onsdag 15 september 2010

Utmaning 2010:251 - 15 september

Trafik

Sommarmorgonen var kvalmig. Hettan hade varat i en månad precis. Selma och Samuel pustade inomhus, med stängda fönster och dörrar. Fläktsystemet dånade och luft blåstes ut. Kall luft, men det verkade inte ha någon som helst effekt. Den instängda luftens täthet tycktes motverka kalluften.

På radion spelade någon på elorgel, melodin var bekant, men hjärnorna var överhettade och melodikryssets lodrätt 15 stod tom därför.
Det sprakade i radion och musiken tystnade.
En röst.
-Ett meddelande från trafikredaktionen.På riksväg 11 mellan Malmö och Staffanstorp i nordöstlig riktning har en singelolycka inträffat. Vägen är avspärrad, och räddningstjänsten räknar med att den kommer att vara så fram till 13. Alla trafikanter hänvisas till E22 mot Lund.
Tystnad.
Elorgeln började ljuda med ett hiskeligt ylande. Selma och Samuel suckade och pustade.
-Jag kan inte. Kommer bara inte på. Selma torkade av den svettiga pannan. Hur många grader är det här inne?
-Vet inte. Jag kommer inte heller på vad det är.
Åter igen sprakade det i radion. Musiken försvann.
En röst. Samma röst som nyss.
-Ett meddelande från trafikredaktionen. Ambulans på väg mot Lunds universitetssjukhus på E22:an. Man väjdar om fri väg. Håll undan när ambulansen kommer. Mycket brådskande p g a akut och livshotande skadad i ambulansen-
Meddelandet upprepades. Sedan tystnad.
Samma elorgeloljud.
Samuel torkade nu svetten från pannan.
-Jag kan fortfarande inte komma på vad det är för låt. Nåt från schlagerfestivalen kanske?
-Jag vet inte jag. Selma torkade under de tunga brösten. Svetten rann i små ilar ned mot magen. Hon var naken. Liksom han.
Äntligen tog orgelns gnällande slut. Anders Eldemans röst i etern.
-Nästa melodi är en slagdänga från 60-talet. Den handlar om, ja vad då och var befinner sig denna i för situation? Det som melodin handlar om, ska in på vågrätt ett med tio bokstäver och situationen ska in på lodrätt 8 med sex bokstäver.
En kvinna sjöng på finska. Samuel och Selma visste precis vilken slagdänga det var. Men återigen kunde de inte för sitt liv komma på vad den handlade om.
-tango, sa Selma. Nej, förstås inte det är inte tio bokstäver.
-Och inte är det en tango heller, svarade Samuel. Nej, det måste vara nåt annat. Men vad?

Återigen tystnade musiken, för tredje gången noga räknat. En röst, samma eländiga röst.
-Ett meddelande från trafikredaktionen. En sammanstötning mellan personbil och lastbil har skett på E6 mellan Landskrona och Glumslövsbackar, i södergående riktning. Räddningstjänst är på väg. Polis har stängt av avsnittet och meddelar därför att de som kan, bör ta en annan väg mot Malmö.
Upprepning. Tystnad.
Finskan sjöng för full hals. Och varken Samuel eller Selma kom fram till något svar. Det var ju märkligt långt ord, det första, konstaterade de båda i tystnad. Svetten rann ned under brösten, längs med kinden och ned på halsen. Samuel tyckte det kliade överallt.
-Ska vi inte klä på oss nåt, sa han. Man blir nog svettigare utan kläder. Selma nickade. De gick in i sovrummet, och öppnade sina garderober. Hon tog på sig en klänning, vit och sval. Tänkte hon i alla fall. Han tog ett linne och ett par alldels slitna vita boxershorts.
De gick tillbaka till finskan. Återigen blev hon avbruten av trafikredaktionen.
Selma och Samuel tittade på varandra. Suckade tungt. Irritationen kliade.
-Ett meddelande från trafikredaktionen. En kollision mellan buss och personbil har inträffat på Drottninggatan- Amiralsgatan i Malmö. Det är risk för trafikstockning och trafikanter ombeds att ta annan väg.
Upprepning. Tystnad.
Finskan igen.
Selma och Samuel var nu beredda att stänga av den fördömda radion med den fördömda trafikredaktionen och den fördömda finskan.
-Fördömda trafikredaktion, fördömda bilister, fördömda låt. Samuel var blek och röd om vartannat i det runda ansiktet.
-TRAFIK, vrålade Selma. Trafik ska det vara.Och så bilkörning. B I L K Ö R N I N G, tio bokstäver. T R A F I K, sex bokstäver. Vi har det bra, vi här bak i bilen och vill ej va med om nån krock, dubidubidamdam.

Anders Eldeman åter i etern. Men han avbröts av ett meddelande från trafikredaktionen.

söndag 12 september 2010

Utmaning 247 10 sept 2010 - Försvunnen

Signalen tonade högre och högre in i hennes medvetande och till slut vaknade hon. Hon tittade sig förvirrat omkring, torr i munnen och håret klistrat vid den bleka pannan.
Var befann hon sig? Det är så det är mitt emellan dröm och vaka, ingenting är säkerställt, ingenting är sanning. Ingenting är lögn. Allt är någonting mitt i.

Hjärnan klarnade och hon förstod att det var alarmet på mobiltelefonen som ylade sin ensliga ton. Hennes arm sträckte sig mot nattduksbordet och handens fingrar trevade sig runt och fann till slut ljudets källa.
Hon tittade på klockan, kvart över fem. Dags att gå upp.


Lampans sken var skarpt och ögonen hade svårt att ställa in sig efter mörkrets skonsamhet. Hon släckte igen. Hon satte ned fötterna på det kalla stengolvet och funderade på varför de hade valt klinkers i sovrummet, när huset nu var så kallt. Hon ställde sig upp och böjde sig sedan tillbaka mot sängen och strök försiktigt över makens panna. Huden kändes så bekant och trygg mot insidan av handen.

Hon tassade in i badrummet och ställde sig under varmt vatten i duschen. Efter en stund hade äntligen kylan lämnat kroppen och värmen ersatt den.
Men drömmen hade inte lämnat henne och hon kunde inte riktigt förmå skaka av den.

Hon kämpade mot sin lust att kontrollera om Elin hade kommit hem under natten. Drömmen var så närvarande att hon hade svårt att skilja på den och verkligheten. Oron blev för stor. Hon tassade åter genom sovrummet och ut i hallen, tog några trappsteg i spiraltrappan, åt gången. Dörren till dotterns rum stod vidöppen. En rysning rann genom henne. Det kunde bara betyda att flickan inte var där. I drömmen hade Elin sträckt sina händer mot henne, men så fort hon nästan nått dem hade Elin glidit ifrån henne.
Hon kikade försiktigt in i rummet, sängen stod tom, bäddad med kuddarna och nallen precis som de legat där i månader.
Tomhet, allting är slut. Hon slog händerna för ansiktet och började skaka.

En hand lades på hennes nakna axel. En torr och varm hand.
Han tog henne i sin famn och viskade.
-Såja, såja. Kom. Han höll henne tätt intill sig och förde henne åter upp för trappan och in i sovrummet. Tålmodigt vaggade han henne, till dess att hon slutat skaka. Till sist kom gråten. Äntligen. Tänkte han och lät sin sorg bilda bo tillsammans med hennes.