sparkar och ömsom en orm som latar sig i solljuset. Inte en krusning över hennes rygg.

Här lever jag med Oskar. Oskar som är havets son.
Hans händer är stora och sträva, ansiktets hud är fyllt av fåror och våldsamt vackert. Hans kyssar är lika salta som havet.
Honom älskar jag.

Vi har levt här i all evighet. Oskar och jag. Kanske hade vi båda haft glädje av att fara någonstans. Kanske bo på slätten, där allt är åker och bete, i staden där allt är ljus och ljud eller i skogen där mörkret alltid råder. Men det blev aldrig så. Genom havet andas vi och lever vi. Någon annan längtan har vi aldrig haft.

Oskar tar sin oljerock över axlarna och går ned till stranden. Jag följer honom, tätt intill, vid hans sida. Vi tar segelbåten ut till havs, då älskar jag honom mer än någonsin annars. Vårt språk är tystnaden, ett språk som ingen annan känner. Vi talar endast genom huden och jag sitter intill honom och njuter dofterna av tjära, salt. Där är harmonin fullständig. Och ingenting kan någonsin bli annorlunda.
Ute på havet när stiltje råder, älskar vi varandra. Hett och innerligt. Våra kroppar stänks av det heliga vattnet.

Medan vi lever här, vid havet, där ingenting egentligen händer, där allting som hör andra människor till inte finns, lever människor på andra platser ett annat liv. Där mäter man på annat sätt än vi. Där går allting fortare och där finns ingen stiltje. Jag tycker synd om dem. Ensamhet är alltid större där många människor befinner sig.
Ensamheten är ingenting här, vid havet är allting ensamt, men hör ändå evigt ihop.

Utmaning 2010:273

Jag, en nomad

Jag är nomad och jag vandrar helst på nätterna.

Nätterna är så vackra. Jag är kanske inte lyckligast då, men ensamheten tycker jag om. Om natten är jag ensam.

Jag har inga mål, det är vandrandet som ger mitt liv mening och innehåll. Med oro i själen och den stora ensligheten ständigt närvarande för mig mina tålmodiga fötter bort och framåt. Min hud tål inte längre solen.

Jag irrar inte. Men att veta vart jag ska är inte viktigt. Öster, väster, söder, norr har jag sett. Det jag söker är min egen karta.
Vart jag går följer min skugga mig. Under fötterna är sanden sval och dess dyn har rundad vänlig figur.

När jag lägger mig till vila hör jag djurens råmande och skriande, människors rop och prat och sömnen kommer till mig. Oron är inte längre.

Utmaning 2010:277- 12 oktober

Hel


Jag studerade urnan eller snarare det som en gång varit en urna. Dess skärvor låg som mosaisk konst utbredd på terrassen. Blodrött och azurblått, grönt och ockra. Det var vackert på något vis och fick mig att tänka på synagogans mosaikblomma. Den som förfört mig en gång för länge sedan.
Jag böjde mig ned för att plocka upp skärvorna, men ångrade mig och släppte taget om den jag precis tagit i min hand. Skärvan föll tillbaka, nästan på samma plats som jag tagit den ifrån.

Det var som om de tillsammans utgjorde en karta av någonting som var mig bekant. Färgstarkt och vackert, men splittrat och utan sammanhang. Ingenting hängde samman. Eller också hörde allting samman. Om jag bara kunde få ihop dem.

En efter en studerade jag dem, en del av dem var sköra i kanten, några spetsiga och ytterligare någon hade mjuka, nästan rundslipade kanter.


Mitt i låg en liten, men kraftig skärva, intakt. Den var just blodröd óch alldeles underbart vacker. Jag kände kärlek till den lilla skärvan och ville ta den i min hand, men vågade inte. Med ett finger smekte jag varsamt dess lena yta.

Jag satte mig på huk, började plocka ihop bitarna, föra dem tillsammans. Följde färgerna och mönstren.

