Skrivpuffsuppgift 357 - En satsning

-Jag har satsat allt på dig. Tomas frustade. Och du är bara en otacksam kärring. Ta dina jävla bastarder till ungar och dra åt helvete.

Sara väntade på smällen. Men den kom inte och hon kände sig mer förvirrade än någonsin. Varför slog han henne inte? Hon stod framför honom, rädd och modig på samma gång.
-Ska du inte slå mig då, hörde hon sig själv säga. Gör det nu så att jag kan gå sedan. Hon tittade trotsigt på honom, han var en halvmeter längre än hon men hon lyckades uppamma så mycket mod att hon faktiskt vågade titta honom rätt i ögonen.
-Håll käften, skrek han och händerna darrade när han sträckte dem mot henne. Han höll dem öppna och hon tyckte plötsligt att han såg så liten ut, liten och rädd.
-Ja men gör det, du har slagit mig i alla år. För allt och ingenting. Jag är inte rädd för dig, du är bara en stackare. En stackars liten karljävel. Du har inte satsat någonting på mig, bara vad det kostar i energi att slå och kränka mig. Det är vad du har satsat.
-Håll käften, din...orden stockade sig och Tomas satte sig oväntat ned på huk. Han grät så att han skakade. Håll käften.
Sara tittade på honom, den man som hon blev förälskad i var försvunnen för länge sedan. Hon kände bara förakt. Ett förakt som hon aldrig någonsin känt tidigare.
Hon vände sig med ryggen mot honom. Gick in i barnens rum, viskade åt dem att följa henne.

Ute i hallen tog hon försiktigt fram de tre flickornas overaller. De två stora tog på sig kläderna själva och sedan hjälpte Klara den minsta. Sara kunde inte böja sig, för den stora magens skull.
-Kom nu, sa Sara när barnen var redo. Hon gick ut genom dörren och flickorna följde efter ut till bilen. Hon satte den minsta fram och de två äldre fick sitta bak i bilen.
Hon tittade sig omkring och upptäckte att hon glömt sin handväska och bilen var tom på bensin, det visste hon. Hon måste ta mod till sig och gå upp igen.

Hon smög in genom dörren, men den knarrade till och hon hörde Tomas röra sig inne i köket.
Hon skulle precis ta handväskan som hängde på sin krok i hallen, när han kom farande som en katapult ut från köket och fram till henne. I handen höll han en kniv i högsta hugg.
Saras händer for upp mot magen samtidigt som en skräck hon aldrig känt tidigare for genom henne. Ur henne steg ett skrik.

Kniven skar ett långt jack längs med kinden och ned mot hakspetsen. Tomas backade sedan och lyfte ena benet och sparkade henne med all kraft i magen. Hon vek sig och föll mot golvet medan Tomas sprang ut genom dörren som han lämnade vidöppen.
Sara kände blodet som rann längs med kinden ned i munnen tillsammans med tårarna och gav det en smak av salt.
Mödosamt reste hon sig, tog sin handväska och gick ned till bilen. På vägen mötte hon ingen. Med ett stön satte hon sig i bilen och körde iväg till sjukhuset.

De tre flickorna sa inte ett ljud under färden. De följde utan att protestera med sin mamma in i vänthallen till akuten. En sjuksköterska tog hand om dem medan en annan kom springande med en bår. Hon bad Sara lägga sig och sedan körde hon iväg båren. En läkare tog hand om Sara och undersökte såret samtidigt som Sara berättade vad som hänt.

Undersökningen av barnet i magen visade på att ingen skada hade åstadkommits på fostret.
-Vi vill att du stannar för observation, sa den vänliga läkaren till Sara.
-Nej, jag ska ta mina flickor till mormor och morfar och sen måste jag skaffa en bostad till oss. Sara var bestämd. Ingenting i världen kunde få henne att stanna på sjukhuset. Hon kände sig lika bestämd som hon lät och läkaren kunde ingenting göra.
-Du måste åtminstone anmäla honom till polisen, sa läkaren uppgivet.
-Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska lämna honom, men jag tänker inte anmäla honom. Punkt slut.

Hon gick åter ut till flickorna, som stirrade skräckslaget på sin mamma. De vågade inte säga någonting nu heller. De hörde Sara ringa till Karen och Peter och berätta att hon behövde låna deras lägenhet i stan. Därefter hörde de inte mer, Sara viskade.
På vägen ut till Dalby, berättade Sara för dem att de skulle få vara hos mormor och morfar ett litet tag, sedan skulle hon komma och hämta dem. När hon kunde.

Sara kände ett lugn hon inte känt på länge. Hon började sjunga en barnvisa för flickorna, som lättat föll in i sången.
De kände igen sig när de kom till uppfarten hos sin mormor och morfar och när bilen stannat tog de sig ur bilen och började pulsa tillsammans alla tre mot huset. Klara och Becka drog lilla Linnea efter sig och ibland föll de i den djupa snön. Deras skratt klingade i den mörka kvällen ut över nejden.

Sara öppnade dörren och ropade in i huset. Hon brydde sig inte om att flickorna kom på efterkälken. Hon skulle äntligen få möjlighet att satsa på sig själv och på barnen. Hon hade bestämt sig.

Skrivpuffsuppgift 356- Att avvika från statistiken

-Men, väntar du barn igen, sa Anna-Karin, förvånad och kanske också bestört. Det är tredje barnet, Sara. Med Tomas...hon svalde resten av meningen. Väl medveten om att det inte skulle tjäna någonting till att tjata om att Sara borde lämna Tomas.

-Ja är det inte härligt, sa SaAra och ignorerade sin mammas förvånat anlagda ton, samt den svalda meningen. Nu har jag snart en komma åtta barn mer än de flesta svenska. Är det inte så att svenskarna har i medeltal en komma två barn per familj? Då är jag ju den perfekta avelskon.
Anna-Karin uppfattade ironin, men valde att inte kommentera det.
-Jo, svarade istället dröjande. Men är detta så klokt, Sara? Du har ju precis fått jobbet som assistenåklagare. Anna-Karin kunde inte låta bli att vara allvarlig.
-Ja, det är väl bättre att jag får barn nu, så kan jag göra karriär sedan. Sara lirkade med sin mamma.
-Hmm, jo, kanske så. Fast det var väl kanske inte karriären jag tänkte på närmast. Mer på att du behöver arbeta för att få rutin och erfarenhet.
-Jaja, mamma, du kanske har rätt, men nu är barnet i alla fall på väg.

Sara suckade högt.
-Kan vi inte sluta hålla på med den här katt och råtta-leken nu? Jag vet att ni inte tycker om Tomas.
-Det handlar inte om det, sa Anna-Karin bistert. Det handlar om att han faktiskt misshandlar dig. Anna-Karin blev bestört över sin frankhet. Hon hade aldrig tagit ordet i munnen när hon talade med Sara. Misshandla, det lät förskräckligt.
-Äsch, han har lugnat sig betydligt. OCh du vet, han älskar mig.
-Gör han? Anna-Karin började upparbeta en ilska som hon knappt trodde sig mäktig. Hur kan du säga att han älskar dig när han slår dig, när han faktiskt misshandlar dig? När han stänger in dig, när han hindrar dig och era barn från att träffa oss? Är det kärlek?
I samma stund hon sagt alltihop, sanningen, ångrade hon sig. Sara andades häftigt i luren. Anna-Karin visste inte om det var ilska eller om hon var ledsen, eller om det var något annat.
Det sa bara klick i luren. Anna-Karin stod med sin lur i handen och stirrade på den.

-Gunnar, ropade hon. VAd ska jag ta mig till? Sara har slängt luren i örat på mig.
-Va, svarade Gunnar från sitt arbetsrum, där han satt och skrev.

Anna-Karin började gråta häftigt och kunde knappt röra sig. Det var som om hon blivit förstelnad. Vad skulle hon nu ta sig till?

Gunnar om ut till henne i köket, där hon stod med den döda telefonen i handen. Han höll om henne och smekte henne över det grå håret.
-Vad var det som hände?
-Sara är gravid igen, och jag sa som det var. Att Tomas misshandlar henne och att jag inte tyckte det var lämpligt att hon skaffade fler barn, ungefär så. Anna-Karins röst var ostadig och blandades med snörvlande.
-Men det är ju sant, sa Gunnar.
-Jo, men hon slängde luren i örat på mig. Tänk om vi aldrig mer får höra något från henne eller träffa henne och barnen.
-Hon lugnar sig, vår hetlevrade dotter behöver en stunds eftertanke. Hon vet att du har rätt. Det ordnar sig.
Anna-Karin var inte alls säker på att det skulle ordna sig. Och framför allt var det ju ett faktum att Sara och Tomas skulle få ytterligare ett barn och därmed skulle Tomas få ytterligare möjligheter att utöva kontroll över sin hustru.

Plötsligt och helt oförberett började Anna-Karin att skratta mitt i gråten. Sara hade mitt i alltihop, mitt i sitt misäräktenskap, faktiskt en hel del humor. Hon låg över genomsnittet när det gällde barn per familj i Sverige. Det var ju också ett sätt att sticka ut på.
Gunnar såg med oroat på sin skrattande hustru.
-Vad är så roligt?
-Att Sara sa att hon i alla fall skulle ha fler barn än normalsvensken, som har lite drygt ett barn. Hon kommer att ha tre. Och att hon är den perfekta avelskon.
Gunnar log ett halv leende.
-Vad är det som är så roligt med det, frågade han.
-Jag vet inte, egentligen, men det låg något självironiskt i det. Att hon försöker överleva genom att vara ironisk. Tänkte jag, svarade Anna-Karin. Jag måste ringa henne.
-Nej, låt henne vara ett tag. Hon behöver få lite distans. Gunnar hade svårt att hålla tårarna borta. Jag borde göra något. Jag borde slå ihjäl den där människan hon gift sig med. Det borde jag.

Anna-Karin tog hans huvud mellan sina händer och förde det mot sitt bröst.
-Nej, det borde du inte, sa hon enkelt. Men vi ska finnas här och stötta henne så mycket vi bara kan. Hon var åter allvarlig och skrattet hade dött ut.
-Om han inte har ihjäl henne ja, sa Gunnar. Först.
-Nej, för hon är för stark. Hon har ju överlevt hittills. Och hon är ingen vanlig ung kvinna, hon avviker på många sätt. Men mest genom sin oerhörda vilja. Jag tror på henne. Och jag både hoppas och tror att hon kommer att lämna honom.

Gunnar vågade ingenting hoppas. Han vågade bara önska.

De två gick och la sig, först efter midnatt. Och lugnet la sig över deras hem. Ett bedrägligt lugn, måhända, men det fick dem i alla fall att somna. I varandras armar.

Skrivpuffsuppgift 354- Att spela flera roller

Sara stod i rättssalen, som såg ut som den alltid hade gjort. Längst fram satt lagmannen, en notarie och tre nämndemän. De tittade intresserat på henne när hon talade. Hon slutpläderade. Den åtalade blängde å andra sidan hatiskt på henne och hon kände sig med ens genomskådad. Mannen som satt med sin försvarare stod åtalad för grov kvinnofridskränkning, hans hustru satt som målsägande. Hatet mot henne och polismannen som utrett ärendet ackumulerade under den månad han hade suttit i häktet i väntan på att åtal skulle väckas. Det syntes alldeles tydligt.
Sara kände intuitivt hur hans blickar sökte sig in under hennes hud. Det var obehagligt och hon rös till.

Hon hade dubier om hon verkligen kunde vara åklagare när hon själv accepterade att bli utsatt för brott. Dessa tankar snurrade runt i henne. Men hon kunde inte göra någonting åt det. Tomas begick brott varje dag, men han stod inte inför skranket. Skulle han någonsin göra det?

-Jag anser det ställt utom allt rimligt tvivel att Bengtsson har begått de gärningar han står åtalad för. Därför yrkar jag på flerårigt fängelse, avslutade Sara pläderingen. Hon hade för vana att alltid stå upp vid sina pläderingar, för att få utlopp för energin och sitt rörelsebehov tillfredsställt.
Nu satte hon sig ned och försvararen tog vid.
Hon lyssnade inte så noga på hans slutplädering. Hennes tankar svirrade iväg. Hur hade hon kunnat mutera sig själv till så många individer? Hon var en person som mamma, en helt annan som åklagare, ytterligare en som vän och till sist en helt oigenkännlig person som hustru och framför allt offer. Hon tyckte att det stod henne upp i halsen och plötsligt och utan förvarning kom paniken över henne.

Hon tyckte att väggarna böjde sig in mot henne och att alla i salen kunde se hennes nakna hud. Hon var avklädd och hela hennes kropp full av sår och brännmärken, bulor och blåmärken. De såg henne som hon var.

Sara kippade efter luft och höll sig i armstöden på stolen. Förtvivlat försökte hon återfå balansen och tittade på målsägandebiträdet, som satt vid sidan av henne, för att få stöd. Målsägandebiträdet och advokaten Åke Sandström, kände Sara sedan länge och reagerade på desperationen i hennes blick. Han la en hand på hennes och böjde sig sedan mot henne och viskade i hennes öra.
-Lugn, lugn. Det ordnar sig, det här går bra. Han förstod inte bättre.
Sara tittade sig åter omkring i rättssalen, där allting fortfarande såg ut precis som vanligt. Det ingav en viss trygghet att det var så. Och Åkes lugnande röst i örat hjälpte henne. Hon andades djupt och återfick balansen, men rädslan satt i. Som en hulling i en fiskgäl.

