Skrivpuff 11 september 2011: Att minnas

Skrivbord. En plats där både arbete och nöjen samlas till kamp eller samexistens. Kamp om utrymme eller samexisterande under en dag. Ett dygn. Där kan jag sitta, hur länge som helst. Där samlar jag mig, Där finns mitt utrymme.

Jag tycker om att sitta där. Vid mitt skrivbord. Och samexistensen mellan mitt yrkesverksamma jag och mitt fritidsjag fungerar ibland. Ibland inte. Beroende på vilka krav jag ställer på mig själv. Eller han, den där lille gubben som sitter på min VÄNSTRA axel. Ja, han sitter där och ibland bestämmer han. Alltid på den vänstra axeln. Han slår med en trumpinne på mitt huvud, pockar på uppmärksamhet.  Hon på min högra axel är söt, glad och uppmuntrande.. Hon är kreativ och har gott minne, knackar milt och ibland ivrigt och hårt på min högra axel, påminner mig om vem jag är. De har förmodligen båda en viktig roll i mitt liv. Kanske har jag nytta av dem båda.

Minnena arbetar sig upp mot ytan. Tränger, trängtar, längtar efter ljus. Och jag, kan inte värja mig. Därför att hon på axeln vill att jag ska se, att jag ska känna mina minnen väl.

Där står hon, mitt älskade barn, mitt i minnenas kärna. Ler en stund och växlar över till tonåringens ilskna blick och strama mun. Jag älskar henne. Eller älskade henne. Hon finns ju inte mer. Försvann en höstdag. Och kom aldrig tillbaka. Kanske var det mitt fel. I alla fall om han  som sitter på den vänstra axeln, har rätt. Han som lever genom min skuld. Älskar jag eller älskade jag? Jag frågar. Vänster axel svarar´med ett skratt. Och orden " i n t e  t i l l r ä c k l i g t" skär genom pannbenet och träffar reptilhjärnans centrum, studsar därifrån med påtaglig kraft rakt genom den moderna hjärnan och ned i magen.
Jag värjer mig. Skjuter med granateld. Färgen från granaterna är grönettergul. Och baktill hänger den brandgula stjärten där både min kärlek och min ilska finns.

Minnen. Av barndomslätta steg. I gruset över gräset, upp mot altanens trappsteg, in i sovrummet. Där vi vilade. Jag och hennes far. Jag ser det klart och tydligt. Som om det vore nu och här.
I samma minne vilar bilden av hennes mun. Munnen formar ett ord. Två ord. Tre ord. Fyra. "Allt" och "är" och "ditt" och "fel". Fast när jag tänker efter var det långt senare.

Hennes mun, formar i stället orden "älskar du mig". Frågetecknet svävar över hennes huvud. Jag viskar nu " ja, jag älskar dig". Var det svaret hon fick? Då. Jag minns inte. Men så önskar jag att mitt svar var.

I min hjärna arbetar minnena tillsammans med ovilja, vilja och oförmåga, förmåga.  I den ordningen. Minnen har en tendens att följa sin egen väg. Att förbättras, förljuvas och förvrängas. Allt efter behov eller för att skugga och ge skuld.
Jo, jag älskade dig. Jag älskar dig.
Han på vänster axel skrattar igen. Högt och oförblommerat. Ett gapskratt som får mig att vilja kräkas.
Hon på höger axel smeker mig ömt över pannan. Tröstande och empatiskt, ömsinthet strålar kring hennes hjässa. Han luktar surt och bittert, galla.

Så hjälp mig, åh Gud, hjälp mig. Vem är jag? Vems minnen bär jag?

På skrivbordet ligger ett ark, tomt. Mina tänder isar. Hjärtat är kalt och har kallnat. Där på skrivbordet ligger ett tomt ark. Utan ord. Minnen jag tänkt skriva därpå, fastnade på vägen från hjärna till hand.
Jag känner ödsligheten krama mig. Vad livet gav, gav livet. Vad döden förde med sig var ingenting annat än döden. Som kalla fakta. Därför är arket tomt. Vad hjälper mig nu? Med smärtan som sakta avtar, växer kanske minnena. De goda. Och han som sitter på mn vänstra axel får fel. Hon, som sitter på min högra axel rätt.
Jag önskar mig de goda minnena tillbaka.