På min terass låg nu en matta av urnans alla skärvor. Mitt i låg den blodröda och lyste.

Utmaning 2010:275 - 9 oktober

Om någonting totalt galet

Genast han vaknade,var han på det klara med att någonting inte var som det skulle. Luften var tunn eller tung - han kunde inte klara ut skillnaden - och mörkret tätt. Han blinkade ett antal gånger extra. Kanske var det så att hans syn blivit än sämre, men det förklarade inte att det var svårt att andas.
Plötsligt förnam han så en lukt som kändes märkligt bekant och ändå obekant. Men vad var det för doft som var så påträngande?
Han blinkade ytterligare en gång, mörkret var fortfarande kompakt.

Känslan av tyngd över bröstet blev allt starkare. Lungorna kändes ihoppressade. Och den märkliga lukten blev tydligare för varje andetag.
Han rörde på tårna, jo då de fungerade som de skulle. Han vicklade på höger handled och den fungerade väl, den också. Så på vänster. Fungerade.
Han vred på huvudet, än åt vänster, än åt höger. Han började försiktigt dra upp höger ben mot bålen. Det tog stopp. Inte för att benet inte ville lyda, utan för att någonting tog emot. Han lyfte bägge armarna en liten bit, jo då de fungerade också.

Tankarna malde runt, runt. Nästlade in sig i varandra i ett virrvarr av knutar, vilka var och en möjligen förutsatte att en annan löstes upp.
Den gordiska knuten, tänkte han i ett ögonblick av klarsyn. Det kanske är som den gordiska knuten. Mycket enklare än jag tror.
Men hur han än försökte kom ingen lösning till honom.

Andningen blev allt tyngre, trycket över brösten större. Jord och trä. Det luktade jord och trä.
Han ville åter göra ett försök att röra sig, men kroppen lydde honom inte. Den var som bortdomnad.
Var det inte väldigt svart omkring honom? Som om ögonen inte ville vänja sig. Kanske var allt en dröm, tänkte han så. Snart vaknar jag och allt är som vanligt.

Men han vaknade inte. Drömmen, om det nu var en dröm, fortsatte.
Satt jag inte nyss vid middagsbordet med Solveig? Jo, så var det. Hon hade kysst honom på pannan, serverat honom vinet. Det blodröda rann ned i hans glas. Det mindes han tydligt.
Men var befann han sig nu?

Långsamt blev hans tankar allt luddigare i konturerna. Knutarna förvandlades till ett segt slem. Tungan lydde inte, han kunde inte svälja.
Han kom på sig med att inte andas. Ryckte till. Tog ett kippande andetag, där fanns inte mycket luft.
Jord och trä. Jord och trä. Det var vad det luktade. Den påföljande tanken förlamade honom helt. Han andades inte längre. Hjärtat var det enda som slog. Ett, två, tre slag. Sedan ingenting.


-Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.
De sörjande tog en efter en, en näve jord och slängde ned på kistan. Änkan slängde också en kyss ned i det svarta hålet där jorden var lera. Sedan vände hon sig om och gick därifrån. Ett leende smög sig över ansiktet. Ett leende ingen såg.

Utmaning 2010:276- 11 oktober

Försoning

Hjärnan arbetade på högvarv. Samtidigt slog fingrarna frenetiskt på tangentbordet, i samma höga tempo. Planen.
Håret låg klistrat mot hjässan, trots att det redan var kallt ute och huset ännu inte fått en behaglig temperatur. Stenhus måste liksom människan värmas upp inifrån och ut. Väl varmt behåller det värmen.
Planen var snart fullödig. Så skulle hämnden verkställas. Så skulle hon äntligen få ro.
Med övertygelse om att just det var en sanning, skrev hon ned allting i minsta detalj.
Ibland dröjde hon vid ett ord, smakade på det, sa det högt. Perfektion.
Så planen var perfekt, orden perfekta, ingenting lämnat åt slumpen. Hämnd var ingen slump.

