Inlägg
Jarl Alfredius är död. Det känns otroligt märkligt. Han har nämligen nästan alltid funnits. Så är det med vissa människor, de har alltid funnits.
Han var en människa som fick den minsta nyhet att bli viktig. Han lyckades alltid med konststycket att göra människor till storheter, på något sätt.
Man kunde alltid känna hans engagemang. Jag har sedan jag var liten fascinerats av denna storslagna - men utan brösttoner - journalist. Framför allt hans värme lyste igenom i inslagen. Han hade en behaglig ton och alltid visade han människor respekt. Han kunde leverera de mest tragiska nyheter på sådant sätt att ingen kunde ta illa upp. Lika lekande lätt berättade han om vårens första tecken¨.
Många journalister idag, tycker jag är respektlösa och avbryter eller beter sig illa på annat sätt mot dem de intervjuar. Aldrig Jarl Alfredius. Hans vänliga blick, hans fantastiska ögonbryn:=)och hans aldrig sinande engagemang är sådant i alla fall jag bär med mig. Det är inte förutan att jag har saknat honom sedan han försvann ur rutan. Han som har följt mig sedan barndomen. Han som min mamma var så förälskad i, just för ögonbrynens och de vackra blå ögonens skull.
Det är också oerhört sorgligt att en människa inte får leva sitt liv helt ut, utan ska drabbas av cancer. En brutal och obarmhärtig sjukdom. Det är med ledsamhet jag har mottagit nyheten.
Mina tankar går till hans familj och vänner.
tisdag 31 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 90- Mitt första möte med Israel
Hettan var som en vägg eller som om någon slängt en dörr i ansiktet på mig. Jag steg ned på flygplatsens asfalt, den första kontakten med Israels mark och i samma stund som foten nuddade marken översköljdes jag av kärlek.
Min längtan till Israel hade funnits sedan jag var tolv år gammal och första gången besökte en synagoga i Stockholm. Den hade en märkvärdigt vacker mosaikblomma högt upp mot taket till. Den fascinerade mig och jag satt länge kvar där inne. Därefter läste jag allt jag kom åt om judendom, om andra världskriget, om progromerna i Ryssland. Och blev fullständigt uppslukad av historien.
Den här dagen, då jag anlände till Israel uppfylldes min dröm. Jag var tjugoett år gammal, och hade livet framför mig men just i detta ögonblick endast Israel för ögonen.
Jag tog en sherut till mitt hostel. Det låg inbäddat mellan vackra vitmenade hus och hade en bakgård med en fantastisk trädgård. Där växte apelsiner och citroner, avokadoträden stod tätt och olivträden med sina silvergrå stammar drog mig till sig. Avokadoträden har grovt räfflade stammar som påminner om frukterna själva och bladen är kraftfullt gröna. Olivträden har silkeslena stammar som knotigt strävar uppåt. Bladen är små och har annorlunda färg än jag var van vid i den svenska floran.
Jag skulle bo där fem dagar och var ivrig att komma ut i Tel Aviv för att möta människorna, de som jag älskat på avstånd. De som fascinerat mig. Sionisterna, överlevarna från andra världskriget och alla de unga som kallades Sabras, efter kaktusväxten med taggig yta och mjukt och fruktigt inre.
Gatorna var breda och fullkomligt vansinnigt trafikerade. Värmen var för många skandinaver olidlig, det var minst 40 grader. Men min förälskelse och nyfikenhet gjorde mig immun mot hettan. Jag njöt.
Jag vandrade i timmar. Tröttnade aldrig på att höra språket, lyssnade till människornas sorl. Satt på caféer och tittade på de jäktande israelerna. Drack kaffe och vatten om vartannat.
För första gången i mitt liv åt jag Falafel. Det smakade gudomligt.
Efter hand var jag dammig, svettig och smutsig. Jag återvände till mitt lilla fina hostel. Duschade iskallt och kände mig åter fräsch. Satte mig en stund i skuggan på bakgården. Kände dofterna från en främmande och ändå bekant värld.
Sakta sänkte sig solen i väster. Och ljuden från syrsorna tog överhanden. Trafiken lugnade sig en aning och sorlet från människorna som kom och gick kändes tryggt och behagligt. Språken var många och det gjorde allting oändligt spännande.
Klockan var nu sen och hungern blev påtaglig. Jag gick ensam ut på stan. Det var behagligt varmt, klänningen jag bar var tunn och den lätta brisen kändes svalkande genom tyget.
Mitt i gyttret av restauranger ville jag inte sitta utan jag gick ut mot havet som låg i stilla slummer. Ingen kan ana hur vackert det var.
Någonstans vid havet hittade jag en restaurang. Där satte jag mig. En ung kypare kom fram och tog min beställning. Jag åt långsamt. Drack långsamt. Tittade ut över havet. Emellanåt kom kyparen fram och frågade om jag ville ha någonting mer.
Efter att ha varit framme ett antal gånger hos mig, stannade han upp och började fråga mig om vem jag var, var jag kom ifrån. Jag berättade beredvilligt. Glad över uppvaktningen. Han var ofantligt vacker. Det mörkt röda håret, ögon som stjärnor. Munnen i en glad uppåtgående båge.
Han berättade att han precis var färdig flygingenjör. Men försörjde sig just nu som kypare, fram till sommaren var över.
Han hette Boaz. Boaz betyder Lejon. Det var han, ett lejon.
Jag satt kvar till dess att restaurangen stängde. Sedan promenerade Boaz och jag genom Tel Aviv. Han berättade om sin familjs historia. Om dem som dött i förintelsen under andra världskriget, om sin pappa, som var sionist och kom till Israel från Cypern, dit han lyckats ta sig. Han berättade om sin stolthet och om att vara Sabra.
Han berättade för mig om allt de hade utstått, om alla sår i deras själar. Lejon var ett bra namn på honom. Han var stor och stark, glad och rik på ömsinthet. Han respekterade mig i allt.
Fem dagar var jag med honom. Han tog mig överallt. Visade, berättade och gladde mig.
När jag sedan skulle åka vidare till min kibbutz grät han. Och sa att han älskade mig. Jag, jag skrattade och sa att man väl inte kan älska någon efter fem dagar. Han sa att han älskade mig första dagen. Att han kunde älska mig efter fem dagar också.
Vi sa att vi skulle mötas igen, snart, så fort jag fick åka ifrån kibbutzen.
Jag åkte till kibbutzen i norra Israel. Snart därefter började kriget mot PLO-styrkorna i Libanon. Vi satt i skyddsrum i åtta dagar i streck. Det ven i luften. Vi fick lära oss hur inkommande granater lät och hur de som gick ifrån Israel lät. Frö att kunna skydda oss. Kibbutzen låg inom räckhåll för granatelden från libanesiska gränsen.
Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag aldrig mer skulle få se Boaz.
Men när jag flera månader senare, vid ett eldupphör, kom till restaurangen berättade ägaren att Boaz var död, att han var en av de första som stupat i kriget mot PLO. Han hade blivit inkallad så fort striderna startade.
Jag glömmer honom aldrig. Ett lejon med ett lejonhjärta. En människa som kan älska en annan människa efter fem dagar, måste vara god som guld. Måste ha ögon som ser det inte andra ser.
Ibland kan jag sörja över livet som flytt. Jag kan sörja över att människor som betytt något och satt spår i ens hjärta försvinner. Men samtidigt kan jag också glädjas åt mötena med dessa människor, för spåren sitter där. I minnet.
Min längtan till Israel hade funnits sedan jag var tolv år gammal och första gången besökte en synagoga i Stockholm. Den hade en märkvärdigt vacker mosaikblomma högt upp mot taket till. Den fascinerade mig och jag satt länge kvar där inne. Därefter läste jag allt jag kom åt om judendom, om andra världskriget, om progromerna i Ryssland. Och blev fullständigt uppslukad av historien.
Den här dagen, då jag anlände till Israel uppfylldes min dröm. Jag var tjugoett år gammal, och hade livet framför mig men just i detta ögonblick endast Israel för ögonen.
Jag tog en sherut till mitt hostel. Det låg inbäddat mellan vackra vitmenade hus och hade en bakgård med en fantastisk trädgård. Där växte apelsiner och citroner, avokadoträden stod tätt och olivträden med sina silvergrå stammar drog mig till sig. Avokadoträden har grovt räfflade stammar som påminner om frukterna själva och bladen är kraftfullt gröna. Olivträden har silkeslena stammar som knotigt strävar uppåt. Bladen är små och har annorlunda färg än jag var van vid i den svenska floran.
Jag skulle bo där fem dagar och var ivrig att komma ut i Tel Aviv för att möta människorna, de som jag älskat på avstånd. De som fascinerat mig. Sionisterna, överlevarna från andra världskriget och alla de unga som kallades Sabras, efter kaktusväxten med taggig yta och mjukt och fruktigt inre.
Gatorna var breda och fullkomligt vansinnigt trafikerade. Värmen var för många skandinaver olidlig, det var minst 40 grader. Men min förälskelse och nyfikenhet gjorde mig immun mot hettan. Jag njöt.
Jag vandrade i timmar. Tröttnade aldrig på att höra språket, lyssnade till människornas sorl. Satt på caféer och tittade på de jäktande israelerna. Drack kaffe och vatten om vartannat.
För första gången i mitt liv åt jag Falafel. Det smakade gudomligt.
Efter hand var jag dammig, svettig och smutsig. Jag återvände till mitt lilla fina hostel. Duschade iskallt och kände mig åter fräsch. Satte mig en stund i skuggan på bakgården. Kände dofterna från en främmande och ändå bekant värld.
Sakta sänkte sig solen i väster. Och ljuden från syrsorna tog överhanden. Trafiken lugnade sig en aning och sorlet från människorna som kom och gick kändes tryggt och behagligt. Språken var många och det gjorde allting oändligt spännande.
Klockan var nu sen och hungern blev påtaglig. Jag gick ensam ut på stan. Det var behagligt varmt, klänningen jag bar var tunn och den lätta brisen kändes svalkande genom tyget.
Mitt i gyttret av restauranger ville jag inte sitta utan jag gick ut mot havet som låg i stilla slummer. Ingen kan ana hur vackert det var.
Någonstans vid havet hittade jag en restaurang. Där satte jag mig. En ung kypare kom fram och tog min beställning. Jag åt långsamt. Drack långsamt. Tittade ut över havet. Emellanåt kom kyparen fram och frågade om jag ville ha någonting mer.
Efter att ha varit framme ett antal gånger hos mig, stannade han upp och började fråga mig om vem jag var, var jag kom ifrån. Jag berättade beredvilligt. Glad över uppvaktningen. Han var ofantligt vacker. Det mörkt röda håret, ögon som stjärnor. Munnen i en glad uppåtgående båge.
Han berättade att han precis var färdig flygingenjör. Men försörjde sig just nu som kypare, fram till sommaren var över.
Han hette Boaz. Boaz betyder Lejon. Det var han, ett lejon.
Jag satt kvar till dess att restaurangen stängde. Sedan promenerade Boaz och jag genom Tel Aviv. Han berättade om sin familjs historia. Om dem som dött i förintelsen under andra världskriget, om sin pappa, som var sionist och kom till Israel från Cypern, dit han lyckats ta sig. Han berättade om sin stolthet och om att vara Sabra.
Han berättade för mig om allt de hade utstått, om alla sår i deras själar. Lejon var ett bra namn på honom. Han var stor och stark, glad och rik på ömsinthet. Han respekterade mig i allt.
Fem dagar var jag med honom. Han tog mig överallt. Visade, berättade och gladde mig.
När jag sedan skulle åka vidare till min kibbutz grät han. Och sa att han älskade mig. Jag, jag skrattade och sa att man väl inte kan älska någon efter fem dagar. Han sa att han älskade mig första dagen. Att han kunde älska mig efter fem dagar också.
Vi sa att vi skulle mötas igen, snart, så fort jag fick åka ifrån kibbutzen.
Jag åkte till kibbutzen i norra Israel. Snart därefter började kriget mot PLO-styrkorna i Libanon. Vi satt i skyddsrum i åtta dagar i streck. Det ven i luften. Vi fick lära oss hur inkommande granater lät och hur de som gick ifrån Israel lät. Frö att kunna skydda oss. Kibbutzen låg inom räckhåll för granatelden från libanesiska gränsen.
Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag aldrig mer skulle få se Boaz.
Men när jag flera månader senare, vid ett eldupphör, kom till restaurangen berättade ägaren att Boaz var död, att han var en av de första som stupat i kriget mot PLO. Han hade blivit inkallad så fort striderna startade.
Jag glömmer honom aldrig. Ett lejon med ett lejonhjärta. En människa som kan älska en annan människa efter fem dagar, måste vara god som guld. Måste ha ögon som ser det inte andra ser.
Ibland kan jag sörja över livet som flytt. Jag kan sörja över att människor som betytt något och satt spår i ens hjärta försvinner. Men samtidigt kan jag också glädjas åt mötena med dessa människor, för spåren sitter där. I minnet.
måndag 30 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 89 - Varje dag ger nya lärdomar
Igår lärde jag mig att det finns en afrikansk lilja som heter Agapantus. Jag har växten i min trädgård. Det är en mycket vacker blomma, som jag måste vårda med omsorg. Annars dör den, eftersom den egentligen inte hör hemma i vårt svalare klimat. Den måste täckas på vintern, för att inte frysa ihjäl. Jag kommer nu just inte ihåg om jag har täckt över den eller inte.
Annars finns det växter, som inte klarar sig i övriga Sverige, i Skåne. Det är rätt märkligt ändå att Skåne är en egen klimat- och växtzon. Sådant kan förundra mig.
Jag lärde mig också att effekten av Earth hour (i lördags) i Sverige, resulterade i att landet sparade 25 villors årsförbrukning av el, vilket är bra. 95% av Sveriges energiförbrukning sker utan koldioxidutsläpp och det är ju ännu bättre, långsiktigt sett. Så Earth hour blev mer en fråga om symbolhandling i Sverige. Men det gör ju absolut ingenting om vi sparar el ändå. I den rika västvärlden behöver vi i sanning fundera på hur vi använder jordens resurser, eftersom vi de facto har möjlighet att förändra vårt beteende. Det saknas varken kunskap eller pengar. Men viljan tycks ändå var tämligen låg.
Jag är filantrop. Så är det och lär det förhoppningsvis förbli genom hela livet.
Filantropin gör mig till ständig optimist vad gäller människan. Och det gör mig i sin tur alltid lika förvånad när människor är inhumana eller förhåller sig ointellektuellt till skeenden i vår värld och oreflekterat till sina egna värderingar.
I princip varje dag tvingas jag lära mig hur vedervärdiga vi människor kan vara. Som om minnet absolut inte vill koppla på när min filantropiska inställning får sig en törn.
Igår lärde jag mig också, för tusende gången, att jag inte tycker om att se våld på teve eller film. Viss typ av våld går bra, sådant som finns i actionrullar av äldre snitt. Men det våld som så att säga förekommer i vardagligt beskrivna situationer står jag bara inte ut med. Men glömmer bort. Det händer ofta att jag trots min vetskap om hur starka reaktioner våld framkallar hos mig, sätter på teveprogram som jag sedan måste stänga av. Igår var det serien om de här plastikkirurgerna som visas på ettan eller tvåan. En scen var så fruktansvärt otäck att jag fick stänga av programmet. Och lika bra var väl det. För istället tittade jag på en intervju med den turkiske författaren Orhan Pamuk, vilket var bra mycket intressantare. Bland annat var han mycket noga med att påpeka att han inte är politiker, att han inte skriver politiskt utan hans intention är att berätta en historia. Att det sedan skapar politiska reaktioner, menade han, är en effekt av att ämnena han tar upp är brännheta. Ungefär så.
Dessa är mina livsmotton:
Jag ska lära mig någonting nytt varje dag, på det att jag aldrig må stagnera.
Den som är utan skuld kastar första stenen
Varje dag är en ny dag med nya möjligheter
Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad
Man ångrar inte det man gjorde, man ångrar det man inte vågade göra
Annars finns det växter, som inte klarar sig i övriga Sverige, i Skåne. Det är rätt märkligt ändå att Skåne är en egen klimat- och växtzon. Sådant kan förundra mig.
Jag lärde mig också att effekten av Earth hour (i lördags) i Sverige, resulterade i att landet sparade 25 villors årsförbrukning av el, vilket är bra. 95% av Sveriges energiförbrukning sker utan koldioxidutsläpp och det är ju ännu bättre, långsiktigt sett. Så Earth hour blev mer en fråga om symbolhandling i Sverige. Men det gör ju absolut ingenting om vi sparar el ändå. I den rika västvärlden behöver vi i sanning fundera på hur vi använder jordens resurser, eftersom vi de facto har möjlighet att förändra vårt beteende. Det saknas varken kunskap eller pengar. Men viljan tycks ändå var tämligen låg.
Jag är filantrop. Så är det och lär det förhoppningsvis förbli genom hela livet.
Filantropin gör mig till ständig optimist vad gäller människan. Och det gör mig i sin tur alltid lika förvånad när människor är inhumana eller förhåller sig ointellektuellt till skeenden i vår värld och oreflekterat till sina egna värderingar.
I princip varje dag tvingas jag lära mig hur vedervärdiga vi människor kan vara. Som om minnet absolut inte vill koppla på när min filantropiska inställning får sig en törn.
Igår lärde jag mig också, för tusende gången, att jag inte tycker om att se våld på teve eller film. Viss typ av våld går bra, sådant som finns i actionrullar av äldre snitt. Men det våld som så att säga förekommer i vardagligt beskrivna situationer står jag bara inte ut med. Men glömmer bort. Det händer ofta att jag trots min vetskap om hur starka reaktioner våld framkallar hos mig, sätter på teveprogram som jag sedan måste stänga av. Igår var det serien om de här plastikkirurgerna som visas på ettan eller tvåan. En scen var så fruktansvärt otäck att jag fick stänga av programmet. Och lika bra var väl det. För istället tittade jag på en intervju med den turkiske författaren Orhan Pamuk, vilket var bra mycket intressantare. Bland annat var han mycket noga med att påpeka att han inte är politiker, att han inte skriver politiskt utan hans intention är att berätta en historia. Att det sedan skapar politiska reaktioner, menade han, är en effekt av att ämnena han tar upp är brännheta. Ungefär så.
Dessa är mina livsmotton:
Jag ska lära mig någonting nytt varje dag, på det att jag aldrig må stagnera.
Den som är utan skuld kastar första stenen
Varje dag är en ny dag med nya möjligheter
Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad
Man ångrar inte det man gjorde, man ångrar det man inte vågade göra
söndag 29 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 87 - lyckotalet
-Välj vilka tal du ska sätta markerna på, sa croupieren till henne, där hon för första gången stod vid ett roulettebord. Och så väljer du antal marker som du vill satsa. Croupieren talade amerikanska med en nästintill obegriplig söderaccent.
-Okej, hon valde ut sina turnummer, 8, 16,24 och så på 32,33 och 34, trots att de inte var turnumren i hennes liv.
Vad då turnummer, tänkte hon sen. Jag har väl aldrig haft tur i hela mitt liv. Allt jag har gjort har renderat i slätt intet! Kanske har jag vare sig haft tur eller otur. Kanske är det så att jag är en slät figur.
Hon stod och tittade på hur kulan rullade runt i det snurrande hjulet. Och plötsligt var det som om hon snurrade upp hela sitt liv.
Ett liv där ingenting särskilt hade hänt. Hela livet hade bestått i ett enda stort jaså?! Med frågetecken och utropstecken efter.
En barndom i Ingenstansland (inte Ingemansland, utan just Ingenstansland) därför att hon befann sig i ett ingenstans. Hon hörde aldrig hemma där hon växte upp. Hon hörde aldrig hemma i sin egen familj. Ingen såg eller hörde henne. Hon var ett Jaså i Ingenstansland.
Hon växte upp och blev tonåring. Finnar hade hon inga. Hon revolterade inte, men ingen hade brytt sig om hon hade gjort det. Hennes mamma och pappa var ockuperade av sina egna liv och sitt gemensamma liv i ständiga slitningar. Hon var inte enda barnet, men hon var det osynliga.
Skolan klarade hon utan problem, och gick så småningom ut gymnasiet med riktigt bra betyg. Nu kunde hon se sig själv där på trappan, med studentmössa på huvudet. Föräldrarna och syskonen stod där nedanför. Mottagningen hemma efteråt var ett mästerligt iscensatt fejkparty, en show-off. Ingen brydde sig om henne. Hon var ingenting. Själv slank hon in på sitt rum medan ingen saknade henne.
Vad blev det av mig, tänkte hon nu. Slätt intet. Jag är ingenting. Och kommer heller aldrig att bli.
Hon blev vuxen. Jo visst, vuxen så att ingen längre ville försörja henne. Hon jobbade år ut och år in på Domus på Torget i stan. I mjölkdisken. Där ingen någonsin sa något uppmuntrande till henne. Där hon skötte sina arbetsuppgifter minutiöst. Så helt utan fel att ingen ens märkte att hon var där.
Hon deltog i en tävling på internet och vann en resa. En resa till Las Vegas. Där stod hon nu. Pengar hade hon sparat sedan hon var en liten flicka, från veckopengar till studiebidrag till lön. Hon gjorde aldrig något väsen av det, men det hon hade sparat genom åren hade vuxit till en rejäl summa.
Hon var inte blyg och hon var inte osocial, men hon märkes bara inte. Inte ens nu, när hon stod med sina rejäla summor pengar och la på sina "turnummer".
Plötsligt såg hon kulan stanna. På nummer 8. Det var hennes främsta turtal. Där hon lagt flest marker.
Tur, tänkte hon. Har jag äntligen fått turen med mig?
200 000 dollar var vinstsumman. Hon trodde knappt sina ögon.
-You're a lucky girl, sa en röst bakom henne. Hon vände sig om samtidigt som hon nickade jakande. Bakom henne stod en man, iklädd jeans, cowboyhatt och rutig skjorta. Hon kunde inte låta bli att le, han såg ut som nidbilden av amerikanen.
Hon märkte plötsligt själv hur trist hon var klädd. I beigefärgad formlös kjol, beige tröja och lågskor. Hon såg verkligen inte ut som en miljonär. Och det var precis vad hon just hade blivit. Miljonär. Det lät inte klokt. Som en bisarr historia.
Plötsligt bestämde hon sig. Hon log urskuldande åt cowboyen. Tog sina marker och gick till luckan där markerna skulle växlas till pengar. 200 000 dollar var verkligen inte fy skam. Hon fick en plastficka att lägga dem i.
Sedan gick hon till sitt rum. Packade ihop sina saker och gick ut därifrån. Hotellet var skabbigt och illa skött. Rummet hon hade var nedslitet och luktade inrökt.
Hon gick rakt över gatan och in på ett av Las Vegas tusentals lyxhotell. Framför receptionen ställde hon ned sina väskor.
-Do you have a room for me, sa hon och hörde själv att rösten var tydlig och respektingivande. Som om pengarna gett henne både pondus och mod.
-Of course, ma'm, sa receptionisten. For how many days?
-I don't know, svarade hon. Hon visst inte. Kanske skulle hon stanna här i en vecka eller in en månad.
-Ok, you'll have the room for as long as you want then, sa receptionisten och log.
-By the way, sa den nyblivna miljonären. Do you by any chanse know somewhere that I can by my self a whole new outfit or rather a new wardrobe? I am kind of tired being just nothing.
-Of course, I'll have one from our great staff helping you out, as soon as you would like to.
-Well, at once maybe? I'll just get my gear into the room, so lets say in 5 minutes.
-I'll arrange for that then, sa receptionisten och såg ännu lyckligare ut. You seem to need some help with that. I samma stund som hon sa detta, höll hon handen för munnen. I'm sorry ma'm, I didn't meen to offend you.
-Nema problema, sa hon och log tillbaka. You're quite correct in your judgement on me. I do nead help.
Innan hon hunnit ta sitt bagage, kom en portier och tog väskorna. De åkte upp till tjugonde våningen och han visade henne sedan till rummet.
Lyxen var överhövan. Och hon fick dra efter andan för att inte svimma.
Hela dagen gick åt till att, tillsammans med kvinnan som bistod henne med råd och dåd, inhandla en helt ny garderob, samt fixa ny frisyr och ansiktsmassage. Det var ett överdåd utan dess like. OCh hon kände sig allt mer bekväm i rollen som förmögen.
Hon kom tillbaka till sitt rum. Där stod nu ett flaska champagne och en bukett rosor.
"From the cowboy" stod det på ett kort som hängde fästad vid buketten.
Och så ett telefonnummer.
Nu skulle hennes liv som Jaså i Ingentingland vara över. Hon gick in i duschen. Studerade sin kropp först i den enorma spegel som täckte en hel vägg i badrummet.
Inte så illa, tänkte hon och strök över sin platta mage och över de runda brösten.
Hon drog med handen genom det nyklippta och färgade håret, som var klippt i en snygg bob. Slingor av rött låg inbäddat bland det mörkbruna. Hon hade nog aldrig känt sig så nöjd.
Ur en påse drog hon upp ett helt kosmetiskt set och ställde på handfatet som var stort och gjort i marmor.
Sedan klev hon in i duschen. Aktade sig noga för att förstöra sin nya frisyr.
Plötsligt tyckte hon om det hon såg. En snygg kvinna i fyrtioårsåldern. Med, faktiskt, halva livet framför sig.
