Utmaning 2010: 278 13 okt

Samband


Vid havet lever jag som om tiden ingenting betyder. Där strosar jag under årets alla dagar, längs med stranden. Jag hittar en sten och slänger den i vattnet, den slukas och försvinner för mitt öga.
Där kan jag andas. Vid havet kan jag leva. Ingen annanstans blir jag.

När jag står på sanddynen precis vid vårt hus och ser ut över vattnet, finner jag mig själv.

Havet är ömsom en vildhäst som skenar, frustar och sparkar och ömsom en orm som latar sig i solljuset. Inte en krusning över hennes rygg.

Här lever jag med Oskar. Oskar som är havets son.
Hans händer är stora och sträva, ansiktets hud är fyllt av fåror och våldsamt vackert. Hans kyssar är lika salta som havet.
Honom älskar jag.

Vi har levt här i all evighet. Oskar och jag. Kanske hade vi båda haft glädje av att fara någonstans. Kanske bo på slätten, där allt är åker och bete, i staden där allt är ljus och ljud eller i skogen där mörkret alltid råder. Men det blev aldrig så. Genom havet andas vi och lever vi. Någon annan längtan har vi aldrig haft.

Oskar tar sin oljerock över axlarna och går ned till stranden. Jag följer honom, tätt intill, vid hans sida. Vi tar segelbåten ut till havs, då älskar jag honom mer än någonsin annars. Vårt språk är tystnaden, ett språk som ingen annan känner. Vi talar endast genom huden och jag sitter intill honom och njuter dofterna av tjära, salt. Där är harmonin fullständig. Och ingenting kan någonsin bli annorlunda.
Ute på havet när stiltje råder, älskar vi varandra. Hett och innerligt. Våra kroppar stänks av det heliga vattnet.

Medan vi lever här, vid havet, där ingenting egentligen händer, där allting som hör andra människor till inte finns, lever människor på andra platser ett annat liv. Där mäter man på annat sätt än vi. Där går allting fortare och där finns ingen stiltje. Jag tycker synd om dem. Ensamhet är alltid större där många människor befinner sig.
Ensamheten är ingenting här, vid havet är allting ensamt, men hör ändå evigt ihop.