Inuti glödde hatet. Det närde samtidigt som det åt av henne. Och ju mer hat, desto mer drevs hon framåt i sina planer på hämnden.

Hon skrev ut från dator, dokumentet blev flera sidor långt. Det rasslade och gnydde från skrivaren och hon läste med stigande njutning orden, som just så perfekta som hon velat ha dem, stod i punktform. Från första steget till sista.

Därefter la hon dokumentet i en mapp, öppnade säkerhetsskåpet där hon förvarade sina jaktvapen. Hon la mappen på hyllan högst upp, i skåpet. Stängde och vred om kodlåset. Det klickande ljudet och så var dörren låst. Hon drog en extra gång för säkerhets skull, i dörren. Ingenting fick lämnas till slumpen.

Därefter gick hon till sängs. Timmen var sen och tystnaden stor. Runt henne slöt sig mörkret när hon släckte sista lampan och kröp ned i sängen.
Så snart hon lagt huvudet p+å kudden började ljuden återkomma. Nattljuden. Knarret från trappan, vars trä reste sig mödosamt, vattnet som droppade från kranen i köket, suset från hängbjörkarna utanför sovrumsfönstret. Trygghetens ljud. Hon somnade och sov drömlöst hela natten.

När hon vaknade var det fortfarande mörkt. Men gryningsljuset syntes i öster, som genom starrsjuka ögon. Hon tittade på sin väckarklocka och insåg att det var dags att stiga upp.
Kroppen sträcktes ut, lem efter lem, och hon kände efter att alla muskler fungerade och satte sedan ned en fot i taget på det kalla stengolvet. Hon tassade på tå in i badrummet där värmen fanns.

Hon ställde sig i duschen och lät vattnet forsa över huvudet. Snart steg hon ångande ut ur duschen och klädde sig. Svarta kläder från huvud till fot. Hon drog snabbt fingrarna genom håret, de korta och styva hårstråna strävade emot.
Hon målade sig. Svarta kajallinjer runt ögonen förstorade dem och underströk det svarta i blicken. Hon tittade på sig själv, nöjd. Nöp sig lite i läpparna, de svällde ut en aning.

Strumporna var tjocka och hon frös inte längre om fötterna när hon gick ned för trappan till köket. Kaffet hon bryggde var svart som beck. Medan det rann ned i kannan gick hon till vapenskåpet och hämtade sin mapp. Hämndens mapp. Hon synade den med stolthet. Härinne vilade en plan, en hämndens plan. Och den skulle hon sätta i verket idag.
MEdan hon satt med kaffekoppen till läpparna, läste hon igenom allt vad där stod skrivet. Från punkt till punkt. '
Det märkliga hände att för varje punkt blev hennes lugn allt större, lystnaden efter hämnd allt mindre. När hon vände sista pappret tog det ett par minuter innan det gick upp för henne. Hon tittade ut över naturen kring huset. Solens ljust gula strålar snuddade vid den frostbetäcka gräsmattan. Det var ofantligt vackert.

Hon tog sin kopp och gick ut på trappen. Luften var höstkylig och nöp kinderna, dofterna av jord silade sig in i näsan.
I ena handen höll hon mappen. I den andra kaffekoppen. Ett ord, ett enda ord kom till henne. Försoning.

Utmaning 2010:251 - 15 september

Trafik

Sommarmorgonen var kvalmig. Hettan hade varat i en månad precis. Selma och Samuel pustade inomhus, med stängda fönster och dörrar. Fläktsystemet dånade och luft blåstes ut. Kall luft, men det verkade inte ha någon som helst effekt. Den instängda luftens täthet tycktes motverka kalluften.

