Skrivpuff 140 - Om ett brott

Karl skuttade över en vattenpöl, visslade glatt en melodi från längesedan. Tog ett språng över staketet in till trädgården - fast inte hans egen, utan grannens. Därför att det var den genaste vägen in till hans egen.

Hans spänstiga kropp saknade spår av den egentliga ålder han innehade. Ingen trodde att han ens passerat fyrtioårsstrecket, men han var snarare femtio än fyrtio.

Grannen och hans hustru, ja de var ju grannar bägge förstås, var på semester sedan tre dagar, därför vågade han sig på denna gärning. Samtidigt kände han en ilning av obehag när han nu gick över deras mossbefriade gräsmatta. Ett uns av dåligt samvete -som en tjuv om natten kände han sig - smög sig in under skinnet på honom.

Men de vet ju inte att jag går här, tänkte han. För visst var det väl så att de hade åkt iväg, familjen Pettersson? I alla fall hade han ju sett Torsten packa in prylar i bilens bagageutrymme. Visst var det väl så? Jo, han bestämde sig för att så var det. Och för övrigt syntes ingen bil på gårdsplanen intill huset.

Han tassade trots det försiktigt fram över gräset. Om utifall att.

Plötsligt dök en minnesbild upp i hans huvud. Torsten och Elna. Bilen som packades. Elna som hoppade in på passagerarsidan. Torstens grå kalufs bakifrån. Men, Torsten var inte gråhårig! Jag måste komma ihåg fel, minnesbilden är helt enkelt felaktig, tänkte Karl.
Han försökte ruska av sig minnesbilden. Men den dök upp i hans huvud, envist.
Jo, det var en gråhårig man han hade sett.
Han hade bara förutsatt att det var Torsten.
De hade ju dagen före hängt över staketet mellan deras tomter och Torsten hade sagt att de skulle åka på semester till södra Frankrike. Till Collioure. Där de hade hyrt en lägenhet. Han hade glatt berättat om den vackra medeltida staden. Där han och Elna varit så många gånger. För en gångs skull hade Torsten verkat glad och uppåt. Annars var han mest en petimäter och pedant, en besserwisser och surmulen man. Karl och han hade inte mycket gemensamt, men Karl kunde inte låta bli att glädjas med honom.

Nu kände han bara olust. Och misstänksamhet. Vad var det för man han hade sett hoppa in vid ratten på Torstens prydliga och extremt välskötta Renault? Inbillade han sig bara?

Lika bra jag ringer på, tänkte han. Men bestämde sig för att först smyga bakvägen till sin tomt för att sedan komma gående, som av en händelse, genom grinden, för att inte avslöja sig. Om det nu var så att Torsten var hemma.

Han gjorde som han bestämt sig för. När han kom fram till ytterdörren ringde han på. Inte ett ljud hördes inifrån. Känslan av olust och av att någonting vaf galet ville inte ge med sig, varför han gick runt huset och kikade in genom fönstren. Ingen syntes till.
Det hela blev mer och mer mystiskt tyckte han allteftersom bilden av mannen som klivit in i Renaulten blev tydligare. Torsten var lång och gänglig, hade närmast svart hår slätkammat bakåt. Mannen som inte var Torsten hade haft en yvig grå hårman, han var betydligt mer välbyggd än Torsten men kortare till växten.

Som en blixt från en klar himmel kom insikten om att någonting hade hänt Torsten. Därför den märkliga känslan han bar på.
Karl började rycka i dörrar, men allting var låst. Han funderade på om han skulle ringa polisen, men vad skulle han då säga? Att han misstänkte att hans granne blivit mördad av sin hustru och en okänd man? Det verkade ju inte riktigt klokt.

Han tittade in genom vardagsrumsfönstret som var stort och gav god insyn. Men ingenting såg konstigt ut. Allting var i god ordning, så brukade det stå i deckarna. Fast tvärtom.

Ett infall fick honom att gå till garaget. Vid sidan av garagbyggnaden fanns en dörr. Han tog ett grepp om dörrhandtaget och ryckte till. Till Karls förvåning öppnade sig dörren. De hade glömt att låsa den.
Han smög in i utrymmet. Det var mörkt, i det närmaste svart. Han trevade efter en knapp att tända lyset där inne med. Han så när snubblade över någonting, men lyckades hålla balansen. Karl vågade inte känna efter ens med foten vad det var han kommit emot utan fortsatte treva längs med väggen.
Så. Han hittade knappen och tände lyset.