Domaren nickade och nickade igen, men sa ingenting. När pläderingen var färdig, var det bara personalian kvar. Det gick snabbt och därefter drog sig domaren, notarien och nämndemännen tillbaka för överläggning.

Åke Sandström följde med den kuvade kvinnan ut och Sara gick in på åklagarrummet. Den blick hon fick av Åke visade oro. Hon var rädd för vad som skulle komma efteråt. Tänk om de hade avslöjat henne? Vem hon egentligen var.

Vid skrivbordet stod en sliten stol, den satt hon sig ned i. Efter en stund andades hon åter lugnt och behärskat. Allt var kaos, det var bara att konstatera. Och hon måste göra någonting åt sin situation, det visste hon också. Men vad, kunde hon inte för sitt liv reda ut. Om hon anmälde Tomas skulle hennes rykte som åklagare bli fördärvat, det var hon övertygad om. Om hon bara lämnade honom, skulle han aldrig sluta att förfölja henne, det var hon också säker på. Kanske skulle hon låta mörda honom, men hon kände inga mördare. Hon avfärdade den tanken omedelbart. Så dumt, tänkte hon. Du är så in i helvete dum att klockorna stannar. Mörda Tomas, då blir ju barnen både moders- och faderslösa. Vilken idiotisk idé.
Hon famlade i mörker och hullingen satt där den satt.


De blev åter inkallade i salen. Domaren talade länge och allvarligt till den åtaladesom dock inte visade några som helst tecken på att lyssna. Han dömdes till ett år och två månades fängelse, men Sara kände sig inte tillfreds hur bra domen än var. Känslan av att vara ett falsarium var stark och hullingen satt där den satt.

Skrivpuffsuppgift 349- Ta tillvara ett tillfälle

Magnus och Karl, Sofia, Ellen och Josefin sprang mot Sara som kom gående över Stortorget. Magnus lyfte upp henne och snurrade henne runt, runt.
-Äntligen är du tillbaka!
Sara tittade efter Karen och Peter. Dem hade hon längtat efter så att det sved i magtrakten.
-Karen och Peter, frågade hon.
-De är på väg, sa Sofia och dansade runt MAgnus och Sara som fortfarande snurrade varv efter varv, till dess att Magnus nästan höll på att falla av yrsel,

Sara skrattade av glädje. Det var så länge sedan hon hade umgåtts med sina kamrater och hon kände sig lyckligare än på länge.
Tomas var på väg till England, där han skulle delta i en konferens för ortopeder. Han ville att Sara skulle följa med, men hon hade skyllt på att hon ville läsa ifatt, ett halvår var lång tid, att hon behövde varje stund nu. Han hade blivit rosenrasande, men hon hade ändå stått på sig trots att hon var livrädd. Hon var glad över att kunna få ett tillfälle att vara för sig själv. Och han hade, till hennes stora förvåning och oerhörda lättnad, gett upp. Packat sina saker, stängt väskan. Och gått. Hans rygg hade visat på vrede, men tiden hade inte räckt till för att göra någonting åt det.
Höstterminen hade precis startat. Kvällarna hade blivit mörkare, men än var det varmt och behagligt till sent på nätterna.

-Ja, äntligen! Hon kunde knappt bärga sig. Karen och Peter, åh vad hon hade längtat efter dem. Det kände hon nu när hon äntligen skulle få träffa dem igen.
Karl tittade på henne och skruvade plötsligt på sig.
-Vad är det, frågade Sara men var inte säker på vad som skulle komma.
-Varför har du hållit dig borta från oss, frågade han.
-Men jag har ju fött barn, och varit hemma med henne, Sara värjde sig.
-Ja men innan dess, envisades Karl.
Sara hade ingenting att säga. Hon blev kvar i sin inre tystnad, den som fångat henne när hon förstod innebörden av Karls fråga.
Ellen strök henne över kinden, i en medkännande gest.
-Det är han, Tomas, sa hon retoriskt och blängde samtidigt ilsket på Karl. Hon vände sig sedan åter till Sara, som kände hur allting vinglade för en stund.
-Jag vill inte prata om det, sa hon när hon återfått balansen. Hon ville verkligen inte diskutera Tomas, hon ville bara vara ung och glad.
Hennes vänner tittade på henne och någonting som liknade en gemensam skam sköljde över deras blickar. Karl kände att han hade gått över någon slags osynlig gräns och de andra kände sig delaktiga.

-Var har du gjort av din lilla flicka Klara, frågade Sofa, för att lätta på stämningen.
-Hos mamma, svarade Sara och log. Glad över att slippa tala om det svåra, glad för att Klara blev samtalsämnet. Jag har foton. Men vi kan väl vänta till vi kommer till Chrougen. Sen ska jag visa.
-Åh vad roligt, suckade väninnorna i kör. Avundsjuka, men inte helt och hållet. De anade någonting mörkt hos Sara. Även om det bara var gissningar, hade Ellen satt fingret på någonting, som de alla innerst inne visste. Alla år de hade studerat tillsammans,

De släntrade upp mot Chrougen och deras röster sorlade glatt och bekymmersfritt, när alla väl hejdat sina tankar. Sara släppte Tomas helt och bara njöt av närheten, av ljuset och av skratten som klingade där de gick.

De satte sig på uteterassen och beställde, det var inte ofta de gick ut och åt, till det var de alldeles för fattiga. Men nu var det bestämt och ingen klagade över de höga priserna.

Sara såg Karen komma gående hand i hand med Peter och hon blev så glad över att de kom att hon nästan hoppade upp ur stolen. Hon kramade om Karen hårt och länge.
Doften av henne var trygghet och glädje, fast för allt för länge sedan.

-Hur är det med er allihop, sa Sara, när de alla fått mat och dryck. Jag är så glad över att få vara med er här ikväll. Skönt också att få lämna ifrån mig Klara ett litet tag. Det är ganska jobbigt att vara småbarnsmamma. Även om det var sant, strålade hon av glädje. Och ingen kunde missta sig på att den faktiskt var äkta.

Några nickade bara och höjde glasen i en skål.
-Skål för att Sara är med oss ikväll, ropade Josefin och de övriga hurrade.
Kvällen rann iväg. Sara njöt. Klara hade det bra hos mormor och morfar. Tomas behövde hon inte skänka en tanke åt. Inte nu.

Karen, Peter och Sara vandrade i den sena nattimmen hemåt. Glada och uppsluppna. Karen och Sara sjöng Mauro Scoccos "Sara" och höll varandra i hand. Peter sjöng med, fast falskt.

När de kom fram till Saras port och hon låste upp den, vände hon sig till sina vänner.
-Jag är så lycklig över denna kväll, jag ska suga på den länge länge, sa hon och knep Peter i kinden. Sen höll hon om dem båda.
Karen viskade i hennes öra.
-Jag har saknat dig så. Hon kramade Sara hårdare.
-Och jag dig, sa Sara. Men du vet hur det är.
-Nej, det vet jag inte. Inte egentligen, sa Karen och Sara kände någonting blött mot sin kind.
-Tomas är så rädd för att förlora mig, sa Sara, men var allt annat än säker på ordvalet.
-Han är svartsjuk, menar du?
-Jo, det är han kanske. Men mest rädd, tror jag. Men jag hoppas att vi ska kunna träffas lite mer nu. Jag är ju ändå hemma med Klara.
-Ska du inte läsa klart, frågade Karen.
-Jo, men det går lite långsammare nu, med Klara och så, svarade Sara. Jag kommer nog behöva två och en halv terminer på mig, jag har ju missat en termin redan och så har jag uppsatsen.

Karen sköt Sara ifrån sig och hon såg sorgset på sin väninna.
-Du kommer väl att läsa klart, sa hon igen som för att försäkra sig om att det skulle bli så.
Sara nickade.
-Jo, men det kommer att ta tid.
-Och vi kommer väl att ses snart igen, sa Karen utan att egentligen känna någon tillförsikt.
-Absolut, log Sara. Fast förvissad om att det skulle dröja, men hon ville inte göra Karen besviken. Där stod de båda och ville försäkra varandra om något som ingen av dem egentligen trodde på.

Peter hade gått iväg en bit, av hänsyn till Karen och Sara. Han sparkade på en sten som låg där. Det roliga var över, nu visste han inte vad som väntade. Han hade sedan den enda gång de träffat Tomas för så länge sedan, varit misstänksam mot deras förhållande. Och nu hade de fått barn också. Det kändes ännu värre på något sätt. Samtidigt såg han sin flickväns tårar och tänkte med sorg att Sara var förlorad för dem. Vad hon än sa.

-Det var så underbart att få vara med dig igen, det känns som gamla tider. Karens ord skar i Sara.
-Ja, vi måste ta tillvara de tillfällen som står till buds, sa hon allvarligt och kramade Karen igen. Sedan vände hon sig mot porten och drog upp den.

Där innanför porten kände hon sig övergiven. Hon gick de två trapporna upp och tvekade vid dörren. Skulle hon åka ut till mamma istället? Det var också så länge sedan hon umgåtts med mamma och pappa. Hon bestämde sig, vände på klacken och vandrade ned för trapporna igen. Och så längtade hon efter Klara, doften av det lilla barnet och den trygga närheten.

Hon gick till taxistationen och hoppade in i en bil.
-Dalby, sa hon kort till chauffören och drog igen bildörren med en smäll.

Skrivpuffsuppgift 345 - Nedräkning

Hon räknade tyst inom sig tio, nio, åtta, sju..ett. Där kom första slaget. Rakt i magen.
Sara tappade andan och vek sig dubbel. Hon tog emot slaget utan att gråta. Hon gjorde inte en min, men kroppen ville vika sig av sig själv. Fastän hon kämpade emot var impulsen alldeles för stark.
När hon vek sig, slog han ett slag över nacken med bredsidan av handen och då föll hon till marken, som en kalv vars ben snarats åt i ett lasso. Inte heller det kunde hon hindra.

Därfter vände Tomas på klacken, gick ut ur rummet. Hon hörde honom gå in i sovrummet. En låda drogs ut, någonting skramlade, det lät som piller.
Sara hade svårt att andas. Det gjorde ont i nacken och hon kräktes.

Tomas återvände, ställde sig ovanför henne.
-Du får skylla dig själv, sa han kallt. Du vet hur arg jag blir när du inte gör som jag säger.
Han gick ut ur rummet, hon hörde honom åter dra ut en låda. Men inga andra ljud nådde henne. Därefter hörde hon honom i hallen, galgen slamrade mot kapphängaren när han tog av sin jacka. Dörren slogs igen, hårt.

Med möda reste hon sig från golvet. Gick ut i köket och hämtade från städskåpet en svabb, skurhinken och skurmedlet. Hon kände sig svimfärdig, men stod inte ut med lukten från maginnehållet. Sara skurade golvet och trots värken i nacken började hon med en frenesi hon inte trodde gick att uppbåda, städa hela lägenheten.

Hon visste att han snart skulle komma tillbaka, med ånger i blicken och med en blomma i handen. Hon visste det lika säkert som att hon inte var klok. Och inte han heller.
Hon städade, putsade och dammade. Sedan gick hon till sängen och la sig. Hon hade ont. Men hon grät inte, inte en tår. Hon hade vant sig, konstaterade hon inte utan självironi.

Ytterdörren öppnades och hon räknade åter ned från tio till ett.

-Förlåt, rösten ångade av dåligt samvete. Sara svarade inte. Hon blundade istället och låtsades sova. Han la sig intill henne.
-Men du vet ju att du provocerar mig. Hans röst var len. Jag älskar dig, mer än någonting annat. Det är därför jag är så rädd att förlora dig.
Han viskade i hennes öra och andades varm luft rakt in i henne.
-Jag älskar dig också, sa hon till sist. Jag vet att jag var dum.
Hon trodde knappt på att hon sa det, själv. Men någonstans var det en röst som talade om för henne att det var synd om honom. Att han faktiskt älskade henne och ville henne väl.
Tomas började smeka henne över brösten och ned över magen. Hon kände hur bröstvårtorna styvnade och lusten kom till henne. Hon älskade honom, ja det gjorde hon. Intensivt.
Hon förstod honom inte, men älskade honom.
Det var ingen idé att fråga varför han slog henne. Risken var att han skulle slå henne igen, och den ville hon inte ta. Istället lät hon lusten komma.

Hon vände sig mot honom och deras munnar var nära, luften hon andades ut var den luft han andades in och tvärtom. Han förde sina läppar mot hennes, kyssen smakade gott. Han smakade gott, doftade gott. Och hon njöt. Längst bak i huvudet, var det en helt annan röst som sa till henne att hon var galen. Men den rösten ignorerade hon. Istället smekte hon honom över könet, som var styvt och stort. Hon rös av vällust.

Skrivpuffsuppgift 344-Förfalskning

Hon kände sig som en förfalskning av sitt ursprungliga jag. En halvmesyr, dåligt målad kopia av sig själv. Fast mycket blankare än hon själv. Som en Rubensmålning med en frodig och blank kvinna, barnet naglat till hennes bröst. Leende och frisk kvinna. Ett falsarium.

