Skrivpuff 119- Livbojen

-Jag behöver ett ankare, sa Torsten där han satt vid skrivbordet. Ett ankare som klarar av att hålla skutan flytande när jag är borta.
Torsten själv insåg inte att han i en och samma mening bestående av tretton ord avdelade i två stycken använt sig av två klichéer likaledes indelade i två stycken.
Karin tittade vilset på honom. Klichéer var inte hennes grej. Hon hade svårt att förstå när människor pratade på det viset. Det betydde ju absolut ingenting, resonerade hon. Dessutom var de här två klichéerna inte särskilt samstämmiga. Ankare håller inte skutor flytande. Ett ankare håller skutan kvar där man ankrat. Helt enkelt.
-Vad menar du, sa hon och ögonen avslöjade hennes inställning till det sagda,
Torsten som var hennes chef, suckade ljudligt. Nog för att hon var en stjärna på sitt jobb, men hur kom det sig att hon aldrig förstod vad han sa? Han förundrades över att det han tyckte var självklart var så oändligt svårbegripligt för henne.
-Vad jag menar? Han höjde nu ögonbrynen. De var svarta och buskiga. Samtidigt vippade han på sin vaxade mustasch. Roat. Karin tyckte att han såg aningen löjligt ut, men skulle aldrig säga det. Så rak kunde man inte vara. Det hade varit oförskämt. Och elakt.

Karin var tydlig och absolut i sitt sätt att kommunicera. Hon hade inga som helst svårigheter att uttala det hon tänkte och kände. Men fick ofta vakta sin tunga. För ibland sa hon sådant som inte föll i särskilt god jord. När hon glömde sig.
Men vissa saker, skulle hon aldrig någonsin säga. Det fanns någon form av inre gräns hos henne, som gjorde att hon kunde hålla tand för tunga. Med just vissa saker.

-Ja, vad menar du? Med ankare som ska hålla skutan flytande när du är borta? Kan du inte säga saker rätt av bara? Inte tala i symboler, eller klichéer. Nu hade hon sagt det. Och glömt att allt inte ska sägas. Men hon höll i alla fall inne med att det inte gick ihop.
Torsten skrattade till. Ett skrockande läte som var symtomatiskt för honom när han tyckte att någonting var självklart.

-Jag menar det jag säger. Sa han och vippade återigen på mustaschen, men den här gången mer irriterat än roat.
-Okej, sa Karin. Då får jag väl tolka och se om jag har rätt. Hon nickade för att få bekräftelse. Torsten nickade. De höjda ögonbrynen hade åter intagit normalläge.
Karin förhöll sig tyst ytterligare en stund i avvaktan på att få ett verbalt svar.
Torsten harklade sig.
-Hrm, ja visst. Sa han.
-Du behöver någon som tar hand om företaget när du är borta. Och som inte tappar greppet om verksamheten?
-Ja, det var ju det jag sa, sa Torsten.
Plötsligt skrattade Karin. Hennes grå ögon tittade muntert på honom. Över läpparna tillrade skrattet. Torsten skrockade till igen.
- Men, skrattade Karin, om du behöver ett ankare, kanske jag behöver skaffa mig en livboj, för mig veterligt är det ju ingen mer än du som kan hålla den här skutan på plats.
-Jo, du. Torsten avvaktade Karins reaktion. Hennes ansikte var nollställt i några sekunder. Sedan tvivlande i några sekunder. Till sist förvånat.
-Va, var det enda hon kom på att säga.
-Just det. Du behöver ingen livboj, det är du som är ankaret.

skrivpuffsuppgift 117-eld

-Vad gör den där karln här, viskade Josefin till Herman. De stod vid vårelden och stirrade in i de vackert orangegnistrande lågorna. Hon puttade på sin make, i riktning mot en man som stod en bit ifrån dem, grannarna på Västangränden. Mannen hörde inte dit. OCh Josefin upplevde hans närvaro som hotfull. Varför visste hon inte, men i alla fall hotfull.
-Äh, väl bara en förbipasserare som ska vidare sen. Alla fascineras av eld. Herman fnös. Fruntimmer, tänkte han. Och det visste Josefin. Att han tänkte så, alltså. Hon puffade till honom igen och väste något som han inte uppfattade.

Axel från nummer 12, Örjan som bodde med Anja på nummer 16, Tomas från nummer 9 - nyligen skild från Elisabeth - och Bengt som var gift med den tjusiga och allom omtalade Birgitta och bodde på nummer 1 stegade fram. De klarade sina röster och började sedan sjunga Studentsången och fortsatte sedan över till i följd två Evert Taubevisor. Deras röster steg upp mot skyn, i två stämmor, rena och snygga.
Herman vägrade konsekvent att vara med. Trots att han i unga år sjungit Barbershop och varit med i Lunds studentsångare.
Därefter höjde de alla sina öl- och vinglas i en gemensam skål. Till våren.

Middagen hade de ätit på Josefin och Hermans altan. Liksom de gjort i alla år, Josefin räknade tyst för sig själv, femton år var det i alla fall. Några hade försvunnit och några nytillkomna under åren som gått. Herman och Josefin hade i vart fall varit med alla Valborgsmässoaftnar, utom det år då deras hus hade brunnit. Men det var länge sedan. Det var andra året efter att de hade flyttat in.

Det var året då de dessutom förlorade allt, då Herman blivit av med sitt jobb. OCh framför allt, deras son Gustaf hade dött i en trafikolycka. Det året var någonting som de aldrig talade om. Hon och Herman. Gustaf var deras enda barn. Och det var dessutom det enda de kunde få. Efter Gustafs födelse hade läkarna opererat bort hennes äggstockar och livmoder.
Sorgen efter pojken hade aldrig gått över, men de hade lärt sig att leva med den. Men i tystnad. Tystnade hade ibland hållit på att göra henne galen. Men hon levde hellre med Herman och tystnaden än utan Herman och ändå i tystnad.

Middagen hade avlöpt under samma trevliga former som alltid, förutom den korta stund då Tomas tappade koncepterna och välte bordet där grilltillbehören stod. Axel och Herman hade gått hem med honom, men han hade återvänt inom kort. Lugnare och sen drack han inte mer av den väl tilltagna alkoholen som stod på ett annat bord.
Tomas bad om ursäkt och satte sig sedan hos Josefin. Han berättade för henne om sin sorg. Hon lyssnade och tröstade. Hon visste vad en förlust innebar. Tomas lät ytterligare en strid ström av tårar rinna. Han snöt sig och sen var det över. Josefin var lättad. Det var alltid jobbigt med känsloutbrott. Hon hade ju själv stängt sådant inne så länge, att hon knappt visste hur det var att känna efter.

Fortfarande stod mannen kvar, trots att nu elden började falna. De gjorde sig beredda att gå därifrån, för att fortsätta festande på Josefin och Hermans altan, men Josefin tog ett ordentligt tag i Herman.

-Vi måste se till att släcka elden ordentligt. Karln står ju fortfarande kvar. Hon talade tyst med bestämt.
-Sch, fräste Herman.
-Vad då, har vi inte haft tillräckligt med olyckor. Han kanske är pyroman, sa hon fortsatt bestämt.
Hon stirrade på mannen och bestämde sig. Hon gick med snabba steg fram till honom och ställde sig bredbent och med armarna i kors precis framför honom.
-Vem är du, sa hon skarpt. Det här är en privat tillställning.
-Åh förlåt, sa mannen artigt. Jag älskar vårelden. Men bor i en lägenhet och i det området har vi ingen valborgsmässovaka.
Plötsligt såg hon att han var en gammal man. Hans vita hår stod i en sky runt honom. Hans bruna och väderbitna ansikte utstrålade vänlighet och livserfarenhet.
Hon harklade sig och visste inte vad hon skulle säga.
-Jag har alltid älskat elden, sa han. Jag är gammal brandman och elden var ju en del av mitt liv. Så jag drömmer mig tillbaka till den tid då jag arbetade och slet med att släcka bränder. Därför fastnade jag här. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag störde.
-Äsch, sa Josefin ångerfullt. Jag är så misstänksam. Mitt hus har en gång brunnit ned - eller heter det upp? Men du är naturligtvis välkommen att titta på vår eld. Vi ska gå tillbaka till altanen nu och spela lite spel och äta lite nattamat Det hade varit roligt om du ville följa med och acceptera det som en ursäkt för mitt utspel.
Mannen log. Han klappade Josefin på handen som hon höll utsträckt mot honom.
-Det låter väldigt trevligt, sa han. Men först måste ni se till att elden är ordentligt släckt. Annars vet man inte vad som kan hända. Han log återigen, ett mystiskt leende.

Josefin fick de övriga att hjälpa till med att släcka elden. De hade en slang från ett av husen dragen till brasan. När elden var släckt tittade sig Josefin omkring, men mannen var borta.
Hon kunde inte riktigt få kläm på vad det mystiska leendet betytt. Men hon berättade inte om det för någon. Och inte heller att hon hade bjudit in mannen.
De andra hade inte heller tagit någon notis om händelsen mellan Josefin och den äldre mannen. Herbert hade bara fortsatt att tala med grannkarlarna. Som om ingenting hade hänt.

Den natten sov Josefin oroligt. På morgonen vaknade hon. Och allt var precis som vanligt. Hon mindes inte riktigt hur mannen sett ut och inte heller varför hon tyckt att hans leende var så mystiskt.
Hon satte sig med sin kaffekopp och slog upp tidningen, som Herman varit och köpt.

"Äldre man gripen för anlagd brand i bostadsområde i östra Lund" stod det. På bilden sågs en man gå iväg med två polismän. Man såg bara ryggen på honom. Men det var något bekant över mannen. Det vita håret, klädseln. Hon kände själv hur hennes mun gapade.