På golvet, övertäckt av en presenning låg någonting. Det han närmast hade snubblat över. Han böjde sig försiktigt ned och lyfte på täckelsen.

På golvet låg - Elna!
Att hon var död var det ingen tvekan om. Rakt över halsen löpte en snara. Hennes hud var blåaktig. Och ögonen stirrade utan att se.

Skrivpuff 133- Att krossa ett hjärta

Linnea tittade på honom, genom sitt fönster över gården och in genom hans fönster.
Adrian satt böjd över sitt skrivbord. Hans hållning underströk allvar.
Ena handen rörde sig. Han skrev. Eller ritade. Hon visste inte. Han höll telefonluren mot örat. Munnen rörde sig inte, hon förstod att han lyssnade. Plötsligt vände han huvudet mot hennes håll. Som om någonting sagts om henne.

Han såg på henne. Det glittrade till i hans ögon och han log mot henne. Ett sorgset leende. Hon log tillbaka och kände samtidigt rädslan komma krypande.
Hon höjde handen till munnen och blåste iväg en kyss. Hans leende blev än sorgsnare.

-----
En ung man med blont lockigt hår, de vackraste blå ögon hon sett, fast hon knappt vågade titta på honom, ställde sig intill henne vid kaffeautomaten. Hon hade sett honom komma in i pausrummet, slagits av hans skönhet och därför skyndat sig att vända sig mot automaten, för att inte röja hur tagen hon blev.

-Bäst är det vanliga kaffet, sa han. Rösten var mörk och en aning hes. Av någon underlig anledning tänkte hon direkt att han nog hade knutor på stämbanden. Blev omedelbart full av skratt som absolut ville tränga ut genom munnen. Hon knep ihop, men då hotade skrattet att komma genom näsan som ett fnys.
Hon hostade till.
-Hrmm, svarade hon. Och dolde leendet i armen, som hon fört upp för att inte hosta rätt ut.
-Vi har inte hälsat, sa han och sträckte ut sin hand. Hon tog den och vågade äntligen titta på honom. Välkommen hit, la han till.
-Linnea Ström, sa hon nu med fast röst. Hon lyckades hålla balansen trots att hans blå ögon nästan trängde igenom henne.
Han skrattade till.
-Adrian Fors, sa han. Det var en befrielse att han skrattade. Hon föll in i det. Och fick skratta av sig både det uppdämda skrattet och nervositeten.
-Fors och Ström. Det var ju märkligt, sa hon. Ett sånt sammanträffande.
-Ja inte sant, sa han och höll kvar hennes hand i sin, några sekunder för länge.

Det var första gången hon såg honom. Andra gången var dagen därpå. De satt uppenbarligen i samma projektledning. Och hamnade - som av en slump - bredvid varandra under uppstartsmötet.
Han vände sig mot henne och viskade i hennes öra. Hans varma andedräkt svepte in över de känsliga sensorerna i hennes hud.
-Det är som om du har ett pansar omkring dig, viskade han.
Hon blev så snopen att hon inte lyckades hitta något att svara honom. Vem var denna man? Hur kunde han känna av henne så väl, efter att knappt ha träffat henne mer än några minuter?
-Du är vacker, fortsatte han. Otroligt vacker, om sanningen ska fram.
Han tycktes fundera en stund.
Hon hummade till svar.
-Och jag är gift, la han till.
-Jaha, sa hon och hörde själv hur förbålt dumt det lät.
Mötet avlöpte utan att de sa någonting mer till varandra. Hennes hjärna gick på högvarv. Hon kände någonting. Hett. Lust, insåg hon. Lust till den vackra mannen, Adrian. Hon försökte skaka av sig känslan. Men lyckades dåligt. Hans hand snuddade vid hennes, under bordet. Hon darrade. Och inom henne var det någon som skrek nej. Nej. Nej. Och sekunderna efter ja. Ja. Ja.