När hon kom ut ur duschen hällde hon upp ett glas champagne och slängde sig därefter på sängen.
Hon tittade om och om igen på lappen med telefonnumret. Skulle hon våga ringa?
Hon bestämde sig för att inte göra det. Det fanns säkert hur många chanser som helst därute. Nu när hon hade gott om pengar. För inte gjorde det någonting om hon inte hade ett öre när hon kom tillbaka till sitt gamla Sverige och sitt gamla Domus. Det viktiga var nu att hon fick leva ett liv där hon var någon, om det så bara skulle bli för en vecka eller en månad.
Veckan blev en månad och hon kände att var det dags att åka hem. Hon var mätt på livet som rik och att ingenting göra annat än att shoppa och spela roulette. Det var i längden ingenting för henne. Hon hade dessutom vunnit ännu mer pengar på sitt lyckotal, nummer 8.
När hon kom hem tidigt på morgonen precis en månad efter att hon lämnat jobbet för sin vinstresa, åkte hon direkt till Domus och gick in på sin chefs kontor. Jetlagen brydde hon sig inte det minsta om.
-Jag ska aldrig mer vara Ingen i Ingenstansland. Sa hon till sin chef, som stirrade förbluffat på den eleganta kvinnan som stigit in på hans kontor. Han kände först inte igen henne alls. När han väl såg vem det var blev han än mer förvånad.
Hon tyckte han såg dum ut där han stod och gapade.
-Jag säger härmed upp mig, sa hon sen. Och lämnade därpå rummet. Han lyckades inte få ur sig ett ord.
Hon som aldrig trott på vare sig tur eller på att rikedom skulle göra en människa lyckligare, hade plötsligt fått en siffra som faktiskt inneburit tur och hon var dessutom så fri som en människa kan bli.
Om framtiden visste hon ingenting. Men hon var i vart fall inte ett Jaså i Ingenstansland. Och det var, om inte annat, underligt tillfredsställande.
Hon gick ut från Domus och bestämde sig för att gå till caféet tvärsöver gatan för att fira sin nyvunna frihet.
Hon klev rakt ut i gatan utan att titta sig för.......
-Okej, hon valde ut sina turnummer, 8, 16,24 och så på 32,33 och 34, trots att de inte var turnumren i hennes liv.
Vad då turnummer, tänkte hon sen. Jag har väl aldrig haft tur i hela mitt liv. Allt jag har gjort har renderat i slätt intet! Kanske har jag vare sig haft tur eller otur. Kanske är det så att jag är en slät figur.
Hon stod och tittade på hur kulan rullade runt i det snurrande hjulet. Och plötsligt var det som om hon snurrade upp hela sitt liv.
Ett liv där ingenting särskilt hade hänt. Hela livet hade bestått i ett enda stort jaså?! Med frågetecken och utropstecken efter.
En barndom i Ingenstansland (inte Ingemansland, utan just Ingenstansland) därför att hon befann sig i ett ingenstans. Hon hörde aldrig hemma där hon växte upp. Hon hörde aldrig hemma i sin egen familj. Ingen såg eller hörde henne. Hon var ett Jaså i Ingenstansland.
Hon växte upp och blev tonåring. Finnar hade hon inga. Hon revolterade inte, men ingen hade brytt sig om hon hade gjort det. Hennes mamma och pappa var ockuperade av sina egna liv och sitt gemensamma liv i ständiga slitningar. Hon var inte enda barnet, men hon var det osynliga.
Skolan klarade hon utan problem, och gick så småningom ut gymnasiet med riktigt bra betyg. Nu kunde hon se sig själv där på trappan, med studentmössa på huvudet. Föräldrarna och syskonen stod där nedanför. Mottagningen hemma efteråt var ett mästerligt iscensatt fejkparty, en show-off. Ingen brydde sig om henne. Hon var ingenting. Själv slank hon in på sitt rum medan ingen saknade henne.
Vad blev det av mig, tänkte hon nu. Slätt intet. Jag är ingenting. Och kommer heller aldrig att bli.
Hon blev vuxen. Jo visst, vuxen så att ingen längre ville försörja henne. Hon jobbade år ut och år in på Domus på Torget i stan. I mjölkdisken. Där ingen någonsin sa något uppmuntrande till henne. Där hon skötte sina arbetsuppgifter minutiöst. Så helt utan fel att ingen ens märkte att hon var där.
Hon deltog i en tävling på internet och vann en resa. En resa till Las Vegas. Där stod hon nu. Pengar hade hon sparat sedan hon var en liten flicka, från veckopengar till studiebidrag till lön. Hon gjorde aldrig något väsen av det, men det hon hade sparat genom åren hade vuxit till en rejäl summa.
Hon var inte blyg och hon var inte osocial, men hon märkes bara inte. Inte ens nu, när hon stod med sina rejäla summor pengar och la på sina "turnummer".
Plötsligt såg hon kulan stanna. På nummer 8. Det var hennes främsta turtal. Där hon lagt flest marker.
Tur, tänkte hon. Har jag äntligen fått turen med mig?
200 000 dollar var vinstsumman. Hon trodde knappt sina ögon.
-You're a lucky girl, sa en röst bakom henne. Hon vände sig om samtidigt som hon nickade jakande. Bakom henne stod en man, iklädd jeans, cowboyhatt och rutig skjorta. Hon kunde inte låta bli att le, han såg ut som nidbilden av amerikanen.
Hon märkte plötsligt själv hur trist hon var klädd. I beigefärgad formlös kjol, beige tröja och lågskor. Hon såg verkligen inte ut som en miljonär. Och det var precis vad hon just hade blivit. Miljonär. Det lät inte klokt. Som en bisarr historia.
Plötsligt bestämde hon sig. Hon log urskuldande åt cowboyen. Tog sina marker och gick till luckan där markerna skulle växlas till pengar. 200 000 dollar var verkligen inte fy skam. Hon fick en plastficka att lägga dem i.
Sedan gick hon till sitt rum. Packade ihop sina saker och gick ut därifrån. Hotellet var skabbigt och illa skött. Rummet hon hade var nedslitet och luktade inrökt.
Hon gick rakt över gatan och in på ett av Las Vegas tusentals lyxhotell. Framför receptionen ställde hon ned sina väskor.
-Do you have a room for me, sa hon och hörde själv att rösten var tydlig och respektingivande. Som om pengarna gett henne både pondus och mod.
-Of course, ma'm, sa receptionisten. For how many days?
-I don't know, svarade hon. Hon visst inte. Kanske skulle hon stanna här i en vecka eller in en månad.
-Ok, you'll have the room for as long as you want then, sa receptionisten och log.
-By the way, sa den nyblivna miljonären. Do you by any chanse know somewhere that I can by my self a whole new outfit or rather a new wardrobe? I am kind of tired being just nothing.
-Of course, I'll have one from our great staff helping you out, as soon as you would like to.
-Well, at once maybe? I'll just get my gear into the room, so lets say in 5 minutes.
-I'll arrange for that then, sa receptionisten och såg ännu lyckligare ut. You seem to need some help with that. I samma stund som hon sa detta, höll hon handen för munnen. I'm sorry ma'm, I didn't meen to offend you.
-Nema problema, sa hon och log tillbaka. You're quite correct in your judgement on me. I do nead help.
Innan hon hunnit ta sitt bagage, kom en portier och tog väskorna. De åkte upp till tjugonde våningen och han visade henne sedan till rummet.
Lyxen var överhövan. Och hon fick dra efter andan för att inte svimma.
Hela dagen gick åt till att, tillsammans med kvinnan som bistod henne med råd och dåd, inhandla en helt ny garderob, samt fixa ny frisyr och ansiktsmassage. Det var ett överdåd utan dess like. OCh hon kände sig allt mer bekväm i rollen som förmögen.
Hon kom tillbaka till sitt rum. Där stod nu ett flaska champagne och en bukett rosor.
"From the cowboy" stod det på ett kort som hängde fästad vid buketten.
Och så ett telefonnummer.
Nu skulle hennes liv som Jaså i Ingentingland vara över. Hon gick in i duschen. Studerade sin kropp först i den enorma spegel som täckte en hel vägg i badrummet.
Inte så illa, tänkte hon och strök över sin platta mage och över de runda brösten.
Hon drog med handen genom det nyklippta och färgade håret, som var klippt i en snygg bob. Slingor av rött låg inbäddat bland det mörkbruna. Hon hade nog aldrig känt sig så nöjd.
Ur en påse drog hon upp ett helt kosmetiskt set och ställde på handfatet som var stort och gjort i marmor.
Sedan klev hon in i duschen. Aktade sig noga för att förstöra sin nya frisyr.
Plötsligt tyckte hon om det hon såg. En snygg kvinna i fyrtioårsåldern. Med, faktiskt, halva livet framför sig.
När hon kom ut ur duschen hällde hon upp ett glas champagne och slängde sig därefter på sängen.
Hon tittade om och om igen på lappen med telefonnumret. Skulle hon våga ringa?
Hon bestämde sig för att inte göra det. Det fanns säkert hur många chanser som helst därute. Nu när hon hade gott om pengar. För inte gjorde det någonting om hon inte hade ett öre när hon kom tillbaka till sitt gamla Sverige och sitt gamla Domus. Det viktiga var nu att hon fick leva ett liv där hon var någon, om det så bara skulle bli för en vecka eller en månad.
Veckan blev en månad och hon kände att var det dags att åka hem. Hon var mätt på livet som rik och att ingenting göra annat än att shoppa och spela roulette. Det var i längden ingenting för henne. Hon hade dessutom vunnit ännu mer pengar på sitt lyckotal, nummer 8.
När hon kom hem tidigt på morgonen precis en månad efter att hon lämnat jobbet för sin vinstresa, åkte hon direkt till Domus och gick in på sin chefs kontor. Jetlagen brydde hon sig inte det minsta om.
-Jag ska aldrig mer vara Ingen i Ingenstansland. Sa hon till sin chef, som stirrade förbluffat på den eleganta kvinnan som stigit in på hans kontor. Han kände först inte igen henne alls. När han väl såg vem det var blev han än mer förvånad.
Hon tyckte han såg dum ut där han stod och gapade.
-Jag säger härmed upp mig, sa hon sen. Och lämnade därpå rummet. Han lyckades inte få ur sig ett ord.
Hon som aldrig trott på vare sig tur eller på att rikedom skulle göra en människa lyckligare, hade plötsligt fått en siffra som faktiskt inneburit tur och hon var dessutom så fri som en människa kan bli.
Om framtiden visste hon ingenting. Men hon var i vart fall inte ett Jaså i Ingenstansland. Och det var, om inte annat, underligt tillfredsställande.
Hon gick ut från Domus och bestämde sig för att gå till caféet tvärsöver gatan för att fira sin nyvunna frihet.
Hon klev rakt ut i gatan utan att titta sig för.......
lördag 28 mars 2009
Och bakåt går tiden
I det ögonblick jag går in i sömnen, kommer alla minnen som i en backspegel. Jag ser honom där han ligger på gräset med huvudet i mitt knä. Hur jag smeker honom över ansiktet, det ansikte jag känner bättre än någonting annat. Det ansikte jag utforskat in i minsta detalj. Och hur slätt det nu är. Och hur vacker han är. Den man jag älskar högre än någonting annat.
Ögonlocken slutna över min älskades ögon, de vackert blå. De långa ögonfransarna som snuddar kinden. Så stilla. Jag ser mina tårar sakta torka upp, och plötsligt står jag inne i köket och tittar ut. Han reser sig. Och häcksaxen som nyss låg vid sidan av honom, liksom segar sig upp från marken och in i hans händer.
Han klipper häcken. Fast åt fel håll. För varje bakvänt klipp blir häcken åter rufsig. Han smeker över de gröna bladen, som för att lugna dem. De reser sig i smekningarna.
Och alla åren rullar tillbaka. Han sitter i fåtöljen i vardagsrummet i vårt nya hem. Huset med den lustiga arkitekturen. Han tittar på mig med ögon som bara avger värme och kärlek. Han säger ingenting. Jag lutar mig fram och brösten syns i den urringade tröjan. Hans hand sträcks ut och han smeker med ett finger mellan brösten.
-Vet du att du är den vackraste människa jag vet. Den vackraste kvinna i världen.
Jag ler. För jag kan ingenting annat. Han smeker mig med blickar av fyllda av kärlek.
-Jag hade önskat att vi hade träffats som riktigt unga, säger han. Jag möter hans blick, ler. Och han sträcker sina ömsinta händer mot mig. Flyttar sedan över till soffan där jag ligger. Och lägger sig bredvid mig.
-Du är det vackraste, finaste på jorden. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Jag har ofta ont, i ryggen, och i själen. Det är så mycket tungt jag har burit. Ändå är jag nästan alltid glad och stark. Och jag är hans eldsjäl. Hans själ brinner inte, det gör min. För allvaret, för själanöd. Men han är min stiltje.
Ibland frågar han mig hur jag står ut med honom. VAd är det som gör att jag inte tråkas ihjäl.
Jag har aldrig förstått frågorna. Hur kan man tråkas ihjäl av en människa som bara består av kärlek. Som bara genom sin närvaro gér frid och lugn. Det är inte tråkigt, det är stiltje och själaro.
Bilder av livet. Hur vi äter frukost på mornarna. Han gör mitt kaffe, ger mig smörgåsar. Med ost på. Mjölken till caffe latten värmer han i mikrovågsugnen. Han vispar med den lilla vispen, häller i kaffet och serverar. Jag följer hans rörelser. Och det gör nästan ont i mig av den överväldigande kärlek jag känner.
Han ger mig kaffet, går förbi för att sätta sig med sin egen frukosttallrik. Passar på att smeka mig över nacken, håret eller ryggen. Ibland stannar han till bakom mig, och håller om mig. Händerna på mina bröst. Smeker. Lätt och fint. Snusar in min doft. Kysser min nacke. Och går sedan till sin plats. Vi sitter vid frukosten i tystnad. VArenda morgon. Sedan går han till dörren och sätter på sig sina skor, sin jacka.
-Hej då älskling vi ses ikväll.
-Hej då älskling, när kommer du hem? Jag frågar för att det är ritualen.
-Vid halv sex. Jag älskar dig. Hej då!
Sedan hans klackar i golvet. Han kommer in i köket igen. Kysser mig än en gång. Och så går han. Ibland kommer han tillbaka ytterligare en gång. För att få se mig. Och för att jag skulle få se honom.
Så här är det år ut och år in. Ni förstår säkert att jag inte kan leva utan honom. ATt jag måste få komma dit där han är.
Jag ser att jag ringer hem, sent på kvällen på väg från jobbet eller på väg från träff med någon väninna. Han sätter sig på sin cykel och kommer och möter mig. Mössan nedtryckt ända till glasögonen. Immiga, om det regnar eller är kallt. Eller av min andedräkt när vi kysser varandra.
Jag ser honom alla de gånger han bär och släpar, kassar, väskor. Därför att han tycker att jag burit och släpat hela mitt liv. Innan jag träffar honom.
Vi älskar varandra, med varandra. Det är när vi söker oss nära, när han vill tränga genom min hud. När jag vill att han ska vara ett med mig.
Och så är det alla år. Semestrarna, när tröttheten inte är så tät i våra inres gömslen, då är vi också närmare än någonsin, att förenas och bli ett. I alla år är det likadant. Och så kommer vi varandra så nära.
Han är generös, och allt som sker i mig är viktigt. Han älskar mig och kanske älskar han mig mer än jag älskar honom. Jag tror det ibland, men ibland inte. För jag älskar honom så mycket jag förmår. Och aldrig tänker jag på någon annan.
På nätterna när ångesten kommer till mig, håller han sina hand på min höft. Tryggt och säkert. Som om den är anpassad till mig, ligger handen där. Och ibland blir hans stiltje min.
Vi pratar inte så mycket. Vi är tillsammans utan ord.
Min livlighet och energi är han betagen i. Hans stiltje är jag förälskad i. Alla år. Det är hans händers makt över mig. Hans ögon som ser mig.
Jag ser honom med barnen. De kärleksfulla samtalen, den ömsinta tystnaden. Och när han klättrar på klipporna, kastar sig i det kalla Nordsjövattnet. När han ordnar med matsäck, sätter upp tälten och när han står på piren och tillsammans med barnen och vågorna sköljer in mot dem. Hans siluett i eldskenet på kvällen. När han sköter grillen och serverar maten.
Jag ser honom för första gången. Och förälskelsen kommer inrusande i mitt hjärta och hjärna utan att jag förstår att värja mig.
Vi gifter oss på sommaren. I trädgården. Där i första huset. Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Och jag är ändå inte längre ung. Barnen var det första som jag verkligen älskade. Det andra är han. Och natten dansade mig in i det bästa liv jag kunde tänkas få.
Jag ser honom så tydligt nu. Han är inte långt borta. Där står han, min älskade. Snart får jag träffa honom igen. Det är därför jag gör den här resan, för att jag ska få vara hos honom i evighet. Ni förstår ju att jag längtar. När ni nu vet vem han är.
Ögonlocken slutna över min älskades ögon, de vackert blå. De långa ögonfransarna som snuddar kinden. Så stilla. Jag ser mina tårar sakta torka upp, och plötsligt står jag inne i köket och tittar ut. Han reser sig. Och häcksaxen som nyss låg vid sidan av honom, liksom segar sig upp från marken och in i hans händer.
Han klipper häcken. Fast åt fel håll. För varje bakvänt klipp blir häcken åter rufsig. Han smeker över de gröna bladen, som för att lugna dem. De reser sig i smekningarna.
Och alla åren rullar tillbaka. Han sitter i fåtöljen i vardagsrummet i vårt nya hem. Huset med den lustiga arkitekturen. Han tittar på mig med ögon som bara avger värme och kärlek. Han säger ingenting. Jag lutar mig fram och brösten syns i den urringade tröjan. Hans hand sträcks ut och han smeker med ett finger mellan brösten.
-Vet du att du är den vackraste människa jag vet. Den vackraste kvinna i världen.
Jag ler. För jag kan ingenting annat. Han smeker mig med blickar av fyllda av kärlek.
-Jag hade önskat att vi hade träffats som riktigt unga, säger han. Jag möter hans blick, ler. Och han sträcker sina ömsinta händer mot mig. Flyttar sedan över till soffan där jag ligger. Och lägger sig bredvid mig.
-Du är det vackraste, finaste på jorden. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Jag har ofta ont, i ryggen, och i själen. Det är så mycket tungt jag har burit. Ändå är jag nästan alltid glad och stark. Och jag är hans eldsjäl. Hans själ brinner inte, det gör min. För allvaret, för själanöd. Men han är min stiltje.
Ibland frågar han mig hur jag står ut med honom. VAd är det som gör att jag inte tråkas ihjäl.
Jag har aldrig förstått frågorna. Hur kan man tråkas ihjäl av en människa som bara består av kärlek. Som bara genom sin närvaro gér frid och lugn. Det är inte tråkigt, det är stiltje och själaro.
Bilder av livet. Hur vi äter frukost på mornarna. Han gör mitt kaffe, ger mig smörgåsar. Med ost på. Mjölken till caffe latten värmer han i mikrovågsugnen. Han vispar med den lilla vispen, häller i kaffet och serverar. Jag följer hans rörelser. Och det gör nästan ont i mig av den överväldigande kärlek jag känner.
Han ger mig kaffet, går förbi för att sätta sig med sin egen frukosttallrik. Passar på att smeka mig över nacken, håret eller ryggen. Ibland stannar han till bakom mig, och håller om mig. Händerna på mina bröst. Smeker. Lätt och fint. Snusar in min doft. Kysser min nacke. Och går sedan till sin plats. Vi sitter vid frukosten i tystnad. VArenda morgon. Sedan går han till dörren och sätter på sig sina skor, sin jacka.
-Hej då älskling vi ses ikväll.
-Hej då älskling, när kommer du hem? Jag frågar för att det är ritualen.
-Vid halv sex. Jag älskar dig. Hej då!
Sedan hans klackar i golvet. Han kommer in i köket igen. Kysser mig än en gång. Och så går han. Ibland kommer han tillbaka ytterligare en gång. För att få se mig. Och för att jag skulle få se honom.
Så här är det år ut och år in. Ni förstår säkert att jag inte kan leva utan honom. ATt jag måste få komma dit där han är.
Jag ser att jag ringer hem, sent på kvällen på väg från jobbet eller på väg från träff med någon väninna. Han sätter sig på sin cykel och kommer och möter mig. Mössan nedtryckt ända till glasögonen. Immiga, om det regnar eller är kallt. Eller av min andedräkt när vi kysser varandra.
Jag ser honom alla de gånger han bär och släpar, kassar, väskor. Därför att han tycker att jag burit och släpat hela mitt liv. Innan jag träffar honom.
Vi älskar varandra, med varandra. Det är när vi söker oss nära, när han vill tränga genom min hud. När jag vill att han ska vara ett med mig.
Och så är det alla år. Semestrarna, när tröttheten inte är så tät i våra inres gömslen, då är vi också närmare än någonsin, att förenas och bli ett. I alla år är det likadant. Och så kommer vi varandra så nära.
Han är generös, och allt som sker i mig är viktigt. Han älskar mig och kanske älskar han mig mer än jag älskar honom. Jag tror det ibland, men ibland inte. För jag älskar honom så mycket jag förmår. Och aldrig tänker jag på någon annan.
På nätterna när ångesten kommer till mig, håller han sina hand på min höft. Tryggt och säkert. Som om den är anpassad till mig, ligger handen där. Och ibland blir hans stiltje min.
Vi pratar inte så mycket. Vi är tillsammans utan ord.
Min livlighet och energi är han betagen i. Hans stiltje är jag förälskad i. Alla år. Det är hans händers makt över mig. Hans ögon som ser mig.
Jag ser honom med barnen. De kärleksfulla samtalen, den ömsinta tystnaden. Och när han klättrar på klipporna, kastar sig i det kalla Nordsjövattnet. När han ordnar med matsäck, sätter upp tälten och när han står på piren och tillsammans med barnen och vågorna sköljer in mot dem. Hans siluett i eldskenet på kvällen. När han sköter grillen och serverar maten.
Jag ser honom för första gången. Och förälskelsen kommer inrusande i mitt hjärta och hjärna utan att jag förstår att värja mig.
Vi gifter oss på sommaren. I trädgården. Där i första huset. Det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Och jag är ändå inte längre ung. Barnen var det första som jag verkligen älskade. Det andra är han. Och natten dansade mig in i det bästa liv jag kunde tänkas få.
Jag ser honom så tydligt nu. Han är inte långt borta. Där står han, min älskade. Snart får jag träffa honom igen. Det är därför jag gör den här resan, för att jag ska få vara hos honom i evighet. Ni förstår ju att jag längtar. När ni nu vet vem han är.
Skrivpuffsuppgift 86 - sista resan
Jag saknar honom, det gör jag. Och det kan aldrig gå över. Jag saknar honom så att det gör ont. Diffust ont, men ändå. Det molar och svider, får mig att gråta av bottelös sorg. Det är för djävligt helt enkelt. Det måste ni förstå.
Han som alltid har funnits i mitt liv. Han som har kommit med långa kliv, med håret tillplattat av mössan och glasögonen igenimmade och med regndroppen hängande på nästippen, och mött mig när jag inte vågat gå hem ensam i mörkret. Han som cyklade fram och tillbaka till jobbet. Varenda dag, sommar, höst, vinter och vår. Och aldrig klagade. Han som till och med bar min handväska när jag behövde, trots att han tyckte det var omanligt. Den man jag älskat över allt.
Trots mina krämpor - och det borde ha varit jag som lämnade först - var det han som en dag låg död i vår lilla vackra trädgård. Han såg så fridfull ut där han låg. Men min sorg visste inga gränser. Inga gränser alls. Och när de kom för att hämta honom, satt jag där på den våta marken, med hans huvud i mitt knä. Och önskade att det hade varit jag.
Jag kan se honom framför mig, där han klipper buskarna i trädgården.
Jag kan ännu känna hans händer som smekte mig in i sömnen, när ångesten var svår.
Han som älskade mig som ingen annan.
Hur kan jag leva utan honom? Varje dag är som en envis mygga som surrar kring mig, och det är mitt liv.
Ni måste förstå att jag´saknar honom så.
Han fattas mig. Så att allting saknar mening.
Jag ber till Gud varenda kväll att ge honom mig åter. Eller att ta mig till honom.
Hur kan jag leva utan honom? Det hade ingen annan heller kunnat. Det vet jag. För ingen älskade som han.
Jag ligger här på sängen. Och jag känner mig nöjd med mitt beslut. Det här blir min sista resa, jag är redo och har valt kläderna med omsorg. Jag vill se så fin ut som jag bara kan.
Nu känner jag tyngden och sömnen komma. Det ska bli skönt. Ni förstår, det är dags nu.
Han som alltid har funnits i mitt liv. Han som har kommit med långa kliv, med håret tillplattat av mössan och glasögonen igenimmade och med regndroppen hängande på nästippen, och mött mig när jag inte vågat gå hem ensam i mörkret. Han som cyklade fram och tillbaka till jobbet. Varenda dag, sommar, höst, vinter och vår. Och aldrig klagade. Han som till och med bar min handväska när jag behövde, trots att han tyckte det var omanligt. Den man jag älskat över allt.