Sara var rejält trött, hon orkade ingenting. Hon levde under ständigt räfst och rättarting. Det tog på krafterna.
Och så den ständiga förebråelsen mot sig själv. Varför lämnade hon honom inte? Varför födde hon hans barn? Varför gick hon inte till polisen och sa som det var?
Alla dessa gånger hon hade varit på sjukhuset. Läkare som tittat misstänksamt på henne, ställt närgångna frågor. Och varje gång hade hon skyllt på sin egen klumpighet.

Tomas hade jour och hon skulle få en chans att sova. Han ringde tjugo gånger under kvällen, förstås. För att kontrollera henne, för att härska över henne och hela hennes tillvaro. Hon svarade, utan reflektion, mest för att hon alltid svarade. Varför hon gjorde det kunde hon inte förklara, vare sig för själv eller för någon annan om någon annan hade vetat. Hur hon hade det.
Hennes hjärna gick konstant på högvarv och hon märkte en tilltagande förvirring. Långt där inne viskade den vanliga rösten att hon var sönderstressad. Det var varken bra för Klara och Becka eller för barnet i magen. Hon visste det. Hon visste det så väl att det skar som diamanten som man skär glas med, sylvasst, skarpa snitt i genomskinlig yta.
Ändå höll hon masken. På jobbet och hemma, bland de få vänner hon hade kvar och hos mamma och pappa. Det var som att ha två heltidsarbeten. Och ingen vila emellan. Hennes hjärna var glödhet dygnet om.

-Du ser väldigt glåmig ut, sa Lagman Berntsson och inspekterade henne med ögonen. Du kanske borde vara sjukskriven ett tag innan barnet kommer.
Hon skakade frenetiskt på huvudet samtidigt som hon visste han hade rätt. Riktigt rätt.
-Ja men gå ned i halvtid eller deltid, då, fortsatte Berntsson envist. Du ska ju inte gå sönder innan det är dags för dig att föda. Han lät bister och hon ryggade bakåt. Utan att vara medveten om det själv. Berntsson lyfte på ögonbrynen och lyfte händerna i en avvärjande rörelse.
-Jag ska inte göra dig illa, sa han utan att han egentligen var medveten om att det var just det hon ryggat för. Är det något särskilt som hänt, Sara?
Hon ville bara fly. Hon ville visa upp sin falskt lyckliga yta, hon ville gömma allt det skamliga inom sig. Ingen skulle få veta, ingen ingen. Hon tänkte febrilt. Vad skulle hon säga, vad skulle hon göra.
-Jag ska fundera på det, jag är lite trött bara, sa hon defensivt.
-Nåja, du gör som du vill, sa Lagman Berntsson och kände ett uns av irritation. Han var inte betjänt av att ha notarier som höll på att gå under av trötthet. Mitt i irritationen slank någonting annat in. En misstanke om att någonting inte stod rätt till. Sara var oerhört ambitiös, duktig, kunnig och arbetsvillig. Men det fanns någonting hos henne som störde. En undfallenhet kanske, resonerade han. Någonting som påminde honom om yta, en polerad yta. Undertill något annat.

Sara somnade tillsammans med Klara och Becka i den stora sängen, Tomas och hennes. Hon sov djupt och utmattat. Varje gång telefonen ringde tvingade hon sig själv upp ur sömnen. Svarade. Med tröttheten hängande i ögonfransarna. Och med en röst som knappt hördes.
-Vad gör du, sa Tomas. Varje gång.
-Sover, svarade hon. Varje gång.
-Jag hoppas det, sa han, för du vet väl vad som händer annars.
-Vad skulle jag kunna göra, sa hon vid sista samtalet den natten. Vad, Tomas, skulle jag orka göra? Sluta. Hon började gråta. Utmattad.
-Ja, det vet bara du. Sa han och ignorerade att hon grät.
-Jag orkar inte Tomas, jag måste få sova. Kan du inte sluta ringa nu. Jag går sönder, jag trasas sönder i tusen bitar. Orkade hon säga, trots att hon visste att det skulle kunna trigga igång honom än mer.
-Det är jag som jobbar hela natten medan du ligger och sover som en jävla kärring, väste han. Du är så jävla lat, slö och äcklig. Fet också. La han till och hon nöp sig i armen för att smärtan som var som en aldrig vikande mardröm, skulle släppa och hon få fokus på någonting annat. På fysisk smärta. Hellre fick han slå henne än tortera henne på det här viset. Hon nästan hoppades att han skulle slå ihjäl henne, så att hon slapp det här helvetet.
Omedelbart fick hon dåligt samvete, för flickornas skull. Hon tittade på dem där de sov intill henne. Och hämtade styrka därifrån.
-Jag vet, Tomas. Men jag är gravid och behöver sova. Dessutom påpekade lagmannen, du vet Berntsson, att jag såg glåmig ut. Man vet inte, han kanske ser saker som du inte vet om syns.
Sara hämtade andan. Samtidigt inväntade hon Tomas, vad skulle han svara. Upptäckt. Brydde han sig om det?
-Du passar dig bara väldigt noga, annars kan det gå riktigt jävla illa, svor Tomas. Lägg dig och sov. Vi ses om två timmar. Undertill låg ett hot om våld. Det visste hon. Men hon orkade inte bekymra sig.

Hon la på och somnade om, inom kort, fullständigt likgiltig för vad som skulle hända med henne sedan. Det sista hon såg framför sig var målningen med den frodiga, tjocka kvinnan som blankt log mot falskmålaren.

Skrivpuffsuppgift 343 - Språkkänsla

Den som har känsla för sitt språk har också lättare att kommunicera med andra människor. Hon kan fundera ut argument, hon behärskar en scen, hon kan uttrycka kärlek och hat, hon kan förklara sin inre värld och ge en bild av den yttre på ett helt annat sätt än den som inte har språket i sin hand.

Ord som flödar, ord som ger mening är viktigare än grammatiken, än stavningen.
Den som vet att använda orden som instrument, ge dem melodi, rätt valör och ton, har också närmare till sina och andras känslor.

Att behärska sitt språk till fulländning är en konst få förunnat.
Men att ha språkkänsla handlar mer om att älska orden, närma sig dem med kärlek. Och att behandla det med största respekt, använda dem i rätt sammanhang och ge dem utrymme att blomma.

Skrivpuffsuppgift 342 - Attityd

-Har du svårt att fatta, sa Tomas och gav Sara en smäll i ansiktet. En lätt smäll, men ändå. Hon ryggade och tog sig för kinden, där hans hand fortfarande kändes. Det stack en aning i huden. Hon försökte säga något, men hittade inga ord. Hjärnan var fullständigt blockerad.
Tomas ögon smalnade och munnen drogs ned i en grimas som fick henne att tänka på hat. Sara förstod ingenting, vad var det hon hade gjort?

-Om jag inte tycker om att du träffar Johan, så menar jag att jag inte tycker om det. Förstår du? Ögonen, de där ögonen, kände hon inte igen. Vackra ögon, som blev så otäckt elaka. Och alls inte vackra längre. Och inte förstod hon vad han menade. Jo, hon förstod vad han sa, på ett intellektuellt plan. Men på något sätt var det så obegripligt att hon ändå inte förstod.

Ändå nickade hon. Bekräftade honom. Inom sig kände hon en vämjelse, ett äckel, ett förakt. Mot sig själv. Men hon kunde inte för sitt liv få grepp om vad det var som hände henne. Vad det var som gjorde att hon inte skrek, slogs, sprang därifrån? Att hon inte bara sa att hon hatade honom.

Tomas drog henne till sig och hon kände åter den där känslan av att han brydde sig om henne, att han ändå älskade henne. Kanske var det så att hon hade provocerat honom, kanske var det helt naturligt att han blev orolig när hon träffade Johan? Hon och Johan hade ju flyttat isär, när Tomas hade kommit in i hennes liv.
-Men du ska väl inte flytta ihop med Tomas redan, hade Johan frågat och hans kroppshållning hade varit tydligt negativ.
-Nej, naturligtvis inte, hade hon svarat. Och menat det. Men han är, tja, vad ska jag säga, nej jag menar att han vill att jag ska ha något eget, så att vi får vara för oss själva, när vi ses.
Hon tyckte själv att det lät dumt. Och fanns det inte ett uns av något nervöst och fladdrigt? Och hon hade inte vågat titta Johan i ögonen. Han hade tittat misstänksamt på henne.
-Är det vad du vill?
Hon hade tittat ned i marken, det mindes hon, och nickat, försiktigt.
-Ja då så, hade Johan sagt. Jag kan inte ha lägenheten ensam, så vi får försöka hitta två ettor istället. Är det verkligen vad du vill?
-Ja, hade hon svarat, nu övertygad om att det var så. Hon ville det.

Och visst ville hon vara ensam med Tomas. Men hon ville träffa Johan också.
-Vi är ju bara kompisar, sa hon nu, nästan viskande. Jag och Johan är bara kompisar.
-Det är färdigdiskuterat. Jag vill inte att du träffar honom. Punkt slut. Han nöp henne i nacken. Markerade att så skulle det bli. Och hon visste inom sig att hon skulle göra som han sa. Det ingick i deras relation. Han var äldre. Hon gjorde som han sa.
Långt därinne knackade någon på hennes kärna. Ett dåligt samvete, en viskning om hur fel det var alltihop. Det susade i öronen, nerverna var på helspänn.
Ändå, hon skulle inte träffa Johan. Det visste hon.
-Jag älskar dig, och vill ditt bästa. Tomas kysste henne på örat, i nacken. Johan är inte bra för dig, förstår du. Han har idéer om relationer som varken du eller jag delar.

Sara försökte tänka ut vad det var med Johans syn på relationer som hon inte delade, men kunde inte komma på något som han hade sagt eller gjort som visade på någonting som hon inte delade. Johan var trofast, snäll, omtänksam. Kanske var det att han var kille och singel som gjorde Tomas orolig.
Hon ville säga att hon inte delade Tomas uppfattning, men innerst inne visste hon att det var lönlöst och sa därför ingenting.
Svedan i kindens hud hade försvunnit. Men inuti satt den kvar, nästan omärkbart.
-Jag älskar dig också, sa hon.

Skrivpuffsuppgift 341- Det bästa med måndagar

Måndagmorgnarna var det svårt att vakna. Sara satt ofta uppe halva natten och pratade med sin mamma. De sov länge på söndagmorgonen, hon och mamma och därför var det också svårt att gå och lägga sig. För att inte tala om söndagsångestens inflytande på lusten att gå till sängs.

Sara hörde inte väckarklockan, som ringde klockan sju. Hon sov som ett barn, djupt och meningsfullt. Drömmarna kom och gick, allt eftersom sömncykeln vandrade sin gilla gång.
När hon vaknade av sig själv, var klockan kvart i åtta. Hon fick omedelbart en känsla av déjà vù.
-Jävlar, ropade hon högt och kastade sig upp med sådan hast att hon närmast trillade ur sängen.
Till samma lektion, varje måndag, kom hon inspringande för sent.
-Jävlar, sa hon en gång till. Men någonting kändes fel.
Hon tittade sig förvirrat omkring. Var befann hos sig någonstans?

Johan kom inspringande i hennes sovrum, där hon irrade omkring och drog än ut kläder ur garderob, än rotade i byrålådorna. Hon rafsade förtvivlat runt bland kläder som låg eller hängde skrynkliga och huller om buller.
-Vad? Vad är det? Johan såg lika förvirrad ut som hon kände sig.

Sara stannade upp i sitt rafsande, med insikten om att det här blev för tokigt.
För det första hade hon drömt att hon var hemma i huset hos mamma och pappa. Hon behövde samla sig för att huvud och kropp skulle förstå att hon var i sitt nya hem, trean hon och Johan hyrde på Stora Fiskaregatan i Lund. För det andra hjälpte det inte att slita runt i kläderna, stressat och mållöst. Hon visste inte ens vad hon skulle ha på sig. För det tredje hade hon inte så bråttom. Lektionen började inte förrän klockan tio. Det var anledningen till att hon inte hade hört väckarklockan. Den hade helt enkelt inte ringt.

-Äsch, sa hon och skrattade plötsligt. Jag trodde jag var hemma i Kristianstad och försenad till första måndagslektionen. I vanlig ordning, la hon till.
-Fan, vad du skräms, sa Johan och gav henne en lätt puff på axeln. Det här är ju den bästa dagen på hela veckan. Sovmorgon och du förstör det!
-Förlåt då, sa Sara och drog med handen genom Johans morgonrufsiga hår. Jag älskar dig. Hon tittade med låtsad bedjande blick på sin kamrat.
-Jaja, sa han, det är väl lika bra jag går upp då. Kan ju alltid plugga lite. Han gjorde en grimas som visade hur road han var av den tanken. Måste du alltid vara så vimsig och rörig?
-Ja, det måste jag. Men så är jag glad för det mesta också, svarade Sara.
-Jo, det är det som är så irriterande med dig. Och det som gör att jag älskar dig, tror jag.
-Ut härifrån nu då, så att jag kan klä på mig.
Johan lufsade ut ur rummet. De smala axlarna hängde en aning. Han var trött.