En vecka gick. Han fick henne att berätta hela sitt livs historia. Utan att han egentligen gjorde någonting annat än lyssna. Hon berättade om sitt pansar, skalet som var hennes skydd mot omvärlden. Rädslan för att visa sitt rätta jag. Linnea visade det för Adrian. Och han accpeterade henne som hon var.
Och sedan inledde de en relation. En sexuell, en sensuell, en hungerns relation. Hon kunde inte få nog. Han kunde inte heller få nog. Och inte mycket presterade de av arbete. Hungern var förtärande samtidigt som den fick sin näring genom deras ständiga möten, kärleksmöten. Det var en hunger hon aldrig tidigare upplevt.
Han sa att han älskade henne, Linnea. Hon sa att hon älskade honom, Adrian.

------

Hon såg honom lägga ned luren. En långsam rörelse. Huvudet böjt. Om hon koncentrerade sig tyckte hon sig se tårar i hans ögon. Inuti dog någonting. Glädjen. Och någonting annat svart och tungt steg i hennes bröst.

Han vände sig mot hennes fönster, mot henne. Han skakade sakta på huvudet, reste sig från stolen och gick ut ur rummet.
Hennes första instinkt var att fly. Hon ville ingenting veta. Hon ville ingenting höra. Ingenting annat än kärleksord.
Men hon flydde inte. Hon stod istället som förstelnad, förstenad kvar på samma plats.
Så stod han i hennes dörröppning, klev in. Och stängde dörren efter sig.
I ögonen stod tårar. De älskade ögonen.
-Min fru har förstått att vi har en relation, att jag älskar dig. Hon säger att om jag inte slutar träffa dig, jag får inte ens tala med dig mer, så går hon ifrån mig och tar barnen med sig. Jag får aldrig mer träffa dem, säger hon. Jag har inget val, Linnea, jag har inget val.
Förlamningen ville inte släppa. Hon stirrade på honom. Oförmögen att ta in det han sagt. Och ändå hörde hon vartenda ord. Det var som om någon hade skrikit direkt in i varenda cell.
-Jag förstår, var det enda hon förmådde säga. Jag förstår.
Linnea trodde för ett ögonblick att hon skulle dö. Där. Och hon önskade att det var så.
-Förlåt Linnea. Förlåt mig. Men jag kan inte välja bort mina barn.
Han slog händerna för ansiktet. Och grät så att han skakade.
-Jag förstår Adrian.
Han lugnade sig. Drog med baksidan av handen över ögon och näsa. Rättade till ansiktsdragen och vände på klacken och gick ut ur hennes rum.

Linnea satte sig mot väggen, på golvet. Hon kände sig tömd. Tom som ett ihågligt nötskal.
Hon kunde inte gråta. Det var som om pansaret hade slagit till runt henne igen. Ingenting kände hon.
Hon tog sin jacka från hängaren. Satte den på sig och gick ut från jobbet. Hon ville aldrig mer komma tillbaka. Men visste att hon måste.

Hennes hjärta var fullständigt krossat. Men på utsidan syntes ingenting.

Skrivpuff 132 - något att lära sig

Elin stod framför spegeln. Ögonbrynen ihopdragna och blicken koncentrerad. De blågröna ögonen var näst intill isande. Som Ishavets vatten.
Näsvingarna på den långa ädla näsan fladdrade lätt för varje andetag som blev allt hetsigare.
Hon ville lära sig att tygla sitt humör. De snabba svängningarna mellan glad och arg hade blivit allt hastigare och oftare förekommande den sista tiden, tyckte hon. Men hon önskade att hon kunde vara mer balanserad.
Framför allt önskade hon att hon inte skulle reagera så hetsigt på andra människors dumhet.
Dumhet, som var det mest irriterande hon kunde komma på.

Så hade hon läst en bok om hypnos. Och nu hade hon tänkt sig att hon skulle hypnotisera sig själv genom att titta in i sig själv genom spegeln. Och därefter skulle hon kunna få ordning på och tygla sitt humör.

Hon koncentrade sig gruvligt och talade till sig själv med lugn och fast röst, varje ord uttalades för sig. Ingen hets. Bara lugn.

Plötsligt försvann hon in i sig själv. Det sista hon såg var de isande ögonen. Och den ordformade munnen.