Trots mina krämpor - och det borde ha varit jag som lämnade först - var det han som en dag låg död i vår lilla vackra trädgård. Han såg så fridfull ut där han låg. Men min sorg visste inga gränser. Inga gränser alls. Och när de kom för att hämta honom, satt jag där på den våta marken, med hans huvud i mitt knä. Och önskade att det hade varit jag.
Jag kan se honom framför mig, där han klipper buskarna i trädgården.
Jag kan ännu känna hans händer som smekte mig in i sömnen, när ångesten var svår.
Han som älskade mig som ingen annan.
Hur kan jag leva utan honom? Varje dag är som en envis mygga som surrar kring mig, och det är mitt liv.
Ni måste förstå att jag´saknar honom så.
Han fattas mig. Så att allting saknar mening.
Jag ber till Gud varenda kväll att ge honom mig åter. Eller att ta mig till honom.
Hur kan jag leva utan honom? Det hade ingen annan heller kunnat. Det vet jag. För ingen älskade som han.
Jag ligger här på sängen. Och jag känner mig nöjd med mitt beslut. Det här blir min sista resa, jag är redo och har valt kläderna med omsorg. Jag vill se så fin ut som jag bara kan.
Nu känner jag tyngden och sömnen komma. Det ska bli skönt. Ni förstår, det är dags nu.
fredag 27 mars 2009
Skrivpuffsuppgift nr 86 - Familjemiddag
Det var söndag och eftermiddag. En riktigt skön våreftermiddag, fastän det blåste en hel del. Ruben hade tagit fram vårjackan och satt på sig sneekers på fötterna. Han kände sig väl till mods och lätt i sinnet.
Det var inte mycket trafik, men en och annan bil körde förbi honom, där han gick på Regementsgatan. Han kände sig fri. Lätt som en fjäder och glad. Lördagen hade han ägnat åt att vårstäda och tvätta. Därefter hade han och Maja ätit en bit mat hemma hos henne. Maja, den vackra och livfulla kvinnan som boat in sig i hans hjärta. Att han var förälskad var ingenting att sticka under stol med. Ingenting hade hänt, mer än att de hade haft trevligt och han hade skrattat mer än han gjort på många år. Han kände återigen känslan av befrielse. Att hon befriade honom.
Nu funderade han på om han skulle berätta något för sina föräldrar eller inte. Han vägde för och emot. De skulle säkert bli glada. Det var för. Det fanns en risk att de skulle börja nagga på hans nyvunna självkänsla genom att säga att han VÄL inte kunde vara attraktiv för en kvinna av Majas kaliber. Att hon säkert bara ville ha bekräftelse en stund och sedan skulle hon dumpa honom. Det var emot.
Han bestämde sig för att han fick ta det som det kom.
Det blåste kraftigt och när han vek av Regementsgatan upp på Södra Förstadsgatan tog vinden tag i honom så att han tappade fotfästet en millisekund. Det kändes symboliskt. Hans självkänsla var inte särskilt cementerad. Det fanns en risk att han skulle kunna knäckas på mitten. Han betraktade blåsten som ett omen.
Jag inbillar mig, tänkte han. Det är larv. Blåsten kan inte vara ett omen, och att jag tappade fotfästet inte heller ett tecken på att jag inte är stark nog. Jag är stark som en oxe. Han peppade sig själv. Försökte vara realistisk och hitta mer positivt sätt att se på sig själv och självkänslan. Maja, fortsatte han i sina tankar. Maja, är fantastisk. Jag är lycklig över att ha träffat henne. Varför kan jag inte bara vila i det. Jo, det kan jag. Han knöt händerna i fickorna och bestämde sig.
Han nalkades Triangeln och var framme vid föräldrarnas bostad. De hade för många år sedan flyttat från den lilla byn Blentarp, till Malmö. För att kunna vara nära stadslivet. Teater, restauranger och biografer. Det hade lockat dem och därför flyttade de samtidigt som Ruben flyttade hemifrån. Bägge arbetade i Malmö så det var egentligen bara till båtnad för dem.
Ruben darrade lite på handen när han ringde på dörren. Han ville inte bara stolpa in i lägenheten. Varför visste han inte riktigt. Men det kändes som en fråga om integritet och möjligen också om att han ville visa att han var sin egen.
-Kom in, hörde han inifrån lägenheten. Men han stod envist kvar utanför till dess att hans mamma öppnade dörren.
-Men kära nån, varför går du inte bara in. Det här är ju ditt hem, sa hon när hon stod med dörren på vid gavel. Hon omfamnade Ruben. Välkommen lilla hjärtat!
-TAck, sa han och kände att han rös över ordvalet "lilla hjärtat". Han steg in och hängde av sig sin jacka.
-Pappa sitter inne i biblioteket och väntar på dig. En whiskey innan maten kanske skulle vara nåt? Hon log ett intimt leende, tyckte Ruben. Men skakade av sig sin olustkänsla. Ingenting ska få påverka mig.
Han slog sig ned bredvid sin pappa, som lyfte ett glas med whiskey till skål.
-Hur är det med dig, frågade pappan. Hans min var lika bister som den alltid varit.
-Skål, sa Ruben. Jo tack, mycket bra!
-Jo, mamma sa att du inte längre är rädd för bilar. Pappan log belåtet som om han kom att tänka på att det ändå blev karl av hans son.
-Nej, jag är ju inte det. Har faktiskt gått i terapi och fått hjälp med rädslan. Jag börjar jobba på måndag. Också.
-Men, vad var det som hände?
-Tja, jag bestämde mig för att det fick bli slut på det här eländet. Jag vill jobba, jag vill leva ett normalt liv. Och det kunde jag inte med rädslan - eller fobin - styrande över mig.
-Men det är ju faktiskt fantastiskt! Fadern log igen. Men det var ett ödmjukare och vänligar leende än det första denna dag.
-Jo, visst är det. För mig är det revolutionerande. Hela mitt liv har styrts av fobin. Hela. Fattar du det? Ruben granskade noggrant sin pappa. Sökte efter reaktioner.
-Jag fattar det, men det är väl inte mitt fel att du har varit fobiker? Pappan hade ändrat min från leende till defensiv. Han drog med handen genom håret. Samma lockiga hår som Ruben själv. OCh samma rörelse som Ruben brukade göra, med händerna som drog genom lockarna, trasslade ut dem lite och ibland plattade till dem.
-Nej och ja, men det spelar ingen roll, sa Ruben.
Rubens mamma kom in i rummet. Hon gick fram till Ruben och strök honom över håret, rättade till det med lätt hand!
Ruben ruskade irriterat på sig.
-Låt bli att göra så, sa han.
-Vad då, svarade mamman med häpet öppna ögon, jag har inte gjort något.
-Låt bli att rätta till mitt hår, sa Ruben. Ilsket.
-Ska du komma hem och låta så mot mig, är det rätt tycker du? Hon lät stött.
-Jag låter inte, jag vill bara att du inte rättar till håret på mig. Det får se ut som jag har bestämt att det ska se ut. Ilskan ville inte riktigt släppa.
-Hmm, svarade hans mamma bara.
-Jag är vuxen, jag vill bli behandlad som vuxen. Irritationen la sig en aning och Ruben lät röstens höjdläge sjunka till en behagligare nivå. Han ville verkligen inte vare sig bråka eller bli bråkad med.
-Förlåt då, sa mamman.
-Det är okej, svarade Ruben. Och drog med handen genom håret. Precis på samma sätt som fadern nyss.
-Maten är klar. Mamman rörde sig bort mot dörren. Hennes vaggande gång vittnade om att hon blivit tjock. Det hade Ruben tidigare inte sett. Han tittade med ens ömsint på sin mamma. Lilla mamma, tänkte han.
-Tack, sa far och son unisont och de reste sig från de bekväma fåtöljerna.
-Det är inte lätt för din mamma, viskade pappan när de i sakta mak gick mot matsalen.
-Nej, jag vet, svarade Ruben. Men kände ingen skuld.
-Vad menade du med både nej och ja, frågade pappan när de satte sig till bords.
-Jag menade att det naturligvis är så att någonting skrämt mig som barn, eller någon har skrämt mig för bilar, när jag var barn. Ni hjälpte mig inte att komma över det, utan klankade mest på mig. Du allra mest pappa. Men det spelar inte längre någon roll. Jag anklagar er inte, jag har gjort någonting åt det istället. Jag är inte längre rädd för bilar.
Han drog ett djupt andetag och fortsatte:
-Jag har träffat en tjej också. Hon gör mig glad. Och lycklig. Fast vi har bara träffats två gånger. Det är allt.
Hans mamma slog ihop händerna, förtjust! Och himlade med ögonen.
-Så roligt, sa hon. Vem är hon?
-Det spelar ingen roll ännu, det har hänt. Och det gör mig glad. Förr eller senare lär ni få träffa henne. Om och när tiden är mogen för det. Just nu vill jag bara hålla henne för mig själv. För att jag vill suga på känslan.
-Det var ju roligt, sa hans pappa. Det gläder mig. Ruben iakttog pappan, fanns det någon sarkasm i hans ord eller ton eller min.
Ruben kom fram till att det inte fanns någonting av det. Han blev glad.
-Det är vad som har hänt! Sa han och började därefter hugga in på maten.
Det var inte mycket trafik, men en och annan bil körde förbi honom, där han gick på Regementsgatan. Han kände sig fri. Lätt som en fjäder och glad. Lördagen hade han ägnat åt att vårstäda och tvätta. Därefter hade han och Maja ätit en bit mat hemma hos henne. Maja, den vackra och livfulla kvinnan som boat in sig i hans hjärta. Att han var förälskad var ingenting att sticka under stol med. Ingenting hade hänt, mer än att de hade haft trevligt och han hade skrattat mer än han gjort på många år. Han kände återigen känslan av befrielse. Att hon befriade honom.
Nu funderade han på om han skulle berätta något för sina föräldrar eller inte. Han vägde för och emot. De skulle säkert bli glada. Det var för. Det fanns en risk att de skulle börja nagga på hans nyvunna självkänsla genom att säga att han VÄL inte kunde vara attraktiv för en kvinna av Majas kaliber. Att hon säkert bara ville ha bekräftelse en stund och sedan skulle hon dumpa honom. Det var emot.
Han bestämde sig för att han fick ta det som det kom.
Det blåste kraftigt och när han vek av Regementsgatan upp på Södra Förstadsgatan tog vinden tag i honom så att han tappade fotfästet en millisekund. Det kändes symboliskt. Hans självkänsla var inte särskilt cementerad. Det fanns en risk att han skulle kunna knäckas på mitten. Han betraktade blåsten som ett omen.
Jag inbillar mig, tänkte han. Det är larv. Blåsten kan inte vara ett omen, och att jag tappade fotfästet inte heller ett tecken på att jag inte är stark nog. Jag är stark som en oxe. Han peppade sig själv. Försökte vara realistisk och hitta mer positivt sätt att se på sig själv och självkänslan. Maja, fortsatte han i sina tankar. Maja, är fantastisk. Jag är lycklig över att ha träffat henne. Varför kan jag inte bara vila i det. Jo, det kan jag. Han knöt händerna i fickorna och bestämde sig.
Han nalkades Triangeln och var framme vid föräldrarnas bostad. De hade för många år sedan flyttat från den lilla byn Blentarp, till Malmö. För att kunna vara nära stadslivet. Teater, restauranger och biografer. Det hade lockat dem och därför flyttade de samtidigt som Ruben flyttade hemifrån. Bägge arbetade i Malmö så det var egentligen bara till båtnad för dem.
Ruben darrade lite på handen när han ringde på dörren. Han ville inte bara stolpa in i lägenheten. Varför visste han inte riktigt. Men det kändes som en fråga om integritet och möjligen också om att han ville visa att han var sin egen.
-Kom in, hörde han inifrån lägenheten. Men han stod envist kvar utanför till dess att hans mamma öppnade dörren.
-Men kära nån, varför går du inte bara in. Det här är ju ditt hem, sa hon när hon stod med dörren på vid gavel. Hon omfamnade Ruben. Välkommen lilla hjärtat!
-TAck, sa han och kände att han rös över ordvalet "lilla hjärtat". Han steg in och hängde av sig sin jacka.
-Pappa sitter inne i biblioteket och väntar på dig. En whiskey innan maten kanske skulle vara nåt? Hon log ett intimt leende, tyckte Ruben. Men skakade av sig sin olustkänsla. Ingenting ska få påverka mig.
Han slog sig ned bredvid sin pappa, som lyfte ett glas med whiskey till skål.
-Hur är det med dig, frågade pappan. Hans min var lika bister som den alltid varit.
-Skål, sa Ruben. Jo tack, mycket bra!
-Jo, mamma sa att du inte längre är rädd för bilar. Pappan log belåtet som om han kom att tänka på att det ändå blev karl av hans son.
-Nej, jag är ju inte det. Har faktiskt gått i terapi och fått hjälp med rädslan. Jag börjar jobba på måndag. Också.
-Men, vad var det som hände?
-Tja, jag bestämde mig för att det fick bli slut på det här eländet. Jag vill jobba, jag vill leva ett normalt liv. Och det kunde jag inte med rädslan - eller fobin - styrande över mig.
-Men det är ju faktiskt fantastiskt! Fadern log igen. Men det var ett ödmjukare och vänligar leende än det första denna dag.
-Jo, visst är det. För mig är det revolutionerande. Hela mitt liv har styrts av fobin. Hela. Fattar du det? Ruben granskade noggrant sin pappa. Sökte efter reaktioner.
-Jag fattar det, men det är väl inte mitt fel att du har varit fobiker? Pappan hade ändrat min från leende till defensiv. Han drog med handen genom håret. Samma lockiga hår som Ruben själv. OCh samma rörelse som Ruben brukade göra, med händerna som drog genom lockarna, trasslade ut dem lite och ibland plattade till dem.
-Nej och ja, men det spelar ingen roll, sa Ruben.
Rubens mamma kom in i rummet. Hon gick fram till Ruben och strök honom över håret, rättade till det med lätt hand!
Ruben ruskade irriterat på sig.
-Låt bli att göra så, sa han.
-Vad då, svarade mamman med häpet öppna ögon, jag har inte gjort något.
-Låt bli att rätta till mitt hår, sa Ruben. Ilsket.
-Ska du komma hem och låta så mot mig, är det rätt tycker du? Hon lät stött.
-Jag låter inte, jag vill bara att du inte rättar till håret på mig. Det får se ut som jag har bestämt att det ska se ut. Ilskan ville inte riktigt släppa.
-Hmm, svarade hans mamma bara.
-Jag är vuxen, jag vill bli behandlad som vuxen. Irritationen la sig en aning och Ruben lät röstens höjdläge sjunka till en behagligare nivå. Han ville verkligen inte vare sig bråka eller bli bråkad med.
-Förlåt då, sa mamman.
-Det är okej, svarade Ruben. Och drog med handen genom håret. Precis på samma sätt som fadern nyss.
-Maten är klar. Mamman rörde sig bort mot dörren. Hennes vaggande gång vittnade om att hon blivit tjock. Det hade Ruben tidigare inte sett. Han tittade med ens ömsint på sin mamma. Lilla mamma, tänkte han.
-Tack, sa far och son unisont och de reste sig från de bekväma fåtöljerna.
-Det är inte lätt för din mamma, viskade pappan när de i sakta mak gick mot matsalen.
-Nej, jag vet, svarade Ruben. Men kände ingen skuld.
-Vad menade du med både nej och ja, frågade pappan när de satte sig till bords.
-Jag menade att det naturligvis är så att någonting skrämt mig som barn, eller någon har skrämt mig för bilar, när jag var barn. Ni hjälpte mig inte att komma över det, utan klankade mest på mig. Du allra mest pappa. Men det spelar inte längre någon roll. Jag anklagar er inte, jag har gjort någonting åt det istället. Jag är inte längre rädd för bilar.
Han drog ett djupt andetag och fortsatte:
-Jag har träffat en tjej också. Hon gör mig glad. Och lycklig. Fast vi har bara träffats två gånger. Det är allt.
Hans mamma slog ihop händerna, förtjust! Och himlade med ögonen.
-Så roligt, sa hon. Vem är hon?
-Det spelar ingen roll ännu, det har hänt. Och det gör mig glad. Förr eller senare lär ni få träffa henne. Om och när tiden är mogen för det. Just nu vill jag bara hålla henne för mig själv. För att jag vill suga på känslan.
-Det var ju roligt, sa hans pappa. Det gläder mig. Ruben iakttog pappan, fanns det någon sarkasm i hans ord eller ton eller min.
Ruben kom fram till att det inte fanns någonting av det. Han blev glad.
-Det är vad som har hänt! Sa han och började därefter hugga in på maten.
onsdag 25 mars 2009
Skrivpuffsuppgift nr 84 - Rubens önskningar
Klockan var kvart över sju, på morgonen. Ruben vaknade svettig. Drömmarna om bilar, återkom varje gång han hade varit hos KBT-kliniken. Terapeuten, som var en kvinna med ett säreget utseende - vacker men ändå inte - hade sagt till honom att hans drömmar kanske skulle bli obehagliga ett tag framöver.
Men nu hade inte drömmen handlat om bilar utan om kvinnor. I bilar. Det ultimata skräckscenariot.
Ruben gick fram till spegeln för att se hur han såg ut. Hårer låg ihoptovat av svett. Han öppnade vattenkranen och stoppade ned huvudet i handfatet.
Det kalla vattnet fick honom att vakna till liv. Och drömmen försvann ur hans medvetande.
Han tog handduken från hängaren och torkade håret så gott det gick och tittade sig åter i spegeln. Nu såg han ut som vanligt. Den bruna färgen på irisarna hade klarnat. Håret hade återtagit sin form.
Han hade lagt på sig lite vikt de senaste veckorna och han tyckte om det han såg.
Under de veckor han gått i terapin hade en av läxorna varit att inte träffa föräldrarna.
-Du är inte mogen för det än, sa terapeuten och log ett snett leende. Han höll med henne. De skulle kunna sänka hans växande självförtroende. Det var ännu alldeles för rangligt. Han talade med sin mamma på telefon en gång i veckan. Det räckte.
Men i takt med att han blev mindre mager växte också självkänslan. Det var fantastiskt att fysiskt kunna se inre processen i den yttre.
Han hade varit ute på kortare promenader under de mest trafikerade timmarna. Han hade tagit kontakt med en av sina kolleger och träffat honom på en fika i stan. Det blev två flugor i en smäll. Två läxor avklarade på samma dag. Terapeuten hade berömt honom. Och gjort en segergest! Men han hade känt sig - glad och nöjd.
Han gjorde sin morgontoalett. Klädde sig i de nya jeansen, en ren t-shirt och den grå luvtröjan. Håret hade nu torkat helt och han strök i lite av vaxet, som han först hade värmt i händerna. Han såg ung och fräsch ut. Det var ett ansikte som han numera börjat uppskatta. De stora ögonen, näsans raka men något breda form, den hårda käken och höga kinderna inramat i mörkbrunt lockigt hår.
Han log nöjt åt spegelbilden.
Därefter satte han sig vid datorn för att skriva dagbok. Känslan av drömmen var nu helt bortblåst.
Datorskärmen var dammig, han reste sig igen och hämtade en disktrasa för att torka av den. Han putsade långsamt och metodiskt skärmen till dess att den var helt dammfri.
Han såg sin egen spegelbild i skärmen, så blank var den nu.
Det lockiga håret, de stora ögonen och munnen med de något sneda tänderna. Allt syntes tydligt i den svarta skärmbilden. Han stannade upp precis i den stund han tänkte sätta igång datorn. Det var någonting med spegelbilden av honom själv. Den kom liksom närmare. Som om den ville honom något.
-Du får önska dig tre saker och jag ska uppfylla dem åt dig, sa plötsligt ansiktet. Hans eget.
Han stirrade förbluffat och oförstående på sin spegelbild.
- Du får önska dig tre saker och jag ska uppfylla dem åt dig, upprepade ansiktet.
- Ehh, va? Sa han dumt.
- Du får önska dig...
- Jaja, jag hörde, sa Ruben. Vem är du?
- Jag är du, svarade ansiktet.
- Men hur kan jag lova mig tre saker som jag själv ska uppfylla åt mig. Ologiskt! Ruben hade återvunnit fattningen. Trots att det här var totalt galet. Eller var det han som hade blivit galen. Han satte händerna för ansiktet och ruskade på sig. Men när han tittade på skärmen igen, satt ansiktet där med ett flin.
- Du tror att du har blivit galen, sa det. Eller hur?
- Hmm, svarade Ruben.
- Nå, ska du önska dig något eller?
- Ja, ehh, jo. Det ska jag väl. Låt mig fundera.
Ruben tänkte inom sig att det hela måste vara en dröm, men bäst var att inte låtsas om någonting.
- Nå?
- Jag önskar att jag inte längre är rädd för bilar. Jag önskar att jag får träffa en kvinna. Jag önskar att jag kunde tala med mina föräldrar så att de får respekt för mig.
- Lätt fixat, sa ansiktet. Du är nu inte rädd för bilar. Du ska idag träffa på en kvinna, som blir kvinnan i ditt liv och när du ringer din mamma idag, kommer hon att ha respekt för dig! Lätt som en plätt. Flinet hade inte strukits ur spegelbildens ansikte. Men det var vänligare nu.
- Jaha, och det vill du att jag ska tro på? Nu var det Rubens tur att flina ironiskt.
- Tro vad du vill, det kommer att bli som jag har sagt.
Plötsligt var ansiktet borta och skärmen var plötsligt ljus. Datorn började arbeta, trots att Ruben inte rört en knapp på den. Han drog förvirrat med fingrarna genom håret.
Ruben satt länge vid datorn utan att göra någonting. Han bara stirrade framför sig. Så gick han till sitt sovrum, ställde sig framför spegeln. Kunde man möjligen se någon förändring?
Han studerade nogsamt på håll, varenda detalj han kunde se. En lång, och mörklockig kille i 30-årsåldern. Bruna stora ögon, bred men rak näsa, kraftig käklinje, höga kindknotor. Ingenting på den fronten var förändrat. Men var där inte någonting nytt över honom, i alla fall! Ett annat sken. Tänkte han och drog åter med handen genom håret. HAn strök sig sedan över hakan. Lite lätt knastrig yta. Skägget hade vuxit ut en aning.
Han gick så ända fram till spegeln. Jo, det var någonting annat. En fysisk känsla var närvarande. En styrka, kanske mod.
Han svängde runt, tog snabbt jackan som hängde över stolsryggen i sovrummet. Skyndade sig och med långa steg klev han ut genom porten och började gå längs med trottoaren. Han kände ingenting. Jo, han kände någonting. Men han kände inte någon rädsla. Trots alla bilar som for förbi honom i hög hastighet, märkte han knappt av dem. Hans fokus låg på caféet längre den på gatan. I samma stund som han steg över tröskeln till caféet kom en kvinna släntrande ut från det. Hon tittade på honom, en hastig blick först. Sen tittade hon åter på honom och brast ut i ett leende. Ett leende som fick honom att gunga till.
-Men, sa hon, är det du Ruben?
-Jo, sa han tveksamt och tittade generat ned i golvet. Sedan tvingade han sig att titta på henne, bestämde sig bara.
- Men det är ju jag, Maja. Vi gick i samma klass i nian.
Han tittade noggrannare på henne. Vackra Maja, tänkte han och kom plötsligt ihåg henne. Hon hade kommit i nionde klass, varit vacker redan då. Klassens sötaste och tuffaste tjej. Hon hade pratat med honom en gång. En enda gång. Han hade inte svarat utan hukat sig först och sedan gått därifrån. Rädd. Harig. Inte karl nog.
-Hej, sa han och tittade åter henne rakt i ögonen.
- Vad kul, det var ju jättelänge sedan vi sågs. Ska du fika här eller?
-Jo, hans hand for i en nervös gest upp över munnen. Han tog genast ned det. Tänkte på löftena han hade fått.
- Ja men då kan jag ju lika gärna fika här jag också. Hungrig som en varg. Hade tänkt att jag skulle sticka hem och käka, men som sagt. Jag kan lika gärna fika här. om du vill ha sällskap, alltså?
Han nickade och log sen och nickade kraftigt och jakande. Bejakande.
De satt på caféet i flera timmar. Hans tunghäfta hade lossat. Han berättade om allt. Allt han upplevt. Om sin fobi för bilar, rädslan för kvinnor och den sociala skräcken han hade haft. Med emfas på hade haft. Han berättade om att han var lärare. Att han levde ensam.
Hon var läkare, hade jobbat jour under natten och var nu ledig ett par dagar. Levde ensam sedan två år. Hon var en liten kvinna. Han ville röra hennes hår, det korta som växte som i en cirkel på det fint rundade huvudet. Han ville känna med fingrarna över de fina läpparna. Han upptäckte att handen flera gånger var på väg upp mot henne. Men hejdade sig.
Vad är det med dig, tänkte han. Har du tappat förståndet? Återigen kom han ihåg löftena. Och log inombords.
När hon pratade gjorde hennes händer stora rörelser. Hennes ansikte bytte uttryck för varje ord. Hon himlade med ögonen, trutade med munnen, drog ihop ögonbrynen, log, skrattade högt och bredde ut sig på alla sätt och vis. Han tyckte att hon var härlig. Befriande.
-Nej, nu måste jag gå hem och sova, sa hon plötsligt. Men det var jättekul att träffa dig. Vi kanske kunde ses igen? Hon tittade frankt och oförblommerat på honom. Som om att träffas igen var det naturligtaste i hela världen. Hans hjärta bultade hårt innanför tröjan.