Skrivpuffsuppgift 115

-Du kan aldrig gissa vad jag har gjort, sa hon när hon äntligen fick sätta sig ned efter en lång dag på arbetet.
-Nä, svarade han ointresserat.
-Du lyssnar inte. Orden liksom smällde fram. Som om hon kastat en granat för varje. Du...lyssnar....inte!
Han svarade inte, satt där i sina kalsonger. Hela dagen hade gått, han hade inte ens kommit i ett par byxor. Lägenheten såg ut som Kaos hade varit där. Barnen hade somnat, utmattade under soffbordet Utan mat. För det hade han inte orkat fixa.
Hon hade känt ilska innan hon ens hade kommit in i lägenheten. Det räckte med att hon tog i porthandtaget, så strömmade aggressionerna, ångesten och sorgen genom henne.

Hon bet ihop. Som alltid. Lät barnen sova under bordet. Sa ingenting, plockade upp leksaker, städade undan frukosten som stått sedan morgonen. Bet ihop igen.

-Jag har knullat med Steve, sa hon.
Han tittade på teven. Kliade sig över det håriga bröstet. Suckade över att hans lag, inte lyckades göra mål.

-Jag har knullat med Steve. Hennes ansikte var sammanbitet. Käkarna gnuggades mot varandra. Ögonen glödgades av hat.
Han stirrade, döv för hennes ord, in i teverutan.
Hon knuffade till honom. Eller snarare boxade till honom med en hårt knuten näve.
-Hör du inte?
-Äh, vad då? Sa han och hon hatade hans dumma uppsyn, hans håriga bringa ovanför den rundade magen.
-Ingenting, sa hon. Reste sig upp ur soffan. Böjde sig, utan att vara ivägen för teven, och lyfte upp ett av barnen. Barnet gnydde. Hon gick in och la det i den lilla sängen. Pussade barnets rosiga kind.
Gick tillbaka och böjde sig efter det andra barnet. Samma procedur.
-Jag går och lägger mig, sa hon tyst och bet ihop om ilskan. Det var ändå inte sant, la hon till. Jag har inte knullat med Steve. Men du hörde ändå inte på.
-Ja gör du det, svarade han. Och letade med ett finger in i naveln. Petade ut lite ludd. Böjde sig fram till soffbordet och tog ölburken. Utan att släppa matchen på teven, letade han med burken fram till munnen och tog en klunk. Han rapade därefter högt.
-Knulla med Steve menar du? Hon ville reta upp honom.
-Va fan säger du, vad då knulla med Steve? Han tappade plötsligt koncentrationen. Har du knullat med Steve?
Hon log ett inåtvänt leende. Svarade inte på frågan utan gick helt sonika därifrån.

Oändlighet och en bild - skrivpuffsuppgift 114

Om jag någonsin trott att jorden slutar vid horisonten, hade jag kanske aldrig vågat segla mot den.
Men horisonten är ingen fix punkt. Den förflyttar sig tillsammans med mig. Det är det som är så eggande och berusande.
Jag seglar ensam. Min båt är trygg och för sig säkert över ytan. Oavsett väder, är den min trygghet.

När jag tröttnat för den mig åter i hamn. Lika lugnt och tryggt. Ingenting skrämmer mig utom det faktum att det skulle förhålla sig så att oändligheten verkligen är oändlig. Liksom horisonten aldrig tar slut, den skiftar bara skepnad. Så kanske oändligheten ovanför mig faktiskt är just oändlig.

I slutet av allting måste det finnas en vägg. Men bakom väggen finns någonting? Har jag fel? Vad jag ser är inte vad som verkligen finns. Jag kan inte tänka i fler dimensioner. Det skrämmer mig. För om det blå ovan mig är oändligt, vad är då oändlighet?

Seglen slakar ibland. Då vaggar båten, men står stilla. Ibland är det nästan storm, vattnet öser in över däck. Men jag är aldrig rädd. Seglen står som spända bågar över min kropp som hänger över relingen. För att jag ska balansera min skuta.

Bara himlen skrämmer mig. Och tjusar mig! Eggar min fantasi, ger mig ångest och sluter sig omkring mig. Sänker sitt blå tak över mitt huvud. Och skriker ut sitt "Jag är oändlig".

Det är något annat det än horisontens oändlighet som rör sig runt samma yta. Vår vackra jord.

Skrivpuffsuppgift 112 - Alfabetsdikt

Andlöst stod människor i klungor
Bedrövade men mest rädda.
Chockade över beslutet om att de skulle deporteras

De grät och suckade ändlöst
Elakt och gruvligt skändade av andra
Förtvivlan syntes i ögonen
Gråten hängde i deras fransar

Hånande hoper av människor runt dem
Ilsket utropades "parasiter" över dem
Jubel när tågen kom in.

Klamrade sig fast vid varandra.
Men föstes ombord, viljelösa

Någon skrek
Okvädingsord
Puttade dem samtidigt inåt

-Que est que cést que ca, frågade en fransman indignerat
-Recht, röt soldaten, och föste honom högeråt
-Sch, manade någon längst fram
Tåget rörde sig långsamt

Undrens tid är förbi, tänkte kvinnan med bruna kappan
Varför, undrade hon som blivit av med sitt barn
-Xerxes, min käre, sa ytterligare en annan kvinna
-Yvette, min kära, svarade hennes make
-Zorba lär jag aldrig mer få dansa, suckade greken djupt.

Återresa lär det aldrig bli, tänkte mannen med det långa skägget
Äventyr är nog inte det jag ska få uppleva, tänkte ynglingen bredvid.

Ödesmättat regn av aska mötte dem i lägret där kölden var svår.

SkrivPuff: Utmaning 112 - 22 april

SkrivPuff: Utmaning 112 - 22 april

Dag ut och dag in, satt jag där på gräsmattan utanför skyddsrummet. Tillsammans med mina kamrater. Väntade på att något skulle hända, vad visste inte någon av oss.
Ibland hörde vi det vinande ljudet av granater som kom emot oss. Då reste sig alla först försiktigt upp och därefter rörde sig massan av människokroppar hastigt och utan hänsyn till varandra mot den pansarbeklädda dörren ned till rummet. Det rum som skulle ge oss skydd.
En av de unga kvinnorna ramlade varje gång och andra klev rakt över henne. Ibland på henne. Hon skrek och grät.
Jag böjde mig ned och hjälpte henne upp. Varje gång var det likadant. En av de unga kvinnorna ramlade och andra trampade på henne. Jag stannade och hjälpte henne upp. Till slut kom känslan av déjà vù att bli så stark att jag greps av förvirring.

Dag ut och dag in. Lugna stunder ute på gräset på kullen som var taket på skyddsrummet. Människorna, vi, rann ut över kullen och ut på gräset nedanför. Uttråkade i stunder och rädda i stunder då det ven i våra öron av ljudet från granaterna. Vi såg dem brissera inom räckhåll för oss. Fast det var tvärtom. Vi var inom räckhåll för dem. Fienden.

Och ständigt denna scen av fallande kvinna som jag hjälpte upp. Väntan var olidlig. Jag kunde inte skilja ena dagen från den andra. Vi räknade granater. Pratade om när det skulle bli eld-upphör. Om det skulle bli eld-upphör. Ibland drack vi alkohol, för att väntan skulle bli mindre svår.

Jag blev aldrig rädd, inte på riktigt. Jag tittade på barnen som bodde där. De var inte rädda. När granaterna föll i vårt område gömde de sig under badkaren, eller sprang med snabba steg mot skyddsrummen. De visste precis. Och väntade till anfallet var över.

Vart tog dagarna vägen? De var så lika. Jag väntade. På vad? Jag gjorde mina böjningar för att hjälpa kvinna upp. Det var den enda avvikande rörelse jag gjorde. Under mörkret kunde vi röra oss lite mer. Men alltid i närheten av skyddsrummet.
Jag och Maximilian drog ut madrasser och la oss på, utomhus, för att få andas frisk luft. Där låg vi och studerade den mest stjärntäta himmel jag någonsin sett. Vi höll varandras händer. Och rörde oss inte. Inga avvikande rörelser. Vi viskade. Nätterna var ofta tysta. Ibland en granat - katouschor kallades de. Långdistansgranater. Då rusade vi upp, men stannade i dörrhålet. Ville inte ner i den instängda grottan. Vårt skydd. Vi blev varandras skydd istället.

Dagarna gick. Eld-upphör blev det till slut.
Jag och MAximilian reste till södra delen. Levde på stränderna. Sov där och pratade om allt. Han var min bästa vän. Ingenting mer. Väntan fanns inte. Den långa väntan på ingenting. Vi åt vattenmeloner som vi köpte av druserna - beduinerna. De vandrade på garvade fötter. Sinais glödgade sand bekom dem inte. Jag och Maximilan brände fötterna.

Jag återvände. Och befann mig åter i väntan. Eld-upphör igen. Och där kom Maximilan vandrande. Längs med vägen mot mitt hus. Väntan på honom var över. Väntan på granaterna var över. Och jag var glad igen. Jag kastade mig med hjälp av linor ut i Jordanfloden. Det svalkade. Jag var åter i arbete. Upp klockan fem på morgonen, innan hettan blivit för svår. Arbetade hårt. Jag planterade cypresser på sumpmark, klippte gräset med åkgräsklippare och rensade ogräs i de vackra trädgårdarna.
Väntan var över. Och lika glittrande låg Jordanfloden framför mig. Som om granaterna aldrig funnits. Som om väntan var en del av flodens själ. Och ingenting kunde rubba dess balans. Som om mänsklig grymhet och idioti inte berörde det minsta. Naturen vet att vänta.

Skrivpuff 111- Twitter-kort historia

På gatan nedanför den sjaskiga fastigheten låg flickans kropp. Själen låg utspridd över trottoaren. Mörkret bredde ut sig längs med stråk av slocknad livsvilja.