De läste bägge sitt första år på universitetet och de var helt på det klara med att gymnasiestudierna inte var någonting jämfört med det här. Sara gled igenom gymnasiet utan minsta ansträngning. Hennes betyg hade inte varit topp, men nästintill. Johan hade pluggat mycket och det gav resultat. Hans betyg var de bästa möjliga och därför hade han valt att läsa matematisk fysik. Svårt, men roligt.
Saras juridikstudier gick bra, men kanske inte lika bra som hon hade hoppats. Hon kunde inte tålmodigt sitta varje dag, timme ut och timme in och läsa. Hon tröttnade och kände sig dessutom inte riktigt hemma bland sina studiekamrater. De var torra och snobbiga, tyckte hon. Själv var hon bohemisk och slarvig, otålig och gladlynt. Eller argsint. Någonting däremellan fanns knappt.

Sara duschade och tvättade håret, som var långt och rött, trassligt och besvärligt. Men hon vägrade konsekvent att klippa av det. Håret var hennes guldgruva.
Hon tvålade in sig, rakade benen och könshåret in till en liten trekant. Det såg fint ut, tyckte hon.
Tomas. Hon tänkte en stund på honom. De träffades på Lunds nation förra helgen. Jäklar vad snygg han är, tänkte hon.
Tomas, lång och blond, kraftfull. En käklinje som visade på styrka. Hans ögon var stora och blå. Näsan rak och ganska lång. Han var sju år äldre än hon, men det gjorde ingenting. Det var snarare sexigt.
Visst fan, de skulle träffas efter plugget idag. Då måste hon ta med sig tandborste och ha på sig nåt snyggt. Så att han inte tappade intresset.

Sara steg ur duschen och granskade sig nöjt. Hon hade magrat en hel del sedan hon och Johan flyttat till Lund. Det tyckte hon om. Känslan av att kroppen inte vägde någonting, att den liksom flöt fram nästan tyngdlöst, var behaglig.

Tomas händer på hennes rygg, hans kyss som smakade peppar. Det här är livet, tänkte hon och var plötsligt och överraskande övertygad om att måndagar var de bästa dagarna i livet.

Hon klädde sig med omsorg i en randig, kort klänning som hade ballongform, ett par röda skor med kilklack. Ett rött pannband. Och så målade hon läpparna klarröda.

Senare i livet skulle hon skratta åt samma kläder. Nu log hon bara åt sin spegelbild. Nöjd. Fräknarna i ansiktet gjorde att hon såg pigg ut. Precis som hon kände sig.

Hon tog sin portfölj och slängde igen dörren efter sig efter att ha pussat Johan på kinden.
-Lycka till idag, sa Johan och pussade henne på munnen. En smällkyss.
Sara tittade ömsint på sin bästa vän och nickade.

Aldrig i livet hade hon tänkt att hon skulle ha portfölj, men hon hade ändå fått en av sin mamma i julklapp förra året. Anna-Karin hade insett att plastpåsar inte var något man bar när man var juridikstudent. Det förstod hon när hon och Gunnar hade varit och hälsat på Sara någon vecka före jul. Alla bar portfölj, det var i vart fall det intryck som hon hade fått.

Sara gick med svängande steg mot juridikum. Det var närmast försommarvärme och kappan hon hade var alldeles för varm. Den åkte av så snart hon kommit en bit.
Hon kände sig lite nervös inför mötet med Tomas. Och det var faktiskt både den bästa och den värsta känsla hon visste. Värst för att hon blev svettig och bäst för att nyförälskelse var fantastiskt och alldeles alldeles underbart.

Föreläsningarna flöt på. Dessutom var det straffrätt och det var både roligt och enkelt. På eftermiddagen gick hon och Karen till Mormors Skafferi och fikade. Karen var en av de få som Sara verkligen tyckte om. Karens mamma var från USA och hennes pappa bonde från Söderslätt. Det var en konstig mix, tyckte Sara, men kanske just därför trivdes de ihop. Karen var tillsammans med Peter från Svedala. De hade vuxit upp ihop. Och trivdes förträffligt. Peter skulle bli bonde. Så var det sagt och han var nöjd med att få ta över gården efter sin pappa.
-Nå, hur är han då, sa Karen och åsyftade Tomas.
-Jag vet inte riktigt, snygg förstås. Och snäll. Intelligent, smart. Spännande och sexig.
-Ajaj, sa Karen. Då vet jag hur det går med det.
-Vad menar du med det, sa Sara nyfiket.
-Åt helvete förstås. Snygg, spännande, smart och sexig. För mycket av det goda.
-Äsch då, du kanske inte tycker att han är allt det där, sa Sara lite irriterat.
-Nej, men du tycker det. Och då tycker nog han själv det också.
Karen kunde vara en riktig negativ kärring ibland, tänkte Sara.
-Kan du inte vara lite glad för min skull, sa hon istället.
-Jo visst kan jag det. Jätteglad. Karen himlade med ögonen. Jättejätteglad.
-Tack, sa Sara inte utan beska i rösten.

Sedan pratade de inte mer om Tomas. De öppnade studielitteraturen och började skriva på sin gruppuppgift istället. Och de hann dricka fyra koppar kaffe innan det blev dags att avsluta studierna den dagen. En ren förlustaffär för kaféet, tänkte Sara. Bara fattiga studenter, som inte äter något, bara dricker kaffe. För tio spänn koppen.
-Jag måste skynda mig nu, sa Sara. Men först ett besök på damrummet. Hon visade upp sin tandborste. Karen skrattade.
-Du är inte klok, sa hon.

Sara hade sedan flera timmar tillbaka glömt bort att vara sur på Karen och hon kramade om sin väninna innan de skildes åt. Karens bägge kinder blev röda av Saras läppstift.
-Lycka till, sa Karen och visade hela övre tandraden i ett insinuant flin.
-Tack! Sara flinade tillbaka. Och rusade sedan därifrån de två hundra metrarna till restaurangen där hon och Tomas skulle ses.

Det var ljust och ganska varmt, Sara svettades. Men mest för att hon var så nervös.

Klockan var sju och blev kvart över sju och hon trampade på stället när hon uppgivet suckade och tänkte att hon skulle bege sig därifrån. Men det gick inte, hon kunde inte förmå sig att gå därifrån. Tomas kanske hade råkat ut för något som gjorde honom sen. Även om Sara bestämt sig för att vänta lite till, kändes det pinsamt att stå därutanför restaurangen så här länge. Hon började vandra omkring, men inte allt för långt från den plats Tomas bestämt att de skulle ses.

Tjugo över sju började Sara bli arg och irritationen syntes i hela hennes ansikte. Hon kom själv aldrig för sent till ett möte, bestämd tid var bestämd tid. Men fortfarande kunde hon inte förmå sig att gå därifrån. I magen hade nerverna slagit knut.
Halv åtta kom Tomas släntrande. Inte med ett ord eller en min visade han ånger eller dåligt samvete för att han var så försenad. Sara vågade inte säga någonting. Ilskan la sig så fort hon såg honom och byttes ut mot lättnad.
Han tittade på henne.
-Ta bort läppstipftet, var det enda han sa. Sara glodde dumt på honom. Inte hej, inte en puss, ingenting. Bara att hon skulle ta bort läppstiftet. Plötsligt fann hon sin hand stryka med baksidan över läpparna. Handen färgades illande röd. Tomas plockade upp en pappersservett ur jackfickan och gav henne.
-Så där ja, sa han och nöp henne i kinden. Sedan drog han henne intill sig och kysste henne. Hon fann sig i situationen och kysste honom hett och med stor lust, tillbaka. Och glömde också den känsla av olust som dykt upp mitt i alltihop.

Skrivpuffsuppgift 338 - Övervaka

Hennes vaksamma blick, följde varje steg Tomas tog. Varje gång han lyfte upp barnet ur sängen, varje gång han matade henne, bytte blöjor eller bara satt med henne i knäet, kände hon tvånget. Tvånget att vara i närheten.

Sara var helt enkelt livrädd att han skulle skada barnet. Så som han skadade henne. Inte bara fysiskt, utan också psykiskt. Den lilla log ett dreglande och tandlöst leende mot sin pappa.

Klara, så hette hon, för att hon hade så klara blå ögon. Håret var rött, precis som Saras, men med inslag av guld. Hon var Saras och Tomas första barn. Den förstfödda och därmed helig.
Tomas bar henne som han trodde att hon skulle gå sönder. Tomas matade henne med en ängels tålamod och vaggade henne till sömns.
Trots det vakade Sara som en hök över dem. Hon kunde helt enkelt inte låta bli. Han slog henne, Tomas, det gjorde han och hon tillät det. Men hon skulle aldrig, aldrig någonsin tillåta att han gjorde barnet, det heliga, illa. Då skulle hon slå ihjäl honom.

På nätterna gick hon upp, så fort den lilla knorrade det minsta. Hellre det än att låta Tomas göra det, för hemska tanke, det kanske var just för att hon bevakade honom som han inte gjorde något. Som om han kände att hon skulle gå till attack om han gjorde barnet illa. Men om hon skulle råka somna och sova för djupt på natten, ja då kanske han ändå skulle göra det oförlåtliga. Hon visste inte och kände sig aldrig säker. Och under det första året i barnets liv, sov aldrigSara djupt eller särskilt mycket. Hon satt ofta uppe med Klara vid bröstet, även då hon var färdigammad. Även om den lilla sov djupt själv. Ibland hände det att Sara somnade med henne i famnen, sittande upprätt i soffan.

-Vad i hela helvete gör du, svor Tomas när han hittade henne i soffan på morgonen. Fortfarande med barnet i famnen. Den lilla tittade upp på sin mamma och pappa. Tomas hängde över dem och Klara började skrika ett sprött skrik, skrämd av det plötsliga ljudet.
Men värre än så blev det aldrig. Av någon outgrundlig anledning gav han sig aldrig på barnet. Och inte de nästföljande heller. Men Sara fortsatte att följa honom så länge barnen var späda.

Klara växte, Rebecka kom sedan och Linnea. De tre var så olika som människor kunde vara. Klara blev finlemmad och lång och fick guldblont hår som hon lät växa ned till stjärten. Hon hade ett långsamt temperament, men när hon blev arg förblev hon arg länge. Fast det var så sällan hon blev arg. Hon var tålmodig och ordentlig, metodisk rent av.
Rebecka, eller Becka, hade illrött hår. Hon var kort och lite kraftigare. Hennes temperament liknade Saras. Hon hade nära till alla känslor, gråt, skratt, ilska och stor dramatik var det alltid runt henne. Hon slog sig ofta, tappade saker, förstörde och hade svårt att hålla rätt på saker och ting. På henne blev Tomas oftare arg.
Linnea, den yngsta, var liten och alldeles klotrund. Hon talade tidigt och gick tidigt, ständigt omhuldad av sina två äldre systrar. Ingen, inte ens Tomas kunde bli arg på henne. Hon vände allting genom sitt glada skratt, hon tog ingenting på allvar. Allting tycktes rinna av henne som vatten på en gås.

Oavsett det var det år av ständig trötthet. Sara pluggade, ammade, arbetade, ammade, vakade som en hök, sov dåligt, pluggade och arbetade och vakade som en hök över Tomas och flickorna. Och dessemellan hade hon fullt sjå att dölja de skador Tomas åsamkade henne. Ibland undrade hon hur hon kunde stå på benen. Hon vågade ju sällan sova. Kvällarna var ofta fyllda av Tomas väsande hot, hans slag mot hennes kropp. Därefter kom sömnlösheten.
Sara föll inte ihop, hon höll ihop.

Den första kvällen i frihet, satt hon i Karens och Peters trerummare och tittade ut på det snötäckta Lund. Tornet från Domkyrkan kunde hon inte se, så nära det bodde hon. Det var vackert ute och hon njöt av stillheten. Kanske skulle detta bli den första natten på många år som sömnen skulle komma till henne.
Mobiltelefonen ringde. Hon tittade på displayen och såg att det var Anna-Karins och Gunnars hemtelefonnummer. Det var ännu inte sent på kvällen och det var säkert något av barnen som ringde. Hon tryckte på den gröna luren och svarade.

-Hej älskling, sa en len röst som var bekant. Hon kunde känna kalla kårar längs med hela ryggen och benen ned till och med under fotsulorna.
Hon svarade ingenting. Andhämtningen blev bara häftigare. Rädslan tog ett strupgrepp runt hennes hals och plötsligt kände hon kramper i magtrakten. Värkar. Nej, inte värkar nu, tänkte hon ilande.
-Jag tänkte hämta hem ungarna, fortsatte rösten. Tomas röst. Tomas.
Hon sträckte på sig, från den ihopkurade ställning hon genast intagit så fort hon hört hans röst.
-Nej Tomas, det gör du inte. Hon hörde själv att hon lät fast på rösten. De ska vara hos mormor och morfar. Punkt slut.
Sara tvingade sig att hålla sig upprätt, trots att magen drog ihop sig i kramper.
-Och varför skulle jag inte göra det, sa Tomas i en ton ett snäpp högre på tonskalan.
-Därför att du inte ska, och för att jag har fått värkar. Jag måste till sjukhuset. Nu, värkarna kommer tätt.
-Ånej, försök inte. Tomas röst skar. Det hittar du bara på.
-Nej Tomas, det gör jag faktiskt inte och jag har inte tid med det här. Lämna barnen hos mamma och pappa och kör in till BB istället. Jag måste iväg nu.
Sara stönade av smärtorna. Hon tryckte bort samtalet, eftersom hon ändå ingenting kunde göra. Hon måste till BB, men insåg att hon aldrig skulle kunna gå dit eller köra bil för den delen. Hon slog ett kortnummer och kom till taxibolaget TaxiL.

