Skrivpuff 26 juli 2011 - Försoning

Försoning

Märta låg med händerna knäppta över bröstet. Huden var genomskinlig och påminde om bergskristallerna i min konfirmationsring. Någonting skimrade över hela hennes gestalt.
- Det är bara ett skal, utan innehåll, sa Oskar, när jag viskande berättade om Märtas aura av strålglans. Jag såg den ju så tydligt. Oskar sa ingenting mer. Hans nacke var böjd, som i vördnad. Jag såg hans skälvande gråt. Jag grät inte.
Jag bara skakade nekande på huvudet. Hon fanns i rummet, jag kände det så tydligt, där vi stod i sjukhussalen.
Jag vände huvudet bort från Oskar, och formade med läpparna, utan ett ljud, ordet försoning.
Märtas sista ord, innan hon somnade för att aldrig mer vakna ekade i mitt huvud "när jag är borta måste du försonas med dig själv". En krampaktig skräck för att hon aldrig mer skulle finnas satte klorna i mig. Det var då jag nekade henne försoning och gick därifrån, kräktes i en rabatt och tog mig hem till Ensligheten. Ön där jag hade mitt liv.


Innan hon insjuknat hade jag älskat, hatat och varit vanmäktig inför henne. Märta som förändrade mitt och Oskars liv tillsammans. Hon som både tagit Oskar ifrån mig och gett honom tillbaka. Hållit honom i sin famn, smekt honom över huvudet, jämrat sig när han grät, tröstat, kysst honom på pannan. Hållit sin hand över honom. Så småningom hade hans liv varit ett med hennes. De hade gått sina egna vägar, strövat på ön Ensligheten, seglat - gud vet vad de gjorde på båten - och låtit mig stå ensam kvar. Lika ensam som jag var när jag först kom till Ensligheten och träffade Oskar. Så kände jag. Tvivel och tillit, hat och kärlek, oförstånd och förstånd. I en enda soppa.

Märta hade kysst mig på pannan, strukit mig över håret, tröstat mig en och annan gång, men för det mesta hållit mig kortare. Inte ömkat mig. Men när sorgen över mitt förlorade barn satt i mitt bröst som segt slem, när jag grät, ja då stod hon där och lät mig lägga örat mot hennes bröst så att jag kunde höra hennes hjärta slå, lugnt. Kanske för att jag just då behövde det. .

Jag stod där nu vid hennes bädd. Och mindes.

Hon hade kommit hem till oss, klivit in med sin regnrock och blöta stövlar på vår tröskel. Hur vi hade förälskat oss i henne, både jag och Oskar. Hon doftade något odefinierbart men oemotståndligt och varje gång hon och Oskar lämnade huset på Ensligheten, tog jag på mig hennes tröja för att åtminstone få en del av henne till mig. Att hon tagit Oskar ifrån mig, var näst intill naturligt. Märta, den underbara och underliga kvinnan, vad annat kunde jag ha förväntat mig. Mina tankar for fram och tillbaka, osorterade och kaotiska. Ibland tänkte jag att hon inte tagit honom ifrån mig för att ha honom för sig, utan för att hjälpa honom att bli hel. Men de tankarna varade sällan länge. Jag ville förtvivla. Jag ville skoningslöst slå på mig själv, för att sedan få medömkan. Men det fick jag inte. Då kunde Märta till och med ignorera mig helt och hållet. Vända mig ryggen.

Märta var stor, glad och varmhjärtad, men så småningom hade jag uppfattat henne som hård och elak. 
Att hon var vacker på ett märkligt vis, liksom godvacker, gjorde det svårare att förstå både henne och mina egna tankar.

Att hon förändrade oss till någonting starkare och mer förbundet, begrep i vart fall aldrig jag, men kanske Oskar. Det var sånt vi talade om efteråt, när hon inte längre fanns hos oss. Det fanns ett före Märta och ett efter Märta. Och ja, ett under Märta också.

Jag älskade henne därför att hon var Märta. Märta som kom stormande in i våra liv, med sitt stora skratt, sin öppna famn, sin doft. Händerna som smekte.
Jag hatade Märta för att hon älskade Oskar, enslingen på Ensligheten. Mer än hon älskade mig. Det trodde jag.
Jag förstod inte att hon också älskade mig. Att hon kommit därför. För att befria oss från det som fjättrade oss.

Deras hemligheter var deras. Jag fick aldrig dela dem. Men så var det ju förstås så att jag och Märta hade våra alldeles egna hemligheter, men jag trodde det var för syns skull - då när jag hatade henne. När jag inte längre litade på henne.

När Märta kom, var jag övertygad om att hon var någon sänd från Gud. Hon lämnade oss, en dag på våren många år senare. Därför att hon måste, sa hon, för allas skull. Oskar talade om henne länge efter det. Jag ville tala om henne, men kunde inte. Jag lyssnade till Oskar och nöjde mig med det. Vi var båda förändrade. Starkare. Inte så ensliga längre. 
Jag trodde det var för att Märta försvunnit ur våra liv. Fast det var precis tvärtom. För att hon kommit till oss.

En dag kom bud. Att hon var döende.
Jag slets mellan hatet och kärleken till Märta. Jag ville och ville inte åka. Oskar sa att han skulle åka oavsett och då följde jag honom. Men inte in i salen. Dit gick jag ensam.

I väntan på döden ville hon att vi skulle försonas.
- Jag ville aldrig skada dig, du missförstod mig. Jag älskar dig. Hon försökte le, men smärtorna vred leendet.
- Du har aldrig älskat mig, du ville ta Oskar ifrån mig, sa jag. Du kan ligga där och dö. Sa jag grymt och känslolöst. En del av mig ville ta henne i famnen, be henne att inte lämna oss.
Men jag sa så.
-  Jag är inte rädd för att dö, sa Märta mellan de korta andetagen. Jag är rädd för att du ska vara olycklig och för att du inte har förstått.
Jag ryckte på axlarna, där fanns väl ingenting att förstå. Samtidigt snodde det runt i magen på mig. Jag gick ut ur rummet, klappade Oskar på armen och sa att jag skulle åka hem.  Jag kräktes i en rabatt på vägen till båten som skulle ta mig till Ensligheten.

När jag väl bestämde mig för att jag ville försonas med Märta, när jag äntligen förstod, ja då var det för sent.

Nu stod vi här och Märta lyste. Jag såg det så tydligt. Håret låg utslaget över kudden, som en krona. Hon var så vacker.