Hon talade fortfarande till sig själv. Upprepade det hon läst. Orden strömmade in i hjärnan. Tills de tystnade.
Lugnet spred sig inom henne. Hon hörde sin inre röst som manade till sans. Sans. Sans. Sans.
Allting blev mörkt omkring henne. Tystnaden blev fullständig. Hypnosen var djup. Hon satt fast i sitt inre.

-Elin, vad gör du?

Hon väcktes av sin mammas röst. Det måtte ha varit den som fick henne att komma tillbaka. Den vassa och uppfordrande rösten.

Hon stirrade in i sig själv, hon stod fortfarande kvar vid spegeln. Hon såg sin mammas korpulenta figur bakom sig. Ansiktet som skar luften med sin spetsiga utstrålning. Så olik Elin. Med det vackra, hjärtformade ansiktet. Den smala vackra näsan och de grönblå ögonen. Moderns med sitt spetsiga men ändå nästan upplösta ansikte. Alltid ilsket och gnetigt.

Det underliga var, Elin kände ingen ilska. Bara lättnad.
Hon tittade på sin mamma.
-Jag bara övar mig på att bli lugn. Sa hon. Att inte bli arg för allting. Jag vill inte bli som du, mamma. Jag vill vara glad och lycklig och arg bara ibland.
-Vad menar du med det? Mammans hårda stämma skar som en kniv i Elins hjärna.
Hon fick åter koncentrera sig för att inte låta ilskan löpa ut ur hennes mun. Men bara en kort stund. Därefter kände hon åter lugnet.
-Jag vill inte vara ilsken alltid. Som du. Och nu vet jag att jag kan känna mig lugn. För jag vet hur jag ska göra.
- Har du tappat koncepterna unge, sa mamma.
-Nej, inte alls. Jag känner ingen ilska. Det är lugnt mamma. Nu ska jag gå och lägga mig.
Modern stirrade häpet på sin dotter. Vad hade tagit åt flickebarnet? Hon suckade och de tunga axlarna höjdes och sänktes utan entusiasm.
Hon vände ryggen till barnet. Hennes vackraste barn. Hennes allt. Och funderade en stund.
Vände sig åter mot dotterns spegelbild.
-Du har rätt, jag är alldeles för ofta arg, sa hon. Jag ska tänka över det. Precis som du har gjort. Varje dag är en ny resa. Jag älskar dig.
Åter vände hon på klacken och gick ut ur rummet.

Elin log ett hemlighetsfullt leende mot sig själv. Och bakom ögat såg hon en annan Elin. Den Elin som hon lockat fram. Förnöjt gick hon in i badrummet. Borstade tänder och gick sedan till sängs. Övertygad om att hon lärt sig att hantera ilskan.
-God natt Elin, sa hon innan hon släckte sänglampan.
-God natt Elin, sa hennes inre röst.

Hon somnade ovaggat. Nöjd och lätt till sinnes.

Skrivpuff 131- en måndag att minnas - måndagar att längta till

Hon gick över grusplanen. Långsamt och kanske mer åt det släntrande hållet. Sparkade en och annan sten framför sig. Hennes ögon sökte över markytan. Som om hon letade efter någonting. En större sten, någonting förlorat, eller ett minne från långt bak i tiden?
Mannen som stod vid kanten av grusplanen, lutad mot ett träd, studerade henne noggrant. Han följde hennes minsta rörelse. Men hon såg honom inte.

Han öppnade sin jacka, det var varmt. Och vindtyget var allt för tätt för att det skulle vara skönt. Luften stod helt stilla.
Den unga kvinnan bar en tunn klänning. Tygets silkeslena yta, tycktes smeka hennes ben vid varje steg. Som en kärleksfull hand, tänkte han.
Hennes hår höljde sig runt det brunbrända ansiktet. Håret var näst intill svart och mycket långt, nådde nästan ned till midjan. Ögonen kunde han inte se, eftersom blicken riktades stint mot marken. Men han anade att de var mörka. Mycket mörka.

Någonting i hennes sätt att röra sig påminde honom om ett djur. Benens graciösa rörelser framåt över gruset, den långa halsen. Midjan var smal, bysten hög och höften gungade rytmiskt sidledes. En kvinnas typiska gång, tänkte han.