SkrivPuff: Utmaning 106 - 16 april

SkrivPuff: Utmaning 106 - 16 april

- Hur många gånger måste jag säga till dig att jag inte vill ha kontakt med dig, sa hon när hennes pappa, för vilken gång i ordningen hade hon ingen aning om, ringde upp henne.
- Men, varför är du så arg på mig, sa han i luren. Det lätta bruset från mobiltelefonen hördes hela tiden och gjorde henne både irriterad och stressad. Hon ville verkligen inte tala med honom.
- Men för fan pappa, vad tror du? Du skriver mail fyllda med anklagelser som är helt ogrundade. Du talar om för oss att vi är arroganta som inte vill försörja dig och halva Frankrike. Du kallar mig för oduglig, arrogant och utan respekt för dig. Vad vill du att jag ska tycka? Vad vill du att jag ska göra?
- Men nej, jag ville ju bara berätta vilken god affär du skulle kunna göra genom att köpa min lägenhet.
- Pappa! Hon skrek nästan. Jag vill inte köpa din lägenhet för att du har försatt dig i en ohållbar situation genom att ge lägenheten till brorsan. Som nu är bankrutt. Han har alltid varit bankrutt. Det visste du, ändå gav du bort lägenheten till honom. Vi andra visste hela tiden att det skulle gå åt helvete.
- Så var det inte. HAr du ingen tilltro till mig och din bror? Hans röst lät farligt nära henne. Men hon var som alltid, inte ett dugg rädd för denna patetiska figur som gjorde anspråk på att vara hennes pappa. För länge sedan hade hon kastat honom på sophögen. Hon var helt ointresserad av hans åsikter, av hans tjafsande och hans evigt anklagande mail. Förr var det åtminstone brev, tänkte hon. Och tuggade på knogen vid långfingerleden.
-Du och jag har för länge sedan slutat förstå varandra, sa hon och kände med ens tröttheten svepa in över sig. Det var så länge sedan att det sista jag minns är när du sa att jag hade dig för pengarna, du vet när jag fick gå om gymnasiet. Det är sisådär en 30 år sedan. Alltså måste förståelsen varit långt innan dess.
Hennes pappa harklade sig. Och hummade någonting näst intill ohörbart, men det lät som "teven" och "50000 kronor" och "omräknat blir det 5000 Euro"...sen hörde hon ingenting mer.
-Adjö pappa, sa hon helt utan dramatik.
Hon kände ingenting mer än trötthet. Ingen sorg, ingen ilska, ingenting annat än trötthet. Hon strök med ena handen undan håret ur ansiktet. Och bestämde sig för att gå och klippa sig nästa dag.

Skrivpuff 103 - Självporträtt

Jag ställer mig framför spegeln och studerar noggrant mig själv. I varje människas hjärna finns en självbild och den har många gånger ingenting gemensamt med den bild som visas i spegeln. Eller för den delen den bild som andra har av samma människa.

Det är märkligt hur hjärnan kan få grepp om en människas självsyn.

Det kan bli hur bra som helst men också hur illa som helst.

När jag ser mig själv i spegeln ser jag en kvinna med mycket mörkt hår, kraftigt och just idag, lockigt. Håret liknar raggen på en get, frånsett lockarna. Hårt och obändigt. Lockarna är skenbart mjuka, men tar man i håret så känner man hur strävt och stretigt det är.

Jag är stolt över mitt hår. Och på något sätt syns det.

Ansiktet är smalt. Näsan är smal och ganska lång. "Den vackraste näsa jag någonsin sett" sa en ung man en gång, för länge sedan. "Nobel". Sa han. Det tog mig lång tid att tycka om den. Komplex. Pinnochio. Men den unga mannen ändrade min inställning. Åtminstone ibland. Mina goda dagar.

Ögonen är runda ibland och smala ibland. Inte stora men mörkt bruna, nästan svarta. Intensiva. Syns väl i ansiktet. Och speglar känslor tydligt. Vid ilska mörknar de ytterligare och sprutar eld. Ögonvitan är inte vit, den har ett pärlemoskimmer över sig. Nästan blåaktigt.
Svarta, men korta ögonfransar, svarta men ganska glesa ögonbryn. I princip hårlös förutom på huvudet. Förmodligen en rest från samiskt inslag i släkten.

Munnen kan gapa stort. Brett och välvilligt leende. Alldeles raka tänder.

Obestämbar nationalitet. Fransyska, spanjorska, italienska. Lite lätt olivfärgad ton i hyn.
Kring ögon och mun är rätt gott om levnadsstreck. Strecken blir djupare vid sorg och trötthet, och fler vid kärleksupplevelser och glädje. Detta ansikte blir femtio år nästa år, och det är en ålder som inger respekt. Även på mig!

Intryck av styrka, ansiktet är strängt och mjukt om vartannat.
Hårdheten finns där. Kärleken och empatin också. Att livet inte varit så varsamt syns, men mest syns det positiva och glada.

Annorlunda, ibland vacker och ibland ofantligt ful! Det beror på med vilka ögon jag själv ser mig.

Upplösningen: Axel Asks öde

Han vaknade av att månen sken honom rakt i ansiktet. Omedelbart kände han stanken från sig själv. En stank av urin och avföring, av svart och ihållande skräck, av molande tankar om döden.
Munnen var intorkad och hans ögon sved, huvudet kändes större än en melon och i öronen susade det, ett enerverande och skrämmande ljud. Hunger kände han inte längre, men törsten var omåttlig.
Han tittade sig omkring i rummet och skrek till. I ena hörnet stod den skrämmande lilla mannen som han först mött när han kom hit, för …ja hur länge hade han suttit här. Ett dygn, två dygn. Han visste inte. Tankarna var uppenbart inte klara nog att reda ut det, rädslan försvann också i samma stund som skriket klingat ut. Vad kunde den här mannen göra honom som de inte redan hade gjort. Hans ansikte var blodigt. Hans armar värkte och från dem steg en lukt av inflammerat kött. Fötterna var svullna och helt omöjliga att röra på. Vad skulle mannen kunna göra honom mer än att döda honom? Fast å andra sidan, han ville inte dö. Åter kröp skräcken fram ur sina mörka gömslen.

Mannen var helt tyst och när han började gå mot Axel Ask, hördes absolut ingenting.
-Jag gör vad som helst, bara ni släpper mig fri, Axel Ask pep. Rösten höll inte. Han harklade sig och fortsatte.
-Vad som helst, jag har pengar. Vad har jag gjort? Vad vill ni mig? Ask avslöjade med ens sin rädsla och ångrade sig.
-Min hustru har ringt polisen, det kan ni vara säkra på, gnällde han. De är er på spåren. Ingen kan gömma sig hur länge som helst.
Mannen var tyst. Ask talade för döva öron, det insåg han. Men skräcken drev honom.
-Ni kommer att få långa straff. Ni kommer bli lynchade. Ni kommer aldrig ut, era djävla psykopater. Skrek han. Han studsade själv till. Han tyckte att skriket kom någon annanstans ifrån. Inte var det väl han som skrek så. Som en kvinna, som ett barn.

Mannen var nu framme vid Axel Ask. Fortfarande kom inte ett ljud över läpparna. Axel Ask hyperventilerade. Han kunde inte styra det. Plötsligt kom den lille mannens högra hand farande och en örfil ven över Asks kind. Hans huvud vreds åt sidan och han kunde känna hur det knyckte till i nacken. Men andningen blev jämnare och lugnare, hysterin la sig.
-Håll käften och lugna ned dig, väste mannen nära Asks öra. Du ska bara göra som jag säger.
Ask nickade stumt. Han hoppades att mannen inte skulle märka hur läpparna darrade, hur hakan blev skrynklig, som på ett barn som snart skulle börja gråta.
-Du vet vad du har gjort, vad det här handlar om, väste mannen. Har du blivit en lipsill? En gnällig unge.
Axel Ask kunde inte för sitt liv bedöma mannen. Vem fan är det här, tänkte han. Vad vill han mig? Skräcken började ge vika. Ingenting hände ju, så varför vara rädd. Axel Ask gaskade upp sig.
-Ska ni släppa mig nu. Jag behöver gå på muggen, jag behöver dricka. Jag har inte ätit på flera dagar. Han vred sig en aning och det smärtade till i axlarna och handlederna i samma stund. Hans ansikte förvreds till en grimas.
-Sätt dig rakt fram, titta inte på mig, sa mannen och hans röst var nu tydlig och klar. En stämma som vore han operasångare, en vacker tenorröst. När muskelberget kommer, nästa gång ska du få gå på muggen. Till dess sitter du här.
Mannen tog ett hårt grepp om Axel Asks ena hand, vred den.
-Ser inte särskilt snyggt ut. Men det går över, jag lovar. Sa han bara. Sedan smög han bort och ut genom dörren, för att strax komma tillbaka med en väska i handen. Det såg ut som en datorväska, men det betvivlade Ask. Månens vita sken genom fönstret gav mannens ansikte ett genomskinligt intryck, hårt och kallt. Ask rös till.

Mannen med det bleka ansiktet och hårda blicken, eller om det var månskenet som skapade en chimär av hårdhet, Ask undrade där han satt fast i sin stinkande kropp, drog fram ytterligare en stol. Ställde väskan på den. Han öppnade locket och började mixtra med någonting. Eftersom han skymde stolen stod den i mörker och Ask såg ingenting av vad som försiggick.