På radion spelade någon på elorgel, melodin var bekant, men hjärnorna var överhettade och melodikryssets lodrätt 15 stod tom därför.
Det sprakade i radion och musiken tystnade.
En röst.
-Ett meddelande från trafikredaktionen.På riksväg 11 mellan Malmö och Staffanstorp i nordöstlig riktning har en singelolycka inträffat. Vägen är avspärrad, och räddningstjänsten räknar med att den kommer att vara så fram till 13. Alla trafikanter hänvisas till E22 mot Lund.
Tystnad.
Elorgeln började ljuda med ett hiskeligt ylande. Selma och Samuel suckade och pustade.
-Jag kan inte. Kommer bara inte på. Selma torkade av den svettiga pannan. Hur många grader är det här inne?
-Vet inte. Jag kommer inte heller på vad det är.
Åter igen sprakade det i radion. Musiken försvann.
En röst. Samma röst som nyss.
-Ett meddelande från trafikredaktionen. Ambulans på väg mot Lunds universitetssjukhus på E22:an. Man väjdar om fri väg. Håll undan när ambulansen kommer. Mycket brådskande p g a akut och livshotande skadad i ambulansen-
Meddelandet upprepades. Sedan tystnad.
Samma elorgeloljud.
Samuel torkade nu svetten från pannan.
-Jag kan fortfarande inte komma på vad det är för låt. Nåt från schlagerfestivalen kanske?
-Jag vet inte jag. Selma torkade under de tunga brösten. Svetten rann i små ilar ned mot magen. Hon var naken. Liksom han.
Äntligen tog orgelns gnällande slut. Anders Eldemans röst i etern.
-Nästa melodi är en slagdänga från 60-talet. Den handlar om, ja vad då och var befinner sig denna i för situation? Det som melodin handlar om, ska in på vågrätt ett med tio bokstäver och situationen ska in på lodrätt 8 med sex bokstäver.
En kvinna sjöng på finska. Samuel och Selma visste precis vilken slagdänga det var. Men återigen kunde de inte för sitt liv komma på vad den handlade om.
-tango, sa Selma. Nej, förstås inte det är inte tio bokstäver.
-Och inte är det en tango heller, svarade Samuel. Nej, det måste vara nåt annat. Men vad?

Återigen tystnade musiken, för tredje gången noga räknat. En röst, samma eländiga röst.
-Ett meddelande från trafikredaktionen. En sammanstötning mellan personbil och lastbil har skett på E6 mellan Landskrona och Glumslövsbackar, i södergående riktning. Räddningstjänst är på väg. Polis har stängt av avsnittet och meddelar därför att de som kan, bör ta en annan väg mot Malmö.
Upprepning. Tystnad.
Finskan sjöng för full hals. Och varken Samuel eller Selma kom fram till något svar. Det var ju märkligt långt ord, det första, konstaterade de båda i tystnad. Svetten rann ned under brösten, längs med kinden och ned på halsen. Samuel tyckte det kliade överallt.
-Ska vi inte klä på oss nåt, sa han. Man blir nog svettigare utan kläder. Selma nickade. De gick in i sovrummet, och öppnade sina garderober. Hon tog på sig en klänning, vit och sval. Tänkte hon i alla fall. Han tog ett linne och ett par alldels slitna vita boxershorts.
De gick tillbaka till finskan. Återigen blev hon avbruten av trafikredaktionen.
Selma och Samuel tittade på varandra. Suckade tungt. Irritationen kliade.
-Ett meddelande från trafikredaktionen. En kollision mellan buss och personbil har inträffat på Drottninggatan- Amiralsgatan i Malmö. Det är risk för trafikstockning och trafikanter ombeds att ta annan väg.
Upprepning. Tystnad.
Finskan igen.
Selma och Samuel var nu beredda att stänga av den fördömda radion med den fördömda trafikredaktionen och den fördömda finskan.
-Fördömda trafikredaktion, fördömda bilister, fördömda låt. Samuel var blek och röd om vartannat i det runda ansiktet.
-TRAFIK, vrålade Selma. Trafik ska det vara.Och så bilkörning. B I L K Ö R N I N G, tio bokstäver. T R A F I K, sex bokstäver. Vi har det bra, vi här bak i bilen och vill ej va med om nån krock, dubidubidamdam.