I taxin på väg till BB gick vattnet och hela sätet dränktes, tyckte Sara. Hon skrek åt chauffören att köra fortare. Han körde direkt in i ambulansintaget.

Sara hann knappt in på rummet innan den lilla kom ut. I en fart som hon inte trodde var möjligt själv. Matilda, med alldeles kolsvart hår tätt, tätt på huvudet skrek med hög och förtvivlad röst ut sin ångest över att komma ut i den kalla världen. Men lugnade sig snart när hon fick ligga på sin mammas bröst med en filt över sig.

Kort därefter kom Tomas flåsande. Han smekte Sara över kinden och den lilla över hjässan.
-Svarthårig, sa han. Det var väl märkligt ändå.
Sara tittade inte på honom, hon höll det lilla barnet tätt mot sig.
-Rör henne inte, sa hon. Rör henne inte. Hon är inte ditt barn.
Tomas blev stående med öppen mun och kippade som en fisk på torra land, efter andan.
Han satte sig därefter i en stol som stod intill sängen. Han sa ingenting.

Sara log inom sig.

Skrivpuffsuppgift 339v- Ett bidrag

Sara kom pulsande upp för gången till föräldrarnas hus. Det var verkligen kallt och vintern äntligen kommen. Så här mycket snö hade de inte haft sen hon var barn. Istapparna hängde längs med takrännor och på grannens jättelika gran.

Bakom henne drog de två större flickorna Klara och Becka,sex och fem år gamla, sin lillasyster Linnea, vid den tiden två år, genom snön. De ramlade titt som tätt och drog ned varandra så att de hamnade som en liten sprattlig och skrattande hög bakom Sara. Hon kunde inte hjälpa dem eftersom magen nu var så stor att det var en hel omöjlighet för Sara att böja sig. Tvärtom gjorde det henne otymplig och hon hade stora svårigheter att ensam ta sig fram i den halvmeter djupa snön.
Dagen före hade de haft snöstorm och de flesta människor höll sig hemma.

Sara var trött och inte på humör att kämpa med barnen så hon lät dem helt sonika vara. De fick ta sig fram bäst de gitte.
Sara ville in till sin mamma och pappa. Hon behövde ha deras hjälp ett par dagar. Till dess att hon kunde klara av att ha alla flickorna hos sig, ville hon att Gunnar och Anna-Karin skulle ta hand om dem. Hon visste att det inte skulle vara något problem. Barnens morföräldrar älskade att ha dem hos sig. Även om det betydde att de inte fick någonting skrivet.

Hon var bestämd och visste vad det var hon måste göra. Över en natt, en natt som var ett rent helvete, hade hon fått nog. Gravid, tre småtjejer till trots, hon skulle lämna sin plågoande. I nio år och tio månader hade hon levt tillsammans med sin plågoande. I nio år och tio månader hade hon tagit emot så mycket stryk att hon skulle kunnat tapetsera ett helt hem med de foton hon själv tagit på sina skador.
Sara skulle fylla trettio nästa år. Från det hon var tjugo år gammal hade hon levt med dr Tomas Freldén. Han var sju år äldre än hon, och hade gjort AT-tjänst på Landskrona lasarett när de träffades av en slump på en fest. Det var hennes första studieår i Lund. Hon hade blivit störtförälskad i denna till synes spirituella och spännande man. Efter två år hade hon blivit gravid med första flickan. Där någonstans hade hon också börjat förstå vad det var Tomas utsatte henne för. Icke destomindre skaffade hon ytterligare barn och väntade nu sitt fjärde med honom.

Men nu hade hon fått nog. Han hade till sist gått så långt över gränsen för vad hon kunde tåla, att det var dags att bryta upp från ett äktenskap som gjorde henne självdestruktiv.

Hon klev rakt in i föräldrarnas hus.
-Hallå, här kommer vi, ropade hon.
Anna-Karin kom studsande ned för trappen och stannade precis innan hon nått fram till sin dotter.
-Hur ser du ut, sa hon utan anklagelse.
-Ja, hur ser jag ut, svarade Sara. Som jag gjort de senaste i vart fall nio åren. Barnen är utanför och leker i snön. Men jag vill att ni tar hand om dem ett tag, nu över jullovet. Jag måste få vara ensam och jag ska ta våra prylar och flytta. Jag pratade med Karen och Peter. De har sagt att jag får hyra deras trea i stan. JAg flyttar mamma, äntligen.

Hennes mamma stirrade stumt på henne, först. Men sen slog hon ut med händerna.
-Äntligen. Äntligen har du fattat beslutet. Kära barn. Du ser för hemsk ut. Anna-Karin strök med fingrarna över Saras ena kind, där ett långt skärsår sträckte sig längs med hela kind och käklinjen.
-Tack, sa Sara inte utan ironi. Var är pappa?
-Han står i köket och gör skinkan, ett par dagar för tidigt men det är väl okej, han älskar ju skinka! Särskilt julskinka.

Det gick inte att ta miste på hur glad Anna-Karin var, trots sin sorg över hur dottern såg ut.
-Har du anmält honom till polisen nu då?
-Nej mamma, och det tänker jag inte göra. Däremot har jag hittat en terapeut som jag själv ska gå till. Så får det vara som det är. Jag har ingenting sagt till Tomas. Han tror att jag och flickorna är på Burlöv Center och handlar mat. Julmat. Så jävla ironiskt, mamma. Här är det snart jul och jag har väntat med ett sånt här beslut till tre dagar före julafton. När jag ändå har gått i den här sörjan i nästan tio år, så kunde jag väl väntat eller också bestämt mig långt tidigare. Men jag har liksom inte kunnat.
Anna-Karin nickade bara. Hon förstod att det var svårt och hon hade inte kunnat påverka sin dotter hur mycket hon än hade velat.
-Det är aldrig för sent, sa hon till sist.
-Jo nästan, sa Sara. Han sparkade mig i magen också, igår kväll. Jag är bara så glad att jag fattat beslutet. Och vet du..
-Nej, sa Anna-Karin.
-..jag är också så glad att han aldrig skadat barnen och att de aldrig har vetat om att han slagit mig. Det enda de har känt är att han är fientlig, men de känns så trygga ändå. Sara log.
Inom sig visste Anna-Karin att barnen naturligtvis tagit skada, på ett eller annat vis, men hon ville inte göra ont värre. Inte nu.
-Vi tar så gärna hand om dem. Du behöver komma till ro, och så gör vi så att du kommer hit på julafton. Kom in nu och så ska vi äta lite nygjorda köttbullar. Jag ropar in barnen.
-Tack mamma. Sara tog av sig sina ytterkläder. Satte på sig ett par sockor, som var hennes och låg i hallen. Sen gick hon in i köket och tog sin far om magen bakifrån.
Hon snusade in doften av honom. Tryggheten.
-Hej mitt hjärta, sa Gunnar. Vadan detta celebra besök?
-Jag ska flytta ifrån Tomas, sa Sara.
Gunnar kunde inte dölja hur glad han blev. Och inte heller vilken avsky han kände för sin svärson. Och ändå, han bar på en ständig känsla av skuld, Gunnar. Varför hade han inte slagit íhjäl karlsloken för länge sedan. Eller åtminstone gått till polisen. Förvisso tog han hand om sin dotter i nöd, och om sina barnbarn. Men han borde egentligen ha slagit ihjäl Tomas, det borde han.
-Då blir jag glad, sa han nu. Det borde du ha gjort för länge sedan, la han till med lätt anklagande röst. Eller jag borde ha gjort något för länge sedan.
-Nej pappa, det borde du inte. Jag bär själv ansvaret för att jag låtit det gå så långt. Idag har jag varit på sjukhuset. Du ser revan i ansiktet. Den gjorde han med en sax. Inte djupt, inte farligt alls. Men han sparkade mig i magen. Hon pekade mot sin enorma mage. Men det är undersökt, ingen skada skedd. Barnet är hur friskt som helst.
-Den jävulen, sa hennes pappa. Han blev vit i ansiktet. Det är mitt fel. Jag borde ha slagit ihjäl honom.
-Men pappa, jag är vuxen och jag har ansvar själv. Men nu är det i alla fall slut på det här.
- Vi ska strax äta köttbullar, sa Gunnar för att dölja sin rörelse.

Tre små flickor trasslade av sig overaller och stövlar i hallen, de två i köket hörde hur de frustade och skrattade. De små kom inspringande i köket och kastade sig i sin morfars famn. Han lyfte dem en efter en och gav dem varsin puss på kinden.
-Mina gullungar, ropade han förtjust. Mat strax. Är ni hungriga?

De tre flickorna nickade storögt. Mat hos mormor och morfar innebar alltid sånt de verkligen tyckte om. Och lite glass i efterrätt, med varma bär från mormors och morfars egen trädgård, plockade i somras.

Efter middagen satt Sara tillbakalutad i soffan. Hon njöt av att ha lugn. Hon hade stängt sin mobiltelefon, för att inte Tomas skulle kunna nå henne. Strax efter ringde föräldrarnas hemtelefon. Gunnar svarade.
Sara hörde på hans anspända röst att det var Tomas som ringde.
-Nej, nej säger jag, sa Gunnar. DEt kommer inte på fråga.
Sen la han på luren.

-Vad sa han, frågade Sara.
-Ingenting särskilt. Men jag sa att han inte var välkommen hit. Vi får väl se om han tror att ni är här. I vart fall som helst har ju du bilen.
-Ja visst, men jag ger mig av härifrån. Kommer han får ni inte släppa in honom. Jag flyttar till Karens och Peters lägenhet i stan, så länge. I värsta fall ringer ni mig, så ringer jag polisen och anmäler honom.

Hon reste sig mödosamt upp ur soffan och höll om sina flickor.
-Nu är ni duktiga och sköter er, så kommer jag på julafton. Ni får ringa så mycket ni vill, men jag måste jobba lite extra nu före jul.
Flickorna nickade. De älskade att vara hos mormor och morfar, och ingenting kunde vara mindre konstigt än det.

-Här, sa hennes mamma när de skulle skiljas vid dörren. Anna-Karin räckte fram ett kuvert och Sara tog emot det. Ett litet bidrag, du kan se det som en julklapp i förskott.

Sara öppnade inte kuvertet förrän hon satt sig i bilen. I kuvertet låg en bunt tusenlappar. När hon räknade dem kom hon upp till fyra buntar om tio tusenlappar. Fyrtio tusen kronor. Hon la tillbaka dem kuvertet och tänkte att de verkligen kunde komma väl till pass nu. Hon hade bara kläder med sig, barnens och hennes egna. Hon hade fått med sig några lakan, lite handdukar, men ingenting annat.

Hon startade bilen och körde långsamt och mycket försiktigt iväg. Det här var början på hennes nya liv. Den sista tanken på föräldrarna skänkte hon när hon svängde ut på motorvägen till Lund. Vilken tur att pappa inte har gjort sig olycklig för min skull, tänkte hon och drog en lättnadens suck. Samtidigt kände hon oron väckas till liv, ju närmare Lund hon kom.
Karen och Peter skulle hålla tyst, det visste hon. MEn hon kunde ju inte undvika Tomas i all evighet. Sara kände ett styng av dåligt samvete, men sjasade bort det. Det var inte synd om Tomas. Det var han som slog, sparkade och skar. Det var han som hade saboterat deras liv. Inte hon. Fast längst in kände hon samvetet gnaga i alla fall.

Skrivpuffsuppgift 338 - Exkludera

-Vad tänker du på, frågade Klas bekymrat där de satt vid köksbordet. Det var lördag morgon och de åt en långsam frukost. Radion spelade All by myself, Eric Carmens röst nästlade sig in och väckte ett minne i Sara. Ett minne som gjorde ont. Ett av många smärtsamma.
-Hallå vännen! Vad var det som hände nu? Sara tittade på honom, utan att se honom. Det var Tomas hon såg.

Hon satte på sina små flickor Klara och Becka mössor och vantar, overallerna. De var färdiga att åka till mamma och pappa. Ettåringen kravlade omkring på golvet och tvååringen höll henne i handen då Tomas kom ut i hallen.
-Jag vill inte att du åker, sa han med försåtligt mild röst. Han gick fram till henne och kramade om henne, viskade i hennes öra.
-Jag slår ihjäl dig, bara så att du fattar det.
Klockan var sex på morgonen, hon hade inte sovit en blund. Hela natten satt hon i fåtöljen i vardagsrummet och lyssnade på All by myself, i hörlurarna. Om och om igen. Hon vaggade sig själv. Tom i huvudet, hon hittade inga lösningar. Tomas stod över henne, han hade slutat att slå. Nu stod han där bara. En stor del av natten, utan att säga ett ljud. Hon blundade men vågade inte tänka. Till slut gick han och la sig.

För varje slag Tomas gett henne, blev hennes huvud allt mer fyllt av tomhet. För varje förnedrande ord han sagt, blev huvudet fyllt av blanka ytor. Det ena goda minnet efter det andra raderades ut och blev ingenting. Inte ett ljud sa hon. Han viskade att han skulle slå ihjäl henne, viskade när han kallade henne det ena namnet efter det andra. Hon var en hora, ett luder. Han upprepade sig gång på gång. Slagen var som tungt regn över henne. Hårt och skoningslöst slog han henne i bröstet, i magen och han tog stryptag på henne. Hennes ansiktshud var öm och röd, örfilarna var många. I ansiktet slog han inte med knutna nävar. Hon stod stilla och tog emot. Hon visste inte om hon var paralyserad eller om det var av rädsla för att han verkligen skulle slå ihjäl henne som hon inte sa så mycket som ett ljud eller gjorde det minsta motstånd. Var det en medveten handling?