Så drog han fram stolen närmare Ask, kom fram till denne och tog ett rejält tag om Asks skjorta och slet upp den. Asks hårlösa bröst blottades, blottlades. Mannen drog med fingrarna över bröstet.
-Som en barnrumpa, sa han. Len som en barnrumpa. Bra, gör det enklare att fästa. Det sista mumlade han fram.
-Vad ska du göra, Ask kände desperationen komma krypande. Han kom ingenstans. Började röra sin kroppshydda, som på något sätt hade förlorat sin imponerande storlek.
-Sitt still, sa mannen och rösten var som flinta. Asks rörelse stelnade samtidigt som mannens ord tonade ut. Ask kände andedräkten från sig själv. Var han redan döende, tänkte han. Han brukade vara så noga med hur han luktade från munnen, borsta tänderna, skölja ordentligt. Tandläkarbesök varje år, fina tänder, inga elaka odörer. Nu var det som om han hade ett ruttnande lik inom sig. För en sekund lyckades han glömma rädslan för mannen med väskan. Fy fan, tänkte han. Hela han var som en stinkande bomb. Det dallrade om hans haka, tunt skinn, ovanpå fett. Fast hade han inte magrat. Undrar hur många dagar, jag varit här. Fy fan.
Han såg inte att mannen tog ett steg mot honom. Snabbt satte han elektroder på bröstvårtorna. Axel Ask hann aldrig tänka klart, det brände till i hans bröst. Axel Ask svimmade. Han vaknade snart av en snärt mot huvudet.
-Var är jag, gurglade han fram.
-Här, sa mannen. Och log, ett infamt leende. Axel Ask tyckte att mannens tänder såg diaboliska ut. Och ut ur pannan växte horn, som var glödgande röda. Axel Ask skakade. Hans hjärta bultade hårt mot halsen. Hjärnan var tom, som en konservburk tömd på innehåll. Ekande tom. Hjärtat började slå volter i hans bröst. Åter brände det till. Han höll på att sprängas. I bitar. Mannen stod lugnt och tittade på när bankdirektör Asks ansikte först blev högrött och därefter lakansvitt.
Snart var det över. Mannen tog bort elektroderna från bröstvårtorna. Höll sedan fram en flaska av plast, med ett nappliknande föremål i toppen. Ur flaskan rann vatten över ansiktet på Axel Ask. Han försökte slicka i sig vattnet, men tungan var tjock och vägrade att lyda honom. Mannen lyfte upp flaskan och satte den till Asks mun. Vattnet rann ned i den torra strupen. Vattnet var inte kallt, men svalkade ändå. Axel Ask glupade i sig det.
Vatten var det enda han kunde tänka på. I övrigt kände han bara förvirring. Hjärnan kändes mjuk och uppblött. Han förstod ingenting.

Mannen vände sig åter om. Han tände en cigarett. Han rökte långsamma bloss, men djupa. Cigarettens pelare av glöd blev lång. Han vände sig åter mot sin fånge. Satte cigaretten till dennes hals och tryckte till. Åter svimmade Axel Ask. Och vaknade av en örfil.
Ett nytt tryck med den glödande cigaretten över kinden. Det gjorde inte bara ont, det var en smärta som var outhärdlig. Men han kunde inte skrika.
Plötsligt såg han Sandra vid dörren, hon stod med en flaska desinfektionsmedel i ena handen och bomull i andra. Hon baddade med bomullstussen över sin brännskada som satt precis ovanför bysten. Hon grät tyst. Och baddade. Och grät. Så öppnade hon blusen och fortsatte att dutta med bomullstussen över sina sargade bröstvårtor. Den ena blödde, och blodet rann längs med hennes platta mage. Och blandade sig med tårarna. Från hennes handled stod benet rakt ut. Hon tittade på den och baddade med bomullen. På hennes hals var fula svarta märken efter händer. Hon försökte knyta en silkeshalsduk runt halsen, men den gled upp och blottade halsen. Hon knöt igen, men den gled av henne. Hon böjde sig ned och det skymtade fram ett jack mitt uppe på hjässan. Såret glipade kraftigt, och ur det rann mer blod. Nu skrek Axel Ask. Eller han vrålade.
Han skakade på huvudet, blundade och tittade. Sandra stod kvar i dörröppningen.
Mannen med det vita sammanbitna ansiktet, tittade mot dörren och Axel Ask var säker på att han nickade åt Sandra. Hon log mot Axel och blottade en sårig mun.

Mannen vände sig åter mot Axel Ask. Hornen var nu längre och tänderna lika så. Axel skrek återigen rakt ut. Till luften tog slut. Han gled sakta in i mörker. Han märkte inte när hans ringfinger skars av. Vigselringen placerades i hans mun.

-----------

Axel Ask vaknade långsamt upp. En sprängande smärta från ena handen löpte som en stubintråd upp i hans medvetande. Han kände något främmande i sin mun och spottade ut det samtidigt som han lyfte sin hand. Han noterade snabbt att han inte hade några handfängsel på sig längre medan han förde handen mot ansiktet.
Ett skrik kom över hans läppar och han ryckte till så att hela kroppen stod i en båge upp från det hårda golvet.
Han stirrade på handen utan att förstå. Ringfingret var borta, han kunde bara inte tro det, och stängde ögonen, men värken i handen där en gång fingret suttit var så påtaglig att han omöjligt kunde ha tagit fel. Och när han tittade på golvet framför sig låg vigselringen som en åminnelse om det finger han en gång haft.
Som ett litet barn började han gråta, tårarna formligen strömmade nedför hans kinder.
Jag lever i alla fall, tänkte han. Jag lever, jag kan vara utan finger. Händerna var inte fängslade, men han noterade istället en kätting längs golvet. Han följde den med blicken från sina fötter till ett rör i ett robust element. Kedjan låg snodd runt röret och fortsatte sedan ut genom ett fönster, som stod på glänt.
Det här skulle han nog kunna komma undan, tänkte han och glömde med ens att han saknade ett finger och att det gjorde så ont att han nästan inte kunde andas.
Han stöttade sig med den friska handen och lyckades med stor möda att resa sig upp. Han linkade fram till fönstret och tittade efter kedjan. Den löpte från elementröret ut genom fönstret och satt fast i ett järnrör som stod rätt upp från marken nedanför fönstret.
Om jag bara kan rycka loss elementröret, tänkte han, så kan jag ta mig ut genom fönstret. Han estimerade avståndet från fönstret till marken till ca tre meter. Han skulle klara det även om han skulle skada sig, räknade han med.

Han hörde motorljud på avstånd. Ljudet närmade sig och det kändes som en déjà vu. Han började rycka hårt i kedjan. Röret var envist och ville inte ge vika. Han drog och slet, mer förtvivlat ju närmare motorljudet kom. Till sin lättnad hörde han plötsligt att ljudet började vika av och han förstod att bilen inte var på väg till ödehuset.
Han arbetade hårt och envetet med röret. För en stund gav han upp, men bestämde sig för motsatsen och fortsatte ihärdigt sitt arbete.
Hur många timmar han höll på, visste han inte. Det hann bli mörkt och han hade inte rubbat elementröret en centimeter tycktes det, men plötsligt gick det av och han kunde snurra av kedjan från det. En lättnadens suck kom över hans läppar. Under hela tiden hade han inte hört ett ljud annat än fåglasången utanför. Inte en bil, inte ett mänskligt ljud överhuvudtaget.

Axel Ask, som hade blivit svettig och varm, luften var fortfarande het och kvalmig, fick nu upp fönstret och klättrade försiktigt upp på fönsterkarmens nederkant. Hans ben kändes slaka och han hade svårt att hålla balansen. Byxorna var stela av smuts och skavde mot huden. Han mådde illa och var vimmelkantig. Han fick tag i karmen intill sig innan han hunnit falla bakåt. Livrädd för att hamna inne i rummet istället för utanför huset.
Plötsligt hörde han motorljud igen. Hans hjärta tog ett hopp och han tappade balansen och föll handlöst ut genom fönstret. Han föll med huvudet först.

De allra sista bilderna i hans huvud blev en resumé över hans år med Tina och sedan med Sandra och deras blåslagna ansikten och kroppar. I hans huvud spelades scener upp, han förstod att det var han själv som var djävulen. Ändå bad han om förlåtelse. Om och om igen stod han på knä och bad dem om förlåtelse. Deras ansikten flöt ihop, Tinas och Sandras, och de tittade med plågade ögon på honom.

Ute var det svart, uppenbarligen var himlen full av moln, inne i Axel Asks huvud blev det nattsvart. Hans sista tanke var en bön om att få dö.

Fortsättning :Axel Asks öde

Mitt i natten vaknade den man som hette Axel Ask, direktör på Banken i Lund, nu bunden till händer och fötter vid en stol mitt på ett golv i ett ödehus någonstans utanför Eslöv. Hans leder värkte och munnen var snustorr. Han hade nackspärr och överlag var han alldeles utmattad.
Det tog ett tag innan han vande sig vid mörkret och överhuvudtaget kunde se någonting. Fortfarande var allting öde. Inte en bil hördes ens på avstånd. Möjligen kunde han höra ett sus från något eller några träd. Eller var det kanske bilar på mycket långt håll.
Han kände plötsligt skräcken komma krypande. Som ett svart hål i rymden kände han sig. Hans ögon försökte få in skärpan. Utanför lyste månen halv och tämligen skarpt mot den svarta himlen. Men så fort han tittat mot månen blev synen betydligt sämre när han tittade in i rummet, mot dörren ut till hallen där han kommit in för många långa timmar sedan. Dörren stod på glänt och han fick gång efter annan för sig att öppningen blev större och sedan mindre igen. Varje gång han såg förändringen i glipan blev hans skräck än större. Hans mage knep ihop sig och hjärtat tog ett skutt upp i halsen.

-Hjärnspöken, sa han högt. Här finns ingenting. Möjligtvis en och annan råtta.
Det hjälpte en aning och han kunde konstatera att allt var inbillning. Dörren rörde sig överhuvudtaget inte. Ett litet tag lyckades han övertyga sig själv, men snart kröp den obehagliga känslan av att han inte var ensam i huset och att denne någon ville honom illa, fram.

Natten förflöt på samma sätt. Han gick mellan skräck och rationellt tänkande, som om hans hjärna var en svallande våg som gick mellan den ena och den andra stranden. Han fick för sig att det var floden Styx, vars vatten svallade mellan dödsriket och de levandes rike. Emellanåt föll han i utmattad sömn och drömde om Karon i sin roddbåt, själv var han Tantalos som straffades för sina synder genom att inte få dricka något vatten. Hans haka snuddade hela tiden vid vattnet, men så fort han böjde sitt huvud för att dricka försvann det ifrån honom. Med ett ryck vaknade han. Strupen brann av törst. Men vatten fanns där inte.