Anders Eldeman åter i etern. Men han avbröts av ett meddelande från trafikredaktionen.

Utmaning 247 10 sept 2010 - Försvunnen

Signalen tonade högre och högre in i hennes medvetande och till slut vaknade hon. Hon tittade sig förvirrat omkring, torr i munnen och håret klistrat vid den bleka pannan.
Var befann hon sig? Det är så det är mitt emellan dröm och vaka, ingenting är säkerställt, ingenting är sanning. Ingenting är lögn. Allt är någonting mitt i.

Hjärnan klarnade och hon förstod att det var alarmet på mobiltelefonen som ylade sin ensliga ton. Hennes arm sträckte sig mot nattduksbordet och handens fingrar trevade sig runt och fann till slut ljudets källa.
Hon tittade på klockan, kvart över fem. Dags att gå upp.


Lampans sken var skarpt och ögonen hade svårt att ställa in sig efter mörkrets skonsamhet. Hon släckte igen. Hon satte ned fötterna på det kalla stengolvet och funderade på varför de hade valt klinkers i sovrummet, när huset nu var så kallt. Hon ställde sig upp och böjde sig sedan tillbaka mot sängen och strök försiktigt över makens panna. Huden kändes så bekant och trygg mot insidan av handen.

Hon tassade in i badrummet och ställde sig under varmt vatten i duschen. Efter en stund hade äntligen kylan lämnat kroppen och värmen ersatt den.
Men drömmen hade inte lämnat henne och hon kunde inte riktigt förmå skaka av den.

Hon kämpade mot sin lust att kontrollera om Elin hade kommit hem under natten. Drömmen var så närvarande att hon hade svårt att skilja på den och verkligheten. Oron blev för stor. Hon tassade åter genom sovrummet och ut i hallen, tog några trappsteg i spiraltrappan, åt gången. Dörren till dotterns rum stod vidöppen. En rysning rann genom henne. Det kunde bara betyda att flickan inte var där. I drömmen hade Elin sträckt sina händer mot henne, men så fort hon nästan nått dem hade Elin glidit ifrån henne.
Hon kikade försiktigt in i rummet, sängen stod tom, bäddad med kuddarna och nallen precis som de legat där i månader.
Tomhet, allting är slut. Hon slog händerna för ansiktet och började skaka.

En hand lades på hennes nakna axel. En torr och varm hand.
Han tog henne i sin famn och viskade.
-Såja, såja. Kom. Han höll henne tätt intill sig och förde henne åter upp för trappan och in i sovrummet. Tålmodigt vaggade han henne, till dess att hon slutat skaka. Till sist kom gråten. Äntligen. Tänkte han och lät sin sorg bilda bo tillsammans med hennes.

Skrivpuffsutmaning 2010:2 Utvald

Klara och Rebecka vaknade på morgonen, tidigt. Det var deras födelesdag, med ett år emellan. Det var märkligt, att de var födda på samma dag och det gjorde att de kände sig speciella.
Kvällen före låg de och viskade under täcket i samma säng. Deras tissel och tassel fick till slut Sara att säga åt dem på skarpen.
-Nu får ni vara tysta. Annars går du och lägger dig i din egen säng Becka!

Klara skulle bli åtta år och Becka sju, nästa dag. Sara var mycket trött men visste att hon inte hade något val. Nästföljande morgon skulle hon gå upp kl fem, göra iordning frukost till flickorna, lägga paketen i var sin påse och så väcka Linnea och Matilda, för att tillsammans uppvakta de två äldre flickorna.


