Skrivpuffsutmaning 25 oktober 2011

Kod

Hon stod vid bankautomaten och som slagen. Koden, vad var nu den? Den som hon kunde utan att tänka, den som bara fanns där någonstans i den vindlande hjärnan.
Hon stoppade dröjande in kortet i automaten, i hopp om att koden bara skulle finnas där och fingrarna på tangenterna skulle hitta sin väg alldeles av sig själva.

Bakom henne stod en rad med människor, det var lönedag och dessutom en fredag. De trampade nervöst. Eller var det irriterat? Hon vågade inte titta bakåt och inte heller på tangeneterna. Hon blundade.
Men ingen kod trillade ner som en polett i hennes hand. Hon öppnade ögonen, prövade utan att trycka på riktigt, olika sifferkombinationer. Men de var alla påhittade, kändes alls inte rätt. Hur många kombinationer kan det finnas, tänkte hon. Och började räkna sannolikhet. Men tröttnade, det blev för omständligt.
Någon harklade sig bakom henne, någon suckade. Ytterligare en viskade, men så tydligt att hon hörde det.
-Jävla pensionärer, att man alltid ska hamna i samma kö som såna. Kan de inte göra sina ärenden nån annan tidpunkt på dagen. De har ju all tid i världen. Allt detta hörde hon.

Och vågade inte vända sig om. Fingrarna smekte över tangenterna och hon ville inte ge upp. Hon behövde ta ut pengar! Hon ville inte ha dem på kontot. Tänk om någon skulle stjäla dem på något mystiskt sätt. Inte kunde man lita på banken eller på någon enda människa. Så tänkte hon.

-Men för fan, se till och ta ut pengar nu då, vi har inte hela dagen på oss, sa en mansröst precis bakom, rakt in i hennes högra öra.

Hon gav upp. Smög sakta iväg därifrån, utan att se sig om. Hon visste att alla tittade på henne, med förakt. Den lilla tanten med vinröd mössa och krokig rygg. De tittade på henne och tänkte att hon var en vimsig gammal tant, alzheimerskäring. Hon som inte mindes koden och som borde ha varit där en annan tid på dagen. Och nu skulle hon dessutom bli bestulen på alla pengarna.

Skrivpuffsutmaning 26 oktober 2011

Skrivpuffsutmaning 5 oktober (skrivet den 6 oktober)

Struktur

-Lars Norén i all ära, men Kaos är inte granne med Gud. Kaos har inga grannar.
I mitt huvud finns en alldeles särskild struktur, som mer påminner om kaos än någonting annat.
Förklaringen är att jag har en hjärna som står vidöppen för alla intryck, och det får konsekvensen att allting ligger huller om buller. Jag orkar inte med det.

Läkaren tittade med blankblicken och nickade.
- Jag kanske har någon bokstavskombination?
Min fråga hängde mellan oss, men någonstans alldeles intill läkaren fanns det inte något tråd att hänga frågan på. Där blev det tomt. Helt enkelt. Blankblicken gör ingen människa glad, tänkte jag. Men fortsatte oförtrutet tala om min hjärnas kaotiska tillstånd, med tanken att någonting kanske fastnar i alla fall.

-Struktur, sa plötsligt läkaren och ögonens färg stärktes från grå till sjaskigt blå.  Jag lystrade till, men där kom inget mer.
Och ögonen återgick till sitt blanka tillstånd.'
-Ja, struktur?
Inget svar. Läkaren närapå nickade men nicken stannade halvvägs. Hennes haka blev tjock undertill som på en groda. Jag fick plötsligt för mig att det skulle komma ett kväkande ur munnen på henne. Men det var till min lättnad, bara inbillning.

Jag väntade en stund till.

-Vad menar du med struktur, frågade jag.
Läkarens haka blev om möjligt mer lik en grodas. Och nu såg jag heller inte hennes ögon. Hon tittade på ett block, där hon hade kluddat ett ansikte utan mun.
Tänk om jag skulle ta och analysera teckningen, tänkte jag vidare. Kanske är det inte mig det är fel på....

-Vad menar du med struktur, frågade jag igen. Jag avstod från att analysera hennes teckning. Det var inte mitt problem.

-Du behöver struktur, sa läkaren igen och fortsatte stirra ned i sitt munlösa ansikte. Är inte hakan väldigt lik en grodas, tänkte jag åter igen.