Tantalos, tänkte han. Jag är Tantalos!
I sin förvirrade hjärna blev han syndaren. Hans ögon såg en hund med tre huvuden som alla skällde vildsint. Deras ögon var rödstrimmiga och ur de stora gapen sprutade fradga runt de långa huggtänderna. Hunden Kerbros vaktade honom, så att han inte skulle smita tillbaka till de levandes rike. Han skrek rätt ut och försökte förtvivlat ta sig upp ur det djupa vattnet. Karon skrattade åt honom medan han fortsatte att ro. Hundhuvudena skällde och han visste med ens att han var död. Han kände inte längre pulsen från sitt hjärta. Han såg ned på sina knän och de förtvinade långsamt från knäskålarna och uppåt låren. Han blev medveten om att fötterna och underbenen inte längre fanns och förstod att han nu skulle förintas för evigt.
Den vackraste kvinna han någonsin sett vinkade till honom. Kom, kom, viskade hennes läppar. Snart får du ro, snart är dina synder förlåtna. Bakom kvinnan hängde Jesus på sitt kors. Han viskade något.
-Vad, vad? Vad är det du säger, skrek Axel Ask. Och dråsade med stolen till golvet. Han slog huvudet mot den gamla utslitna parketten med en kraftig duns. Och mörkret omslöt honom som en kärleksfull hand runt ett barn hjässa.
-----


----

Herregud vad jag är törstig, tänkte Axel Ask, där han låg på golvet. Hur länge har jag legat här? Det var ljust ute och huset var som en kokande kittel. Han svettades ymnigt och kände sina kroppsodörer tydligt. Han behövde dricka, han behövde gå på toaletten. Han behövde resa sig upp, röra sig. Men det var omöjligt. Han låg där han låg. Stolen bunden till honom. Hans fötter var helt bortdomnade och händer och axlar värkte nästan outhärdligt.
Plötsligt hörde han ljudet från en bil, långt bort. Avlägset ljud, men det närmade sig. Kanske kommer någon nu, hittar honom och räddar honom ur detta helvete. Ljudet närmade sig verkligen.
Han hörde grus knastra när däcken tyngde ned det. Motorn tystnade och en bildörr öppnades och stängdes. Steg över gruset.
Axel Ask kände en blandning av förhoppning och skräck.
Ytterdörren öppnades. Dörren in till det rum där han låg som en ynklig insekt på golvet, öppnades. En fläkt drog genom rummet och svepte med sig en viss svalka. Han försökte vända huvudet så att han skulle se vem som kom in i rummet, men ställningen han låg i förbjöd honom att vrida huvudet så mycket.

En man böjde sig över honom. En man vars ansikte han aldrig hade sett. Han insåg omedelbart att detta inte var ansiktet på en vänlig människa. Mannen hade ett grovhugget utseende, pannan sluttade lätt bakåt, ögonbrynen petade ut från ansiktet som på en gorilla. Näsan var köttig och solen hade bränt den. Händerna som tog ett fast grepp om Asks axlar var enorma. Han snarare kände än såg det.
Med ett ryck lyfte mannen upp Axel Ask och stol. Ask skrek till, det gjorde fruktansvärt ont i axlarna. Så satt han plötsligt upprätt igen. Det var förvisso skönt, men osäkerheten över vad som skulle hända nu, var tillräckligt stor för att hoppet skulle sjunka undan som kvicksand.
-Vatten, kved Axel Ask.
-Sen, sa mannen på bruten svenska.
-Toaletten, sa Ask.
-Sen.

Mannen med det gorillaliknande utseende stod tätt intill Axel Ask. Han lyfte plötsligt sin ena hand och gav Ask en örfil, som fick honom att slungas bakåt. Ask slog huvudet åter i golvet, men den här gången svimmade han inte. Skräcken växte i honom för varje sekund han låg på golvet. Vad i helvete är det här, tänkte han och bad en tyst bön om nåd. Han hade aldrig trott på gud.
Mannen lyfte åter upp Axel Ask och stolen upp från golvet. Han sköte ekipaget in mot en vägg. Ask vågade inte så mycket som knysta. Gorillan ställde sig en bit längre bort och tycktes granska honom. Hans väldiga hand lyftes, knöts och som en projektil sköts den ut från den tunga kroppen och landade över näsa och mun på Ask. Den här gången föll han inte bakåt, hindrad av väggen, men från både näsa och mun sprutade blodet ut över honom själv och upp på väggarna vid sidan av.

Gorillan sa ingenting. Axel Ask skrek av skräck. Han började förtvivlat kränga på stolen för att komma loss, men det var en Tantaloisk kamp. Det enda han åstadkom var att stolen började gunga och höll på att falla till golvet. I samma stund kom ytterligare en projektil mot hans ansikte och landade över ena ögat. Nytt blod. Större skräck. I Asks byxor spred sig något varmt. Hans mage vändes ut och in och han kräktes fast där inte fanns mycket att kräkas. Axel Ask trodde han skulle kvävas då spyorna tog sig upp också genom den blödande näsan. Blodet blandades med spyor och han var övertygad om att han skulle dö.
Plötsligt vände sig gorillan om och gick ut från rummet.
-Gå inte, lämna mig inte här, skrek Axel Ask och hans skrik studsade tomt mot den stängda dörren. Han skakade och grät, darrade och frustade blod. Axel Ask andades häftigt. Hjärtat slog alldeles för fort och han visste att han snart skulle dö. Han var så övertygad att han inte märkte att gorillan kom tillbaka. I handen hade han en flaska med genomskinlig vätska. När han kom fram till den blodiga och sargade mannen på stolen, sträckte han fram flaskan.
-Drick, var det enda han sa.
Axel Ask drack. Han brydde sig inte om att det blev en blandning av den kvalmiga och sötaktiga smaken av blod och den beska av spyor. Allt vatten tömde han. Och hoppet steg medan pulsen sjönk.
Mannen, som liknade en gorilla, vände och gick åter ut ur rummet. Han stängde dörren tyst och därefter hörde Ask ytterdörren stängas, stegen över gruset. En bildörr som öppnades och stängdes. Motorn startades och hjulens tyngd gjorde att gruset knastrade.
Hoppet sjönk åter ned till botten av hans hjärta.
-Herregud, herregud hjälp mig, kved han. Sen tystnade han och blicken blev tom. Han visste. Med ens visste han. Han skulle få sitt straff nu. För allt han gjort mot sin hustru. För att han plågat henne. Fasaden hade rasat. Axel Ask var ingenting annat än en misshandlare och ännu värre, en hustrumisshandlare.

Och det värsta var, att han insåg det själv.

Fortsättning: Förbryllande

När Axel steg in i huset stegrades hans aningar om något verkligt olustigt till ett crescendo i ångest.
Han möttes av en kal hall och lukten av mögel. Här bodde ingen, något kontor kunde knappast finnas i detta ödsliga hus. Han försökte trösta sig själv med att det ju faktiskt handlade om skumraskaffärer, de sköttes knappast från ett regelrätt kontor. Alldeles snart därefter kom tanken på att det ju just var så det var, att skumraskaffärer faktiskt sköttes från vanliga kontor. Det kröp i hela kroppen på honom och han svettades ymnigt. Det var varmt och kvavt och samtidigt frös han. En isande vind gick som ett spöke igenom honom.
Karl gick strax efter honom. Han knuffade honom lätt i ryggen hela tiden. En markering om vem som satt med makten.

Hur gick det här till, tänkte Axel. Varför låter jag mig styras av en snorvalp, en skummis, en liten sketen bondlurk? Han bestämde sig för att det fick räcka, att han hade fått nog. Hans andedräkt stod liksom tät av fukt omkring honom, och modet höll på att sjunka ned i hans inre igen, då han gaskade upp sig och vände sig om mot Karl.

-Nu, sa han och fick plötslig kontroll över sina sviktande stämband, ser du till att köra mig tillbaka. Jag är inte intresserad av att delta i dina skumma affärer.

Karl ryckte bara på axlarna och väste sedan.
-Jasså du!
Plötsligt hade han tagit ett hårt grepp om Axels vänstra arm och vridit upp den på ryggen. Det smärtade till ordentligt och Axel hukade sig kvidande.
-Du gör som jag säger, sa Karl. Du gör som jag säger, så är jag nöjd och du blir nöjdare.
Axel fick inte ett ljud över sina läppar. Hans makt var bruten. Här spelade det uppenbarligen ingen roll att han var bankdirektör. Här spelade överhuvudtaget ingenting någon roll.

Han föstes in i ett rum, där en ensam stol stod mitt på golvet. En skräckfylld tanke for genom hans huvud. Räfst och rättarting. Var hans tid nu kommen?
I ett desperat försök att ta sig fri, ryckte han i sin arm, men möttes bara av ännu mer smärta.

Från en dörr på andra sidan rummet steg en liten man ut, en man med ett ansikte utan särdrag. Ett ansikte man aldrig skulle kunna komma ihåg, men heller aldrig glömma. Inte en min som kunde röja vad han tänkte, vem han var. Det var stumhet.
Han nickade till den Karl, som föste Axel vidare mot stolen. Sedan vände han runt och plötsligt satt Axel på stolen. Armarna bakom stolsryggen och en hastig rörelse. Handbojor kring lovarna. Och en kedja runt anklar och stolsben. Allting gick så fort att Axel svårligen hann reagera ens.

-Vad vill ni? Säg vad ni vill. Axels röst lät tunn som ett flarn som hotar att krasas sönder mellan tumme och pekfinger.