Hon ville att han skulle försvinna, eller helst gå upp i rök, ut ur hennes liv. Så skulle hon själv slippa ta steget ut ur deras gemensamma liv. Hon orkade aldrig själv. Inte heller den här gånge åkte hon till mamma och pappa. Hon stannade, läkte sina fula blåmärken, dolde det som skulle döljas. Gick till universitetet varje dag. Flickorna på dagis. De var för små att veta någonting. Tomas var för smart för att slå henne i deras närhet. Han var för smart för att slå särskilt mycket där det syntes. Samtidigt som blåmärkena med tiden läkte, blev såren inom henne allt större.

-Hallå! Sara!
-Äsch, det var ingenting särskilt. Gamla dåliga minnen bara. Kan vi stänga av radion, eller en ny kanal kanske? Orkar inte med den här låten.
-Självklart, svarade hennes make. Han stängde av radion. Vill du prata om det?
-Nej, helst inte nu. Du vet ändå vad det handlar om, alla åren. Alla åren av slag och hot. Det är som det är, de dyker upp ibland, de onda minnena.
-Jag vet.

Skrivpuffsuppgift 337 - En bomb

-Får jag be om tystnad, tack.
Sorlet kring middagsbordet avstannade.

Det skrapande ljudet när en stol dras ut från bordet har den karaktären av signal till omgivningen. Det var alltså det snarare än Johans ord som fick folk att tystna.

Johan harklade sig. Adamsäpplet guppade till när han svalde en extra gång.

-Vi har någonting att fira idag, sa han och blinkade till Sara. Johan var ingen gamäng, snarare en tillbakadragen och timid människa, därför fick blinkningen Sara att skratta till. Det lät som ett gnäggande och hon tystnade snabbt när allas blickar vändes mot henne istället.
Johan vägde på hälarna. Tyst, som om han samlade sig en aning.

Sara försvann i det förflutna, tankarna förde henne lång tid tillbaka och framåt igen.
Hur hon och Johan hade blivit vänner, när de började första klass. Barndomen i Kivik, barndomen i Kristianstad. Även om inte Johans föräldrar hade sommarstuga i Kivik, tillbringade Johan själv många somrar där med Sara och hennes bror, Anton.
Hon mindes deras första sommardopp i Havet. Hon mindes också sin första kärlek Lars och Johan som blev både svartsjuk och ledsen. Hur hon hade vinglat mellan de två och bestämt sig för ingen. Johan och hon pratade om det, blev de allra bästa vänner istället. Och aldrig mer talade de om det därefter.

Efter ungdomstiden i Kristianstad for de samtidigt till Lund för att läsa på universitetet. Johan till ingengör och hon själv till jurist, ett val som hon ångrat många gånger om. Johan passade bra i sitt yrke, hon inte alls i sitt. Juridiken var en träaktig vetenskap, Sara opponerade sig hela tiden. Och passade aldrig riktigt in i kåren av jurister. Tyckte hon själv. Men valet var en revolt mot mammas och pappas bohemiska och konstnärliga inriktning. Hon ville inte bli som dem, då. De protesterade och hänvisade till hennes talang som skribent. De ville att hon skulle bli journalist. Därför blev hon jurist. Först nu, vid pass femtio år, tog hon sitt förnuft till fånga och gjorde precis det som föräldrarna hade insett var hennes talang. Hon skrev, för brinnande livet. För att ta igen alla år då jag inte skrev en rad, annat än åtal brukade hon säga till Klas när han frågade varför.

Johan gifte sig så småningom med Vickan som blev hårfrisörska. Hon var sommargranntjejen i Kivik. Sara tänkte på hur orättvist det var. Johan hade älskat Viktoria så mycket som man bara kunde begära av en människa. Men Viktoria träffade en annan man, en rörmokare från trakten, en riktig kraftkarl. Och Johan och hon skilde sig, det var flera år sedan, men Johan hade aldrig kommit över henne. Han ville helt enkelt inte.
Sara gifte sig med Tomas, läkarstudenten från Lund. Han misshandlade henne. Och äktenskapet var en ren och skär misär, men varade ändå i ett decennium. Vad det var som gjorde att hon inte kunde ta sig ur, hade tagit henne ytterligare tio år att förstå. Fyra döttrar födde hon och kunde därför inte ångra sitt äktenskap. Trots allt hade flickorna kommit till i det. Tomas hade knäckt henne på fler än ett sätt. Och hur svårt hade det inte varit att dölja vad han gjorde henne, inför kolleger och poliser hon träffade. Hon blev mästare på att täcka skador, i alla fall. Men barnen var förskonade. Eftersom de var så små när hon äntligen tog sig ur sitt äktenskap. Hon var i alla fall lycklig för det.

Runt bordet satt nu alla deras vänner, vänner som genom året kommit till och några som varit med sedan ungdomen. Hon gled med blicken över dem. Glad över att de satt här med henne och Klas. Vänner som Klas och hon fått gemensamt de år de levt tillsammans. De var totalt tjugofyra runt det gamla och enorma ekbord, som hon och Klas ropat in på en auktion i Italien för många år sedan. Det var slitet och rispigt, men vackert. Vilket sjå det hade varit att få det transporterat hem till Lund. Hon log för sig själv när hon tänkte på det.
Samtidigt knackade Johan henne på axeln och bröt hennes tankar.


-Sara har fått ett kontrakt med bokförlaget Minbok och hennes bok Vintersaga kommer ut till hösten, fortsatte Johan. Det är helt fantastiskt och jag är så glad för hennes skull. Jag är säker på att Anna-Karin och Gunnar höjer sina himmelska glas för sin dotter, stolta, där de sitter på molnkanten och dinglar med benen.
Rösten darrade knappt märkbart till. Sara log stort och varmt mot honom, väl medveten om att Johan ansträngde sig för att hålla talet till henne. Hon nickade ett tack. Han höjde sitt glas mot henne. Övriga runt bordet höjde även de sina glas.
Sara skrattade nu högt för att dölja rörelsen, sorgen och glädjen blandad.

-Tack kära vänner, sa hon och skålade med dem alla.

-Ja må du leva ut i hundrade år, sjöng Klas alldeles malplacé. Sara skrattade igen.
-Älskling, helt fel, log hon.
-Ånej du, svarade Klas. Jag vill att du ska leva i hundrade år, så att du kan skriva intelligenta romaner och glädja världen i jättemånga år. Han höjde åter sitt glas mot henne och skickade en stolt slängkyss över bordet.

Johan harklade sig på nytt.
-Jag hade en sak till, sa han. Sorlet som tilltagit stannade åter av.
-Jag och Vickan ska gifta om oss.
Alla runt bordet stirrade förbluffat på honom. Det var som om en bomb brisserat i rummet och alla blivit döva av smällen. Munnar rörde sig, men ingen hörde ett ljud.

Sara blev mest förvånad av dem alla. Vem ska han gifta om sig med, tänkte hon men i en plötslig insikt förstod hon hur det förhöll sig. Hon tittade förvirrat än på Johan än på Vickan, som satt vid andra änden.
-Med varandra, fortsatte Johan. Han hade velat förhala det hela en aning. Han böjde sitt huvud bakåt och skrattade högt och med en glädje som väl ingen kunde ta miste på.
-Med varandra, upprepade han. Vickan skrattade också hon. Mest för att hans skratt smittade, men också för att det var så roligt med de reaktioner hon studerat bland vännerna vid bordet.
Blickarna vändes nu mot henne, för en bekräftelse.
-Ja det är sant, sa hon och slog ut armarna, så att hon faktiskt viftade till sin bordsherre, den mycket stela Jesper - det fanns en anledning till att de två fick varandra till bordet, naturligtvis. Hon skulle liva upp honom och han skulle möjligen kunna göra henne lite gott med mer intellektuella diskussioner. Nu slog han ut sitt glas i rena förskräckelsen och det röda vinet rann ned i knäet på Eva, som satt på hans andra sida. Hon reste sig dock snabbt och förhindrade en katastrof på sin limegröna klänning. Eva tog en servett och lyckades få bort vinet innan det fastande.
-Guskelov för siden, utropade hon. Och satte sig därpå. Ingen brydde sig om Vickans lilla fadäs. Alla var förvånade och glada.

-Men, utropade Sara, hurra! Vad roligt.
Hon blev uppriktigt glad. De bästa vännerna skulle återförenas.

-Ett fyrfaldigt leve för brudparet, utropade Klas.
-Du är i Skåne, ett trefaldigt, ska det vara. Skrek någon över bordet, för att överrösta Klas.
-Jaja, ett trefaldigt leve för brudparet, då. Hurra hurra hurra.

Skrivpuffsuppgift 336 - I

Iver, inviga, illmarig, intensiv, intelligens

Sara stod på trappen till sommarstugan, den som gått i släkten på hennes mamma Anna-Karins sida i flera generationer.
-Du får den nu, sa Anna-Karin och smekte henne kärleksfullt över skulten, där de satt. Anna-Karin på översta trappsteget och Sara på nästföljande. Det var förra sommaren.
-Nej men, det är ju din stuga, svarade Sara. Och pappas. Vi kommer ju ändå hit varje sommar, så det spelar ingen roll vem som äger den.
-Jo, det blir bättre skattemässigt. Du ska ju ändå ärva den en dag. Det är lika bra att du får den som gåva nu. Hennes mamma insisterade. Det var något sorgset över hennes rörelser och den kärleksfullhet som fanns i blicken när hon tittade på sin dotter, den sommaren. Sara noterade. Och skrämdes.

Den sommaren var Anna-Karins sista. På hösten dog hon stilla, i oktober månad, årest vackraste. Sjukdomens förlopp var snabbt. Det fanns inget att göra. Morfinet gjorde Anna-Karin otillgänglig men smärtfri. Sara satt där nästan varje kväll i en månad. På slutet var hon där dag som natt. Ibland med ett eller flera av barnen. De grät.
Mormor var bäst, hade alltid varit bäst. Och allt kring henne var kärlek. Och möjligen lite tjat om att de måste äta, flickorna. Men de åt som sparvar om det inte var morfar som lagade maten. När morfar var död, åt de som sparvar igen.

-Mormor får inte dö, grät Matilda, yngst och skirast av de fyra barnen. Och skörast.
-Man vet aldrig när ens sista frack är färdig, hade mormor sagt lakoniskt till sin dotterdotter. Den sys i hemlighet. Och först när den är färdig får du veta.
Matilda såg förskräckt på sin mormor, som tittade på henne illmarigt bakom tunga ögonlock. Och plötsligt hade skrattet tillrat fram och de två tog varandras händer. Den enas ung och tunn, den andras blek och åldrad.
-Du ska inte vara rädd, sa Anna-Karin. Matilda skakade på huvudet och börjat gråta igen.

Sara blev föräldralös. Helt och fullt. Föräldralös. Lös från föräldrar. Lossgjord från föräldrar.
-Det låter vackert, men är det värsta som finns, hade hon skrikit till Klas när Anna-Karin var död.
-Jag hatar dig, skrek hon till honom. Han vaggade henne. Och hon grät sin sorg med lika stor intensitet som hon med iver vandrat med sin mamma över kullarna i Brösarp och simmat i bäcken som rann där. Som barn.

Stugan i Kivik var det vackraste stället på jorden, det hade Sara alltid tyckt. Närheten till Havet. Det var ljuvligt. Och det var barndom och mamma och pappa.

Mamma, kära, kära mamma, tänkte Sara och hann inte värja sig innan smärtan slog en knytnäve rakt i hennes mage. Hon kröp ihop i kramp och kunde inte gråta. Inte mer. Där fanns sorgen. Mitt i allt det överväldigande sköna, fanns den. Mitt i allt det roliga. Saras nya liv, Klas, barnen som kom intrillande allt eftersom under sommaren. Men sorgen levde sitt eget liv.
-Jag är föräldralös, sa hon högt ut till Havet. Och jag vill ha min mamma tillbaka!

Barndomens dofter kom till henne. LdB. Det var det som var mammas doft. Och doften från liljekonvaljen som blommade bakom stugan om våren.
Utedassets fräna odör, när sommarens värme steg till outhärdliga grader. Pappa som städade den. Mamma slapp.

Barndomens ljud. Knattret från skrivmaskinerna. Pappa och mamma satt i bersån med varsin och skrev. På kvällarna när hon låg i sitt rum i väntan på sömnen, stod dörren ut till trädgården öppen och hon hörde klirret från vinglasen, föräldrarnas lågmälda röster och samtidigt svävade kaprifolens söta doft in i rummet.

I dessa hemligheter hade hon invigt sina flickor. De skulle bära dem med sig även efter hennes frack var färdigsydd. Och sedan skulle samma hemligheter bäras till deras barn.
Det var en tröst.

Skrivpuffsuppgift 335- Att öppna en lucka

Sara ställde sig i dörröppningen in till sovrummet. Hon tittade på sin sovande man. Han låg alldeles stilla på rygg. Ansiktet var fridfullt och det enda som hördes i rummet var de lugna andetagen. Han sov djupt och till synes drömlöst. Sara kunde minnas hur det var i början av deras liv tillsammans.