Födslarna hade varit svåra, båda flickorna hade tagit god tid på sig att komma ut. Men Sara hade känt sig utvald. Den stora lyckan att vara deras mamma.
Det var svårt att fysiskt komma ihåg smärtorna, hur det kändes att föda sina barn, men hon kunde ådra sig känslan av att hålla detta lilla barn i sin famn. Hur hon älskat dem alla omedelbart och utan förbehåll.
Hon stod nu i köksfönstret och tittade ut på den gryende våren. Ett svårmod grep henne, en sorg över de år som gått förlorade. Och en sorg över Thomas och hennes äktenskap som havererat långt innan Klara föddes. Som bara var kontroll och våld, smärta och plåga i en enda lång kedja av händelser.

Hon mindes deras första träff. Där hade hon stått, ung och rosig. Häpnande över denna briljanta man, som bara hade ögon för henne. Han hade valt henne. Bara henne. Så kände hon det den gången för tolv år sedan, tjuguett år gammal var hon och han var tjugusju och läkare. Han var stilig, intelligent och hade de blåaste ögon man kunde tänka sig, med en mörk rand runt iris. En mun som såg känslig ut. Händer som var stora och ömsint smekte henne över ryggen där de dansade fram på dansgolvet.

Så fel hon hade haft. Visst var hon utvald, men snarare till att vara dömd att leva i skuggan av en misshandlande man, än till att vara prinsessa. Några månader gick, sedan slog han henne första gången. Inte särskilt hårt, men hon blev rädd. Han ångrade sig och bad henne om förlåtelse. Liksom alla de andra gångerna därefter.

Hon var utvald att utstå Thomas Smedjeberghs våldsamheter.
Samtidigt ville hon inte känna ånger. Barnen fanns ju där. Det kunde hon aldrig ångra. De var viktigare än livet självt. Tänkte hon nu. Numera förstod hon också vilken skada flickorna hade tagit, framför allt de två äldsta. Även om han aldrig slog henne framför flickorna visste de att någonting var galet. Klara fick problem strax innan Sara lämnade Thomas.
-Hon klarar inte att vara i grupp, sa förskoleläraren bistert. Hon slåss.
-Äsch, det gör väl flickor också, svarade Sara. Då. Hon ville inte se vilket inflytande det hade på barnen, att hon blev slagen gul och blå.
-Ja, det gör de, men inte som hon. Hon tappar fullständigt humöret och slår vilt och besinningslöst omkring sig. Du måste göra något, Sara.
Sara skämdes, mest över sig själv. Över att hon låtit allting gå så här långt.

Sara, den utvalda, fick uppamma så mycket mod en människa kan begära, och ringa BUP. Då var hon höggravid med deras fjärde barn. Trött, utsliten och ledsen. Och ingen vände hon sig till. Utåt höll hon alltid fasaden. Inte ens inför sin mor och far orkade hon säga något om detta. Thomas fick ingenting veta. Men kanske var det i den stunden som hon ändå bestämde sig. För att det skulle få ett slut. För att hon skulle lämna honom.

På Bup gick hon med Klara en gång i veckan, även efter skilsmässan. Det blev bättre för Klara. hon slutade att slåss. Och hon tyckte om personalen på Bup. Det blev bra, i stunder riktigt bra. Men skör förblev hon ändå.

Sara den utvalda. Hon skrattade till där hon stod, vände sig sedan mot köksbänken och började bre smörgåsarna till de två födelsedagsbarnen. Gjorde varm choklad med vispgrädde och gick sedan och väckte Linnea. Matilda var redan vaken, men låg tyst i sängen som om hon förstod att det var en viktig stund. Sara kunde inte låta bli att känna sig lyckligt lottad i denna stund.

Linnea, Matilda och Sara sjöng sedan medan de gick mot födelsedagsbarnens rum.
-För när som vi komma till våra lilla Klara och Becka, så tar vi dem i handen och då så är det vår, sjöng de för full hals. Lite ändringar så blev det ändå Madickens födelsedagssång.

Klara och Becka satte sig upp i sängen, de hade somnat i Klaras säng bägge två. Klarvakna och med ögon som spänt tittade på paketen.
-Ett trefaldigt leve för Klara och Rebecka, utropade Sara och så hurrade de för allt vad de var värda.