Mannen med ansiktet utan särdrag lyfte bara på ena ögonbrynet för att därefter vända på klacken och gå ut ur rummet.
Karl gjorde likadant. Och kvar satt han, bankdirektören. Bojad till händer och fötter på en stol i ett ödehus.
Ingenting kom till honom. Inte en tanke, inte en smart lösning. Ingenting. Hans huvud ekade tomt.

------

Han var nu verkligen trött på det här skämtet. Hur länge han suttit på stolen var omöjligt att säga. Det kändes som om det var en evighet. Nu måste väl ändå någon börja sakna honom, tänkte han. Han var hungrig. För det var väl ändå ett skämt? Eller ett straff för någonting. För hennes skull kanske. Hon provocerade honom, det gjorde hon. Den lilla parasiten. Hon som bara ville ha och ha. Som aldrig blev nöjd. Var det därför han befann sig här, på en pinnstol och belagd med bojor till hand och fot? Var det därför? Hon hade säkerligen arrangerat det här.

Axel började mumla något för sig själv men tystnade och lystrade till. Ett ljud av motor på håll. Jo, det var det. Hans ansikte lyste upp. Nu kom de nog tillbaka. För att ge honom fri. Sen skulle hon få veta. Den…den…han förmådde inte ens tänka ut tanken. Ljudet från motorn dog ut. Och hoppet hos honom slocknade.

Det hade börjat skymma. Det märktes att augusti månad hade inträtt. Mörkret kom åter tidigare. Han frös till. Och magen knorrade. Ju längre tiden led desto argare blev han. Hur bara vågade de lämna honom här? Han var bankdirektör.
Det skavde i hans handleder och axlarna hade domnat. Fötterna kändes stumma och han försökte röra på tårna för att öka blodcirkulationen.
Hur han än hade försökt lyckades han inte komma ur handbojorna. De gjorde bara mer ont och trängde in i huden när han vred händerna för att kanske kunna komma loss. Han tröttnade.
Han gjorde en avvägning. Valet stod mellan att sitta kvar och ha is i magen eller att ta sig fram hasande med stolen.
Ganska omedelbart insåg han att han hade mycket liten chans att kunna få stolen att röra sig framåt utan att den ramlade med honom på. Och då var chansen oerhört liten att han skulle kunna ta sig upp från golvet. Det gjorde egentligen valet enkelt. Han förblev stilla på stolen. Väntan kvarstod.

När det hade blivit beckmörkt somnade han av utmattning. Huvudet hängde med hakan mot bröstet och ur munnen rann en sträng av saliv.

SkrivPuff: Utmaning 95 - 5 april

SkrivPuff: Utmaning 95 - 5 april


Axel gick med snabba steg, irriterad över att ha blivit störd.
Den idioten, tänkte han och snubblade i samma ögonblick över trottoarkanten och föll raklång mot marken. Han tog emot sig med händerna, snabb hade han alltid varit, och lyckades undkomma större skador än ett antal mindre skrapsår på handflatorna. Han reste sig snabbt och tittade sig omkring.
En äldre dam hade närmat sig, om det var av nyfikenhet eller om det var för att hon hade velat hjälpa honom, visste han inte. Men han gjorde en avvärjande gest med händerna och ruskade irriterat på sig.
Den idioten, tänkte han igen, vad är det för affär han nu ska göra? Han gick vidare i samma raska takt som innan han fallit till marken. Bara mer frustrerad och arg. Karl var mer än lovligt dum, det var hans inställning. Men det var ju ingenting att förvånas över, funderade han vidare. Hela släkten var ungefär lika dum den.
-Jag hämtar dig på Bankgatan vid busstationen, sa Karl när han ringde. Han flåsade och ett nervöst fladder låg i rösten.
-Jag har inte tid, svarade Axel. Jag har ett möte om tre timmar och måste förbereda mig inför det.
-Det här tar inte lång tid, jag skulle uppskatta om du var med när jag ska diskutera en mycket viktig affär. Du är den enda som kan bedöma om det är realistiskt. Och om det inte är en bluff. Det är min chans att komma loss med firman. Var lite juste nu.
Axel hade funderat en stund och kommit fram till att det kanske ändå vore bäst, han skulle komma i bättre dager och kanske kunna ha nytta av det vid något annat tillfälle.
-Okej, två timmar ger jag dig, inte en sekund längre.
-Bra, jag hämtar upp dig. På busstationen Bankgatan.

Samtalet avslutade och trots att han kände en viss stress över mötet, kunde han inte låta bli att tycka att det var spännande.
Han sa till sin sekreterare att han skulle på ett möte, vart eller med vem hade hon inte med att göra. Hon tittade bara på honom, med munnen neddragen. Han log ett soligt leende tillbaka, enbart för att reta henne. Sekreteraren var en stram och amper kvinna, som närmade sig pensionsåldern. Han gillade henne inte, det var som om hon såg igenom honom. Mycket obehaglig kvinna, tänkte han igen. Han klev ut från banken och han noterade att klockan var fem i elva. Han gick med värdighet över övergångsstället mot Stortorget, men därefter hade han skyndat på stegen, vilket förmodligen var anledningen till att han så småningom föll.

Karl satt redan i sin bil och väntade och måste ha sett hur Axel ramlade. Han öppnade dörrarna till en splitterny Alfa Romeo Sportswagon. Hur har han råd med en sån här bil, tänkte Axel, medan han satte sig bredvid Karl, som var betydligt yngre och betydligt mer vältränad än han själv. Karl hade ett ansikte som hugget ur sten. Axels ansikte var mjukt och närmast upplöst. Han försökte ruska av sig det obehag som plötsligt sköljde över honom. Vad det nu beror på, tänkte han. Han hade förvisso aldrig gillat Karl men insåg att det var bättre att vara på god fot med honom än motsatsen. Något oberäkneligt hade Karl över sig och då var det bättre att vara kontant med honom. Det var något som Axel lärt sig, fiender ska man hålla nära intill sig.

Mjukt svängde Karl runt med bilen och körde iväg. Han körde lugnt och sansat, men såg sammanbiten ut. Det är nog affären, tänkte Axel, men lyckades trots det inte riktigt bli av med den känslan av att något inte stod rätt till.
Färden gick ut mot E 22 och väl där svängde svågern ut i norrgående riktning.
-Vad, skulle vi inte till Malmö, sa Axel och hörde att hans röst darrade en aning.
-Ändrade planer, sa Karl utan att titta på honom. Han gjorde samtidigt en grimas av irritation. Axel insåg att det nog var lönlöst att kommentera ändringen. Det var uppenbart att riktningen gick åt motsatt håll. Nervositeten kändes ut i händerna, som kändes domnade.

Karl svängde av mot Eslöv, vad de nu skulle i Eslöv att göra. Färden gick på de vindlande småvägarna och ändrade plötsligt riktning igen. Inte mot Eslöv utan att ut mot ingenstans. Det knöt sig i Axels mage. Han behövde uppsöka en toalett.
I en hastig knick svängde Karl in på en skumpig väg mittemellan två åkrar och två räta rader av träd. Vilken sort det var, hade Axel ingen aning om, det var ett kunskapsområde han nog hade negligerat genom åren. Men att det var en allé var han övertygad om.

Alfa Romeon svängde in på en gårdsplan. Karl vände sig mot Axel som satt i passagerarsätet.
-Du förstår kanske att det här inte är en helt legitim affär, sa Karl. Axel stirrade på honom, förvånat. Men fortfarande med känslan av att allt inte stod rätt till.
-Vad menar du?
-Att det är en olaglig affär, tvätta stålar, sa Karl med ett leende som tedde sig falskt, även om det till ytan var vänligt.
-Jaha, hmmm, nej det hade jag ingen aning om. Varför sa du inte det från början?
-Tänkte du kanske inte ville hjälpa mig då, sa Karl. Axel försökte tolka det han såg ihop med det han hörde Karl säga. Någonting kändes fel. Så in i helvete fel. Plötsligt blev han mycket rädd.
-Kör mig tillbaka, sa han och hörde själv att rösten inte höll. Jag har mitt rykte att tänka på.
-Var inte så jävla patetisk, sa Karl. Du brukar väl inte banga för att begå brott. Visa nu lite stake. Det vet ju du hur man gör.

Axel insåg med ens att det här var något annat än han hade tänkt sig. Att han var fast i något som förbryllade honom. Jävlar, tänkte han, jävlars helvete.

Karl hade ett försmädligt leende på läpparna när han steg ur bilen. Han tog raskt ur bilnyckeln, när han såg Axel snegla mot den. Han vinkade istället med en nonchalant rörelse i en uppmaning åt Axel att stiga ur bilen. Axel klev mödosamt ur bilen. Hans kropp skakade av nervositet, eller var det rädsla, och hade svårt att tänka klart. Hur skulle han ta sig ur den här knipan, frågade han sig, men fick inget svar.

Gården låg mycket ödsligt beläget och var alldeles uppenbart obebodd. Han noterade att det stod ytterligare en bil på gårdsplanen, en övertäckt pickup.
Den hade varit vit, men var nu grå av damm och smuts. Registreringsskylten var omöjlig att avläsa.
Han noterade detta medan han gungade fram över planen. Jag kan ju alltid anmäla det här efteråt, tänkte han. Men å andra sidan, kom nästa tanke, skulle han själv anmälas då. Det hade ju Karl insinuerat. Vilken förbannad typ, vilket avskum. Han ångrade att han någonsin gift sig med den där lilla horan till kvinna. Att han ens hade tittat på henne. Hon har krupit in under skinnet på mig, tänkte han. Hon har lyckats förvrida huvudet på mig, som den huldra hon är. Hon skulle få när han kom hem, det skulle hon. Det var hennes fel att han hamnat på den här fördömda ödegården.

Han klev upp på trappan bakom Karl. Att försöka fly var inte att tänka på. Hur skulle han kunna göra det.
Karl öppnade dörren, som stod olåst, och vinkade fram Axel. Han pekade med handen in mot hallen och Axel steg in över tröskeln. I Axels huvud rådde nu stiltje.

