Borra ett hål till Kina

Jag sitter här. Ett glas rosé, en uppäten kronärtskocka, ett antal tankar. Och kommer att tänka på barndomen. Varför alltid denna sentimentala barndomstanke? Som om barndomen bara innehåller glädje. Som om barndomen bara är ljus och solig.
Men så här i övervuxen ålder, ja då måste jag erkänna. Min barndom var bara solig, glad, ljus och gott humör. Den var också snö på vintern, sol på sommaren. En och annan regndroppe förstås, en och annan gråmulen vinterdag. Men det är inte det som finns kvar efter, i eftertanken. Det liksom spelade ingen som helst roll. För barnet gör ingen skillnad på regnmulet, grådaskighet eller sol och värme, vita vidder och snöhängande granar. Inte om barnet är soligt i sitt sinne. Har det bra. Så jag minns bara värme och sol på sommaren, kyla, torr kyla och vita granar på vintern. Jag minns skidturer i skogen och mamma som grillade pinnbröd över öppen eld i skogsgläntan. Och jag minns ett evigt skratt och evighetslånga bad på sommaren. Kanske var det så, kanske inte. Men så minns jag.

Och så kommer jag ihåg att man kunde borra sig ända ner till Kina. Vad nu det betydde. Annat än att Kina skulle ligga på andra sidan klotet från mig sett. Jag som bodde i Sverige, i den kalla Norden.

Men i alla fall, det var en eggande tanke, att om jag borrade tillräckligt djupt så skulle jag komma till Kina. Hur skulle mitt liv ha gestaltat sig då? Vet jag att jag tänkte. Fast jag använde mig nog inte av ett ord som "gestalta". Eller kanske gjorde jag det? Jag som läste Barabas och Dvärgen som tolvåring, därför att min mamma- adjunkten - hade så höga tankar om mig. Dvärgen minns jag som särskilt skräckinjagande. Har inte kunnat läsa den härefter. Kattungarna som han ströp. Det lämnade djupa spår i mig, i mitt medvetande. Grymhet. Oförmågan att känna. Det som skilde sig från människa till människa. Och nazismen. För det var ju vad Dvärgen handlade om. Det förstod jag. För jag läste allt som hade med andra världskriget att göra och om judendom. Allt. Och själv var jag den som vågade ingripa när någon blev mobbad. Handgripligen. Inte konstigt att jag led av att läsa om grymhet. För min barndom var ljus och glimrande och fylld av glada rop, lek och att simma i mörka sjöar eller öppna hav.

Och så såg jag på Hemsöborna på teve, samma år som jag läste Pär Lagerqvistisk litteratur.  Och har aldrig härefter lyckats klara av att se den igen. Heller. Minnet av kistan som bars över isen, är alltid närvarande. Krasst och fattigt. Och så glömmer jag inte Håkan Serner som slogs. Och inte heller glömmer jag "Jag fiser så hemskt om vintrarna"....min förvrängda ljudupptagning av "Jag fryser så hemskt om vintrarna". Och så minns jag "Det sjunde inseglet" där Anders Ek var döden som spelade schack med von Sydow, vem Sydow var minns jag inte alls. Men jag har aldrig tyckt om Anders Ek härefter. Heller. Så konstigt minnena kan vrida sig och ringla runt i ens huvud.

Och så kunde jag ju borra mig ner till Kina. Om jag ville. Om jag orkade. Gräva. För någon borr hade jag inte.Och det var fantasieggande. Vår granne var gift med en kinesiska från Hongkong. De var rika. Deras barn var vackra som älvor. Men de talade bara kinesiska med hembiträdet. En gammal kinesisk tant. Som passade upp, lagade mat, tog döttrarna i sin famn. En intorkad liten kvinna. Som alltid var snäll.
Var Kina fylld av sådana små rara tanter, kunde jag väl tänka mig att borra mig dit hän. Annars inte. Men pappan, han skrämde mig. Och han var svarthårig, gråögd och väldigt svensk. Men läskig. Inte alls som flickornas söta Hongkongmamma och mandarintalande nanny.

Det återstår dock en sak att berätta. Jag lyckades aldrig borra eller ens gräva med spade, mig ner till Kina. Jag grävde bara en gång. Och det var för att min storebror hade begravt min älskade leksakshund, som han sa var död och skulle begravas. Betagen av min bror och hans prästatalanger, lät jag honom begrava leksakshunden, som var lurvig och hade stålskelett. Brorsan läste något över hundskrället. Och avslutade med "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Vi satte ett litet kors i skogen, där begravningen ägt rum. Eller jordfästningen. Jag hittade aldrig korset och följaktligen inte heller hunden, som jag letade förtvivlat efter och sedan saknade i många år.
Men till Kina grävde jag mig aldrig. Eller borrade.
Så nu vet ni det.