Hur bedårad, hur tjusad hade hon inte varit. Det knottrade sig på hennes hud av bara tanken på hur det var. Då och nu fast på helt olika sätt.

Klas klev rakt in i henne, den där gången för en herrans massa år sedan. Han var ömsint, tystlåten och intellektuell. Han hade humor som var så torr att det inte alltid hade varit lätt att förstå när det var skämt och när det var allvar. Det var egentligen ingenting märkvärdigt med Klas, men han var Klas. Rakt igenom, på något märkvärdigt vis. Han gjorde inget väsen av sig. Han var. Det fanns ingen annan förklaring.

Klas sa faktiskt sällan någonting alls om sig själv eller om vad han tänkte. Själv hade hon pladdrat på, i vanlig ordning, som om ingen tid fick gå förlorad. Fast det inte var så alls. Det fanns hur mycket tid som helst, men Sara visste inte att dröja, det var helt enkelt så hon fungerade.
Hon berättade, han var tyst. Hon lyssnade, men han var fortfarande tyst. Så hon fick börja gissa. Så var det, mindes hon nu. Hon fick helt enkelt gissa.

Men Klas var tack och lov dålig på att dölja sina känslor. Fast det var han omedveten om. Men han sa ingenting. Under lång tid, kom ingenting riktigt fram som kunde Sara något om hans historia, något om honom själv. Sara fortsatte att gissa och gissningar blev med tiden allt mer kvalificerade. Det roade henne, faktiskt.

Sara tassade nu fram till sängen och böjde sig ned, kysste Klas på munnen. Hon strök över hans bleka panna. I det att hon gjorde så, öppnade han ögonen och hon skrattade till. Han tittade nämligen förskräckt på henne. Som om hon hade skrämt honom.

-God morgon älskling, nu ska jag strax åka, sa hon leende. Blev du rädd?
-Nej, jag blev inte rädd, svarade han. Sov djupt bara.
Klas drog ned sin hustru till sig. Hans kroppsvärme spred sig till henne och han snusade in hennes doft av parfym och nytvättat hår. Den välbekanta doften av hans kvinna.
Den där lite unkna och kvardröjande lukten av älskog och sömn låg över hans hud. Hon tyckte om den.
-Lycka till idag, viskade han i hennes öra och höll om henne hårt. Jag älskar dig.
-Jag älskar dig, viskade hon tillbaka. Jag ringer så snart jag är klar. Hämtar du mig på Sturup?
-Självklart, svarade Klas.

Sara reste sig upp och gick ut ur rummet. Hon ångrade sig och gick tillbaka, stannade åter till i dörröppninge och blåste en kyss mot sin man. Han tittade på henne med en blick som inte gick att ta miste på, den var bara kärlek. Han formade läpparna i en kyss, Sara rös av välbehag. Sedan gick hon.

Hon tog på sig kappan och gick ut genom ytterdörren. Det var råkallt ute. Taxin stod nedanför och väntade. Chauffören klev ut ur bilen och gick runt den och öppnade dörren till passagerarsätet åt Sara. Det skulle ta tjugofem minuter till flygplatsen och hon hade tid till lite eftertanke. Skönt nog var chauffören inte den pratsamma typen och hon kunde krypa in i sig själv och kura där.

Tankarna for omkring en stund, men så fick hon åter fatt i den tidiga morgonens funderingar på Klas och hur det hade varit.
Sara hade aldrig tröttnat på honom. Aldrig känt att hon inte stod ut, men ibland hade hon blivit tokig på honom. Främst för att han aldrig sa något om vad som försiggick i hans huvud. Vad känner du nu, hade hon ofta frågat. Men sällan fått något svar. Annat än möjligen någonting skämtsamt, torrt skämtsamt.

Men så en dag, hände något. Sara förstod att det handlade om förtrolighet, men också om att det i längden inte går att hålla vem man är dold för den man älskar. Det var som om dammluckan äntligen kunde öppnas. Och då kom allt. Alla känslor, alla sorger och all ångest. Allt det hon hade känt, men han aldrig berättat om. Den dagen var en dag av tröst, och hon höll den som en av de största dagarna. Då fick hon stora delar av sin mans riktiga historia. Det hon hade vetat intuitivt.

Sedan den dagen var Klas en mycket gladare människa. Han var sig lik på de allra flesta sätt, men han var definitivt mycket gladare och öppnare. Och hon slapp för det mesta att gissa. Det gav deras äktenskap en skjuts framåt.

-Jag dög ingenting till, hade han sagt. Jag har aldrig fått vara någonting annat än den snälle killen. Ingen självkänsla, inte har jag vågat visa ilska, inte skrattat tillräckligt. Och jag kan inte förmå mig till att känna riktig lycka. Annat än tillsammans med dig. Och inte riktig ilska heller. För det är farligt med ilska. Jag hatar konflikter, för att det inte har varit tillåtet. Jag har varit deprimerad långa tider och djupt sorgsen. Det var den enda känsla som var tillåten i min uppväxt. Sorg.
-Sorg, sa Klas. Vem bärs i livet av att ständigt känna sorg? Samtidigt har kraven på mig alltid varit höga. Jag måste bli någonting. Vara någonting viktigt. Och det blev jag ju, är jag ju. Men tråkig har jag alltid varit och ångest har jag alltid haft. Över allt och ingenting. Att du älskar mig är obegripligt.
-Att jag älskar dig är fullt begripligt, hade hon svarat. Du är min stora kärlek, och det är fullständigt logiskt. Hade hon sagt och känt glädjen inom sig.

Dammluckan behövde aldrig stängas igen. Klas förstod att det fanns kraft i henne, Sara, kraft nog att hålla emot. Nu och då hade han berättat ett fragment från sitt liv. Och hon pusslade och la den ena biten efter den andra. Pusslet skulle kanske aldrig bli färdigt. Men vems pussel är någonsin färdiglagt förrän den dag livet avslutas, hade hon tänkt. Tänkte hon nu.

Taxin stannade plötsligt och Sara vaknade ur sin tankevärld. Hon betalade rundligt och klev ut i den fortfarande kyliga luften. Hon tittade ut mot flygplatsen, tog ett par långa kliv över gatan och in i transithallen. Tankarna på Klas och hennes liv, försvann i en hast. Nu gällde det henne själv, hennes framtid. Hon var fylld av förväntan och spänning.

Skrivpuffsuppgift 333- Alla goda ting är tre

Sara tittade sig omkring i den fullständiga röra som rådde på skrivbordet. Inte nog med att hon hade försovit sig och därmed missat den buss hon nödvändigt måste ta till Malmö, hon hade också kommit för sent till det här halvårets viktigaste möte.

Ett möte hon väntat på i flera månaders tid. Ett möte som var så viktigt att det bara inte fick missas. Vilket hon precis hade gjort. Åtminstone den fråga som var viktigast för henne, personalresursen och fördelningen av den.
Resultatet blev att hon fick nöja sig med tre nytillskott, istället för de fem hon hade tänkt att hon skulle få. Den som inte är på plats får inget att säga till om. Så är det.

Hon hade känt sig som ett åskmoln när hon gick därifrån. Huvudet sprängde. Gråten låg som en stock i halsen och täppte till andningen. Tyckte hon.

Och helgen som hade varit så fantastisk. Hennes bror hade plötsligt stått i dörren, efter många års bortavaro. Bara så där. Utan förvarning och utan att ha hört av sig på alla dessa år. Hon hade blivit så glad. Varm i hjärtat. Helgen hade flugit iväg. På söndagkvällen hade de suttit uppe och talat med varandra i evigheter. De hade druckit vin och berättat för varandra om sina liv. De mindes ihop, men också isär. Det var märklig, konstaterade de båda, att deras minnen av föräldrar och barndom inte på alla punkter var desamma.

Och så var det vardag igen.

På hennes skrivbord låg nu också allting huller om buller. För det blev hon mest arg och gråten försvann ur struphuvudet, som avdunstad.
-Lagen om alltings jävlighet, muttrade hon för sig själv. Hon var fullt medveten om att det var hennes eget fel. Både personalresursfrågan och att skrivbordet var belamrat med osorterade handlingar och dokument.

-Hej! Var har du varit?
Sara vände sig om, irriterat slängde hon huvudet bakåt. Det röda håret for i en virvel runt huvudet.
-På möte! Hon blängde ilsket på sin biträdande chef, Karl-Erik. Är det nåt?
-Nä, oh nä, jag bara undrade, sa han, förvånad över sin chefs bitska ton. Vilket möte var nu det?
Sara drog med händerna över ansiktet, tänkte efter. Det var ju faktiskt inte Karl-Eriks fel att hon kommit för sent, inte fått säga sitt i personalfrågan och att det var rörigt på hennes skrivbord. Det var helt och hållet hennes eget.
-Det var det viktigaste mötet och jag kom för sent. Sa hon lakoniskt. Ruggade på kroppen. Försökte klara hjärnan innan hon fortsatte. Vi fick bara tre nyanställningar. Jag skulle ju begära fem och argumentera för det också. Men fick inte. Frågan var avgjord när jag kom till mötet. Förbaskat också.
-Ajaj då. Vad gör vi då?
-Tja, sa Sara. Hon himlade med ögonen och lyfte händerna mot skyn. Ber till Gud kanske.
Karl-Erik log.
-Allvarligt, sa han.
-Vi får skriva ihop någonting smart, eller snarare jag får skriva ihop någonting smart. Och sen vänder jag mig till Leif med det.
-Jag hjälper dig, sa Karl-Erik beredvilligt. Vi har ju diskuterat det, så vi kör det ihop. Du är inte ensam.
Karl-Erik gick fram till Sara och klappade henne farbroderligt på kinden. Hans hand var lika stor som hennes ansikte.
Hon kände sig liten brevid Karl-Erik. Han var åtminstone dubbelt så stor som hon. Men mentalt brukade hon känna sig dubbelt så stor som han. Men i detta nu, kände hon sig allt annat än stor.
-Tack, Kalle. Sara kände ömhet. Och tacksamhet.

-Jag måste ordna lite först. Vi har möte, du och jag, klockan ett.
Karl-Erik nickade och gick ut ur Saras rum. Hon kände en överväldigande trötthet. Det senaste halvåret hade varit förfärligt. Hon slet och slet. Varje dag började hon med föresatsen om att hon skulle hinna med ett visst antal av sina arbetsuppgifter. Det slutade alltid med att hon inte hann med en bråkdel och ändå var hon sist att lämna arbetsplatsen. Varenda dag.
Jobbet var ingenting annat än ett Sisyfosarbete. Och för varje dag som gick kände hon mer och större olust inför arbetet. Och mindre motivation.
Hon stirrade tomt på sitt skrivbord. Sedan drog hon en djup suck och bestämde sig för att hämta en kopp kaffe.
Med kaffekoppen i handen gick hon därefter runt och hälsade alla sina medarbetare godmorgon, precis som vanligt.
När det var avklarat gick hon åter in på sitt rum. Sucken kom utan att hon hann hindra den. Tänk att inte skrivbordet hade rensat sig själv. Hon började röja.
Sara tänkte sällan allt för länge, innan hon agerade. Ibland var det bra, ibland mindre bra. Allt berodde på omständigheterna.

Röjningen tog henne nästan en timme. Lunch blev det ingen. Istället läste hon mail, sorterade papper och la antingen in i mappar eller slängde. Den största delen hamnade i papperstuggen.

Klockan ett satte sig Sara och Karl-Erik att skriva sitt yrkande på att roteln skulle ha fem nya ordinarie medarbetare. Klockan två var de klara och Sara kände sig nöjd, trots allt.
-Det fixar sig, sa Karl-Erik uppmuntrande. Det här har vi gjort jättebra. Det finns egentligen inga motargument. Eller hur?
Det sista var ingen fråga, ett konstaterande mera.
Hon ringde upp Leif Svensson, sektionschefen.
-Hur kommer det sig att du inte kom i tid, sa han. Det är inte likt dig. Alls.
Sara såg honom framför sig. Det godmodiga ansiktet, som inte alltför sällan snabbt blev terrieraktigt. Men han tyckte om henne och även om de bråkade ganska ofta, hade de en bra relation. Chef och medarbetare.
-Jag försov mig, svarade Sara. Jag är så fruktansvärt trött. Utarbetad helt enkelt. Därför kom jag för sent.
-Nåja, det är som det är. Men skicka över yrkandet till mig. Det fixar sig. Och du, Sara, du måste börja gå hem i tid. Och delegera arbetsuppgifter.
Hon hörde hur bister han såg ut när han bannade henne. Det var bistert. Allt var bistert. Tyckte hon. En råkyla kröp in under skinnet på henne.
-Tack Leif, sa Sara utan att känna någon glädje eller lättnad. Det förvånade henne inte särskilt. Ingenting förvånade henne längre. Inte ens den energibrist hon led av.
De sa hej och Sara stod kvar vid skrivbordet. Hon sänkte det och satte sig på stolen.
Jag vill inte längre, tänkte hon. Hon la huvudet i händerna och det enda hon kände var den oändliga tröttheten.
Tankarna rörde sig hastigt och hon hade svårt att få fatt på dem. Förstå dem.