SkrivPuff: Utmaning 94 - 4 april

SkrivPuff: Utmaning 94 - 4 april

-Hur många gånger har jag inte sagt det här, sa han ilsket. Mer som ett påpekande än en fråga och därför ansåg hon sig inte föranledd att svara heller.
Hon tittade på honom med en blick som visade total nonchalans.
Han satt bakom skrivbordet, som var belamrat med böcker och högar med papper. Den senaste skrivningen, låg närmast honom. 30 stycken uppsatser i ämnet relationer. Flickan som satt på andra sidan var begåvad, men otroligt arrogant och destruktiv. Han hade förlorat kontrollen över henne för länge sedan. Det retade honom ofantligt.
-Du är en begåvad, intellektuell elev och jag tycker att du inte ens försöker prestera i närheten av vad du är kapabel till. Tycker du att jag ska acceptera att du inte ens bemödar dig?
-Det skiter väl jag i, sa hon och blängde trotsigt på honom.
-Förlåt, sa han ännu ilsknare. Vad är det du sitter och säger till mig?!
-Det skiter jag väl i, upprepade hon. Du vet inte någonting om mig. Du är bara en gammal lärare, som tror att alla ska dansa efter din pipa. Och så tror du att jag blir smickrad också. Ha.
-Har du fullständigt tappat förståndet, sa han. Nu mer uppgivet. Det är ju ditt liv, inte mitt. Fattar du inte det, så ger jag upp. Han blängde vanmäktigt på sin elev. En begåvad flicka med ett förstånd som en pubertal trettonåring, tänkte han. Och kände sig faktiskt lite ställd. Vad hade han förväntat sig? Kanske ett tämligen vuxet agerande. En nittonåring som betedde sig som en trettonåring, var i vart fall inte det han hade trott sig behöva möta.
-Äh, sa hon trotsigt. Du vet ingenting om mig. Jag har inte bett om din åsikt.
-Nä, det är möjligt att du inte har. Men jag är din svensklärare, och jag har sett vad du kan. Nu presterar du inte bättre än en småunge. Är det inte bättre att vi tar ett snack om det, än att du misslyckas. Det här är det sista år, jag hade förväntat mig en explosionsartade utveckling men ser en regrediering. Tycker du att jag ska tiga om det jag ser, att du kommer att misslyckas, fast jag vet att du har kapacitet som sträcker sig hundra mil härifrån?
-Jaja, du har tjatat om det här sedan början av trean. Jag orkar inte lyssna på dig, sa flickan och fortsatte att blänga trotsigt på honom. Han kände sig med ens uppgiven.
-Vad vill du själv? Hans fråga kom plötsligt och flickan tappade för en bråkdel av en sekund sin hårda yta.
-Det har väl inte du med att göra. Sa hon så fort hon återvunnit fattningen. Läraren hann se förlusten innan den försvann.
-Nej, det kanske jag inte har. Men oavsett vad du tror, sa han, är jag faktiskt intresserad av dig och alla mina elever. Framför allt är jag ganska övertygad om att jag vet när jag ser en talang och inte.
Flickan rätade på sig, omedvetet men ändå. Hon visste plötsligt inte riktigt hur hon skulle förhålla sig vare sig till sig själv eller till sin lärare.
Hon fnös till, som för att markera sin självständighet, sitt oberoende.
-Vad vet du om mig, om jag har några talanger eller inte? Hon envisades.
-Jag har jobbat som lärare i så många år, att jag är säker på att du har talang. Synd om du vill kasta bort den.
Återigen förlorade flickan balansen. Lite längre tid än första gången. Hon ruskade lätt på sig. Och harklade sig för att dölja att hon vacklade. Vacklade i sin trotsighet och i sin illvillliga inställning till den vuxna på andra sidan skrivbordet.
-Du ska inte tro att jag gör det här för min skulle, sa läraren när han studerat flickan under tystnad några minuter. För min del är det ju egentligen egalt om du struntar i dina talanger eller inte. Det är för din skull jag säger det här. Förstår du?
Hon nickade. Näst intill ofrivilligt. Och han kunde se att hon var irriterad. Han gissade att irritationen inte var riktad mot honom, utan snarare mot henne själv. Att hon vacklat en stund, gjorde henne irriterad. Helt enkelt.
Någonstans inom sig fann han en sorts tillförsikt. Han hade lyckats rucka flickans outhärdligt sturska och självdestruktiva attityd. Bara lite, men ändå.
-Jag gör vad jag vill, sa hon och försökte se stöddigare ut än hon kände sig. Kanske hade han rätt.
Plötsligt kände han sig trött. Trött på att dadda elever som ingenting ville, inga mål hade. Att flickan plötsligt var möjlig att nå, brydde han sig inte längre om. Han var bara trött och utled.
-Du kan gå, sa han så. Tänkte att det fick vara nog nu. Skrivningarna väntade. Om du inte vill lyssna, om du inte vill förstå din egen kapacitet, hur ska jag då någonsin kunna motivera dig till att göra ditt bästa? Frågan var i det närmaste retorisk.
Flickan tittade inte på honom. Hon reste sig hastigt från stolen. Arg över av att hon inte lyckats få läraren att tycka synd om henne. Arg över att hon inte uppnådde det hon egentligen ville. Förståelse. Och arg över att hon hade vacklat för att hon trott på honom i en bråkdel av en sekund. ATt hon gått på den enkla. Han var som alla andra vuxna. Brydde sig inte ett skit om henne.

Läraren suckade tungt och tänkte att han numera hade tappat räkningen på alla de elever han försökt få att inse sin intelligens och kapacitet. Och över alla de elever han hade försökt att motivera till stordåd, genom åren.
Han tog högen med uppsatser. Läste och skrev med blyerts i kanten. Han var den enda som inte markerade fel med röd penna, när han rättade. Det hade sin grund i att en sjuårig flicka - som han hade haft som elev när han började sin lärarbana - hade frågat varför lärarna skrev med röd penna när eleven gjort fel. "Då syns det ju för alltid att jag har gjort fel", sa hon klarögt. Det hade han lagt på minnet och skrev därför alltid sina kommentarer med blyerts. För att sopa undan känslan av att ett misstag lever för evigt.

SkrivPuff: Utmaning 93 Livet går fort, för fort

SkrivPuff: Utmaning 93 - 3 april

Viktor satt mitt emot mig vid matsalsbordet. Han tittade kärleksfullt på mig och sträckte ut sin hand och tog min.
-Hur det än blir, vad som än händer, så älskar jag dig, sa han.
-Livet går för fort, sa jag och gjorde en cirkelrörelse med ena handen. Det var som om handen ville symbolisera den evigt cirkulära livsrörelsen. Där allting gick in i vartannat. Där ingenting egentligen förändrades utom hastigheten. Det gick fortare och fortare, livet.
Utanför fönstret mot trädgården gick fasantuppen och prålade. Han hade gått där alltid. I alla år. Jag tyckte om honom. Han hade nästan blivit en familjemedlem. Intill honom satt grannens katt. En kastrerad hankatt som också alltid hade suttit i vår trädgård.
Det var märkligt för tiden hade verkligen flytt. Först kom katten, som nu måste vara tjugo år gammal. Han hade gjort vår trädgård till sitt revir. Jag tittade på honom nu, märkte av att han var gammal. Han gjorde ingen ansats till att vilja klå fasantuppen. Det hade han slutat med för ganska många år sedan. Det var som om de accepterade varandra, inte respekterade kanske, men absolut accepterade.

-Hur många år har fasanen funnits hos oss, frågade jag och avbröt därmed Victors melankoliska sinnesstämning. Eller var den kanske mer sentimental? Nåja, jag ville inte prata om det där mer ändå.
-Varför bryter du det samtalsämnet, frågade han och de blå ögonen gjorde sig stora och runda.
-Vet du att fasan betyder fågel från Phasis? fortsatte jag utan att vänta på svaret.
-Nej, det visste jag inte.
-Och att den har 18 eller 16 pennor i stjärten, alltså fjäderpennor?
-Nej, Victor suckade.
-Nå hur länge har vi haft hanen eller tuppen, jag vet faktiskt inte vad det kallas, i vår trädgård, frågade jag envist. Jag ville inte tala om det. Det som kommit ifatt mig. Det som jag förträngt så länge. Jag ville inte.
-JAg vet inte det heller, det har ju kommit nya. Som om de nedärver lusten att vara i vår trädgård just, sa Victor.
-Ja så är det väl, antar jag. Nedärvt och betingat beteende. Du föder dem med bröd och så blir det nedärvt att det finns mat hos oss. Kanske. Förresten är Phasis ett antikt namn på floden Rioni i Georgien. Bara så att du vet.
-Intressant, sa Victor och såg allt annat än intresserad ut. Mer bekymrad. Varför vill du inte tala om det?
-Vilket, frågade jag. Och låtsades dum. Vilket i sig var dumt, eftersom Victor inte var det minsta dum.
-Att du har tappat i vikt och är så trött, sa han. Och såg åter bekymrad ut.
-Jasså det, sa jag och formade munnen till ett förvånat "o".
-Ja just det, Victor suckade.
-Men jag vill inte, för att jag tycker det är ointressant. Och jag känner mig inte sjuk. Bara lite trött. Det blir bättre nu när våren har kommit. Mer lust, mer ork. Och aptiten kommer säker som en bonus. Tror du inte?
-Nej, jag vill att du går till doktorn. Det är vad jag vill. Samtidigt som Victor sa det med eftertryck, såg han uppgiven ut. OCh jag såg min chans att smita undan. Uppgivenhet från hans sida brukar betyda total resignation, han skulle inte tjata om jag höll emot.
Jag tittade åter ut på fasanen och katten. Katten låg under det fula trädet, som vi i alla år hade sagt att vi skulle hugga ned, men som aldrig hade bivit nedhugget. Jag förundrades över livet. Vad mycket vi hade sagt att vi skulle göra. OCh sen aldrig hade gjort det. Men å andra sidan hade vi gjort väldigt mycket också. Vi hade rest, klättrat i berg och dykt i Röda havet. Jag hade i femtioårspresent fått en resa där att simma med delfiner ingick. Det hade jag också gjort.
Men det var ändå mycket som förblev ogjort. Som att hugga ned det fula och skabbiga trädet.

