Utmaning 247 10 sept 2010 - Försvunnen

Signalen tonade högre och högre in i hennes medvetande och till slut vaknade hon. Hon tittade sig förvirrat omkring, torr i munnen och håret klistrat vid den bleka pannan.
Var befann hon sig? Det är så det är mitt emellan dröm och vaka, ingenting är säkerställt, ingenting är sanning. Ingenting är lögn. Allt är någonting mitt i.

Hjärnan klarnade och hon förstod att det var alarmet på mobiltelefonen som ylade sin ensliga ton. Hennes arm sträckte sig mot nattduksbordet och handens fingrar trevade sig runt och fann till slut ljudets källa.
Hon tittade på klockan, kvart över fem. Dags att gå upp.


Lampans sken var skarpt och ögonen hade svårt att ställa in sig efter mörkrets skonsamhet. Hon släckte igen. Hon satte ned fötterna på det kalla stengolvet och funderade på varför de hade valt klinkers i sovrummet, när huset nu var så kallt. Hon ställde sig upp och böjde sig sedan tillbaka mot sängen och strök försiktigt över makens panna. Huden kändes så bekant och trygg mot insidan av handen.

Hon tassade in i badrummet och ställde sig under varmt vatten i duschen. Efter en stund hade äntligen kylan lämnat kroppen och värmen ersatt den.
Men drömmen hade inte lämnat henne och hon kunde inte riktigt förmå skaka av den.

Hon kämpade mot sin lust att kontrollera om Elin hade kommit hem under natten. Drömmen var så närvarande att hon hade svårt att skilja på den och verkligheten. Oron blev för stor. Hon tassade åter genom sovrummet och ut i hallen, tog några trappsteg i spiraltrappan, åt gången. Dörren till dotterns rum stod vidöppen. En rysning rann genom henne. Det kunde bara betyda att flickan inte var där. I drömmen hade Elin sträckt sina händer mot henne, men så fort hon nästan nått dem hade Elin glidit ifrån henne.
Hon kikade försiktigt in i rummet, sängen stod tom, bäddad med kuddarna och nallen precis som de legat där i månader.
Tomhet, allting är slut. Hon slog händerna för ansiktet och började skaka.

En hand lades på hennes nakna axel. En torr och varm hand.
Han tog henne i sin famn och viskade.
-Såja, såja. Kom. Han höll henne tätt intill sig och förde henne åter upp för trappan och in i sovrummet. Tålmodigt vaggade han henne, till dess att hon slutat skaka. Till sist kom gråten. Äntligen. Tänkte han och lät sin sorg bilda bo tillsammans med hennes.