SkrivPuff: Utmaning 94 - 4 april

SkrivPuff: Utmaning 94 - 4 april

-Hur många gånger har jag inte sagt det här, sa han ilsket. Mer som ett påpekande än en fråga och därför ansåg hon sig inte föranledd att svara heller.
Hon tittade på honom med en blick som visade total nonchalans.
Han satt bakom skrivbordet, som var belamrat med böcker och högar med papper. Den senaste skrivningen, låg närmast honom. 30 stycken uppsatser i ämnet relationer. Flickan som satt på andra sidan var begåvad, men otroligt arrogant och destruktiv. Han hade förlorat kontrollen över henne för länge sedan. Det retade honom ofantligt.
-Du är en begåvad, intellektuell elev och jag tycker att du inte ens försöker prestera i närheten av vad du är kapabel till. Tycker du att jag ska acceptera att du inte ens bemödar dig?
-Det skiter väl jag i, sa hon och blängde trotsigt på honom.
-Förlåt, sa han ännu ilsknare. Vad är det du sitter och säger till mig?!
-Det skiter jag väl i, upprepade hon. Du vet inte någonting om mig. Du är bara en gammal lärare, som tror att alla ska dansa efter din pipa. Och så tror du att jag blir smickrad också. Ha.
-Har du fullständigt tappat förståndet, sa han. Nu mer uppgivet. Det är ju ditt liv, inte mitt. Fattar du inte det, så ger jag upp. Han blängde vanmäktigt på sin elev. En begåvad flicka med ett förstånd som en pubertal trettonåring, tänkte han. Och kände sig faktiskt lite ställd. Vad hade han förväntat sig? Kanske ett tämligen vuxet agerande. En nittonåring som betedde sig som en trettonåring, var i vart fall inte det han hade trott sig behöva möta.
-Äh, sa hon trotsigt. Du vet ingenting om mig. Jag har inte bett om din åsikt.
-Nä, det är möjligt att du inte har. Men jag är din svensklärare, och jag har sett vad du kan. Nu presterar du inte bättre än en småunge. Är det inte bättre att vi tar ett snack om det, än att du misslyckas. Det här är det sista år, jag hade förväntat mig en explosionsartade utveckling men ser en regrediering. Tycker du att jag ska tiga om det jag ser, att du kommer att misslyckas, fast jag vet att du har kapacitet som sträcker sig hundra mil härifrån?
-Jaja, du har tjatat om det här sedan början av trean. Jag orkar inte lyssna på dig, sa flickan och fortsatte att blänga trotsigt på honom. Han kände sig med ens uppgiven.
-Vad vill du själv? Hans fråga kom plötsligt och flickan tappade för en bråkdel av en sekund sin hårda yta.
-Det har väl inte du med att göra. Sa hon så fort hon återvunnit fattningen. Läraren hann se förlusten innan den försvann.
-Nej, det kanske jag inte har. Men oavsett vad du tror, sa han, är jag faktiskt intresserad av dig och alla mina elever. Framför allt är jag ganska övertygad om att jag vet när jag ser en talang och inte.
Flickan rätade på sig, omedvetet men ändå. Hon visste plötsligt inte riktigt hur hon skulle förhålla sig vare sig till sig själv eller till sin lärare.
Hon fnös till, som för att markera sin självständighet, sitt oberoende.
-Vad vet du om mig, om jag har några talanger eller inte? Hon envisades.
-Jag har jobbat som lärare i så många år, att jag är säker på att du har talang. Synd om du vill kasta bort den.
Återigen förlorade flickan balansen. Lite längre tid än första gången. Hon ruskade lätt på sig. Och harklade sig för att dölja att hon vacklade. Vacklade i sin trotsighet och i sin illvillliga inställning till den vuxna på andra sidan skrivbordet.
-Du ska inte tro att jag gör det här för min skulle, sa läraren när han studerat flickan under tystnad några minuter. För min del är det ju egentligen egalt om du struntar i dina talanger eller inte. Det är för din skull jag säger det här. Förstår du?
Hon nickade. Näst intill ofrivilligt. Och han kunde se att hon var irriterad. Han gissade att irritationen inte var riktad mot honom, utan snarare mot henne själv. Att hon vacklat en stund, gjorde henne irriterad. Helt enkelt.
Någonstans inom sig fann han en sorts tillförsikt. Han hade lyckats rucka flickans outhärdligt sturska och självdestruktiva attityd. Bara lite, men ändå.
-Jag gör vad jag vill, sa hon och försökte se stöddigare ut än hon kände sig. Kanske hade han rätt.
Plötsligt kände han sig trött. Trött på att dadda elever som ingenting ville, inga mål hade. Att flickan plötsligt var möjlig att nå, brydde han sig inte längre om. Han var bara trött och utled.
-Du kan gå, sa han så. Tänkte att det fick vara nog nu. Skrivningarna väntade. Om du inte vill lyssna, om du inte vill förstå din egen kapacitet, hur ska jag då någonsin kunna motivera dig till att göra ditt bästa? Frågan var i det närmaste retorisk.
Flickan tittade inte på honom. Hon reste sig hastigt från stolen. Arg över av att hon inte lyckats få läraren att tycka synd om henne. Arg över att hon inte uppnådde det hon egentligen ville. Förståelse. Och arg över att hon hade vacklat för att hon trott på honom i en bråkdel av en sekund. ATt hon gått på den enkla. Han var som alla andra vuxna. Brydde sig inte ett skit om henne.

Läraren suckade tungt och tänkte att han numera hade tappat räkningen på alla de elever han försökt få att inse sin intelligens och kapacitet. Och över alla de elever han hade försökt att motivera till stordåd, genom åren.
Han tog högen med uppsatser. Läste och skrev med blyerts i kanten. Han var den enda som inte markerade fel med röd penna, när han rättade. Det hade sin grund i att en sjuårig flicka - som han hade haft som elev när han började sin lärarbana - hade frågat varför lärarna skrev med röd penna när eleven gjort fel. "Då syns det ju för alltid att jag har gjort fel", sa hon klarögt. Det hade han lagt på minnet och skrev därför alltid sina kommentarer med blyerts. För att sopa undan känslan av att ett misstag lever för evigt.