Skrivpuffsuppgift 338 - Exkludera

-Vad tänker du på, frågade Klas bekymrat där de satt vid köksbordet. Det var lördag morgon och de åt en långsam frukost. Radion spelade All by myself, Eric Carmens röst nästlade sig in och väckte ett minne i Sara. Ett minne som gjorde ont. Ett av många smärtsamma.
-Hallå vännen! Vad var det som hände nu? Sara tittade på honom, utan att se honom. Det var Tomas hon såg.

Hon satte på sina små flickor Klara och Becka mössor och vantar, overallerna. De var färdiga att åka till mamma och pappa. Ettåringen kravlade omkring på golvet och tvååringen höll henne i handen då Tomas kom ut i hallen.
-Jag vill inte att du åker, sa han med försåtligt mild röst. Han gick fram till henne och kramade om henne, viskade i hennes öra.
-Jag slår ihjäl dig, bara så att du fattar det.
Klockan var sex på morgonen, hon hade inte sovit en blund. Hela natten satt hon i fåtöljen i vardagsrummet och lyssnade på All by myself, i hörlurarna. Om och om igen. Hon vaggade sig själv. Tom i huvudet, hon hittade inga lösningar. Tomas stod över henne, han hade slutat att slå. Nu stod han där bara. En stor del av natten, utan att säga ett ljud. Hon blundade men vågade inte tänka. Till slut gick han och la sig.

För varje slag Tomas gett henne, blev hennes huvud allt mer fyllt av tomhet. För varje förnedrande ord han sagt, blev huvudet fyllt av blanka ytor. Det ena goda minnet efter det andra raderades ut och blev ingenting. Inte ett ljud sa hon. Han viskade att han skulle slå ihjäl henne, viskade när han kallade henne det ena namnet efter det andra. Hon var en hora, ett luder. Han upprepade sig gång på gång. Slagen var som tungt regn över henne. Hårt och skoningslöst slog han henne i bröstet, i magen och han tog stryptag på henne. Hennes ansiktshud var öm och röd, örfilarna var många. I ansiktet slog han inte med knutna nävar. Hon stod stilla och tog emot. Hon visste inte om hon var paralyserad eller om det var av rädsla för att han verkligen skulle slå ihjäl henne som hon inte sa så mycket som ett ljud eller gjorde det minsta motstånd. Var det en medveten handling?

Hon ville att han skulle försvinna, eller helst gå upp i rök, ut ur hennes liv. Så skulle hon själv slippa ta steget ut ur deras gemensamma liv. Hon orkade aldrig själv. Inte heller den här gånge åkte hon till mamma och pappa. Hon stannade, läkte sina fula blåmärken, dolde det som skulle döljas. Gick till universitetet varje dag. Flickorna på dagis. De var för små att veta någonting. Tomas var för smart för att slå henne i deras närhet. Han var för smart för att slå särskilt mycket där det syntes. Samtidigt som blåmärkena med tiden läkte, blev såren inom henne allt större.

-Hallå! Sara!
-Äsch, det var ingenting särskilt. Gamla dåliga minnen bara. Kan vi stänga av radion, eller en ny kanal kanske? Orkar inte med den här låten.
-Självklart, svarade hennes make. Han stängde av radion. Vill du prata om det?
-Nej, helst inte nu. Du vet ändå vad det handlar om, alla åren. Alla åren av slag och hot. Det är som det är, de dyker upp ibland, de onda minnena.
-Jag vet.