Victor tog min hand. Han höll den med båda sina varma händer. Han sträckte sig över bordet och rörde vid min kind. Så där som han alltid hade gjort, vad jag kunde minnas i alla fall. Jag lät honom.

-Du måste gå till doktorn.
-Jag ska, sa jag innan jag hann tänka efter. Det var som en reflex. Att gå honom till mötes.
-Jag följer gärna med dig, sa han.
Jag tittade på honom och kände samma gamla bekanta ömhet och kärlek till denna man. Jag reste mig från stolen och gick och satte mig i hans knä. Istället. Snusade in doften av honom. Kysste honom.
-Det behöver du inte, sa jag. Jag kan gå själv. Kan själv!
Det sista i en barnsligt trotsig ton. Men bara på skoj.
-Det vet jag väl att jag inte behöver. Det vet jag väl att du kan. Han skrattade lättat och höll mig om midjan. Han la sitt huvud mot mitt bröst. Och sen vände han huvudet och gnuggade näsan mellan brösten. Han drog ett djupt andetag.
-Du vet att jag inte kan tänka mig att leva utan dig, sa han i det att han andades in doften från mig.
-Nej, jag vet. Och därför ska jag gå till doktorn, jag lovar. Om du lovar att ta reda på hur många år en fasan lever. Så att jag kan räkna ut hur många vi har haft i vår trädgård under de femton år vi har bott här.
-Jag lovar, sa han och jag kände att han log. Båda kinderna liksom snuddade vid var sitt bröst, som om de höjts. Alltså log han.

-Nu går vi till sängs en stund, sa jag. Jag vill ligga hos dig. Sa jag och menade det i biblisk mening.
-Inte mig emot, svarade Victor. Tog ett tag runt mig och reste sig med mig i famnen. Det kändes lyxigt. Vad som felades mig skulle bli en annan fråga. En annan dag. Inte just nu.
Kärlek har ingen ålder, tänkte jag när vi låg där bredvid varandra, efter den berusande färden. Men det är nästan otäckt att livet går så fort, alldeles för fort. I alla fall när man har det bra. Jag lutade mitt huvud mot hans axel. Kände värmen från honom. Och tänkte inte mer på livets framfart. Jag hade det här livet. Hur fort det än hade gått, så var det i alla fall mitt liv.

Skrivpuffsuppgift nr 92 - Uppmärksamhet

Han stod på sin frisersalong, bakom stolen där hon satt. Han babblade på i vanlig ordning och hon lyssnade, skrattade, hummade och var tyst om vart annat.
Egentligen ville hon nog helst ha lugn och ro, slumra lite till och med, men det var omöjligt för hans tjattrande om ditt och datt.

Hon tyckte mycket om honom. Han var snäll, kunnig och ömsint. Lite ledsen längst in. Det kände hon tydligt. Men kunde inte sätta fingret på det riktigt och vågade väl inte fråga heller.

Hon hade vid ett tillfälle antytt någonting åt det hållet, men han hade bara skrattat bort det. Och sagt att han var lycklig. Lycklig för sin lille son, lycklig för sin sambo. Och lycklig med sitt jobb. Det var två år sedan.

Idag upplevde hon att hans nerver mer låg på ytan. Han klippte med en frenesi som nästan låg på gränsen för henne. Han hade klippt hennes hår i nästan tre år och han gjorde det alltid bra. Hon var aldrig missnöjd, tvärtom alltid nöjd.
Det var inte det. Men hans nervighet la sig ovanpå hennes hud och gjorde henne känsligare än vanligt.

-Hur är det idag, frågade hon vänligt.
-Jättebra, sa han medan han koncentrerat klippte hennes lugg.
Hon funderade en stund på om hon skulle våga pressa honom ytterligare. Och bestämde sig.
-Är det verkligen sant, frågade hon med rösten fylld av tvekan.
-Ja, jo, men min sambo har flyttat ut och tog vår son med sig. Vi har gjort slut.
-Vi?
-Nja, jag har gjort slut. Och hon, fortsatte han diplomatiskt. Jag vill inte tala om det.
-Nej, nej visst inte. Vi behöver inte prata om det. Hon log i spegeln åt honom. Han log ett snabbt leende tillbaka. Sedan återgick han till att klippa. Hon studerade honom noggrant. Någonting var det.
Någonting i hans sätt att röra händerna över hennes huvud. Någonting i hans fladdrande blick och i ryckningarna kring munnen. Nervöst. Hektiskt, jagat.

Han snurrade runt henne från sida till bakhuvud till andra sidan. Kontrollerade att allting var som det skulle.
-Det här blev ju finfint, sa han. Du har vackert hår, min vän. Och du, tack för att du frågar hur jag har det. Jag vill inte tala om det, för det är så jobbigt just nu. Men det kommer att bli bättre. Sen.
-Ja det blev jättefint, sa hon och tyckte det. Vi kan tala om det när du känner dig redo. Eller om du aldrig vill tala om det. Jag rättar mig efter dig. Men jag finns här om du vill.

Hon reste sig upp och han borstade av håret i ansiktet på henne, de små håren som alltid la sig över näsan, i pannan och tinningarna.
-Du är snäll. Sa han och tog emot pengarna.
-Åh, sa hon. Jag är ledsen för din skull. Att det kraschade i din och din sambos relation.
-Tack, sa han enkelt.

Hon gick ut därifrån med en känsla av att allting inte stämde. Men hon ruskade av sig det så snart hon hoppat in i bilen för att köra och handla.
Hela eftermiddagen gick åt till storinhandlingen. Det ockuperade hennes hjärna och hon glömde förmiddagens känsla.
------
Han gick hem på kvällen. Klockan var halv åtta. Lägenheten var ödslig. Han kände sorgen. Stark och närvarande.
Han satte sig i soffan. I hjärnan snurrade kaos. Hela hans liv rullade i vågor genom hjärnans alla skrymslen och vrår.
- Du är värdelös, sa en röst inom honom, totalt värdelös.
Han kunde inte höra fåglarna som kvittrade i våryra utanför hans fönster. Han hörde heller inte gässen som flög över taken, hemvändarna som kom tillbaka från sin sydliga tillflyktsort. Han kunde inte se björkarnas musöron, det vackra tecknet på vårens verkliga ankomst. Krokusarna i rabatterna nere på bakgården, var en påminnelse om smärtan i livet. Ingenting syntes viktigt för honom. Längre.

Han ringde sin bästa kamrat och bad honom komma om en halvtimme.
-Om en halvtimme, varför just om en halvtimme, sa kamraten.
-Gör bara som jag säger.
-Visst visst, jag kommer om en halvtimme. Kamraten tyckte att det var märkligt, men sa ingenting mer. De la på luren.

Han tog fram ett rep ur städskrubben. Knöt en snara. Ställde fram en stol och tog ned boxsäcken. Därefter hängde han snaran i kroken.
Han ställde sig på stolen och la snaran om halsen.

----

I kyrkan satt människor tyngda av sorg. Men mest av allt tyngde skulden. Den blodfattiga skulden. Ansikten som stod bleka mot ljus klädsel, riktades mot den vita kistan längst fram i kyrkan. Blickarna vända inåt, i känslan av att inte ha varit uppmärksamma.

SKrivpuffsuppgift nr 91- April april

Agnes, som i dagarna skulle fylla 86 år, skyndade på stegen för att komma hem. Om bara benen ville gå fortare. Nyfikenheten hade alltid varit en stark drivkraft hos henne, men föga hjälpte det när benen bara inte ville ta sig fram snabbt nog.
Det är nackdelen med att åldras, tänkte hon, det händer ingenting i huvudet men väl i kroppen.

Hon hade sett nyheten på löpsedeln: Sätt en nylonstrumpa över teven och du får färgteve. Med utropstecken.

Färgteve, tänkte hon och kände sig uppiggad, så roligt. Att få se alla nyhetsuppläsare i färg. Så att man kunde se hur de verkligen såg ut. Och så enkelt sen. En nylonstrumpa över rutan. Det var fantastiskt vad lite man vet här i världen, tänkte hon för sig själv. Och muttrade därefter över sin skröpliga kropp.

Hon kunde knappt bärga sig när hon kom innanför dörren till sin lägenhet. Hon slängde kappan över en stolsrygg, väskan ställde hon på sitsen. Sedan gick hon med bestämda steg in i sovrummet, tog fram en silkesstrumpa. Hon ångrade sig genast, det skulle ju vara en nylonstrumpa. Hon slängde tillbaka silkesstrumpan och hittade en av nylon istället.
Hon skyndade sig gott hon kunde in i vardagsrummet. Där stod teven, hennes fina nästan splitter nya teve.
Hon strök lite över rutan, som snabbt hade blivit dammig. Sedan trädde hon över nylonstrumpan. Det var lite svårt först, men hon lyckades till slut dra övre delen över nästan hela rutan.

Hon knäppte andaktsfullt på teven, kanal 1.

Till sin förvåning var den enda färg hon kunde se en begieaktig ton över hallåan som satt i rutan. Och den tonen kom från självaste nylonstrumpan. Så dum var hon inte att hon inte begrep det. Hon muttrade och bytte till kanal 2. Där var det myrornas krig. Och den beiga tonen stod sig.

Hon rev bort nylonstrumpan och satte sig med en tung och besviken duns i soffan för att titta på de svartvita nyheterna.

"God kväll. Detta är nyheterna den 1 april" sa nyhetsuppläsaren.
Första april, tänkte Agnes, visst tusan, det är den första april. Och insåg att hon blivit lurad. Besvikelsen var dock inte mindre för det.