-Ja gärna, dristade han sig till att säga. Han drog efter andan. Vad var det med honom?
-Vad kul, sa hon och liksom studsade upp från stolen. Hon rotade i sin kappficka och räckte så fram ett visitkort till honom. Har du något visitkort eller ett telefonnumer som jag kan få, sa hon och i samma stund hade hon en mobiltelefon i handen. Jag lägger in det direkt.
Han rabblade sitt telefonnummer.
Hon böjde sig ned och kysste honom på kinden.
-Vi hörs då, snart! Lova!
-Jag lovar, sa han och hjärtat hotade nu att spränga honom. Han var så lycklig att han inte trodde det var möjligt. Var hon kvinna i hans liv? Den som hans spegelbild talat om.
-Hej, sa hon och kilade kvickt iväg. Allting yr kring henne, tänkte han.
När han lugnat ned sig, tog han på sig jackan och reste sig. Han hade bara ätit halva smörgåsen medan Maja varit där. Nu tog han den i handen och i två bett hade han fått i sig den.
Långsamt promenerade han tillbaka. I samma stund som Ruben kom in i sin lägenhet ringde telefonen.
Hjärtat virvlade till. Och fick händerna att darra när han lyfte luren.
-Ruben, svarade han.
-Hej det är mamma, sa rösten som förvisso var hans mammas. Hur har du det?
Han hörde direkt den gamla undertonen av medlidande.
-Fantastiskt mamma, fantastiskt utomordentligt bra om sanningen ska fram, svarade han utan darr på rösten.
-Va?
-Utomordentligt bra, jag mår jättebra mamma.
-Jaha, men...hon tystnade.
-Vad? Ruben kände ett uns av irritation.
-Men hur går det, frågade hon envist.
-Jättebra, jag har bestämt mig för att börja arbeta igen.
-Men kära vän, klarar DU det? Du:et var emfaserat. Hans irritation växte.
-Självklart, om jag har bestämt mig för att börja jobba så klarar jag naturligtvis det.
-Men, det är ju jättebra, sa hon snopet. Har det hänt något?
-Ja, det har hänt något. Jag är inte rädd för bilar. Och jag ska börja jobba.
-Men Ruben, är det säkert att du inte är rädd för bilar längre?
-Ja det är absolut säkert. Jag kommer att börja nästa vecka. Jag är inte rädd för någonting längre. Ruben strök över hakan och kände skäggväxten. Det var betryggande på något vis. Karl, tänkte han, jag är en riktig karl.
-Det är ju fantastiskt, sa hans mamma och någonstans i hennes röst spårade han någonting som kunde likna beundran. Respekt kanske. Kommer du hem och hälsar på då?
-Ja, det gör jag. Kanske till helgen, sa han styrkt och stärkt.
-Vi har ju inte sett till dig på länge, suckade hans mamma. Ruben letade efter spår av anklagelse, men fann ingenting.
-Nej, jag vet. Det har sin förklaring. Jag ska berätta en annan gång. Men jag kommer på söndag, om du serverar mig en riktigt god middag, sa han leende.
-Ja självklart, sa mamman och lät glad på ett äkta vis. Pappa kommer att bli överlycklig över att få se dig. Då är du välkommen på söndag.
-Tack, vi ses.
Ruben satte sig framför datorn igen. Den var svart. Hans egen spegelbild var otydlig. Men när han förde sitt ansikte närmare skärmen kunde han ana ett leende i spegelbildens ansikte. Ett belåtet leende.
Men nu hade inte drömmen handlat om bilar utan om kvinnor. I bilar. Det ultimata skräckscenariot.
Ruben gick fram till spegeln för att se hur han såg ut. Hårer låg ihoptovat av svett. Han öppnade vattenkranen och stoppade ned huvudet i handfatet.
Det kalla vattnet fick honom att vakna till liv. Och drömmen försvann ur hans medvetande.
Han tog handduken från hängaren och torkade håret så gott det gick och tittade sig åter i spegeln. Nu såg han ut som vanligt. Den bruna färgen på irisarna hade klarnat. Håret hade återtagit sin form.
Han hade lagt på sig lite vikt de senaste veckorna och han tyckte om det han såg.
Under de veckor han gått i terapin hade en av läxorna varit att inte träffa föräldrarna.
-Du är inte mogen för det än, sa terapeuten och log ett snett leende. Han höll med henne. De skulle kunna sänka hans växande självförtroende. Det var ännu alldeles för rangligt. Han talade med sin mamma på telefon en gång i veckan. Det räckte.
Men i takt med att han blev mindre mager växte också självkänslan. Det var fantastiskt att fysiskt kunna se inre processen i den yttre.
Han hade varit ute på kortare promenader under de mest trafikerade timmarna. Han hade tagit kontakt med en av sina kolleger och träffat honom på en fika i stan. Det blev två flugor i en smäll. Två läxor avklarade på samma dag. Terapeuten hade berömt honom. Och gjort en segergest! Men han hade känt sig - glad och nöjd.
Han gjorde sin morgontoalett. Klädde sig i de nya jeansen, en ren t-shirt och den grå luvtröjan. Håret hade nu torkat helt och han strök i lite av vaxet, som han först hade värmt i händerna. Han såg ung och fräsch ut. Det var ett ansikte som han numera börjat uppskatta. De stora ögonen, näsans raka men något breda form, den hårda käken och höga kinderna inramat i mörkbrunt lockigt hår.
Han log nöjt åt spegelbilden.
Därefter satte han sig vid datorn för att skriva dagbok. Känslan av drömmen var nu helt bortblåst.
Datorskärmen var dammig, han reste sig igen och hämtade en disktrasa för att torka av den. Han putsade långsamt och metodiskt skärmen till dess att den var helt dammfri.
Han såg sin egen spegelbild i skärmen, så blank var den nu.
Det lockiga håret, de stora ögonen och munnen med de något sneda tänderna. Allt syntes tydligt i den svarta skärmbilden. Han stannade upp precis i den stund han tänkte sätta igång datorn. Det var någonting med spegelbilden av honom själv. Den kom liksom närmare. Som om den ville honom något.
-Du får önska dig tre saker och jag ska uppfylla dem åt dig, sa plötsligt ansiktet. Hans eget.
Han stirrade förbluffat och oförstående på sin spegelbild.
- Du får önska dig tre saker och jag ska uppfylla dem åt dig, upprepade ansiktet.
- Ehh, va? Sa han dumt.
- Du får önska dig...
- Jaja, jag hörde, sa Ruben. Vem är du?
- Jag är du, svarade ansiktet.
- Men hur kan jag lova mig tre saker som jag själv ska uppfylla åt mig. Ologiskt! Ruben hade återvunnit fattningen. Trots att det här var totalt galet. Eller var det han som hade blivit galen. Han satte händerna för ansiktet och ruskade på sig. Men när han tittade på skärmen igen, satt ansiktet där med ett flin.
- Du tror att du har blivit galen, sa det. Eller hur?
- Hmm, svarade Ruben.
- Nå, ska du önska dig något eller?
- Ja, ehh, jo. Det ska jag väl. Låt mig fundera.
Ruben tänkte inom sig att det hela måste vara en dröm, men bäst var att inte låtsas om någonting.
- Nå?
- Jag önskar att jag inte längre är rädd för bilar. Jag önskar att jag får träffa en kvinna. Jag önskar att jag kunde tala med mina föräldrar så att de får respekt för mig.
- Lätt fixat, sa ansiktet. Du är nu inte rädd för bilar. Du ska idag träffa på en kvinna, som blir kvinnan i ditt liv och när du ringer din mamma idag, kommer hon att ha respekt för dig! Lätt som en plätt. Flinet hade inte strukits ur spegelbildens ansikte. Men det var vänligare nu.
- Jaha, och det vill du att jag ska tro på? Nu var det Rubens tur att flina ironiskt.
- Tro vad du vill, det kommer att bli som jag har sagt.
Plötsligt var ansiktet borta och skärmen var plötsligt ljus. Datorn började arbeta, trots att Ruben inte rört en knapp på den. Han drog förvirrat med fingrarna genom håret.
Ruben satt länge vid datorn utan att göra någonting. Han bara stirrade framför sig. Så gick han till sitt sovrum, ställde sig framför spegeln. Kunde man möjligen se någon förändring?
Han studerade nogsamt på håll, varenda detalj han kunde se. En lång, och mörklockig kille i 30-årsåldern. Bruna stora ögon, bred men rak näsa, kraftig käklinje, höga kindknotor. Ingenting på den fronten var förändrat. Men var där inte någonting nytt över honom, i alla fall! Ett annat sken. Tänkte han och drog åter med handen genom håret. HAn strök sig sedan över hakan. Lite lätt knastrig yta. Skägget hade vuxit ut en aning.
Han gick så ända fram till spegeln. Jo, det var någonting annat. En fysisk känsla var närvarande. En styrka, kanske mod.
Han svängde runt, tog snabbt jackan som hängde över stolsryggen i sovrummet. Skyndade sig och med långa steg klev han ut genom porten och började gå längs med trottoaren. Han kände ingenting. Jo, han kände någonting. Men han kände inte någon rädsla. Trots alla bilar som for förbi honom i hög hastighet, märkte han knappt av dem. Hans fokus låg på caféet längre den på gatan. I samma stund som han steg över tröskeln till caféet kom en kvinna släntrande ut från det. Hon tittade på honom, en hastig blick först. Sen tittade hon åter på honom och brast ut i ett leende. Ett leende som fick honom att gunga till.
-Men, sa hon, är det du Ruben?
-Jo, sa han tveksamt och tittade generat ned i golvet. Sedan tvingade han sig att titta på henne, bestämde sig bara.
- Men det är ju jag, Maja. Vi gick i samma klass i nian.
Han tittade noggrannare på henne. Vackra Maja, tänkte han och kom plötsligt ihåg henne. Hon hade kommit i nionde klass, varit vacker redan då. Klassens sötaste och tuffaste tjej. Hon hade pratat med honom en gång. En enda gång. Han hade inte svarat utan hukat sig först och sedan gått därifrån. Rädd. Harig. Inte karl nog.
-Hej, sa han och tittade åter henne rakt i ögonen.
- Vad kul, det var ju jättelänge sedan vi sågs. Ska du fika här eller?
-Jo, hans hand for i en nervös gest upp över munnen. Han tog genast ned det. Tänkte på löftena han hade fått.
- Ja men då kan jag ju lika gärna fika här jag också. Hungrig som en varg. Hade tänkt att jag skulle sticka hem och käka, men som sagt. Jag kan lika gärna fika här. om du vill ha sällskap, alltså?
Han nickade och log sen och nickade kraftigt och jakande. Bejakande.
De satt på caféet i flera timmar. Hans tunghäfta hade lossat. Han berättade om allt. Allt han upplevt. Om sin fobi för bilar, rädslan för kvinnor och den sociala skräcken han hade haft. Med emfas på hade haft. Han berättade om att han var lärare. Att han levde ensam.
Hon var läkare, hade jobbat jour under natten och var nu ledig ett par dagar. Levde ensam sedan två år. Hon var en liten kvinna. Han ville röra hennes hår, det korta som växte som i en cirkel på det fint rundade huvudet. Han ville känna med fingrarna över de fina läpparna. Han upptäckte att handen flera gånger var på väg upp mot henne. Men hejdade sig.
Vad är det med dig, tänkte han. Har du tappat förståndet? Återigen kom han ihåg löftena. Och log inombords.
När hon pratade gjorde hennes händer stora rörelser. Hennes ansikte bytte uttryck för varje ord. Hon himlade med ögonen, trutade med munnen, drog ihop ögonbrynen, log, skrattade högt och bredde ut sig på alla sätt och vis. Han tyckte att hon var härlig. Befriande.
-Nej, nu måste jag gå hem och sova, sa hon plötsligt. Men det var jättekul att träffa dig. Vi kanske kunde ses igen? Hon tittade frankt och oförblommerat på honom. Som om att träffas igen var det naturligtaste i hela världen. Hans hjärta bultade hårt innanför tröjan.
-Ja gärna, dristade han sig till att säga. Han drog efter andan. Vad var det med honom?
-Vad kul, sa hon och liksom studsade upp från stolen. Hon rotade i sin kappficka och räckte så fram ett visitkort till honom. Har du något visitkort eller ett telefonnumer som jag kan få, sa hon och i samma stund hade hon en mobiltelefon i handen. Jag lägger in det direkt.
Han rabblade sitt telefonnummer.
Hon böjde sig ned och kysste honom på kinden.
-Vi hörs då, snart! Lova!
-Jag lovar, sa han och hjärtat hotade nu att spränga honom. Han var så lycklig att han inte trodde det var möjligt. Var hon kvinna i hans liv? Den som hans spegelbild talat om.
-Hej, sa hon och kilade kvickt iväg. Allting yr kring henne, tänkte han.
När han lugnat ned sig, tog han på sig jackan och reste sig. Han hade bara ätit halva smörgåsen medan Maja varit där. Nu tog han den i handen och i två bett hade han fått i sig den.
Långsamt promenerade han tillbaka. I samma stund som Ruben kom in i sin lägenhet ringde telefonen.
Hjärtat virvlade till. Och fick händerna att darra när han lyfte luren.
-Ruben, svarade han.
-Hej det är mamma, sa rösten som förvisso var hans mammas. Hur har du det?
Han hörde direkt den gamla undertonen av medlidande.
-Fantastiskt mamma, fantastiskt utomordentligt bra om sanningen ska fram, svarade han utan darr på rösten.
-Va?
-Utomordentligt bra, jag mår jättebra mamma.
-Jaha, men...hon tystnade.
-Vad? Ruben kände ett uns av irritation.
-Men hur går det, frågade hon envist.
-Jättebra, jag har bestämt mig för att börja arbeta igen.
-Men kära vän, klarar DU det? Du:et var emfaserat. Hans irritation växte.
-Självklart, om jag har bestämt mig för att börja jobba så klarar jag naturligtvis det.
-Men, det är ju jättebra, sa hon snopet. Har det hänt något?
-Ja, det har hänt något. Jag är inte rädd för bilar. Och jag ska börja jobba.
-Men Ruben, är det säkert att du inte är rädd för bilar längre?
-Ja det är absolut säkert. Jag kommer att börja nästa vecka. Jag är inte rädd för någonting längre. Ruben strök över hakan och kände skäggväxten. Det var betryggande på något vis. Karl, tänkte han, jag är en riktig karl.
-Det är ju fantastiskt, sa hans mamma och någonstans i hennes röst spårade han någonting som kunde likna beundran. Respekt kanske. Kommer du hem och hälsar på då?
-Ja, det gör jag. Kanske till helgen, sa han styrkt och stärkt.
-Vi har ju inte sett till dig på länge, suckade hans mamma. Ruben letade efter spår av anklagelse, men fann ingenting.
-Nej, jag vet. Det har sin förklaring. Jag ska berätta en annan gång. Men jag kommer på söndag, om du serverar mig en riktigt god middag, sa han leende.
-Ja självklart, sa mamman och lät glad på ett äkta vis. Pappa kommer att bli överlycklig över att få se dig. Då är du välkommen på söndag.
-Tack, vi ses.
Ruben satte sig framför datorn igen. Den var svart. Hans egen spegelbild var otydlig. Men när han förde sitt ansikte närmare skärmen kunde han ana ett leende i spegelbildens ansikte. Ett belåtet leende.
tisdag 24 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 83 - En annorlunda fobi
Ruben var paniskt rädd för bilar. Och det hade han varit ända sedan han var en liten pilt. Hans mamma hade berättat vitt och brett om det! För alla, som ville lyssna, eller för den delen även för dem som inte ville lyssna.
Att hon förstärkte hans rädsla så att det så småningom cementerades till en fobi, hade hon aldrig förstått. Hon var den sorten, hans mamma, som tjattrade på. Utan att se sig om, utan att ta hänsyn.
Dessvärre var hans pappa likadan. Men av ett annat skäl. Han var som besatt av makt. Att vara i överläge. Samtidigt som han alltid visade förakt för det han kallade svaghet.
Rubens fobi, var en definitiv svaghet. Inte tu tal om saken.
-Det blir aldrig någon riktig karl av den, sa han föraktfullt till middagsgästerna när han presenterade sin son. En riktig karl är inte rädd för bilar.
Om man önskar någonting tillräckligt hett, så blir det så. Hans fars eviga tjatande om att han inte skulle bli karl nog blev en självuppfyllande profetia. För han fortsatte känna den fobiska rädslan. Men inte nog med det, han fick panikångest varje gång han såg en bil, om den så bara stod parkerad. Rädslan var naturligtvis inte rationell och det visste han själv. Som alla med neuroser hade han självinsikt. Men han visste inte rikigt vad han skulle göra åt den, paniken!
Rubens kroppskonsitution hade med åren blivit allt mer krum och mager. Som om själva rädslan hade förkrympt honom. Han vågade sig inte på kvinnor, som en följd av detta. Och blev ytterligare skälld för att inte vara karl. Pappan kunde slå till honom med knytnäven över bröstet i en manlighetsrituell gest. Men effekten blev alltid att Ruben tappade luften. Och blev ännu mer kränkt och ännu mindre karl. I sin fars ögon.
En dag bestämde han sig för, att nu fick det vara nog. Han önskade ingenting hetare än att bli av med sin fobi, att kunna våga sig ut på stan om så bara för att handla en bit mat. Eller för att om möjligt träffa en kvinna. Fobin för bilar hade också gett honom social fobi. Han vågade sig helt enkelt inte ut. Inte ens vågade han promenera den korta biten till sitt föräldrahem, än mindre den något längre vägen till sitt jobb, som mattelärare. På vägen mötte han alldeles för många bilar. För att inte tala om ambulanser och brandbilar eller polisbilar. De skrämde honom mer än någonting annat. Och det gjorde honom än mer osäker på sig själv och vem han var.
Denna morgon steg han upp i god tid, klädde sig i de snyggaste kläderna han hade. Borstade håret som stod som en sky runt hans huvud. De mörka lockarna var stora och som rullade på papiljotter. Hade han bara vågat hade kvinnorna hängt som klasar runt honom, hade hans mor sagt honom många gånger.
Han tog tandborsten och borstade noga varje tand tills den blänkte. Han stänkte lite rakvatten på sig och sträckte upp sig i sin fulla längd. Inte så dåligt ändå, tänkte han.
HAn satte sig vid köksbordet och inväntade att klockan skulle slå nio.
Prick nio lyfte han telefonen slog ett nummer, som han ritat ned på en bit papper.
-KBT-kliniken, svarade en vänlig mansröst. Vad kan jag stå till tjänst med?
-Jo hmmm, Ruben harklade sig, jag skulle behöva hjälp.
-Jaha, med vaddå? Frågan var objektivt ställd.
Ruben harklade sig igen och drog med den smala handen genom lockarna, som om styrkan likt hos Herkules satt i håret.
-Jo, jag har fobi mot bilar. Och det har förstört mitt liv. Skulle ni kunna hjälpa mig med detta?
-Absolut, svarade mannen i andra änden med en självklarhet som bara den som vet någonting kan ha. Vill du ha en tid hos någon av våra specialister?
-Ja tack, det hade varit väldigt vänligt. Ruben kände hoppet tändas i bröstet.
-Om två veckor exakt har vi en tid klockan nio på morgonen. Hur tar du dig hit?
-Jag promenerar, svarade Ruben. Och kände den där välbekanta skräcken krypa innanför huden.
-JAg kan skicka någon att möta dig, om du tycker det är svårt att gå mitt under den mest trafikerade tiden som ju klockan nio är, sa mannen.
-Nej, jag ska klara det själv!Sa Ruben stärkt av att han klarat av att ringa till kliniken.
-Det låter som en bra början, sa mannen. Du är välkommen då!
-Tack så hemskt mycket, sa Ruben med handen för munnen. Han hade en känsla av att han tagit sig vatten över huvud, och hade tvingat sig själv att hålla tillbaka en önskan om att säga att han nog inte ville ha en tid ändå.
Nästa impuls var att ringa modern, men han bestämde sig för att inte berätta någonting för någon. Samtidigt fick han också en ingivelse. Det var dags för honom att hålla huvudet högre. Från och med nu. Och att han skulle sträcka på kroppen så att han såg ut som en människa med självkänsla, inte en underkuvad hund.
Jag ska nog bli man, far, tänkte han i nästa sekund. Du ska få se!
Att hon förstärkte hans rädsla så att det så småningom cementerades till en fobi, hade hon aldrig förstått. Hon var den sorten, hans mamma, som tjattrade på. Utan att se sig om, utan att ta hänsyn.
Dessvärre var hans pappa likadan. Men av ett annat skäl. Han var som besatt av makt. Att vara i överläge. Samtidigt som han alltid visade förakt för det han kallade svaghet.
Rubens fobi, var en definitiv svaghet. Inte tu tal om saken.
-Det blir aldrig någon riktig karl av den, sa han föraktfullt till middagsgästerna när han presenterade sin son. En riktig karl är inte rädd för bilar.
Om man önskar någonting tillräckligt hett, så blir det så. Hans fars eviga tjatande om att han inte skulle bli karl nog blev en självuppfyllande profetia. För han fortsatte känna den fobiska rädslan. Men inte nog med det, han fick panikångest varje gång han såg en bil, om den så bara stod parkerad. Rädslan var naturligtvis inte rationell och det visste han själv. Som alla med neuroser hade han självinsikt. Men han visste inte rikigt vad han skulle göra åt den, paniken!
Rubens kroppskonsitution hade med åren blivit allt mer krum och mager. Som om själva rädslan hade förkrympt honom. Han vågade sig inte på kvinnor, som en följd av detta. Och blev ytterligare skälld för att inte vara karl. Pappan kunde slå till honom med knytnäven över bröstet i en manlighetsrituell gest. Men effekten blev alltid att Ruben tappade luften. Och blev ännu mer kränkt och ännu mindre karl. I sin fars ögon.
En dag bestämde han sig för, att nu fick det vara nog. Han önskade ingenting hetare än att bli av med sin fobi, att kunna våga sig ut på stan om så bara för att handla en bit mat. Eller för att om möjligt träffa en kvinna. Fobin för bilar hade också gett honom social fobi. Han vågade sig helt enkelt inte ut. Inte ens vågade han promenera den korta biten till sitt föräldrahem, än mindre den något längre vägen till sitt jobb, som mattelärare. På vägen mötte han alldeles för många bilar. För att inte tala om ambulanser och brandbilar eller polisbilar. De skrämde honom mer än någonting annat. Och det gjorde honom än mer osäker på sig själv och vem han var.
Denna morgon steg han upp i god tid, klädde sig i de snyggaste kläderna han hade. Borstade håret som stod som en sky runt hans huvud. De mörka lockarna var stora och som rullade på papiljotter. Hade han bara vågat hade kvinnorna hängt som klasar runt honom, hade hans mor sagt honom många gånger.
Han tog tandborsten och borstade noga varje tand tills den blänkte. Han stänkte lite rakvatten på sig och sträckte upp sig i sin fulla längd. Inte så dåligt ändå, tänkte han.
HAn satte sig vid köksbordet och inväntade att klockan skulle slå nio.
Prick nio lyfte han telefonen slog ett nummer, som han ritat ned på en bit papper.
-KBT-kliniken, svarade en vänlig mansröst. Vad kan jag stå till tjänst med?
-Jo hmmm, Ruben harklade sig, jag skulle behöva hjälp.
-Jaha, med vaddå? Frågan var objektivt ställd.
Ruben harklade sig igen och drog med den smala handen genom lockarna, som om styrkan likt hos Herkules satt i håret.
-Jo, jag har fobi mot bilar. Och det har förstört mitt liv. Skulle ni kunna hjälpa mig med detta?
-Absolut, svarade mannen i andra änden med en självklarhet som bara den som vet någonting kan ha. Vill du ha en tid hos någon av våra specialister?
-Ja tack, det hade varit väldigt vänligt. Ruben kände hoppet tändas i bröstet.
-Om två veckor exakt har vi en tid klockan nio på morgonen. Hur tar du dig hit?
-Jag promenerar, svarade Ruben. Och kände den där välbekanta skräcken krypa innanför huden.
-JAg kan skicka någon att möta dig, om du tycker det är svårt att gå mitt under den mest trafikerade tiden som ju klockan nio är, sa mannen.
-Nej, jag ska klara det själv!Sa Ruben stärkt av att han klarat av att ringa till kliniken.
-Det låter som en bra början, sa mannen. Du är välkommen då!
-Tack så hemskt mycket, sa Ruben med handen för munnen. Han hade en känsla av att han tagit sig vatten över huvud, och hade tvingat sig själv att hålla tillbaka en önskan om att säga att han nog inte ville ha en tid ändå.
Nästa impuls var att ringa modern, men han bestämde sig för att inte berätta någonting för någon. Samtidigt fick han också en ingivelse. Det var dags för honom att hålla huvudet högre. Från och med nu. Och att han skulle sträcka på kroppen så att han såg ut som en människa med självkänsla, inte en underkuvad hund.
Jag ska nog bli man, far, tänkte han i nästa sekund. Du ska få se!
måndag 23 mars 2009
Skrivpuffsuppgift nr 82- En ny karriär
Han vaknade på morgonen, utsövd. Det hade varit viktigt för honom att komma i säng tidigt föregående kväll, nu när han skulle börja sin nya karriär.
Han sträckte på sig och strök med händerna längs med tinningarna och bakåt så att håret la sig som det skulle.
