Utan dina andetag

http://www.youtube.com/watch?v=mNdKZslFxpA&feature=g-upl&context=G2e8db0cAUAAAAAAAAAA


Har inte tid att skriva, men lägger in en låt som jag har spelat in, bara för att göra nåt :) !

Suck (skrivpuff 4 mars 2012)

Min far tog, efter en hjärthinneinflammation, till vana att hålla sig för hjärtat och sucka. Min far var martyr. Fast det förstod inte jag.
Far fortsatte att ta sig för hjärtat och sucka, länge efter att han tillfrisknat. När något gick honom emot. Eller när någon gick emot honom. Som jag.
Från början blev vi rädda, vi barn. Så småningom förstod vi att det var hans sätt att utpressa oss. Det var då han slutade att sucka och ta sig för hjärtat. Eftersom vi slutade att göra honom till viljes.
Det var skönt. För oss alla. Fast inte för honom. För det var då vi slutade att göra honom till viljes.

Om en fälla (skrivpufffsutmaning den 1 mars)

Celia vaknade tidigt på lördagmorgonen. Ångesten låg som fetvadd över henne. För många pints. Helt enkelt och simpelt. Men hon hade i alla fall haft en stunds andrum från Q och Mike och hela den soppan. Så priset var väl värt att betala.

Hon steg upp ur sängen med en bestämd aning om att hon hade lovat sig själv något.
Längs med sovrumsväggarna ilade kölden. Måste vara minusgrader ute, tänkte hon medan rullgardinen for upp med en smäll. Hela Förorten var täckt av snö och från himlen öste det vita ner.

Februari och snöstorm kändes som ett dåligt omen och Celia rös till. Någonting låg och trummade inne i hjärnan. Som en påminnelse om något. Vad det nu kunde vara?

Hon tassade ut i köket, öppnade ett köksskåp och tog ut kaffe plus filter till bryggaren. Hon fyllde den kalkanlupna kannan med vatten och hällde det i behållaren. Hon måttade upp för tre koppar kaffe och startade därefter maskinen. Den gurglade betänkligt. Avkalkning, tänkte hon. Och gick sedan direkt till badrummet.
Där klädde hon av sig naken och ställde sig i badkaret som var rostigt och förmodligen livsfarligt. Hon undrade i sitt stilla sinne när det skulle behaga braka ihop. Vattnet strilade snålt genom duschsilen och det gnisslade i rören. Det blev knappt ljummet och gav ingen lindring åt kölden som krupit innanför huden.

Hon skyndade sig att tvätta håret och sköljde ur schampot så gott det gick med den snåla vattenmängden. Huttrande svepte hon in sig i handduken och nästan skrubbade huden med den för att få upp värmen.
När hon påklädd kom ut i köket igen, var kaffet klart. Hon tog sin favoritmugg och hällde upp det rykande kaffet och konstaterade att hon i vanlig ordning gjort det för tunt. Hon rostade en skiva vitt bröd, bredde smör och la marmelad på. Därefter hällde hon upp ett glas apelsinjuice i ett glas.
Sittande vid köksbordet stirrade hon ut genom fönstret på allt det vita luddet som hängde i luften och låg tätt över marken.
Plötsligt mindes hon vad hon lovat sig själv under gårdagskvällen. Hon skulle ringa polisen och berätta om Mikes planer. Hon vände sig mot telefonen och i samma stund bankade det på dörren.
Celia ryckte till. Ett nytt bankande. Hon reste sig från stolen och gick mot ytterdörren med en krypande känsla av obehag.
Väl vid dörren tvekade hon, men skakade slutligen av sig obehagskänslan och öppnade. Utanför stod Aron, de hade varit grannar hela livet.
Han tog ett nervöst steg bakåt på trappen.
-Oj vad du ser arg ut, sa han förbindligt.
-Va, gör jag? Förlåt, det var inte meningen. Kom in, kom in.
Aron stampade av sig snön innan han stegade in i hallen.
-Brrr, sa han, kallt och otäckt. Vilket väder va! Han babblade på om väder och snö och vind och om allt möjligt och krävde inte Celia på svar. Hon bjöd honom på kaffe och undrade inom sig samtidigt vad han ville, vad hade han för ärende.
-Har det hänt nåt, frågade hon till slut.
-Hänt?  Nej, det har inte hänt nåt, varför frågar du det?
-Tja, det tillhör ju inte precis vanligheterna att du kommer hit en lördagmorgon. Så jag tänkte att du väl måste ha nåt ärende.
Aron tittade ned i bordet och upp över hennes huvud och ner i kaffekoppen.
-Nä, ingenting särskilt.
-Men snälla Aron. Hon väjdade.Det är klart att du har ett ärende, vad för dig hit annars.
Aron flackade med blicken, tittade än på sina knogar, än på bordet eller ut genom fönstret.
-Du är inte korkad, jag vet det. Sa han dröjande. De grå ögonen tyckets blekna i kapp med den ljust grå himlen.
Celia tittade nu uppfordrande på honom.
-Men sjung ut, då. Hon andades knappt. Känslan av obehag var påtaglig, som klister ovanpå huden.
Aron reste sig upp. Och ur fickan drog han en pistol. Celia reste sig så hastigt att stolen föll bakåt.
-En varning, väste Aron.Om du så mycket som knystar om vår grupp till polisen, så är du kokt. Han fäste inte blicken vid Celia. Han tittade på sin darrande hand. Väsandet övergick till flämtande andning.
Celia skrek.
Aron tog sin jacka som han hade hängt över stolsryggen, och rusade ut. Dörren slamrade.
Hon vacklade till och tog stöd mot köksväggen och hann inte reagera förrän hon kräktes upp hela frukosten på köksmattan.