Hon försökte hitta nöjdheten. Trots allt var det nu ordning på skrivbordet. Personalfråga skulle lösas. Det var två goda ting. Även om de inte var livsavgörande.
Och visst kunde hon känna en viss tillfredsställelse i det. Det kunde hon om hon grävde lite. Det gjorde henne glad. Jag är inte död än, tänkte hon och skrattade högt åt sitt dramatiska ordval.

I samma stund som hon skulle lyfta telefonluren och ringa hem, ringde det i den.
-Sara Grankvist, svarade hon.
-Hej, det här är Magda Karlsson redaktör på Minbok bokförlag, sa en röst i andra änden.
Sara kände en ilning av spänning och blev stum.
-Vi skulle vilja träffa dig angående ditt manus.

Alla goda ting är tre.

Skrivpuffsutmaning 331- ett avbrott i vardagen

Fast en kall vind låg på från nordväst lyckades solen ändå ge lite värme. Början av april i Skåne var i vart fall varmare än samma tid i Stockholm, konstaterade Sara när hon steg ut på trappen med tre mattor i famnen.
Hon stannade till och lät strålarna från vårsolen värma ansiktet. Hennes röda hår glänste och fräknarna skulle bli många under det kommande kvartalet. Det gladde henne.
Sara hade inte alltid tyckt om sina fräknar, men numera tyckte hon de var ett pikant inslag i det annars bleka ansiktet.

Sara steg ned från trappan och gick runt hörnet på huset och fram till mattställningen där hon hängde upp en av mattorna. De andra två la hon bredvid sig på marken. Det var torrt.

Det var tungt att piska mattor, men ändå skönt på något underligt vis. Kanske mest för att det gavs tillfälle till utlopp för energin.

Frenetiskt piskade Sara mattorna och lät dem sedan hänga på altanräcket för att de skulle få en doft av utomhus. Av jord, av frisk luft. En doft av vår, kanske.

Hon tog en runda i trädgården för att studera innehållet i rabatterna. Blommor av allsköns sorter blommade för fullt alternativt knoppades. Där var påsk- och pingstliljor, pärlhyacinter, vintergäck, tulpaner och så något som hon inte visste namnet på.

Lite ogräs som redan kommit upp, nöp hon bort och blev alldeles jordig på fingrarna. Hon förde upp handen mot näsan och drog in doften av den mörka myllan, borstade bort jorden mot byxorna och gick därefter in igen.

Husets rum var stora och ljusa och fönstrena enorma. Tyvärr ser man också hur smutsiga de är, tänkte Sara och tog dammtrasan.
Hon gick rum efter rum och dammade fönsterkarmar, golvlister, bordsytor och skåpsluckor.
Sara tyckte om det monotona i att städa. Rörelserna som stillade hennes annars ständigt aktiva och vidöppna hjärna.

Hon tog god tid på sig i varje rum. Tvärtemot sitt normala beteende, där varje moment i uppgifterna utfördes med effektivitet som måttstock.

Hon funderade inte så mycket på någonting, utan lät kroppen arbeta i fred. Det var verkligen skönt. Hon avbröt sig endast för att sätta på en cd med Norah Jones. På repeat. Det fanns något oerhört vardagligt med att städa. Rutinmässigt, enkelt.

Plötsligt ringde det på dörren. Först förstod hon inte vad det var som lät. Hon var så inne i musiken och sina göromål att ringsignalen kändes avlägsen och som om den inte riktigt tillhörde hennes värld.

Ljudet från ringklockan blev ihärdigare. Sara ryckte till och insåg att det visst var hos henne det ringde.

Hon gick med något dröjande steg mot dörren. Egentligen ville hon absolut inte bli störd.

Hon öppnade dörren och stirrade häpet på personen som stod där med ett glatt leende.
-Nu blev du förvånad va, sa han.
-Ja, verkligen. Vad gör du här? Sara hade inte släppt dörrhandtaget men kände nu en plötslig glädje och öppnade istället famnen för sin bror.
De hade inte sett varandra på många år. Han kramade henne hårt och länge. Snusade in doften av henne. Syrran.
Hon kramade honom lika hårt tillbaka. Brorsan.

Brodern steg glatt in i Saras hem. Öppnade kylskåpsdörren och plockade ut ost och smör, korv, messmör och kaviar.
-Mmm, sa han. Messmör och kaviar. Det var länge sen.
Han tittade i kylskåpet. vände sig mot sin syster.
-Öl, har du någon öl?
-Ja, i källaren, sa hon. Jag hämtar. Hon skrattade för sig själv när hon gick ner i källaren för att hämta ölen. Han var sig lik. Det var han verkligen. De hade inte setts på så många år och han stegade in i hennes kök som om det var den naturligaste sak i världen.

Han bodde i Spanien. Hade bott i USA. I Sydafrika. Ja lite varstans. Aldrig någon ro, aldrig någonting som hade fått honom att stanna upp, stanna kvar. Förrän de senaste åren, då Spanien alltså hade blivit hans fasta boplats.
Brodern, Anton, hade levt på ständigt flyende fot. På något vis. Sara reflekterade över hur lik han var sig. Att han aldrig riktigt förändrades. Han var samma människa, såg likadant ut. Något äldre, kanske. Men inte mycket. Hon hade alltid känt hatkärlek till honom. Därför att han skrämt henne när de var små. Men nu, nu skrämde han henne inte längre. Och egentligen kände hon numera mest kärlek. Och lite avstånd.
I denna stund bar hon en kittlande känsla av förnöjsamhet och glädje inuti. Ett avbrott i vardagen, ett ovanligt avbrott i vardagen.

Skrivpuffsutmaning 330 - Brevskriverskan

Carola skrev brev. I mängder. Hon spred dem som gödsel omkring sig.
Nå, vad skrev hon om då?
Jo, hon skrev kärleksfulla brev till vem som helst. Hon kände dem inte på riktigt, dem hon skickade breven till. Men likafullt var breven fyllda med kärleksord. En och annan present som kunde få plats i kuvertet skickade hon med. Till den som ville ha, till den som inte ville ha.

Det intressanta var, att i varje mening om kärlek fanns ett stickord. Ett stickord om hennes smärta, hennes plågor och våndor.
Om hennes oförmåga att ta sig ur. Fast det stod det kanske aldrig egentligen. Det berodde nog mer på läsarens förståelse än på innehållet om sanningen ska fram.

Carola själv tyckte om att skriva dessa långa brev. Inte såg hon att de innehöll så mycket mer än bara den kärlek hon trodde sig sprida. Hon var så övertygad om att hon hade det som sin livsuppgift, att vara kärleksspridare, att hon inte märkte att breven till största delen handlade om - Carola.

Carola var fången i sitt martyrskap. I sin offerroll. I varje andetag spred hon sin förkunnelse om att hon inte behövde någonting, att hon ingenting skulle ha för egen del. Varje rörelse hon gjorde berättade om de plågor hon genomgick. Men hon sa ingenting om smärtan. Inte skulle väl hon...

Mottagarna satt generade och stirrade på innehållet i breven. Oro. Rädsla för att skapa olycka. Synd om. Stackare. Eller möjligen. Åh, så kärleksfullt! Men alltid med en känsla av att någonting inte var som det skulle.

En och annan skrev tillbaka.

"Bästa Carola! Jag förstår att du har det svårt. Kanske skulle du söka hjälp. Måste du inte hitta en utväg ur dina plågor? Jag tänker att du kanske skulle börja arbeta istället. Eller hitta på någonting annat att göra. Jag känner dig inte, men utifrån brevet verkar du behöva vända ditt liv till någonting mer positivt. Vänliga hälsningar XX"

Sådana brev kastade Carola helt sonika i papperskorgen. Hon noterade i sin anteckningsbok, den svarta - i den röda noterade hon sådana hon tyckte om - att brevskrivaren inte skulle få några fler brev - inte av henne i alla fall.

De flesta svarade dock henne med lovord. Dessa åkte följaktligen in i hennes röda anteckningsbok.

Carola fortsatte med sitt brevskrivande. Som om ingenting kunde rubba henne. Huruvida hon var en svag karaktär eller inte, överlämnas härmed till läsaren att avgöra.

Skrivpuffsutmaning 321 - Tjuven

Regnet öste ned. Det smattrade hårt mot paraplyer, biltak och på markiser som täckte uteserveringarna längs med gatan.
Morgonen hade varit klarblå och solens värme intensiv. Precis vid lunchtid, mörknade dock himlen hastigt och på några sekunder hällde regnet som en syndaflod ned över de människor som befann sig utomhus.

Människor som suttit i godan ro och ätit sin lunch på restaurangerna under markiser, blev inom ett par minuter dyvåta. De som satt ytterst fick se sin mat förvandlas till en flytande sörja.

En pojke i trettonårsåldern stod i ett gathörn på trappen under ett utskjutande entrétak. Hans blick var riktad stint ut mot en bankomat snett över gatan. Byxorna han bar var smutsiga och hade hål på knäna. Han bar också en tunn, glansig jacka. Runt den unga munnen kunde man ana spår av bittert liv. Han hade ena handen i sin byxficka. Den andra hängde ned medan handen knöts och sträcktes, knöts och sträcktes. Det fanns något nervöst över den rörelsen som inte stämde med den fasta blicken.

Ett trappsteg längre ned och utanför takets skydd, stod en liten flicka med det långa och blöta håret klistrat mot ansiktet. Hon var inte mer än åtta år. Högst. Hon var klädd i strumpbyxor och en alldeles för stor tröja. Hon var blöt, genomblöt.

Hon blickade ned mot marken, som för att skydda det mot regnets hårdhet.
Hon vände sig då och då mot pojken. Munnen rörde sig, hon sa något. Hon vädjade.
Han skakade på huvudet. Fortfarande med blicken fäst på bankomaten. Att där inte fanns en människa, verkade han inte bry sig om.

Flickan huttrade till och tog ett steg upp på trappen och ställde sig bredvid pojken. Hon sökte skydd, alldeles uppenbart. Han knuffade till henne och hon mer trillade än gick ned för trappen igen. Det var uppenbart att han inte ville ha henne nära sig.
Tålmodigt stod hon och tog emot regnet. Hennes kroppshållning visade på underkastelse men också på att hon resignerat.

Lika plötsligt som regnet kommit, lika plötsligt försvann det. Och solen strålade mot människorna igen. Man kunde se att det drogs en gemensam suck av lättnad.
Pojken och flickan var de enda som nu inte rörde sig. De stor kvar på sina platser, som om någon hade förhäxat dem.

Dörren till butiken öppnades och en storvuxen man kom ut på trappen där pojken stod.
Mannens röst hördes över nejden när han röt åt pojken att försvinna från hans butikstrappa. Pojken verkade inte ta någon notis, medan flickan darrade till.
När pojken inte hörsammade ordern från mannen, knuffade mannen till honom. Han föll handlöst nedför trappan. Någon stannade upp. Tittade nyfiket. Ryckte på axlarna och ilade sedan vidare.

-Försvinn din förbannade zigenarunge! Zigenarpack, röt mannen. Pojken reste sig hastigt upp. Det blödde från ena handen, med vilken han tagit emot sig. Han drog med baksidan av andra handen under näsan, där snoret låg som en rännil mot munnen. Flickan grät, men pojken visade ingenting. Han tittade på såret på handen, men vände sedan ryggen till butiken och gick därifrån. Med flickan efter sig. Flickans lång hår låg tungt över hennes huvud. Pojken rörde sig med smidighet mot den plats han hade haft under uppsikt. Utan att vända sig om gjorde han en vinkande rörelse mot flickan som smet förbi honom och ställde sig intill den kvinna som nu stod och tog ut pengar.

Flickan tog tag i pengarna som kvinnan höll i handen och försökte rycka dem från henne. Kvinnan såg förskräckt ut, men saknade inte kraft. Hon höll emot.
Pojken hade seglat upp på kvinnans andra sida och drog henne nu mot sig. Hon tappade fotfästet och förlorade greppet om sina pengar.
Flickan ryckte dem snabbt åt sig och sprang därifrån, så fort benen bar.
Pojken släppte i samma stund kvinnan och försvann runt hörnet på en byggnad vid sidan av bankomaten.
Kvinnan stod kvar, tittade sig både förvånat och förvirrat omkring. Trots att det var fullt med människor överallt, hade ingen reagerat. Hon såg sig omkring, vacklade vankelmodigt men bestämde sig och gick därifrån. Inte ett ljud hade hon sagt. Hon hade inte ens ropat på hjälp.

Flickan och pojken strålade samman i en gränd där han tog pengarna ifrån henne. Han smällde till henne över kinden och skrek
-Se till att stjäla mer pengar, skrek han efter henne, när hon smög iväg. Du har min själ inte gjort skäl för att få mat idag. Han gjorde en elak min som hon lyckligtvis inte såg. Sen stoppade han ner pengarna i fickan och traskade efter henne. Han var hennes chef och var därmed tvungen att hålla uppsikt över henne så att hon inte stoppade pengar i egen ficka. Var det för lite pengar i slutet av dagen, skulle han få stryk själv.

Den dagen stal flickan mer pengar än någonsin. Pojken slapp få stryk. Och natten tillbringade de som vanligt inlåsta i ett skjul. Som tur var hade hon hunnit bli torr innan mörkret föll, hon slapp frysa. Som tur var hade hon gjort skäl för maten hon fått. Hon slapp hungra. Hennes själ var dock mörk och frusen. Hon var en tjuv. En tjuv utan framtid.