Sedan ruskade han lätt på sig och satte ned fötterna på det kalla golvet. Det var verkligen kallt. Han frös, men skuttade raskt in i badrummet och tog en varm dusch.
Han ställde sig framför spegeln, studerade noggrant den något glesa skäggväxten, hårstråna i näsan och de buskiga ögonbrynen. Han tog fram raklöddret och rakhyveln och såg till att han såg välansad ut. I övrigt fick det duga som det var, tänkte han. Han satte en klick brylcreme i handen och strök igenom håret, så att det la sig perfekt bakåt. Den kala fläcken mitt på hjässan dolde han med några hårtestar, som han la över från vänster till höger sida. Brylcremen gjorde att håret förblev på plats.
Den bleka, nästan gulaktiga, ansiktshyn saknade näst intill rynkor. Näsan var mycket utmärkande i det magra ansiktet. De blå ögonen hade numera antagit en mer gråaktig färg.
Han strök över kinderna med rakvattnet. Brut. Det hade han alltid använt. Och tyckte för den delen att den luktade gott och fräscht.
Han steg i sina kläder. Ett par svarta byxor, en grårandig skjorta och en svart kavaj. Slips struntade han i. Han skulle ändå ha en vit rock på sig.
Frukosten bestod av en sillsmörgås och en kopp svart kaffe. Lite av sillspadet rann ned längs med halsen och fläckade skjortkragen. Han strök med handen över fläcken, men brydde sig inte mer.
Han diskade kaffekoppen minituöst, besticken från sillsmörgåsen och fatet likaså. Därefter tvättade han sina händer och gick ut i hallen. Kepsen på huvudet, rocken på och en halsduk samt handskar. Han öppnade ytterdörren och klev ut i den vackra vårdagsgryningen. Klockan var inte mer än sex på morgonen, han var kanske lite väl tidigt ute, men det var lika bra det. Tänkte han där han promenerade med raska steg mot sjukhuset.
Det här skulle bli ett intressant arbete, det var han övertygad om. Och han skulle slippa sitt gamla kontoristarbete.
Han kom fram till sjukhuset, dröjde sig kvar en stund i den stora entrén, bara för att titta på folket som strömmade in och ut. Det var personal som kom och som gick. Nattpersonalen för att deras pass var slut och dagpersonalen för att de snart skulle börja. En del hade väldigt bråttom och rusade in genom snurran, som ändå inte skulle gå fortare än vad den gick. Han fnissade lite åt den irritation som tydligt avspeglade sig i deras ansikten, de som hade bråttom.
Sedan började han gå mot sin nya arbetsplats, han följde skyltarna och färgen som var utmarkerad längs med väggar och golv. Ibland stod där bokstäver också, A och B och C och D. För att man skulle veta vart åt färgerna ledde. Till vilken del av sjukhuset.
Han såg skylten och rös till av välbehag. "Bårhuset" stod det med stora svarta bokstäver.
Han var framme vid det rum där personalen samlades på morgonen. Han knackade på och steg sedan in. Därinne satt en ensam kvinna. Hon bjöd honom att sitta ner efter att hon sträckt fram sin hand för att hälsa.
-Jaha du, sa hon. Välkommen hit. Jag hoppas att du ska trivas även om det är lite ensamt här. Inte ett leende, inte ens ett intresserat ögonkast från henne. Men han brydde sig inte om det. Han ville gärna vara ensam. Han tyckte om det och det var också därför han aldrig hade trivts som kontorist. Det var alldeles för många människor som hade med honom att göra. Och på tok för många kvinnor. Han tyckte inte om kvinnor. De var på något sätt alldeles för påträngande och ibland lite väl ohämmade, tyckte han. Men här skulle ingen störa honom. Här skulle han få gå i sina egna tankar hur mycket han ville.
-Tack,svarade han. Jag kommer säkert att trivas.
-Du ansvarar för att de avlidnas kroppar inte förstörs och att de skickas iväg till begravningsentreprenörerna när de ska. Du ska också se till att patologerna kommer till när de ska. Att kropparna är iordningställda för deras skull. Och se för guds skull till att det inte blir fel kroppar som skickas iväg. Det hände med den förra som jobbade här.
-Nej då, jag ska sköta det så noga så noga, sa han. Han strök med handen över håret. OCh framför allt över det överlagda håret. Nervös över att det skulle ha trillat åt sidan. Det hade hänt, det hade det. Och det var en mycket obehaglig upplevelse.
-Jo, det tror jag säkert att du kommer att göra, sa kvinnan. Men jag måste säga det, så att det aldrig uppstår något missförstånd. Är det klart? Hon var ganska barsk den här kvinnan, tänkte han.
-Jo det är uppfattat, svarade han och hörde ett vinande ljud. Till sin förfäran upptäckte han att ljudet kom från hans näsa. Så brukade det bli när han blev nervös. Det var som om näsans slemhinnor blev torra och därför ven det när han andades. Han försökte andas genom munnen. Då blev den torr istället.
-Kan jag ta ett glas vatten, sa han förläget. Kvinnan pekade mot köksskåpen som hängde längs med en av väggarna i rummet.
-Det är bara att ta. Har du någon mat med dig?
-Ja, det har jag.
-Då kan du lägga den i kylen. Inte den högra, det är patologernas, men i den vänstra den kan du använda.
-Tack. Han hämtade sitt glas vatten. Och drack i djupa klunkar. Genast ´kändes det bättre och han var nu beredd att börja sitt arbete.
-Ja då går jag då, sa kvinnan. Jag finns på tredje våningen, A-huset, första dörren till vänster vid hissen. Där sitter vi på administrationen, om det skulle vara något. Om du blir sjuk måste du ringa till mig. Så att vi vet.
-Jo, självklart, svarade han. Och ville bara att hon skulle gå. Han hade ju redan förra veckan fått veta exakt vad han skulle göra och hur han skulle sköta allting. Så han såg det inte som något problem. Alls. Han skulle nog fixa det här.
Kvinnan stannade i dörren och vände sig om. Hon vinkade lätt men sa ingenting. Han nickade tillbaka. Nöjd över att hon äntligen gick.
Han gick ut i själva bårhuset. Öppnade de små luckorna in till de kylutrymmen där kropparna låg. Han drog ut en och annan och tittade efter.
Där var en med ena halvan av ansiktet mosat. Den andra var ihopsydd. Förmodligen för att de anhöriga skulle kunna få se sin avlidna släkting utan att bli alldeles förskräckta över hur han såg ut.
Där var en som saknade arm. Och där var en som hade kluven skalle. Han begrundade dem noggrant, var och en.
Där var en som nog hade varit död länge innan man fann honom. Han var alldeles missfärgad i ansiktet.
På en bår utanför kylarna låg någonting bylsigt under ett grönt skynke. Han var nyfiken och kunde inte låta bli att gå fram till båren.
Han petade lite lätt på mitten av byltet. Det gungade liksom till. Han petade en gång till och det gungade åter till.
Förutom fläktarna som ljöd med sitt brummande läte i det stora kyliga rummet, var det helt tyst. Bara hans andning hördes. Det pep inte längre i näsan. Han kände sig trygg därinne. I tystnaden.
Han bestämde sig för att han bara skulle titta lite grand under skynket. Bara för att få se en skymt av det som låg därunder. Varför gungade det till så fort han petade på det.
Han lyfte skynkte, lite i taget. Och till sist, kunde han inte bärga sig. Han drog av hela skynket och det han då såg fick honom att hoppa flera meter bakåt.
Under skynkte låg en förruttnad manskropp. Hela kroppen var täckt med hår och maskar kravlade runt i köttet.
Han skyndade med bultande hjärta fram till båren och svepte skynket över liket. Sedan backade han därifrån. Han vågade inte vända ryggen till.
När han väl kommit en bit bort, skakade han av sig olusten. Vände sig mot kylarna igen och gick igenom lucka för lucka. Till slut kändes det som om han hade grepp om vilka det var som låg i varje fack.
Varje människa har sin historia, tänkte han. Och kände sig åter trygg.
Han tittade på schemat för dagen och såg att obducenten skulle komma och ta sig en titt på liket som låg utanför kylarna, det förruttnade. Man var om inte annat tvungen att identifiera kroppen, som var oigenkännlig. Någon hade hittat den bakom en soptipp. Förmodligen en uteliggare som ingen brytt sig om att leta efter.
-Stackars människa, sa han högt och gick åter fram till båren. Det var dags för honom att preparera kroppen inför besöket av obducenten. Det bekom honom inte längre att liket var ruttet och maskarna krälade över kroppen. Där inne bodde inte längre någon själ. Det var så han resonerade. Skräcken hade släppt taget om honom,
--------
Han trivdes mycket bra med sitt nya arbete. År ut och år in, dag efter dag gick han dit. Ingen kände de döda bättre än han. Och han tyckte om det.
Han sträckte på sig och strök med händerna längs med tinningarna och bakåt så att håret la sig som det skulle.
Sedan ruskade han lätt på sig och satte ned fötterna på det kalla golvet. Det var verkligen kallt. Han frös, men skuttade raskt in i badrummet och tog en varm dusch.
Han ställde sig framför spegeln, studerade noggrant den något glesa skäggväxten, hårstråna i näsan och de buskiga ögonbrynen. Han tog fram raklöddret och rakhyveln och såg till att han såg välansad ut. I övrigt fick det duga som det var, tänkte han. Han satte en klick brylcreme i handen och strök igenom håret, så att det la sig perfekt bakåt. Den kala fläcken mitt på hjässan dolde han med några hårtestar, som han la över från vänster till höger sida. Brylcremen gjorde att håret förblev på plats.
Den bleka, nästan gulaktiga, ansiktshyn saknade näst intill rynkor. Näsan var mycket utmärkande i det magra ansiktet. De blå ögonen hade numera antagit en mer gråaktig färg.
Han strök över kinderna med rakvattnet. Brut. Det hade han alltid använt. Och tyckte för den delen att den luktade gott och fräscht.
Han steg i sina kläder. Ett par svarta byxor, en grårandig skjorta och en svart kavaj. Slips struntade han i. Han skulle ändå ha en vit rock på sig.
Frukosten bestod av en sillsmörgås och en kopp svart kaffe. Lite av sillspadet rann ned längs med halsen och fläckade skjortkragen. Han strök med handen över fläcken, men brydde sig inte mer.
Han diskade kaffekoppen minituöst, besticken från sillsmörgåsen och fatet likaså. Därefter tvättade han sina händer och gick ut i hallen. Kepsen på huvudet, rocken på och en halsduk samt handskar. Han öppnade ytterdörren och klev ut i den vackra vårdagsgryningen. Klockan var inte mer än sex på morgonen, han var kanske lite väl tidigt ute, men det var lika bra det. Tänkte han där han promenerade med raska steg mot sjukhuset.
Det här skulle bli ett intressant arbete, det var han övertygad om. Och han skulle slippa sitt gamla kontoristarbete.
Han kom fram till sjukhuset, dröjde sig kvar en stund i den stora entrén, bara för att titta på folket som strömmade in och ut. Det var personal som kom och som gick. Nattpersonalen för att deras pass var slut och dagpersonalen för att de snart skulle börja. En del hade väldigt bråttom och rusade in genom snurran, som ändå inte skulle gå fortare än vad den gick. Han fnissade lite åt den irritation som tydligt avspeglade sig i deras ansikten, de som hade bråttom.
Sedan började han gå mot sin nya arbetsplats, han följde skyltarna och färgen som var utmarkerad längs med väggar och golv. Ibland stod där bokstäver också, A och B och C och D. För att man skulle veta vart åt färgerna ledde. Till vilken del av sjukhuset.
Han såg skylten och rös till av välbehag. "Bårhuset" stod det med stora svarta bokstäver.
Han var framme vid det rum där personalen samlades på morgonen. Han knackade på och steg sedan in. Därinne satt en ensam kvinna. Hon bjöd honom att sitta ner efter att hon sträckt fram sin hand för att hälsa.
-Jaha du, sa hon. Välkommen hit. Jag hoppas att du ska trivas även om det är lite ensamt här. Inte ett leende, inte ens ett intresserat ögonkast från henne. Men han brydde sig inte om det. Han ville gärna vara ensam. Han tyckte om det och det var också därför han aldrig hade trivts som kontorist. Det var alldeles för många människor som hade med honom att göra. Och på tok för många kvinnor. Han tyckte inte om kvinnor. De var på något sätt alldeles för påträngande och ibland lite väl ohämmade, tyckte han. Men här skulle ingen störa honom. Här skulle han få gå i sina egna tankar hur mycket han ville.
-Tack,svarade han. Jag kommer säkert att trivas.
-Du ansvarar för att de avlidnas kroppar inte förstörs och att de skickas iväg till begravningsentreprenörerna när de ska. Du ska också se till att patologerna kommer till när de ska. Att kropparna är iordningställda för deras skull. Och se för guds skull till att det inte blir fel kroppar som skickas iväg. Det hände med den förra som jobbade här.
-Nej då, jag ska sköta det så noga så noga, sa han. Han strök med handen över håret. OCh framför allt över det överlagda håret. Nervös över att det skulle ha trillat åt sidan. Det hade hänt, det hade det. Och det var en mycket obehaglig upplevelse.
-Jo, det tror jag säkert att du kommer att göra, sa kvinnan. Men jag måste säga det, så att det aldrig uppstår något missförstånd. Är det klart? Hon var ganska barsk den här kvinnan, tänkte han.
-Jo det är uppfattat, svarade han och hörde ett vinande ljud. Till sin förfäran upptäckte han att ljudet kom från hans näsa. Så brukade det bli när han blev nervös. Det var som om näsans slemhinnor blev torra och därför ven det när han andades. Han försökte andas genom munnen. Då blev den torr istället.
-Kan jag ta ett glas vatten, sa han förläget. Kvinnan pekade mot köksskåpen som hängde längs med en av väggarna i rummet.
-Det är bara att ta. Har du någon mat med dig?
-Ja, det har jag.
-Då kan du lägga den i kylen. Inte den högra, det är patologernas, men i den vänstra den kan du använda.
-Tack. Han hämtade sitt glas vatten. Och drack i djupa klunkar. Genast ´kändes det bättre och han var nu beredd att börja sitt arbete.
-Ja då går jag då, sa kvinnan. Jag finns på tredje våningen, A-huset, första dörren till vänster vid hissen. Där sitter vi på administrationen, om det skulle vara något. Om du blir sjuk måste du ringa till mig. Så att vi vet.
-Jo, självklart, svarade han. Och ville bara att hon skulle gå. Han hade ju redan förra veckan fått veta exakt vad han skulle göra och hur han skulle sköta allting. Så han såg det inte som något problem. Alls. Han skulle nog fixa det här.
Kvinnan stannade i dörren och vände sig om. Hon vinkade lätt men sa ingenting. Han nickade tillbaka. Nöjd över att hon äntligen gick.
Han gick ut i själva bårhuset. Öppnade de små luckorna in till de kylutrymmen där kropparna låg. Han drog ut en och annan och tittade efter.
Där var en med ena halvan av ansiktet mosat. Den andra var ihopsydd. Förmodligen för att de anhöriga skulle kunna få se sin avlidna släkting utan att bli alldeles förskräckta över hur han såg ut.
Där var en som saknade arm. Och där var en som hade kluven skalle. Han begrundade dem noggrant, var och en.
Där var en som nog hade varit död länge innan man fann honom. Han var alldeles missfärgad i ansiktet.
På en bår utanför kylarna låg någonting bylsigt under ett grönt skynke. Han var nyfiken och kunde inte låta bli att gå fram till båren.
Han petade lite lätt på mitten av byltet. Det gungade liksom till. Han petade en gång till och det gungade åter till.
Förutom fläktarna som ljöd med sitt brummande läte i det stora kyliga rummet, var det helt tyst. Bara hans andning hördes. Det pep inte längre i näsan. Han kände sig trygg därinne. I tystnaden.
Han bestämde sig för att han bara skulle titta lite grand under skynket. Bara för att få se en skymt av det som låg därunder. Varför gungade det till så fort han petade på det.
Han lyfte skynkte, lite i taget. Och till sist, kunde han inte bärga sig. Han drog av hela skynket och det han då såg fick honom att hoppa flera meter bakåt.
Under skynkte låg en förruttnad manskropp. Hela kroppen var täckt med hår och maskar kravlade runt i köttet.
Han skyndade med bultande hjärta fram till båren och svepte skynket över liket. Sedan backade han därifrån. Han vågade inte vända ryggen till.
När han väl kommit en bit bort, skakade han av sig olusten. Vände sig mot kylarna igen och gick igenom lucka för lucka. Till slut kändes det som om han hade grepp om vilka det var som låg i varje fack.
Varje människa har sin historia, tänkte han. Och kände sig åter trygg.
Han tittade på schemat för dagen och såg att obducenten skulle komma och ta sig en titt på liket som låg utanför kylarna, det förruttnade. Man var om inte annat tvungen att identifiera kroppen, som var oigenkännlig. Någon hade hittat den bakom en soptipp. Förmodligen en uteliggare som ingen brytt sig om att leta efter.
-Stackars människa, sa han högt och gick åter fram till båren. Det var dags för honom att preparera kroppen inför besöket av obducenten. Det bekom honom inte längre att liket var ruttet och maskarna krälade över kroppen. Där inne bodde inte längre någon själ. Det var så han resonerade. Skräcken hade släppt taget om honom,
--------
Han trivdes mycket bra med sitt nya arbete. År ut och år in, dag efter dag gick han dit. Ingen kände de döda bättre än han. Och han tyckte om det.
söndag 22 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 81 - En förlagd sak
- Men, var i hela friden är du, frågade jag högt men adressaten skulle omöjligt kunna svara. Meningslöst alltså, att fråga.
Alltid borta, aldrig på rätt plats. Nedrans slarver, tänkte jag. Letade i halvdesperation.
Inte i den höga brödkorgen, som står på köksön. Inte i det blå fatet av glaskonstnären Linda Lundberg. Där låg bara en limefrukt, två påsar tuggummi och ett tomt glasögonfodral.
Jag lät blicken vandra över köksbänken. Där stod två vackra rödvinsglas. Odiskade. Smörbyttan, kesoasken, marmeladflaskan, osten och en tändsticksask. Kaffebryggaren, vattenkokaren, pepparkvarnen. Soda streamern, handkrämstuben, en liten lattevisp. Vilken röra, borde plocka undan, tänkte jag.
Svepte sedan med blicken över matbordet. De vita underliga ljusstakarna, ängel blå, saltkvarnen - varför stod nu den ena delen av paret peppar och salt på ett ställe och den andra på ett annat - vasen med den vackra buketten jag fått av mina arbetskamrater, de höga blå ljusstakarna och sedan den högfotade godisskålen. Utan godis i.
-Nä, inte där heller, sa jag högt.
Min make tittade på mig. Skakade bara på huvudet.
-Snusdosan, frågade han men med en ton, som sa att han visste att det var den jag letade efter. Den ligger bakom din datorskärm.
Ungefär det enda ställe jag inte tittat på. Mitt framför mig med andra ord, fast osynlig.
-Varför sa du inte det då, när du nu visste att det var den jag letade efter?
-För att du inte frågade, svarade maken glatt.
-Och för att du tycker att det är roligt att jag alltid får leta efter den, eller hur?
-Haha, skrattade maken. Kanske det kanske.
-Och hur har den nu hamnat där, frågade jag mig själv en smula irriterat. Och böjde ned locket på laptopen, och minsann, där låg den. En svart och rund burk. På locket står det Granit i vita versaler och under det en blå stripe med texten portion i vita versaler. På undersidan står varningstexten. Den som alltid finns på alla tobaksvaror. Att tobak kan skada min hälsa. Jo, jag vet. Men bättre snusa än röka, försvarar jag mig med.
-För att du förmodligen har lagt den där.
-Så förvånande, sa jag. Men frågan är varför jag aldrig lägger den på samma ställe så att jag kan hitta den, när som helst.
-Kanske för att du är en slarver, sa maken leende och inte utan en udd av skadeglädje. Normalt sett brukar det nämligen vara han som förlägger saker och ting. Plånbok, nycklar och mobiltelefon. Jag har alltid koll på mina prylar. Utom snusdosan. Den ligger aldrig där jag lagt den senast, tycker jag.
-Från och med nu ska jag alltid lägga den på köksön, alltid, hör du det. Så kommer den aldrig att vara försvunnen när jag vill ha den! Så det så.
-Jo, gör du så, sa maken. Och fortsatte läsa tidningen.
Alltid borta, aldrig på rätt plats. Nedrans slarver, tänkte jag. Letade i halvdesperation.
Inte i den höga brödkorgen, som står på köksön. Inte i det blå fatet av glaskonstnären Linda Lundberg. Där låg bara en limefrukt, två påsar tuggummi och ett tomt glasögonfodral.
Jag lät blicken vandra över köksbänken. Där stod två vackra rödvinsglas. Odiskade. Smörbyttan, kesoasken, marmeladflaskan, osten och en tändsticksask. Kaffebryggaren, vattenkokaren, pepparkvarnen. Soda streamern, handkrämstuben, en liten lattevisp. Vilken röra, borde plocka undan, tänkte jag.
Svepte sedan med blicken över matbordet. De vita underliga ljusstakarna, ängel blå, saltkvarnen - varför stod nu den ena delen av paret peppar och salt på ett ställe och den andra på ett annat - vasen med den vackra buketten jag fått av mina arbetskamrater, de höga blå ljusstakarna och sedan den högfotade godisskålen. Utan godis i.
-Nä, inte där heller, sa jag högt.
Min make tittade på mig. Skakade bara på huvudet.
-Snusdosan, frågade han men med en ton, som sa att han visste att det var den jag letade efter. Den ligger bakom din datorskärm.
Ungefär det enda ställe jag inte tittat på. Mitt framför mig med andra ord, fast osynlig.
-Varför sa du inte det då, när du nu visste att det var den jag letade efter?
-För att du inte frågade, svarade maken glatt.
-Och för att du tycker att det är roligt att jag alltid får leta efter den, eller hur?
-Haha, skrattade maken. Kanske det kanske.
-Och hur har den nu hamnat där, frågade jag mig själv en smula irriterat. Och böjde ned locket på laptopen, och minsann, där låg den. En svart och rund burk. På locket står det Granit i vita versaler och under det en blå stripe med texten portion i vita versaler. På undersidan står varningstexten. Den som alltid finns på alla tobaksvaror. Att tobak kan skada min hälsa. Jo, jag vet. Men bättre snusa än röka, försvarar jag mig med.
-För att du förmodligen har lagt den där.
-Så förvånande, sa jag. Men frågan är varför jag aldrig lägger den på samma ställe så att jag kan hitta den, när som helst.
-Kanske för att du är en slarver, sa maken leende och inte utan en udd av skadeglädje. Normalt sett brukar det nämligen vara han som förlägger saker och ting. Plånbok, nycklar och mobiltelefon. Jag har alltid koll på mina prylar. Utom snusdosan. Den ligger aldrig där jag lagt den senast, tycker jag.
-Från och med nu ska jag alltid lägga den på köksön, alltid, hör du det. Så kommer den aldrig att vara försvunnen när jag vill ha den! Så det så.
-Jo, gör du så, sa maken. Och fortsatte läsa tidningen.
lördag 21 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 80 - En briljant idé?
Jo, det trodde jag, ja. En fantastisk idé. Ha, så man kan bedra sig själv.
Hur det började?
Jag hade just fått min usla lön och blev väl inte det minsta förvånad när jag i sedvanlig ordning inte kunde betala räkningarna, eller rättare sagt, jag betalade alla räkningar en hel del med kreditpengar. Sedan var pengarna helt slut. Inte ett korvöre över.
Barnen och jag skulle i princip få svälta en hel månad, jag skulle inte kunna köpa dem vårkläder. Och ja, ni vet ju alla hur barn växer. Vinterkläder på våren, kändes inte särskilt lockande.
Anledningen till detta tillstånd var att krediterna hade växt mig över huvudet.
Det var ju som så, att varje månad såg likadan ut, alltså hade jag successivt ökat på krediterna, för att över huvud taget kunna hålla oss alla flytande. För varje månad blev det bara etter värre.
Nu satt jag här, med månadens räkningshög och blev alltså tvingad att använda kredit för att betala krediterna med och sen fick jag ta ytterligare kredit för att betala den senaste krediten med. Och så skulle det hålla på till min döds dagar, tänkte jag.
Desperationen steg inom mig.
Jag fick en idé. Jag skulle råna banken inne i centrum. Jag smidde dag som natt. Spelade upp scener, för att förbereda mig på vad som skulle kunna hända. Jag tränade in exakt vad jag skulle säga och hade olika scenarier för att klara mig, under olika förutsättningar. Saker och ting kunde ju ändra sig allt eftersom, tänkte jag. Jag insåg naturligtvis att jag absolut inte kunde förbereda mig inför allt som kunde hända. Människan är oförutsägbar, tänkte jag.
Jag stod framför spegeln och uttalade orden, de jag hade bestämt att jag skulle säga. Jag formade läpparna och sa det ljudlöst, så att inte barnen skulle höra mig. De fick under inga omständigheter veta någonting.
Jag gick dit! Till platsen som jag sett ut. Jag kontrollerade exakt hur där såg ut. Jag räknade kameror och utgångar. In i minsta detalj planerade jag mitt dåd.
Jag bestämde ett datum.
Jag har inga pengar. Jag har inte någon bil. Alltså tog jag min cykel.