- Jag skriver ut lite lugnande, sa hon och tittade upp. Hon tittar men ser inte, for igenom min arma skalle.

Jag suckade.
-Nej tack, sa jag och reste mig ur stolen.
-Nähä, svarade hon utan att så mycket som höja ett ögonbryn.
-Tack, sa jag av någon outgrundlig anledning. Vände på klacken och gick ut.

Kanske är mitt kaos inte till närmelsevis lika kaotiskt som hennes haka liknar en grodas.

Skrivpuffsutmaning 3 oktober 2011

Osynlig

-Var är Berit? rösten lät som ett tordön och ilsken.
Jag vet att jag svarade "jag är här", men rösten fortsatte att skrika på mig. Med samma ilskna tonläge.
-Var i hela friden är människan, hörde jag nu rösten allt närmare mig. Där stod jag mitt på golvet i receptionen, mitt framför receptionisten, på den luggslitna mattan, som skulle dämpa ljudet från klackar mot marmorn.
Jag hade alltid tyckt att det var näst intill blasfemiskt att lägga en så fasansfullt ful matta på det vackra golvet- men ingen hade brytt sig om min invändning.
-Men vi kan väl åtminstone köpa en snygg matta, en som är lättskött. Sa jag säkert tio gånger, innan jag gav upp.

I alla fall. Jag stod där mitt på mattan, som jag alltså avskydde, och undrade varför ingen av receptionisterna ropade: "här är Berit". Eftersom mitt svar uppenbarligen inte gick fram.

-Berit! Rösten skar genom märgen på mig. Jag svarade naturligtvis "jag är här", vänligt men bestämt. Tänk att den där karln inte kan gå till folk utan alltid måste skrika från ena delen av kontoret till den andra.
Det retade mig, och ännu mer nu efter tio års samarbete med karlsloken.
Jag höjde rösten och skrek nu: "Jag är här". Men ingen, absolut inte en kotte verkade notera min närvaro.

Plötsligt kom karln in i receptionen, ställde sig mitt på mattan, en halv millimeter ifrån mig. Han tittade på receptionisterna och sa skarpt:
-När Berit kommer, se då för fan i våld till att hon omedelbart kommer in till mig.

De två receptionsterna hukade sig inför chefen, eller Chefen. Den ena sa ingenting, utan nickade bara lite räddhågat. Jag blev irriterad över hennes undfallenhet. Men glad när den andra sa:

-Om det ska vara nödvändigt, så gör vi det. Annars tycker ju jag att du kan säga det själv när hon kommer. Om hon kommer.
Det där var väl ändå lite märkligt, tänkte jag. Jag står ju här. Och vad då "om  hon kommer"?
-För den delen kanske du ska söka henne på hennes eget rum. Jag har inte sett henne idag, hon brukar gå på lunch men det har hon i vart fall inte gjort när jag har sett det.
Kvinnan i receptionen log beskt samtidigt som jag förstod att hon verkligen tyckte att han skulle titta efter mig på mitt rum. Chefen, med stort C, glodde ilsket på henne och vände på klacken. Jag kunde verkligen se på hans hållning att han var kränkt. Inte för att jag egentligen förstår varför folk är så lättkränkta nu för tiden. Är man otrevlig får man väl acceptera att andra svarar med samma mynt. Eller?

För att återgå till det märkliga. Betyder det här att jag är osynlig? Jag vet inte jag, men är det inte hemskt märkligt att ingen noterar att jag finns mitt framför nosen på dem?

Plöstligt kom han, Chefen, rusande. Han skrek- ja det gjorde han, skrek och fäktade med armarna. Han påminde mig om Kapten Haddock i Tintinserien.
Receptionisterna tittade förstummade på honom. För att inte tala om hur förstummad jag blev.

-Ambulans, ring ambulans. Han skrek så att rösten brast.
Den sturskare av receptionisterna fann sig och lyfte luren. Vad jag kunde tyda av handens svepande över displayen tryckte hon in 112.
-Vi behöver en ambulans till Framsidan AB, Grovgörarvägen 13. Sa hon utan att darra det minsta på rösten. Hon lyssnade på Chefen som skrek att "hon ligger på golvet, andas inte, kritvit".
-Berit Stevert född -55, sa receptionisten. Har slutat andas.

Men?? Det är ju jag!