Jag bar en mössa som jag själv stickat. Den satt på mitt huvud, men skulle dras ned över ansiktet när jag väl utförde rånet. Jag hade stickat den så att det fanns hål för ögonen och för munnen. I min jackfick låg min fars pistol, han är skytt sedan många år. Han förvara sina vapen i ett kassaskåp och jag har länge kunnat koden. Lyckligtvis hade far inte märkt någonting ännu i alla fall. Jag hade inte laddat den med ammunition. Rädd för att jag skulle råka skjuta någon.
Jag ställde cykeln alldeles runt hörnet på banken. Jag hälsade på en av mina grannar som kom gående på gatan. Vad annat kunde jag göra?!
När jag kom till entrén drog jag ned mössan över ansiktet. Gick in och fram till den enda kassan som var öppen.
-Det här är ett rån, väste jag och drog upp pistolen - lite sent kom jag sedan på. Den borde jag ju ha haft uppe hela tiden. Bakom mig hörde jag mummel. Men jag koncentrerade mig på kassörskan, som var en av mina gamla klasskamrater. Jag hoppades att hon inte kände igen mig. Hålen för ögonen var så små att man inte kunde se formen på mina ögon, det hade jag i alla fall tänkt på.
-Jag har inte mycket pengar här, viskade kassörskan med darr på röst.
-Ge mig vad du har, viskade jag. Fortfarande hörde jag mumlet bakom mig. Det irriterade mig, så jag vände mig om och viftade med pistolen.
-Lägg er på golvet, röt jag. Förskräckta slängde sig människor ned. Utom en! Det var min far. Jag blev alldeles kall, tänk om han känner igen mig. Men jag insåg att jag inte hade något val. Jag måste fullfölja rånet. Allt annat var uteslutet. Jag riktade pistolen mot honom och röt åt honom att lägga sig ned.
-Annars skjuter jag, röt jag. Han la sig tveksamt ned. Jag skakade som ett asplöv. Men lyckades i alla fall hålla pistolen så pass att jag inte tappade den.
Åter vände jag mig mot kassörskan. Hon höll en påse i handen och räckte över den.
Snabbt sprang jag ut och fram till min cykel.
Jag drog upp mössan och började trampa som en galning för att komma därifrån.
När jag kommit femtio meter mötte jag åter min granne, som vinkade glatt. Jag höjde handen, för att han inte skulle bli misstänksam. Men höll blicken i vägens riktning.
Jag kom hem, hällde ut pengarna på köksbordet. Jag hade fortfarande jackan och mössan på mig. Barnen var inte hemma, de var hos sin pappa. För en gångs skull hade jag lyckats övertala honom om att han skulle ha dem hos sig åtminstone denna helg.
Jag måste erkänna att jag var nervös. Undrade hur mycket pengar det var.
Jag räknade och räknade. Ett tusen, två.....200 000 kronoor. Fattar ni, min lycka är gjord.
När jag hade räknat pengarna ringde det på dörren. Jag tänkte inte öppna, men eftersom det ringde så ihärdigt bestämde jag mig för att göra det ändå.
-Nä men hej, pappa! Och du har polisen med dig! Stig på, stig på.
De steg på. Och bakom dem såg jag min granne. Han som jag hade hälsat på både före och efter rånet.
Nu förstår ni varför min idé inte var så briljant ändå!
Hur det började?
Jag hade just fått min usla lön och blev väl inte det minsta förvånad när jag i sedvanlig ordning inte kunde betala räkningarna, eller rättare sagt, jag betalade alla räkningar en hel del med kreditpengar. Sedan var pengarna helt slut. Inte ett korvöre över.
Barnen och jag skulle i princip få svälta en hel månad, jag skulle inte kunna köpa dem vårkläder. Och ja, ni vet ju alla hur barn växer. Vinterkläder på våren, kändes inte särskilt lockande.
Anledningen till detta tillstånd var att krediterna hade växt mig över huvudet.
Det var ju som så, att varje månad såg likadan ut, alltså hade jag successivt ökat på krediterna, för att över huvud taget kunna hålla oss alla flytande. För varje månad blev det bara etter värre.
Nu satt jag här, med månadens räkningshög och blev alltså tvingad att använda kredit för att betala krediterna med och sen fick jag ta ytterligare kredit för att betala den senaste krediten med. Och så skulle det hålla på till min döds dagar, tänkte jag.
Desperationen steg inom mig.
Jag fick en idé. Jag skulle råna banken inne i centrum. Jag smidde dag som natt. Spelade upp scener, för att förbereda mig på vad som skulle kunna hända. Jag tränade in exakt vad jag skulle säga och hade olika scenarier för att klara mig, under olika förutsättningar. Saker och ting kunde ju ändra sig allt eftersom, tänkte jag. Jag insåg naturligtvis att jag absolut inte kunde förbereda mig inför allt som kunde hända. Människan är oförutsägbar, tänkte jag.
Jag stod framför spegeln och uttalade orden, de jag hade bestämt att jag skulle säga. Jag formade läpparna och sa det ljudlöst, så att inte barnen skulle höra mig. De fick under inga omständigheter veta någonting.
Jag gick dit! Till platsen som jag sett ut. Jag kontrollerade exakt hur där såg ut. Jag räknade kameror och utgångar. In i minsta detalj planerade jag mitt dåd.
Jag bestämde ett datum.
Jag har inga pengar. Jag har inte någon bil. Alltså tog jag min cykel.
Jag bar en mössa som jag själv stickat. Den satt på mitt huvud, men skulle dras ned över ansiktet när jag väl utförde rånet. Jag hade stickat den så att det fanns hål för ögonen och för munnen. I min jackfick låg min fars pistol, han är skytt sedan många år. Han förvara sina vapen i ett kassaskåp och jag har länge kunnat koden. Lyckligtvis hade far inte märkt någonting ännu i alla fall. Jag hade inte laddat den med ammunition. Rädd för att jag skulle råka skjuta någon.
Jag ställde cykeln alldeles runt hörnet på banken. Jag hälsade på en av mina grannar som kom gående på gatan. Vad annat kunde jag göra?!
När jag kom till entrén drog jag ned mössan över ansiktet. Gick in och fram till den enda kassan som var öppen.
-Det här är ett rån, väste jag och drog upp pistolen - lite sent kom jag sedan på. Den borde jag ju ha haft uppe hela tiden. Bakom mig hörde jag mummel. Men jag koncentrerade mig på kassörskan, som var en av mina gamla klasskamrater. Jag hoppades att hon inte kände igen mig. Hålen för ögonen var så små att man inte kunde se formen på mina ögon, det hade jag i alla fall tänkt på.
-Jag har inte mycket pengar här, viskade kassörskan med darr på röst.
-Ge mig vad du har, viskade jag. Fortfarande hörde jag mumlet bakom mig. Det irriterade mig, så jag vände mig om och viftade med pistolen.
-Lägg er på golvet, röt jag. Förskräckta slängde sig människor ned. Utom en! Det var min far. Jag blev alldeles kall, tänk om han känner igen mig. Men jag insåg att jag inte hade något val. Jag måste fullfölja rånet. Allt annat var uteslutet. Jag riktade pistolen mot honom och röt åt honom att lägga sig ned.
-Annars skjuter jag, röt jag. Han la sig tveksamt ned. Jag skakade som ett asplöv. Men lyckades i alla fall hålla pistolen så pass att jag inte tappade den.
Åter vände jag mig mot kassörskan. Hon höll en påse i handen och räckte över den.
Snabbt sprang jag ut och fram till min cykel.
Jag drog upp mössan och började trampa som en galning för att komma därifrån.
När jag kommit femtio meter mötte jag åter min granne, som vinkade glatt. Jag höjde handen, för att han inte skulle bli misstänksam. Men höll blicken i vägens riktning.
Jag kom hem, hällde ut pengarna på köksbordet. Jag hade fortfarande jackan och mössan på mig. Barnen var inte hemma, de var hos sin pappa. För en gångs skull hade jag lyckats övertala honom om att han skulle ha dem hos sig åtminstone denna helg.
Jag måste erkänna att jag var nervös. Undrade hur mycket pengar det var.
Jag räknade och räknade. Ett tusen, två.....200 000 kronoor. Fattar ni, min lycka är gjord.
När jag hade räknat pengarna ringde det på dörren. Jag tänkte inte öppna, men eftersom det ringde så ihärdigt bestämde jag mig för att göra det ändå.
-Nä men hej, pappa! Och du har polisen med dig! Stig på, stig på.
De steg på. Och bakom dem såg jag min granne. Han som jag hade hälsat på både före och efter rånet.
Nu förstår ni varför min idé inte var så briljant ändå!
torsdag 19 mars 2009
SKrivpuffsuppgift nr 78- Parkarbetarens sorg
Jag satte mig på parkbänken. Det var efter det stora regnet och luften var klar och ren. Gräsets färg var intensiv och från trädens blad hängde ännu vattendroppar, som drogs nedåt och till slut släppte taget om sin hemvist. Man kunde ännu ana regnets slagfärdighet. Blommor stod i rabatterna, något böjda. De skulle snart resa sig och åter sträcka sig mot ljusets varma famn.
Jag tog ett djupt andetag genom näsan för att känna dofterna, de där friska och skarpa dofterna från naturens mångfald. Mina känsliga sensorer kunde identifiera var och en av dem.
Under mig steg fukten upp mot mina bara ben, som kyldes en aning. Det bekom mig inte. Ovanför mig värmde solen.
Där jag nu satt kunde jag nästan se hela parken. Den jag vårdat i så många år. Allt var mitt verk. Hur det var så var det mitt verk. Parken hade jag skött som om det vore min egen trädgård. Där fanns inte ett ogräs i rabatterna. Inte ett skräp. Inte ens den minsta lilla cigarettfimp.
I alla år hade jag varit stolt över det. Nu kunde jag inte glädjas åt det. Min sorg var övermäktig.
I handen höll jag den bukett blommor jag hade fått av blomster- och frukthandlaren på torget, när jag långsamt hade gått över den vida och tämligen ödsliga platsen mot parken. Morgonen var tidig. Och handeln hade ännu inte kommit igång. Jag brukade köpa frukt av honom. Han var alltid så vänlig.
Jag vet inte vad det var som gjorde att han såg min sorg, men han rusade efter mig med den vackraste bukett av skira liljekonvaljer. Min hustrus älsklingsblomma som varje år troget hade blommat till hennes födelsedag. Och som jag varje år gett mig ut tidigt på morgonen för att plocka och sedan sätta i en liten vas, den vackra av kristall. Vasen stod sedan på brickan med frukost, varje år likadant, på hennes födelses dag.
Han sa ingenting, tog mig bara i axeln och tryckte lätt med handen. I den andra handen höll han buketten som han sträckte fram. Jag tog den, men höll blicken riktad mot marken. Jag vågade inte titta på hans medlidsamma ansikte. Det hade kunnat få mig till gråt. Jag ville inte gråta inför blomster- och frukthandlaren, hur vänlig han än var.
Nu fanns hon inte mer, min älskade. Jag satt vid hennes sida och höll hennes hand när det sista andetaget drogs. Strax före tittade hon på mig och viskade att hon älskade mig. Att jag var hennes ljus och ledstjärna. Jag viskade tillbaka med min mun mot hennes bleka kind, att jag älskade henne. Över allt. För alltid. Jag bad henne att inte lämna mig ensam. Ett sista leende, det vackraste och ljusaste. Och hon sa att hon alltid skulle finnas inom mig.
Min sorg var oändlig. Ensamheten överväldigande.
Tungt reste jag mig från bänken, lämnade buketten där. Till min hustru. Och så började jag dagens arbete.
onsdag 18 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 77 - Vattenlek
"Va, jag kan simma! Om jag tar några tag med armarna så åker jag runt, wow, häftigt! Det visste jag inte. Jag har ju bott här i flera månader. Inte har jag fattat att jag kan röra mig här inne. Hur dum får man vara? Det är är ju superskoj. Tjoho! Här kommer jag! En volt åt höger. Åh, det killade skönt i magen. En volt bakåt, då! Njae, det gick inget vidare bra. En gång till, jag ska bara. Yippie, det gick. Men, vad nu då? Har det blivit sjögång? Hela havet stormar? Jag mår illa! Stanna!
Pust, vilken tur annars hade ju kräkts. Å hopp! En dubbel saltomortal. 9 poäng! Juste, det här är ju hur skoj som helst!
Men oj, vad trött jag blev. Jag får nog lov att sova lite. En liten stund i alla fall. Mmmm, det vaggar skönt. Jag tror jag kan somna.
Nej, vad är det nu då. Och vad är det som låter? Som ett vattenfall. Aha, hon jag bor hos är igång nu igen. För sjuttioelfte gången. Verkar som om hon inte gör nåt annat än skvalar. Jag får aldrig sova ifred.
Men..hör ni? Lyssna! Nu sjunger hon. Åh, den där visan. Den är jättefin. Och den kan jag nog sova till. Tror jag....om jag bara...ssschhhh.
Oj, där ryckte ett av mina ben till. Nä, nu är jag vaken igen. Och så är det alldeles tyst. Jag kan inte sova när det är tyst.
Jag tar väl och gör några volter igen då! Bakåt, framåt. En kick. Och så en liten box. Men det här är ju också kul ju. Boxas! Eller kickboxning. Pow, pow, höger, vänster. Och så benen. Höger, vänster puff puff. Jag blir ju helt utmattad. Det är lite trögt att boxas och sparkas i vatten. Vet ni!
Nu sjunger hon igen. Ja men då passar jag på att sova, jag tror hon är uppe och går. För det känns så skönt gungande. Jag kan leka vidare sen..........zzzzzzzzz"
Pust, vilken tur annars hade ju kräkts. Å hopp! En dubbel saltomortal. 9 poäng! Juste, det här är ju hur skoj som helst!
Men oj, vad trött jag blev. Jag får nog lov att sova lite. En liten stund i alla fall. Mmmm, det vaggar skönt. Jag tror jag kan somna.
Nej, vad är det nu då. Och vad är det som låter? Som ett vattenfall. Aha, hon jag bor hos är igång nu igen. För sjuttioelfte gången. Verkar som om hon inte gör nåt annat än skvalar. Jag får aldrig sova ifred.
Men..hör ni? Lyssna! Nu sjunger hon. Åh, den där visan. Den är jättefin. Och den kan jag nog sova till. Tror jag....om jag bara...ssschhhh.
Oj, där ryckte ett av mina ben till. Nä, nu är jag vaken igen. Och så är det alldeles tyst. Jag kan inte sova när det är tyst.
Jag tar väl och gör några volter igen då! Bakåt, framåt. En kick. Och så en liten box. Men det här är ju också kul ju. Boxas! Eller kickboxning. Pow, pow, höger, vänster. Och så benen. Höger, vänster puff puff. Jag blir ju helt utmattad. Det är lite trögt att boxas och sparkas i vatten. Vet ni!
Nu sjunger hon igen. Ja men då passar jag på att sova, jag tror hon är uppe och går. För det känns så skönt gungande. Jag kan leka vidare sen..........zzzzzzzzz"
tisdag 17 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 76 - Om en grönsak
Han satt där, varje dag, och tittade ut genom fönstret. Ingen kunde veta om han verkligen såg någonting. Ingen kunde veta om det fanns en enda klar tanke i hans huvud.
Ingenting syntes på utsidan. Inte en känsla, inte en tanke avspeglade sig i hans yttre.
Han såg ut som en ängel, där han satt, med det mjuka, lockiga håret som i en sky över huvudet. Näsan var fint utmejslad i ett tunt ansikte. De blå ögonen stora och klara. Ögonfransarnas långa spröt vispade ned på kinderna vid varje blinkning och ögonbrynen välvde sig över ögonen i vackert formade bågar. Hakans veka linje och de tunna läpparna, gav honom ett uttryck som minde om skirt glas. Huden var porslinsaktigt blek. I tinningarna syntes blå spår av ådror.
Han såg orörd ut.
Kroppen var rak som en fura och alla lemmarna långa och oförbrukade. Eller förbrukade.
Rullstolen han satt i, var av modernaste snitt. En stålställning höll hans kropp upprätt. Intill sig hade han en droppställning.
Man kallade honom grönsak.
Eftersom man trodde att han ingenting kände, ingenting tänkte. Men ingen visste säkert. Ingen utom han själv.
Och så var det Elin, som skötte om honom. Hon tyckte sig emellanåt se en tår i hans öga, en glimt av medvetenhet, ett ögonblick av glädje. Och för att han skulle få se världen, ställde hon hans rullstol vid fönstret varje dag.
Där satt han och utanför fanns livet och årstidernas växlingar.
Ingenting syntes på utsidan. Inte en känsla, inte en tanke avspeglade sig i hans yttre.
Han såg ut som en ängel, där han satt, med det mjuka, lockiga håret som i en sky över huvudet. Näsan var fint utmejslad i ett tunt ansikte. De blå ögonen stora och klara. Ögonfransarnas långa spröt vispade ned på kinderna vid varje blinkning och ögonbrynen välvde sig över ögonen i vackert formade bågar. Hakans veka linje och de tunna läpparna, gav honom ett uttryck som minde om skirt glas. Huden var porslinsaktigt blek. I tinningarna syntes blå spår av ådror.
Han såg orörd ut.
Kroppen var rak som en fura och alla lemmarna långa och oförbrukade. Eller förbrukade.
Rullstolen han satt i, var av modernaste snitt. En stålställning höll hans kropp upprätt. Intill sig hade han en droppställning.
Man kallade honom grönsak.
Eftersom man trodde att han ingenting kände, ingenting tänkte. Men ingen visste säkert. Ingen utom han själv.
Och så var det Elin, som skötte om honom. Hon tyckte sig emellanåt se en tår i hans öga, en glimt av medvetenhet, ett ögonblick av glädje. Och för att han skulle få se världen, ställde hon hans rullstol vid fönstret varje dag.
Där satt han och utanför fanns livet och årstidernas växlingar.
måndag 16 mars 2009
Skrivpuffsuppgift nr 75 - En hållbar plan
-Plan, sa jag, jo visst har jag haft en plan, flera stycken faktiskt. Men tyvärr, är jag typen som aldrig lyckas bli färdig. Jag är alldeles för komplex som människa för att kunna löpa linan ut.
Kvinnan, som satt mitt emot mig, tycktes stirra med högra ögat på mig. Det andra hade farit ut till vänster. Jag visste inte egentligen om det var med det eller det andra ögat hon fokuserade på någonting. Det är det svåra med skelare.
Plötsligt ryckte hon till.
- Vad menar du med det, sa hon och det högra ögat som klistrat sig fast på mig, skärptes till. Hon liknade en skelögd hök, tänkte jag mitt i försöket att formulera en godtagbar och logisk förklaring till mitt uttalande. Som jag förstod var stötande av kvinnans reaktion att döma.
-Hrm, sa jag för att klara strupen. Och naturligtvis för att få längre tid att tänka.
Hennes öga liksom naglade fast mig och jag hade svårt att koncentrera mig.
-Ja, sa hon uppfordrande.
-Jo, så här är det. Jag har haft en hel drös planer hela livet, men nog aldrig lyckats genomföra en enda helt och fullt. Det beror på att jag är den personlighetstypen. Jag sätter mig ner och funderar på planen. När planen är klar, upplever jag att jag har genomfört det jag har planerat. Min hjärna fungerar nämligen så. Den lurar sig själv.
-Men du har ju de facto inte genomfört någonting av planen, hur kan du då låta dig luras?
-Jag vet inte, det är bara så. Jag är glad att jag åtminstone skaffade mig en utbildning. Att jag inte lät mig luras av mig själv i den frågan i alla fall.
Kvinnan drog på munnen.
-Men det verkar ju faktiskt inte klokt, sa hon och flinet hängde kvar i hennes ansikte.
-Jo, det är min personlighetstyp, så det är visst klokt. Jag är idémänniska, inte genomförare. Personlighetstypen kallas MENTAL, sa jag lite argt och med emfas på ordet mental.
-Men hur ska vi då få dig till ett arbete, sa hon och fnös.
Jag var övertygad om att hon inte märkte det själv, att hon fnös, menar jag. Ignoranta människa, tänkte jag samtidigt.
-Hjälp mig hitta ett bara, sa jag. Jag ska nog reda ut det hela utan en plan.
-Okej, men kommer du att fullfölja och faktiskt gå till jobbet om vi hittar ett åt dig? Frågan sved lite i skinnet.
-Ja självklart, svarade jag.
Jag hade ju jobbat som antikvarie fram till nu. Jag hade hållit ut. Och varit sångerska under alla år. Fast jag inte hade någon plan. Kanske i och för sig därför som jag inte lyckades med mina affärer. Jag tog alltid för lite betalt och hade alldeles för höga kostnader. Nu var det som det var med det. Men idéer saknade jag i alla fall inte.
Jag föll plötsligt tillbaka in i min dåtid. Tänk, vad mycket roligt jag hade under de år jag hade antikvariatet. Jag kunde förnimma doften av alla gamla böcker, en blandning av kunskap, kultur och damm. Men affärerna gick uselt. Hela tiden. Och jag levde mest på mitt gamla morsarv. Men till slut var de pengarna också borta. Och jag fick stänga. Inte en enda gång hade jag haft en ekonomisk plan. Vad behövde jag ta ut för att tjäna en slant, hade jag aldrig haft en aning om. Nej inte jag inte, inte fröken Wetter.
Jag tyckte alltid så synd om alla de studenter som kom in i bokhandel, och behövde köpa litteratur till sina kurser. Främst var det ju litterturvetarna som kom och botaniserade hos mig. Jag var så förtjust i dem, eftersom jag kände igen mig i deras sökande. De gick där i sina lumpiga kläder och läste en sida ur den ena och en ur den andra av de gamla mästarnas verk. När de sen skulle köpa, visade det sig ju att de inte hade tillräckligt med pengar. Då fick de böckerna billigt. För kulturens skull, tänkte jag. Varje gång.
Och som sångerska fick jag alltid uselt betalt. För jag var så glad att mina musikerkolleger och jag över huvud taget fick några gig. Ja så var det, och är man mental som jag, då blir det inte så mycket mer heller.
-Nå, sa kvinnan på arbetsförmedlingen, jag har hittat några intressanta jobb åt dig.
Jag tittade upp, nästan förskräckt. Hon hade ju väckt mig ur mina egna funderingar och tillbakablickar.
-Vad då, sa jag skeptiskt.
-Här finns som städare, sa hon och pekade på sin dator. "lokalvårdare till Universitetssjukhuset i Lund" stod det.
-Städare, sa jag. Jo, det kan jag väl söka. Men, forsatte jag försiktigt, är jag inte lite överkvalificerad för ett sånt jobb?
-Tycker du, sa hon och hennes hököga blängde ilsket på mig. Du har ju inte haft ett vettigt jobb i hela ditt liv. Du har ingenting att komma med. Inte ens en plan.
-Vettigt jobb, sa jag indignerat. Jag har ju för farao varit en av landets stolta kulturbärare.
Jag reste mig hastigt upp, ilsket och övertygad om att jag nu skulle gå härifrån. Omedelbums.
-Sitt ner, röt kvinnan med hökögat.
Jag satte mig med en duns. Häpen. Jag kände att hakan trillat ned till bröstet.
-Vad är det som gör att du har den attityden till ett arbete, sa hon skarpt.
-Ähh, för att..Jag funderade på vad skälet var till att jag blivit så förnärmad. Och kom på att det var min gamla övertro på det akademiska herraväldet, eller nåja, kvinnoväldet då.
-Nåja, sa hon med något mildare stämma. Jag skojade faktiskt med dig, du är överkvalificerad. Men jag tycker att det är bra att man tar död på fördomarna om sin egen förträfflighet.
-Aha, sa jag dumt. Och tittade på mina naglar. De var långa och välmanikyrerade. Dem går det inte att ha om man är städerska, tänkte jag och smålog i en plötslig insikt.
-Vad ler du åt, sa kvinnan, som var min arbetsförmedlare.
-Åt mig själv och min egen arrogans, sa jag och tittade henne i ögat. Det är klart att jag kan ta ett städjobb. Jag ska ju försörja mig och det är det som är viktigt för mig nu.
-Bra, sa arbetsförmedlaren. Och jag tyckte att jag skymtade ett leende hos henne. Då så, då har jag ett lärarvikariat på en grundskola åt dig. I svenska och historia. Det måtte väl vara något för dig?
-Oja, sa jag. Lite lättad över att jag inte behövde bli lokalvårdare.
-Men du måste söka jobbet, som vilken annan människa som helst, i konkurrens med andra som har lika mycket utbildning som du. Men jag tror nog att du har en chans. Annars får du nog ta ett jobb där du är överkvalificerad ändå. Det är ont om arbeten idag. Lågkonjunkturen, du vet!
-Det är okej, sa jag. Nu har jag ändå en plan.
-Åh, sa hon och glodde ned i sina papper. Vad kan det vara för plan då?
-Jag ska ta det jobb jag får, sen ska jag läsa in pedagogik så att jag kan bli lärare. På riktigt. Och jag ska lägga upp en plan, som jag KAN genomföra.
-Låter fint, jag hjälper gärna till, sa arbetsförmedlaren och de skelande ögonen blev för en sekund mer centrerade.
-Tack, sa jag och reste mig.
Om jag fick lärarjobbet? Nej, det fick jag inte. Men nu jobbar jag som lokalvårdare på sjukhuset i Lund. Det är helt okej. Och samtidigt läser jag pedagogik. Planen håller än så länge.
Kvinnan, som satt mitt emot mig, tycktes stirra med högra ögat på mig. Det andra hade farit ut till vänster. Jag visste inte egentligen om det var med det eller det andra ögat hon fokuserade på någonting. Det är det svåra med skelare.
Plötsligt ryckte hon till.
- Vad menar du med det, sa hon och det högra ögat som klistrat sig fast på mig, skärptes till. Hon liknade en skelögd hök, tänkte jag mitt i försöket att formulera en godtagbar och logisk förklaring till mitt uttalande. Som jag förstod var stötande av kvinnans reaktion att döma.
-Hrm, sa jag för att klara strupen. Och naturligtvis för att få längre tid att tänka.
Hennes öga liksom naglade fast mig och jag hade svårt att koncentrera mig.
-Ja, sa hon uppfordrande.
-Jo, så här är det. Jag har haft en hel drös planer hela livet, men nog aldrig lyckats genomföra en enda helt och fullt. Det beror på att jag är den personlighetstypen. Jag sätter mig ner och funderar på planen. När planen är klar, upplever jag att jag har genomfört det jag har planerat. Min hjärna fungerar nämligen så. Den lurar sig själv.
-Men du har ju de facto inte genomfört någonting av planen, hur kan du då låta dig luras?
-Jag vet inte, det är bara så. Jag är glad att jag åtminstone skaffade mig en utbildning. Att jag inte lät mig luras av mig själv i den frågan i alla fall.
Kvinnan drog på munnen.
-Men det verkar ju faktiskt inte klokt, sa hon och flinet hängde kvar i hennes ansikte.
-Jo, det är min personlighetstyp, så det är visst klokt. Jag är idémänniska, inte genomförare. Personlighetstypen kallas MENTAL, sa jag lite argt och med emfas på ordet mental.
-Men hur ska vi då få dig till ett arbete, sa hon och fnös.
Jag var övertygad om att hon inte märkte det själv, att hon fnös, menar jag. Ignoranta människa, tänkte jag samtidigt.
-Hjälp mig hitta ett bara, sa jag. Jag ska nog reda ut det hela utan en plan.
-Okej, men kommer du att fullfölja och faktiskt gå till jobbet om vi hittar ett åt dig? Frågan sved lite i skinnet.
-Ja självklart, svarade jag.
Jag hade ju jobbat som antikvarie fram till nu. Jag hade hållit ut. Och varit sångerska under alla år. Fast jag inte hade någon plan. Kanske i och för sig därför som jag inte lyckades med mina affärer. Jag tog alltid för lite betalt och hade alldeles för höga kostnader. Nu var det som det var med det. Men idéer saknade jag i alla fall inte.
Jag föll plötsligt tillbaka in i min dåtid. Tänk, vad mycket roligt jag hade under de år jag hade antikvariatet. Jag kunde förnimma doften av alla gamla böcker, en blandning av kunskap, kultur och damm. Men affärerna gick uselt. Hela tiden. Och jag levde mest på mitt gamla morsarv. Men till slut var de pengarna också borta. Och jag fick stänga. Inte en enda gång hade jag haft en ekonomisk plan. Vad behövde jag ta ut för att tjäna en slant, hade jag aldrig haft en aning om. Nej inte jag inte, inte fröken Wetter.
Jag tyckte alltid så synd om alla de studenter som kom in i bokhandel, och behövde köpa litteratur till sina kurser. Främst var det ju litterturvetarna som kom och botaniserade hos mig. Jag var så förtjust i dem, eftersom jag kände igen mig i deras sökande. De gick där i sina lumpiga kläder och läste en sida ur den ena och en ur den andra av de gamla mästarnas verk. När de sen skulle köpa, visade det sig ju att de inte hade tillräckligt med pengar. Då fick de böckerna billigt. För kulturens skull, tänkte jag. Varje gång.
Och som sångerska fick jag alltid uselt betalt. För jag var så glad att mina musikerkolleger och jag över huvud taget fick några gig. Ja så var det, och är man mental som jag, då blir det inte så mycket mer heller.
-Nå, sa kvinnan på arbetsförmedlingen, jag har hittat några intressanta jobb åt dig.
Jag tittade upp, nästan förskräckt. Hon hade ju väckt mig ur mina egna funderingar och tillbakablickar.
-Vad då, sa jag skeptiskt.
-Här finns som städare, sa hon och pekade på sin dator. "lokalvårdare till Universitetssjukhuset i Lund" stod det.
-Städare, sa jag. Jo, det kan jag väl söka. Men, forsatte jag försiktigt, är jag inte lite överkvalificerad för ett sånt jobb?
-Tycker du, sa hon och hennes hököga blängde ilsket på mig. Du har ju inte haft ett vettigt jobb i hela ditt liv. Du har ingenting att komma med. Inte ens en plan.
-Vettigt jobb, sa jag indignerat. Jag har ju för farao varit en av landets stolta kulturbärare.
Jag reste mig hastigt upp, ilsket och övertygad om att jag nu skulle gå härifrån. Omedelbums.
-Sitt ner, röt kvinnan med hökögat.
Jag satte mig med en duns. Häpen. Jag kände att hakan trillat ned till bröstet.
-Vad är det som gör att du har den attityden till ett arbete, sa hon skarpt.
-Ähh, för att..Jag funderade på vad skälet var till att jag blivit så förnärmad. Och kom på att det var min gamla övertro på det akademiska herraväldet, eller nåja, kvinnoväldet då.
-Nåja, sa hon med något mildare stämma. Jag skojade faktiskt med dig, du är överkvalificerad. Men jag tycker att det är bra att man tar död på fördomarna om sin egen förträfflighet.
-Aha, sa jag dumt. Och tittade på mina naglar. De var långa och välmanikyrerade. Dem går det inte att ha om man är städerska, tänkte jag och smålog i en plötslig insikt.
-Vad ler du åt, sa kvinnan, som var min arbetsförmedlare.
-Åt mig själv och min egen arrogans, sa jag och tittade henne i ögat. Det är klart att jag kan ta ett städjobb. Jag ska ju försörja mig och det är det som är viktigt för mig nu.
-Bra, sa arbetsförmedlaren. Och jag tyckte att jag skymtade ett leende hos henne. Då så, då har jag ett lärarvikariat på en grundskola åt dig. I svenska och historia. Det måtte väl vara något för dig?
-Oja, sa jag. Lite lättad över att jag inte behövde bli lokalvårdare.
-Men du måste söka jobbet, som vilken annan människa som helst, i konkurrens med andra som har lika mycket utbildning som du. Men jag tror nog att du har en chans. Annars får du nog ta ett jobb där du är överkvalificerad ändå. Det är ont om arbeten idag. Lågkonjunkturen, du vet!
-Det är okej, sa jag. Nu har jag ändå en plan.
-Åh, sa hon och glodde ned i sina papper. Vad kan det vara för plan då?
-Jag ska ta det jobb jag får, sen ska jag läsa in pedagogik så att jag kan bli lärare. På riktigt. Och jag ska lägga upp en plan, som jag KAN genomföra.
-Låter fint, jag hjälper gärna till, sa arbetsförmedlaren och de skelande ögonen blev för en sekund mer centrerade.
-Tack, sa jag och reste mig.
Om jag fick lärarjobbet? Nej, det fick jag inte. Men nu jobbar jag som lokalvårdare på sjukhuset i Lund. Det är helt okej. Och samtidigt läser jag pedagogik. Planen håller än så länge.
söndag 15 mars 2009
Skrivpuffsutmaning nr 74 - Att leva farligt
Människor i min omgivning säger att det är farligt! Vad då farligt? Det här är väl inte farligare än någonting annat! Jag kan ju lika gärna bli överkörd av en buss när jag går till jobbet, drunkna i badkaret, krocka när jag kör till jobbet. Det är en livsinställningsfråga. Om jag hela tiden ska låta bli att leva för att risken att dö är så stor, ja då kan jag ju lika gärna dö.
Ni förstår, när jag står uppe på bergets topp och tittar ut över de andra bergen känns det som om hela världen ligger för mina fötter. Det är så vackert. Då känner jag att jag lever. Verkligen lever. Varende del av min kropp vibrerar av livslust. Varenda sinne är skärpt. Jag är en hök, en varg, en björn och samtidigt intet i det stora världsalltet. Jag är mer medveten om min litenhet här uppe än jag någonsin är nere på marken.
När jag sedan kastar mig ut härifrån är det med livet som insats, ja det är sant. Men det är det jag tycker är så fantastiskt. Just det att jag blir så varse allting. Att allting blir så tydligt. Allt det jag gjort, allt det jag inte har gjort, saker jag skulle gjort annorlunda, det som jag är nöjd med. Jag ser alla människor i mitt liv passera. De som har varit viktiga, de som kanske inte har varit så viktiga men ändå satt någon form av avtryck i mig. De som jag har gjort illa. De som jag har gjort gott.
Är det inte med livet som insats jag över huvud taget lever. Det är ju det enda jag vet. Att jag är född och att jag ska dö en dag. När jag ska dö, står skrivet i stjärnorna och jag kan inte påverka det. Jag är övertygad om att det är så det är. Det är inte i mina händer.
Jag kan ju möta döden när som helst. Därför lever jag mitt liv som jag vill leva det. Och vågar utmana det, dra mitt liv till sin spets. Jag vill känna, jag vill se, jag vill lyssna. Och hellre dö lycklig nu än olycklig därför att jag är hindrad av rädslan, att leva mina drömmar.
Nu ska jag hoppa ut. Fallskärmen är kontrollerad. Allting sitter där det ska. Jag känner mig trygg, lycklig och vet att jag kan möta döden idag. Det bekymrar mig inte särskilt.
Ni förstår, när jag står uppe på bergets topp och tittar ut över de andra bergen känns det som om hela världen ligger för mina fötter. Det är så vackert. Då känner jag att jag lever. Verkligen lever. Varende del av min kropp vibrerar av livslust. Varenda sinne är skärpt. Jag är en hök, en varg, en björn och samtidigt intet i det stora världsalltet. Jag är mer medveten om min litenhet här uppe än jag någonsin är nere på marken.
När jag sedan kastar mig ut härifrån är det med livet som insats, ja det är sant. Men det är det jag tycker är så fantastiskt. Just det att jag blir så varse allting. Att allting blir så tydligt. Allt det jag gjort, allt det jag inte har gjort, saker jag skulle gjort annorlunda, det som jag är nöjd med. Jag ser alla människor i mitt liv passera. De som har varit viktiga, de som kanske inte har varit så viktiga men ändå satt någon form av avtryck i mig. De som jag har gjort illa. De som jag har gjort gott.
Är det inte med livet som insats jag över huvud taget lever. Det är ju det enda jag vet. Att jag är född och att jag ska dö en dag. När jag ska dö, står skrivet i stjärnorna och jag kan inte påverka det. Jag är övertygad om att det är så det är. Det är inte i mina händer.
Jag kan ju möta döden när som helst. Därför lever jag mitt liv som jag vill leva det. Och vågar utmana det, dra mitt liv till sin spets. Jag vill känna, jag vill se, jag vill lyssna. Och hellre dö lycklig nu än olycklig därför att jag är hindrad av rädslan, att leva mina drömmar.
Nu ska jag hoppa ut. Fallskärmen är kontrollerad. Allting sitter där det ska. Jag känner mig trygg, lycklig och vet att jag kan möta döden idag. Det bekymrar mig inte särskilt.
lördag 14 mars 2009
Skrivpuffsuppgift nr 73 - Överraskningen
"Det kom som en överraskning, men så här i retrospektivet, vad annat kan man vänta sig i en värld som vår!
En försommardag förra året, fick jag ett telefonsamtal. Jag kommer ihåg att jag satt på altanen, i en solstol, och njöt av värmen. En av de där dagarna jag ändå skulle ha kommit ihåg, eftersom det var närmare 35 grader. Jag älskar värme. Jag älskar att smekas av solens strålar.
Jag hade somnat och drömde skönt när jag väcktes av signalen från telefonen. Ett avlägset ringande som kom allt närmare och till slut fick mig att vakna.
Svettig och med bultande hjärta, sprang jag in i huset för att ta telefonen. Jag hittade den inte först, trådlösa telefoner har en tendens att aldrig ligga där de ska. Men signalerna fortsatte och till slut hittade jag med ledning av ljudet, telefonen under soffbordet i vardagsrummet.
'Angelica', svarade jag.
Först var det tyst, sedan kom det som fick mig att vilja kräkas.
'Vi har din man. För att du ska få honom tillbaka levande vill vi ha tre miljoner. Euro, alltså. Vi återkommer.'
Klick. Så las telefonen på. Jag stirrade på luren jag höll i min hand. La den på soffbordet. Tog upp den igen och ringde polisen.
'Polisen, vad kan jag stå till tjänst med', svarade en kvinna.
'Min man är kidnappad', sa jag. Det minns jag så väl. Att jag använde just det ordet.
'Jag kopplar dig vidare omedelbart', sa hon. 'Vänta'.
Ja, sen fick jag kontakt med polisen och allt rullande igång.
Några tre miljoner Euro ägde jag ju inte. Och polisen som ledde hela operationen sa att jag inte skulle betala några pengar heller. Det var inte deras policy, sa han.
Det var precis vad jag hade väntat mig. Jag skrek och grät, men det hjälpte inte. Jag gick till banken för att försöka låna pengarna. Men fick nobben, förstås. Jag grät ännu mer. Jag var bevakad av poliser dygnet runt. De satt i mitt hus och bevakade alla samtal som kom in. Och avlyssnade. Kidnapparna ringde bara några samtal till. Jag fick hela tiden nya order från poliserna. Att jag skulle förhala det hela. Att jag skulle låtsas att jag ville betala kidnapparna. Men till slut gick det inte längre. Kidnapparna slutade ringa. Och vi förstod alla att det betydde slutet för Ernest, min man.
Han hittades mördad. I en container. Det var ingen vacker syn och han såg förvånad ut, tyckte jag. Det förvånade mig inte. Han var ju en omtyckt man och trodde sig nog inte ha några fiender. Det var hans stora misstag.
Jag tyckte ju att jag planerat allt in i minsta detalj. Jag tyckte att jag spelade upp allting så bra. Att jag lurade polisen. Det kom som en överraskning att en av dem jag lejt tjallade på mig. Men vad annat kan man vänta i värld som vår. Jag får skylla mig själv att jag litade på klåpare."
En försommardag förra året, fick jag ett telefonsamtal. Jag kommer ihåg att jag satt på altanen, i en solstol, och njöt av värmen. En av de där dagarna jag ändå skulle ha kommit ihåg, eftersom det var närmare 35 grader. Jag älskar värme. Jag älskar att smekas av solens strålar.
Jag hade somnat och drömde skönt när jag väcktes av signalen från telefonen. Ett avlägset ringande som kom allt närmare och till slut fick mig att vakna.
Svettig och med bultande hjärta, sprang jag in i huset för att ta telefonen. Jag hittade den inte först, trådlösa telefoner har en tendens att aldrig ligga där de ska. Men signalerna fortsatte och till slut hittade jag med ledning av ljudet, telefonen under soffbordet i vardagsrummet.
'Angelica', svarade jag.
Först var det tyst, sedan kom det som fick mig att vilja kräkas.
'Vi har din man. För att du ska få honom tillbaka levande vill vi ha tre miljoner. Euro, alltså. Vi återkommer.'
Klick. Så las telefonen på. Jag stirrade på luren jag höll i min hand. La den på soffbordet. Tog upp den igen och ringde polisen.
'Polisen, vad kan jag stå till tjänst med', svarade en kvinna.
'Min man är kidnappad', sa jag. Det minns jag så väl. Att jag använde just det ordet.
'Jag kopplar dig vidare omedelbart', sa hon. 'Vänta'.
Ja, sen fick jag kontakt med polisen och allt rullande igång.
Några tre miljoner Euro ägde jag ju inte. Och polisen som ledde hela operationen sa att jag inte skulle betala några pengar heller. Det var inte deras policy, sa han.
Det var precis vad jag hade väntat mig. Jag skrek och grät, men det hjälpte inte. Jag gick till banken för att försöka låna pengarna. Men fick nobben, förstås. Jag grät ännu mer. Jag var bevakad av poliser dygnet runt. De satt i mitt hus och bevakade alla samtal som kom in. Och avlyssnade. Kidnapparna ringde bara några samtal till. Jag fick hela tiden nya order från poliserna. Att jag skulle förhala det hela. Att jag skulle låtsas att jag ville betala kidnapparna. Men till slut gick det inte längre. Kidnapparna slutade ringa. Och vi förstod alla att det betydde slutet för Ernest, min man.
Han hittades mördad. I en container. Det var ingen vacker syn och han såg förvånad ut, tyckte jag. Det förvånade mig inte. Han var ju en omtyckt man och trodde sig nog inte ha några fiender. Det var hans stora misstag.
Jag tyckte ju att jag planerat allt in i minsta detalj. Jag tyckte att jag spelade upp allting så bra. Att jag lurade polisen. Det kom som en överraskning att en av dem jag lejt tjallade på mig. Men vad annat kan man vänta i värld som vår. Jag får skylla mig själv att jag litade på klåpare."
fredag 13 mars 2009
Skrivpuffsuppgift nr 72 - Vad som dolde sig i August Lindbergs låda
Döm om min förvåning, när jag tittade ut och såg att det snöade. Vafalls, tänkte jag! Vem är det som har beställt snö den 1 april?
Jag suckade tungt, det vet jag för jag hörde det själv. Satte på mig mina gamla filttofflor och halkade mig fram till brevlådan. Jag hade fullt sjå att hålla balansen och såg följaktligen inte kartongen som stod utanför dörren.
Ingenting annat än räkningar låg i brevlådan. Tänk om det någongång kunde vara ett brev som istället gav mig pengar. Återigen kunde jag höra min egen allt för tunga suck. Det kändes som om hela världens allvar vilade på mina axlar. Och det slog mig, att så var det kanske.
Nä, ryck upp dig nu, din gamla gubbstrutt, tänkte jag när jag försiktigt halkade tillbaka till ytterdörren. Jag var endast iklädd filttofflorna och min gamla och välanvända rökrock. Vi, både kläderna och jag var nu helt täckta av snö. Det killade i nacken när snön sakteliga smälte ned från mitt huvud - av kroppsvärmen - och i små strilar rann ned innanför kragen på rökrocken. Brrrr..jag frös till.
Framme vid dörren, välbehållen halkan till trots, såg jag paketet. Det låg som om det var det mest naturliga i världen, på den lilla pallen till vänster om dörren.
"Till August Lindberg" stod det med spretig handstil på ovansidan. Okänd avsändare? Ja, uppenbarligen. För där stod i vart fall ingenting.
Paketet var inte särskilt stort. Brunt papper, som om det inte var någonting viktigt.
Jag vände och vred på det, för säkerhets skull. En bomb, tänkte jag, kan det ju vara. Men det var nog en överilad tanke, vem skulle vilja skicka en bomb till mig? En pergamentstorr och inrökt gammal kamrer. I slutet av livet.
Jag lyfte med mig paketet in i hallen. Ställde ned det på ytterligare en pall, som står innanför dörren. Den står där om jag skulle behöva slå mig ner en stund efter att jag tagit av mig skorna. Är det tänkt. Fast jag använder den aldrig. Bara nu. Till att ställa paketet på.
Jag tvekade. Skulle jag öppna paketet eller inte? Till slut bestämde jag mig för att om det nu var en bomb så var det det och då var jag inte ämnad att leva längre än till idag. "Sjuttiosju år gammal kamrer avled i samband med att bomb sprängdes i hans hem", tänkte jag mig att rubriken skulle bli i Ortens lokalblaska.
Alltså öppnade jag paketet.
Inuti omslagspappret var en låda. Försiktigt öppnade jag lådans lock, för det är ju kanske inte varje dag man ska bli sprängd, tänkte jag. Och det är kanske inte förstahandsvalet när det gäller dödsorsak heller, funderade jag ut därefter.
I lådan låg ett brev. Det var det enda. I brevet stod följande:
"När du, August, öppnar lådan och läser brevet, kommer du att förstå att du är utvald. Du undrar säkert vad du är utvald till, gör du inte?" Jag nickade mitt svar och fortsatte därefter att läsa. "Du ensamt i hela världen ska få evig ungdom. Nu undrar du säkert hur det ska gå till?" Jag stirrade förbluffad på texten. Vad då? Evig ungdom? Jag? Och hur skulle det gå till?
Brevet fortsatte " Det går till som följer: Stick in ditt ansikte i lådan och säg att du önskar dig evig ungdom. Du måste säga exakt så: 'Jag önskar mig evig ungdom' annars blir det ingenting. När du sedan sagt detta och lyfter upp ditt huvud ur lådan igen, ska du titta dig i spegeln, som hänger rakt ovanför pallen där paketet nu står..."
Jag funderade länge och väl, säkert satt jag och stirrade än på lådan och än på brevet i en timme innan jag tänkte - What the heck, det är klart att det här är humbug. Men jag kände att nyfikenheten tog överhanden. Om det är humbug, vilket det naturligtvis är, tänkte jag, så kommer ingenting att hända. Alltså, ingen skada skedd. Men det som också slog mig var hur i hela friden paketets avsändare kunde veta att jag skulle ställa paketet på pallen under spegeln. Och hur avsändaren över huvud taget kunde veta att jag har en pall och en spegel.
Jag rös till en aning. Men vidhöll att ingen skada skulle vara skedd, eftersom det ändå var ett falsarium, eller ett practical joke från någon av mina gamla vänner från studenttiden. Jag hade ju trots allt kontakt med en och annan av dem ännu denna dag.
"Efter att du har gjort som det står här i brevet, kommer du att vara evigt ung. På ditt konto kommer det dessutom i samma stund som du har blivit ung på nytt, att finnas tio miljoner dollar som du med dina kunskaper i ekonomi borde kunna förvalta väl så att du aldrig någonsin i ditt liv behöver arbeta. Vänliga hälsningar en Vän".
Det var allt.
Sagt och gjort, jag stoppade ned mitt huvud i kartongen och sa
- Jag önskar mig evig ungdom.
Jag kände absolut ingenting. Allt var precis som vanligt och jag kände lukten från pappkartongen sila in i mina näsborrar och min rökrock luktade precis lika mycket rök som alltid.
För säkerhets skull sa jag samma sak en gång till.
Nä, jag kände ingenting. Allt var som vanligt.
Jag lyfte ut mitt huvud från lådan, reste mig försiktigt upp. Konstigt, men jag kände mig oerhört mycket vigare än nyss. Det var som om alla leder, alla muskler blivit mer vitala och spänstiga.
Jag blundade, när jag hade ställt mig framför spegeln. Jag vågade helt enkelt inte titta efter. Tänk om det var sant! Jag böjde lite på knäna, det gamla knirkandet hördes inte. Jag gjorde en sidoböj, fortfarande med slutna ögon. Jag kunde böja mig långt mycket längre än jag hade kunnat på åtminstone tjugo år.
Jag rös och på ryggen reste sig håren, det svär jag. Jag kände det så tydligt.
Nu måste jag titta, tänkte jag. Och öppnade ögonen.
Jag höll på att trilla baklänges. För där stod August mer än femtio år yngre. Jag svär. Femtio år var som bortblåsta. Jag hade återfått mitt tjocka nästan svarta hår som täckte huvudet. Mina numera grumligt blågrå ögon hade återfått sin skarpa ishavsblå färg. Huden var utan en enda rynka. Till och med min enda skrattgrop, på vänster kind, var tillbaka. Munnen hade återfått sin välvda form och näsan hade kortats en bra bit och var inte fullt så krokig, som den varit nyss. Min kropp var inte skrumpen längre, den var i sin forna dagars form. Brösthåret var mörkt och inte ett grått hår syntes. Först stod jag där, alldeles perplex. Förundrad. Rädd och skrämd. Sen tog jag ett jätteskutt och började dansa min tids discodans framför spegeln. Min tid, säger jag, jag menar min förra tids discodans. Jag blev alldeles yr av glädje. Ja det blev jag, men sent ska syndaren vakna. Tänker jag nu.
Det har nu gått ytterligare femtio år. Vid det här laget borde jag ha varit död och begraven. Men jag ser fortfarande ut som om jag är tjugosju. Jag är ganska trött på det. Men vad hjälper det, det finns ingen återvändo. Det låter som en dålig roman, eller som en bra - som Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde, om ni minns. Den har jag läst hur många gånger som helst, för att se om jag kan finna en lösning där. Men, nej. Hans porträtt åldrades ju, men jag har inget porträtt som åldras. Ingenting har förändrats. Jag har ingen bot.
Jag har kommit fram till att sanningen är att jag kommer att överleva alla. Jag kommer att vara för evigt ung, förälska mig i nya kvinnor, men de åldras och inte jag. Jag tvingas skilja mig när de uppnått en ålder av fyrtiofem. För sen blir de för gamla för mig. Det har blivit mitt ok. Att jag inte kan fästa mig vid någon, eftersom alla åldras. Och inte jag!
Alltså blir alla bekantskaper ytliga och flyktiga. Och inuti mitt huvud åldras jag ju alltjämt. Så jag kan inte umgås med människor i min egen ålder heller (min utseendemässiga ålder menar jag), för de har ingenting att tillföra mig.
Jag är rik som ett troll, för som sagt, jag är ju kamrer till yrket. Och vet precis hur jag ska förvalta pengarna. Men det hjälper ju verkligen inte, för alla dör ifrån mig. Och jag känner mig inte ett dugg lyckligare. Inte ett dugg. Snarare blir jag allt olyckligare ju längre tiden lider.
Fortfarande har jag inte fått veta vem som skickade föryngringen till mig. Och jag ångrar att jag inte var lite mer kritisk till tanken. Nu får jag leva med det här i evig tid. Det känns om sanningen ska fram - och det ska den ju - hemskt!
Så i dag har jag bestämt mig. Jag har plockat fram mina sömnpiller. Dem har jag samlat på mig under många år. Jag har så att det räcker. Vi får se vad som händer. Men jag hoppas att det blir som jag vill. Ett slut på detta elände!
Jag suckade tungt, det vet jag för jag hörde det själv. Satte på mig mina gamla filttofflor och halkade mig fram till brevlådan. Jag hade fullt sjå att hålla balansen och såg följaktligen inte kartongen som stod utanför dörren.
Ingenting annat än räkningar låg i brevlådan. Tänk om det någongång kunde vara ett brev som istället gav mig pengar. Återigen kunde jag höra min egen allt för tunga suck. Det kändes som om hela världens allvar vilade på mina axlar. Och det slog mig, att så var det kanske.
Nä, ryck upp dig nu, din gamla gubbstrutt, tänkte jag när jag försiktigt halkade tillbaka till ytterdörren. Jag var endast iklädd filttofflorna och min gamla och välanvända rökrock. Vi, både kläderna och jag var nu helt täckta av snö. Det killade i nacken när snön sakteliga smälte ned från mitt huvud - av kroppsvärmen - och i små strilar rann ned innanför kragen på rökrocken. Brrrr..jag frös till.
Framme vid dörren, välbehållen halkan till trots, såg jag paketet. Det låg som om det var det mest naturliga i världen, på den lilla pallen till vänster om dörren.
"Till August Lindberg" stod det med spretig handstil på ovansidan. Okänd avsändare? Ja, uppenbarligen. För där stod i vart fall ingenting.
Paketet var inte särskilt stort. Brunt papper, som om det inte var någonting viktigt.
Jag vände och vred på det, för säkerhets skull. En bomb, tänkte jag, kan det ju vara. Men det var nog en överilad tanke, vem skulle vilja skicka en bomb till mig? En pergamentstorr och inrökt gammal kamrer. I slutet av livet.
Jag lyfte med mig paketet in i hallen. Ställde ned det på ytterligare en pall, som står innanför dörren. Den står där om jag skulle behöva slå mig ner en stund efter att jag tagit av mig skorna. Är det tänkt. Fast jag använder den aldrig. Bara nu. Till att ställa paketet på.
Jag tvekade. Skulle jag öppna paketet eller inte? Till slut bestämde jag mig för att om det nu var en bomb så var det det och då var jag inte ämnad att leva längre än till idag. "Sjuttiosju år gammal kamrer avled i samband med att bomb sprängdes i hans hem", tänkte jag mig att rubriken skulle bli i Ortens lokalblaska.
Alltså öppnade jag paketet.
Inuti omslagspappret var en låda. Försiktigt öppnade jag lådans lock, för det är ju kanske inte varje dag man ska bli sprängd, tänkte jag. Och det är kanske inte förstahandsvalet när det gäller dödsorsak heller, funderade jag ut därefter.
I lådan låg ett brev. Det var det enda. I brevet stod följande:
"När du, August, öppnar lådan och läser brevet, kommer du att förstå att du är utvald. Du undrar säkert vad du är utvald till, gör du inte?" Jag nickade mitt svar och fortsatte därefter att läsa. "Du ensamt i hela världen ska få evig ungdom. Nu undrar du säkert hur det ska gå till?" Jag stirrade förbluffad på texten. Vad då? Evig ungdom? Jag? Och hur skulle det gå till?
Brevet fortsatte " Det går till som följer: Stick in ditt ansikte i lådan och säg att du önskar dig evig ungdom. Du måste säga exakt så: 'Jag önskar mig evig ungdom' annars blir det ingenting. När du sedan sagt detta och lyfter upp ditt huvud ur lådan igen, ska du titta dig i spegeln, som hänger rakt ovanför pallen där paketet nu står..."
Jag funderade länge och väl, säkert satt jag och stirrade än på lådan och än på brevet i en timme innan jag tänkte - What the heck, det är klart att det här är humbug. Men jag kände att nyfikenheten tog överhanden. Om det är humbug, vilket det naturligtvis är, tänkte jag, så kommer ingenting att hända. Alltså, ingen skada skedd. Men det som också slog mig var hur i hela friden paketets avsändare kunde veta att jag skulle ställa paketet på pallen under spegeln. Och hur avsändaren över huvud taget kunde veta att jag har en pall och en spegel.
Jag rös till en aning. Men vidhöll att ingen skada skulle vara skedd, eftersom det ändå var ett falsarium, eller ett practical joke från någon av mina gamla vänner från studenttiden. Jag hade ju trots allt kontakt med en och annan av dem ännu denna dag.
"Efter att du har gjort som det står här i brevet, kommer du att vara evigt ung. På ditt konto kommer det dessutom i samma stund som du har blivit ung på nytt, att finnas tio miljoner dollar som du med dina kunskaper i ekonomi borde kunna förvalta väl så att du aldrig någonsin i ditt liv behöver arbeta. Vänliga hälsningar en Vän".
Det var allt.
Sagt och gjort, jag stoppade ned mitt huvud i kartongen och sa
- Jag önskar mig evig ungdom.
Jag kände absolut ingenting. Allt var precis som vanligt och jag kände lukten från pappkartongen sila in i mina näsborrar och min rökrock luktade precis lika mycket rök som alltid.
För säkerhets skull sa jag samma sak en gång till.
Nä, jag kände ingenting. Allt var som vanligt.
Jag lyfte ut mitt huvud från lådan, reste mig försiktigt upp. Konstigt, men jag kände mig oerhört mycket vigare än nyss. Det var som om alla leder, alla muskler blivit mer vitala och spänstiga.
Jag blundade, när jag hade ställt mig framför spegeln. Jag vågade helt enkelt inte titta efter. Tänk om det var sant! Jag böjde lite på knäna, det gamla knirkandet hördes inte. Jag gjorde en sidoböj, fortfarande med slutna ögon. Jag kunde böja mig långt mycket längre än jag hade kunnat på åtminstone tjugo år.
Jag rös och på ryggen reste sig håren, det svär jag. Jag kände det så tydligt.
Nu måste jag titta, tänkte jag. Och öppnade ögonen.
Jag höll på att trilla baklänges. För där stod August mer än femtio år yngre. Jag svär. Femtio år var som bortblåsta. Jag hade återfått mitt tjocka nästan svarta hår som täckte huvudet. Mina numera grumligt blågrå ögon hade återfått sin skarpa ishavsblå färg. Huden var utan en enda rynka. Till och med min enda skrattgrop, på vänster kind, var tillbaka. Munnen hade återfått sin välvda form och näsan hade kortats en bra bit och var inte fullt så krokig, som den varit nyss. Min kropp var inte skrumpen längre, den var i sin forna dagars form. Brösthåret var mörkt och inte ett grått hår syntes. Först stod jag där, alldeles perplex. Förundrad. Rädd och skrämd. Sen tog jag ett jätteskutt och började dansa min tids discodans framför spegeln. Min tid, säger jag, jag menar min förra tids discodans. Jag blev alldeles yr av glädje. Ja det blev jag, men sent ska syndaren vakna. Tänker jag nu.
Det har nu gått ytterligare femtio år. Vid det här laget borde jag ha varit död och begraven. Men jag ser fortfarande ut som om jag är tjugosju. Jag är ganska trött på det. Men vad hjälper det, det finns ingen återvändo. Det låter som en dålig roman, eller som en bra - som Dorian Greys porträtt av Oscar Wilde, om ni minns. Den har jag läst hur många gånger som helst, för att se om jag kan finna en lösning där. Men, nej. Hans porträtt åldrades ju, men jag har inget porträtt som åldras. Ingenting har förändrats. Jag har ingen bot.
Jag har kommit fram till att sanningen är att jag kommer att överleva alla. Jag kommer att vara för evigt ung, förälska mig i nya kvinnor, men de åldras och inte jag. Jag tvingas skilja mig när de uppnått en ålder av fyrtiofem. För sen blir de för gamla för mig. Det har blivit mitt ok. Att jag inte kan fästa mig vid någon, eftersom alla åldras. Och inte jag!
Alltså blir alla bekantskaper ytliga och flyktiga. Och inuti mitt huvud åldras jag ju alltjämt. Så jag kan inte umgås med människor i min egen ålder heller (min utseendemässiga ålder menar jag), för de har ingenting att tillföra mig.
Jag är rik som ett troll, för som sagt, jag är ju kamrer till yrket. Och vet precis hur jag ska förvalta pengarna. Men det hjälper ju verkligen inte, för alla dör ifrån mig. Och jag känner mig inte ett dugg lyckligare. Inte ett dugg. Snarare blir jag allt olyckligare ju längre tiden lider.
Fortfarande har jag inte fått veta vem som skickade föryngringen till mig. Och jag ångrar att jag inte var lite mer kritisk till tanken. Nu får jag leva med det här i evig tid. Det känns om sanningen ska fram - och det ska den ju - hemskt!
Så i dag har jag bestämt mig. Jag har plockat fram mina sömnpiller. Dem har jag samlat på mig under många år. Jag har så att det räcker. Vi får se vad som händer. Men jag hoppas att det blir som jag vill. Ett slut på detta elände!
torsdag 12 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 71 - Alla snubbar vill ju vara katt
Det är jag som är Ernst-Hugo, om ni undrar. Det svåra med att vara jag i den här familjen är att ingen, hur mycket jag än försöker snacka med dem, tycks förstå vad jag säger.
Ni kan ju fatta hur besvärligt det är! Och det är ju så, att jag som också följer nyheterna på teve, vill vara med och diskutera efteråt. Men ingen lyssnar riktigt. Varje gång jag säger något, så kommer de rusande och ska gulla! VA! Gulla, jag vill diskutera. Alla andra diskuterar ju högljutt om allt och inget. Men de tror att jag är nån jädrans nalle!
Och på somrarna, vet ni vad de gör då? Nä, kunde just tänka mig det. Då får jag väl berätta. För det första, så slänger de ut mig stup i kvarten, särskilt tycks det mig som om det gäller när jag har kommit hem med presenter. När husse kommer med presenter blir alla glada och skrattar och kramas. Men inte när jag kommer med mina gåvor. Nä, då skriker de och hoppar på ett ben och jagar mig, ut genom altandörren. Vad då, gillar ni inte mina presenter? Brukar jag fråga, om jag hinner. Men tror ni jag får nåt svar? Nej, se det får jag inte. De smäller igen dörren mitt framför morrhåren på mig. Men då brukar jag lägga presenten på dörrmattan. Och gå därifrån. Sen är presenten borta, så jag antar att de gillar den i alla fall.
Och för det andra håller de på och drar mig i skinnet och åmar sig för varje drag: "Usch, vad äckligt", säger den som drar. Eller drar och drar, de är som apor, som plockar löss. De vrider runt i huden på mig, och så säger det "plopp". Sen har de en massa papper och spolar ned nåt i toaletten. Jag tror de kallar det fästingar. Vad nu det är? Det är ett evigt ploppande. Tycker jag. Och det gör ju ont. Men det verkar inte de fatta.
Och de säger att jag inte får gå i buskagen. Men, vad ska jag annars göra? Buskagen är ju jätteskojiga att vara i. Där kan jag jaga några flaxande fän. En och annan lyckas jag faktiskt få fatt i. Det är då de jagar ut mig, när jag kommer hem med den här flaxande grejen. Som gåva. Det tycker jag är högst märkligt, eftersom de annars är så intresserade av flaxingarna. "Titta så söta talgoxarna är", hör jag ju att de säger.
Men det är i buskagen jag får mina fästingar, menar de. Jag fattar det. Men, vaddå, livet ska ju vara roligt också. Och ska jag ändå behöva stå ut med att de vrider skinnet på mig, så måste jag åtminstone få ha lite kul. Det tycker jag inte är mer än rätt.
Sen är det konstigt att de äter jättegod mat, medan jag får de där otäcka och torra knortarna. Smakar ingenting. Jo, jag äter ju, men det är inte med nåt större nöje. Det är bra för min mage, säger de. Särskilt matte. Bra för magen, jo kyss mig baklänges! Själv tycker jag att det knorrar i magen när jag har ätit knortarna. Och framför allt, jag blir ju frestad när jag känner alla dofter från köket. Särskilt om de äter de där rosaröda små tingestarna med skal på. De gillar jag skarpt.
Problemet är att när jag väl får några sådana, så glufsar jag snabbt i mig dem, för att de inte ska ångra sig och så kräks jag direkt efteråt. Så det är ju ingen större vits med att äta dem då, tänker jag. Ibland brukar jag hoppa upp på bänken där all deras mat ligger och så stjäl jag det jag vill ha. På mornarna står det en massa godsaker där. Jag brukar hinna slicka i mig nåt av det goda.
Men då fräser matte åt mig och säger "fy". Jaja, tänker jag då, och hoppar väl ned. Motvilligt. Hon säger att jag är oläraktig, men det är jag inte. Jag är bara ovillig.
Ni förstår ju att det inte är så lätt att vara här! Men om sanningen ska fram, tycker jag mycket om min familj. För det mesta är de världens bästa. Och de älskar mig.
Egentligen tror jag att de är avundsjuka på mig, för att jag har så mycket tid att lata mig och kan ligga i solvärmen och bara vara när jag har lust. Och för att jag kan klättra, jaga, hoppa jättehögt och framför allt för att jag har nio liv.
Alla snubbar vill ju vara katt!
Tjing!
Ni kan ju fatta hur besvärligt det är! Och det är ju så, att jag som också följer nyheterna på teve, vill vara med och diskutera efteråt. Men ingen lyssnar riktigt. Varje gång jag säger något, så kommer de rusande och ska gulla! VA! Gulla, jag vill diskutera. Alla andra diskuterar ju högljutt om allt och inget. Men de tror att jag är nån jädrans nalle!
Och på somrarna, vet ni vad de gör då? Nä, kunde just tänka mig det. Då får jag väl berätta. För det första, så slänger de ut mig stup i kvarten, särskilt tycks det mig som om det gäller när jag har kommit hem med presenter. När husse kommer med presenter blir alla glada och skrattar och kramas. Men inte när jag kommer med mina gåvor. Nä, då skriker de och hoppar på ett ben och jagar mig, ut genom altandörren. Vad då, gillar ni inte mina presenter? Brukar jag fråga, om jag hinner. Men tror ni jag får nåt svar? Nej, se det får jag inte. De smäller igen dörren mitt framför morrhåren på mig. Men då brukar jag lägga presenten på dörrmattan. Och gå därifrån. Sen är presenten borta, så jag antar att de gillar den i alla fall.
Och för det andra håller de på och drar mig i skinnet och åmar sig för varje drag: "Usch, vad äckligt", säger den som drar. Eller drar och drar, de är som apor, som plockar löss. De vrider runt i huden på mig, och så säger det "plopp". Sen har de en massa papper och spolar ned nåt i toaletten. Jag tror de kallar det fästingar. Vad nu det är? Det är ett evigt ploppande. Tycker jag. Och det gör ju ont. Men det verkar inte de fatta.
Och de säger att jag inte får gå i buskagen. Men, vad ska jag annars göra? Buskagen är ju jätteskojiga att vara i. Där kan jag jaga några flaxande fän. En och annan lyckas jag faktiskt få fatt i. Det är då de jagar ut mig, när jag kommer hem med den här flaxande grejen. Som gåva. Det tycker jag är högst märkligt, eftersom de annars är så intresserade av flaxingarna. "Titta så söta talgoxarna är", hör jag ju att de säger.
Men det är i buskagen jag får mina fästingar, menar de. Jag fattar det. Men, vaddå, livet ska ju vara roligt också. Och ska jag ändå behöva stå ut med att de vrider skinnet på mig, så måste jag åtminstone få ha lite kul. Det tycker jag inte är mer än rätt.
Sen är det konstigt att de äter jättegod mat, medan jag får de där otäcka och torra knortarna. Smakar ingenting. Jo, jag äter ju, men det är inte med nåt större nöje. Det är bra för min mage, säger de. Särskilt matte. Bra för magen, jo kyss mig baklänges! Själv tycker jag att det knorrar i magen när jag har ätit knortarna. Och framför allt, jag blir ju frestad när jag känner alla dofter från köket. Särskilt om de äter de där rosaröda små tingestarna med skal på. De gillar jag skarpt.
Problemet är att när jag väl får några sådana, så glufsar jag snabbt i mig dem, för att de inte ska ångra sig och så kräks jag direkt efteråt. Så det är ju ingen större vits med att äta dem då, tänker jag. Ibland brukar jag hoppa upp på bänken där all deras mat ligger och så stjäl jag det jag vill ha. På mornarna står det en massa godsaker där. Jag brukar hinna slicka i mig nåt av det goda.
Men då fräser matte åt mig och säger "fy". Jaja, tänker jag då, och hoppar väl ned. Motvilligt. Hon säger att jag är oläraktig, men det är jag inte. Jag är bara ovillig.
Ni förstår ju att det inte är så lätt att vara här! Men om sanningen ska fram, tycker jag mycket om min familj. För det mesta är de världens bästa. Och de älskar mig.
Egentligen tror jag att de är avundsjuka på mig, för att jag har så mycket tid att lata mig och kan ligga i solvärmen och bara vara när jag har lust. Och för att jag kan klättra, jaga, hoppa jättehögt och framför allt för att jag har nio liv.
Alla snubbar vill ju vara katt!
Tjing!
onsdag 11 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 70 - Skötselinstruktion för Cissis författarsjäl
Skötselråd
Var rädd om din själ, vårda den ömt.
Var rädd om ditt själv, låt inte andra kväva dig. Utsätt dig inte för sådant som skadar ditt självförtroende.
Var självkritisk utan att ta död på din initiativkraft.
Vårda ditt språk i vardagen. Pröva att använda ord som du aldrig tagit i din mun och våga släppa på konventionen.
Låt känslor speglas i texten - det är nog ditt största aber. Var glad, var ledsen, var arg och låt det vara så.
Pröva dig själv varje dag, skriv om något som är dig främmande. Låt fantasin flyga fritt, bryt dina mönster.
Kom ihåg att det bara är du själv som sätter gränsen för ditt eget skapande.
Ta dig tid att sitta ned och fundera. Släpp alla måsten. Skriv vare sig du har lust eller inte, därinne bor din författarsjäl. Låt henne komma till tals.
Kom ihåg, att det tar tid att bli författare
"Var glad var tröst ty du bär evigheten i ditt bröst"
Var rädd om din själ, vårda den ömt.
Var rädd om ditt själv, låt inte andra kväva dig. Utsätt dig inte för sådant som skadar ditt självförtroende.
Var självkritisk utan att ta död på din initiativkraft.
Vårda ditt språk i vardagen. Pröva att använda ord som du aldrig tagit i din mun och våga släppa på konventionen.
Låt känslor speglas i texten - det är nog ditt största aber. Var glad, var ledsen, var arg och låt det vara så.
Pröva dig själv varje dag, skriv om något som är dig främmande. Låt fantasin flyga fritt, bryt dina mönster.
Kom ihåg att det bara är du själv som sätter gränsen för ditt eget skapande.
Ta dig tid att sitta ned och fundera. Släpp alla måsten. Skriv vare sig du har lust eller inte, därinne bor din författarsjäl. Låt henne komma till tals.
Kom ihåg, att det tar tid att bli författare
"Var glad var tröst ty du bär evigheten i ditt bröst"
tisdag 10 mars 2009
Skrivpuffsuppgift 69 - Den som gapar över mycket
Han var besatt. Besatt av att äga. Vad som helst, när som helst och hur som helst. Besatt. Fullständigt galen, tyckte många, egentligen de flesta. Eftersom denna besatthet, gjorde honom till slav under sig och inte minst honom ovänligt och ogint inställd till andra.
Allt det som någon annan ägde, ville också han äga. Avundsjukan härskade över honom som en girig furste.
Han stal, köpte, schackrade för att få det han ville ha. Allt från minsta beståndsdel i en dator till den absolut tjusigaste sportbil.
Han använde inte sina ägodelar, eftersom det betydde risk för att de skulle förstöras. Istället samlade han dem på hög, för själva ägandets skull. Hans enorma villa, på Strandvägen i den tjusigaste förorten till Storstaden, var överbelamrad med prylar. Hans tomt var fylld av trädgårdstomtar av finaste porslin - inget gips här inte - för så var det också, att han kunde inte förmå sig till att äga billigt krafs, det måste vara det allra mest exklusiva.
Som tur var - eller var det kanske otur - hade han gott om pengar. Dem hade han inte arbetat ihop själv, nej, de var ett arv. Från en snål faster. Hon var så snål att hon aldrig hade ägt en enda sak. Hon var så snål att hon knappt hade tillåtit sig att äta någonting, än mindre bjuda någon annan. När hon dog bodde hon i ett litet skjul på gården hon sålt för att få ännu mer pengar.
Han hade aldrig rört en fena för att tjäna några egna pengar. Istället hade han levt på andra. För arvet, det gick till inköp av diverse.
Han rös av förtjusning när hans samling utökades med ytterligare någonting. En stereo till, han hade redan ett otal, en sportbil till, den tredje eller en motorcykel till, det senaste tillskottet var en Ducati - en svart och skimrande. Han hade varken bil- eller mckörkort. Men det spelade ingen roll.
Hade han lyckats lura någon stackare var han lyckligare än någon annan gång.
Hans vänner hade med tiden blivit minimerade till en. Anledningen var att han lurat dem alla, stulit av dem - om de ägde någonting som inte han hade eller kunde få tag i. I hans kretsar gjorde man inga polisanmälningar. Nej, man lät saken bero.
Han hade lurat dem, levt på dem, ätit från deras fat, men aldrig någonsin bjudit tillbaka.
Bara en var kvar. Anledningen till det var att hon var den enda som han aldrig lyckats lura och som istället lurade honom. Han fyllde på med allsköns tingestar, hon tömde i andra änden.
För han tittade aldrig på sina saker. Han ville bara äga.
Han fyllde på och hon tömde. Sålde och lämnade till olika välgörenhetsorganisationer. Han märkte ingenting.
Så småningom blev han dement och det blev ännu lättare för henne att sälja hans saker. Den dag han dog, ägde han blott de kläder han bar. Bilarna, motorcyklarna och till och med huset hade hon lyckats få överskrivet på sig.
Eftersom han inga släktingar hade, var det heller ingen som opponerade sig.
Allt det som någon annan ägde, ville också han äga. Avundsjukan härskade över honom som en girig furste.
Han stal, köpte, schackrade för att få det han ville ha. Allt från minsta beståndsdel i en dator till den absolut tjusigaste sportbil.
Han använde inte sina ägodelar, eftersom det betydde risk för att de skulle förstöras. Istället samlade han dem på hög, för själva ägandets skull. Hans enorma villa, på Strandvägen i den tjusigaste förorten till Storstaden, var överbelamrad med prylar. Hans tomt var fylld av trädgårdstomtar av finaste porslin - inget gips här inte - för så var det också, att han kunde inte förmå sig till att äga billigt krafs, det måste vara det allra mest exklusiva.
Som tur var - eller var det kanske otur - hade han gott om pengar. Dem hade han inte arbetat ihop själv, nej, de var ett arv. Från en snål faster. Hon var så snål att hon aldrig hade ägt en enda sak. Hon var så snål att hon knappt hade tillåtit sig att äta någonting, än mindre bjuda någon annan. När hon dog bodde hon i ett litet skjul på gården hon sålt för att få ännu mer pengar.
Han hade aldrig rört en fena för att tjäna några egna pengar. Istället hade han levt på andra. För arvet, det gick till inköp av diverse.
Han rös av förtjusning när hans samling utökades med ytterligare någonting. En stereo till, han hade redan ett otal, en sportbil till, den tredje eller en motorcykel till, det senaste tillskottet var en Ducati - en svart och skimrande. Han hade varken bil- eller mckörkort. Men det spelade ingen roll.
Hade han lyckats lura någon stackare var han lyckligare än någon annan gång.
Hans vänner hade med tiden blivit minimerade till en. Anledningen var att han lurat dem alla, stulit av dem - om de ägde någonting som inte han hade eller kunde få tag i. I hans kretsar gjorde man inga polisanmälningar. Nej, man lät saken bero.
Han hade lurat dem, levt på dem, ätit från deras fat, men aldrig någonsin bjudit tillbaka.
Bara en var kvar. Anledningen till det var att hon var den enda som han aldrig lyckats lura och som istället lurade honom. Han fyllde på med allsköns tingestar, hon tömde i andra änden.
För han tittade aldrig på sina saker. Han ville bara äga.
Han fyllde på och hon tömde. Sålde och lämnade till olika välgörenhetsorganisationer. Han märkte ingenting.
Så småningom blev han dement och det blev ännu lättare för henne att sälja hans saker. Den dag han dog, ägde han blott de kläder han bar. Bilarna, motorcyklarna och till och med huset hade hon lyckats få överskrivet på sig.
Eftersom han inga släktingar hade, var det heller ingen som opponerade sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)