Plötsligt böjde hon sig ned och plockade upp någonting från marken. Föremålet glimmade till då solstrålar träffade det. En ring, anade han. Eller något annat smycke.
Han böjde sig framåt som för att se bättre, men kom naturligtvis inte tillräckligt nära för att se vad det var hon nu höll i sin hand.

Plötsligt förde hon föremålet mot sina läppar. Hon stod alldeles stilla. Hon formade läpparna som om hon skulle kyssa en älskad. Nu såg han hennes ögon i ett ögonblick. De var mörka och stora, precis som han anat. Hon slöt dem och kysste den blänkande tingesten hon höll i sin hand. Hon förde den fram och åter över läpparna. Ögonen var fortfarande slutna. De mörka ögonfransarna skuggade hennes kind.

Han kände berusning där han stod. Och blodet rusade genom ådrorna. Han tyckte att pulsen stegrades och det började spränga i tinningarna.

Hon öppnade ögonen och för en sekund stelnade hon till. Hon hade sett honom. Hennes reaktion var omedelbar. Hon såg skrämt på honom och sprang snabbt därifrån, bort från honom, ut mot bersån som låg på motsatta sidan. Han försökte ropa, men lyckades inte klara strupen.

Det sista han såg var det långa håret som fladdrade lätt när hon försvann in bland träden.
Det var måndag morgon. En sån där morgon han aldrig skulle glömma. Den unga kvinnans läppar som kysste ett glänsande föremål. Hennes vackra rörelser. Hon hade väckt någonting glömt i honom.

När hon försvunnit ur sikte, gick han och satte sig på sin åkgräsklippare. Han klippte skolans gräs och därefter körde han välten över grusplanen, så att den skulle vara jämn och fin när ungarna skulle spela fotboll. Framför sig såg han henne.

Varje måndag morgon hela denna försommar ställde han sig vid trädet och hoppades att åter få se kvinnan. Åter få uppleva scenen. Men hon kom aldrig mer igen.

Det var en måndag han för alltid skulle bära med sig i minnet. En måndag då dörren in till hans innersta rum öppnats på glänt.

Skrivpuff 129 - Spara

Längst in i sparade hon sin historia. Den låg där och förräntade sig. Varje lämnad sekund skrev ny historia, som lades till den tidigare. Det var spännande att se det så, att historien om henne själv bara blev längre och längre, mer och mer diger och om hon lät bli att berätta den så blev det ränta på den - som om det gjorde den ännu mer omfattande.

Men ingenting av den avslöjade hon för någon. Hon bar den med sig, allt hon gjorde, tänkte och sa, var produkter av den. Men det var sånt som andra inte förstod. Även om de själva också var produkter av sina historier.

Hon tänkte på det. Aktivt!

Hennes inställning var att lära sig något nytt, vara med om någonting nytt, varje dag, så att historien om henne själv skulle utökas. Varje dag.

Om någon hade fått förmågan att se in i andras hjärnor och av någon - om än outgrundlig - anledning fick för sig att titta in i just hennes, skulle denne någon få se ett vindlande mönster av berättelser om hennes liv. Om allt hon upplevt, om allt hon känt, om allt hon sett och tänkt.
Kanske hade denne någon också blivit djupt rörd, ledsen likaväl som glad och uppiggad och kanske hade denne någon till och med blivit intresserad av att berätta hennes historia. Frågan var snarast om hon själv ville ha den berättad.

Kanske skulle hennes sparade och förräntade historia förbli därinne och försvinna med henne.
Kanske skulle den inte det. Kanske en dag, när tiden var mogen, skulle hon berätta den. I en lång och omständlig berättelse om livet. Hennes liv.

Jag lever min historia varje dag. Tänkte hon. Men ingen ser den. Jag är den jag är för att jag har upplevt det jag har upplevt.
Hon kände ingen bitterhet. Hon var den hon var tack vare och på grund av allt det hon hade upplevt. Det kändes bra. Det var ett sätt att acceptera att livet inte ofta blir som man har tänkt. Hon förstod också de val hon gjorde nu och de val hon gjort tidigare. Utan sorg, utan någonting annat än ett konstaterande att så var det, så hade det blivit.

Skrivpuff 128 -dubbla budskap

Den lilla flickan satt tillsammans med sin familj vid middagsbordet. Hennes hår var nästan svart, grovt och spikrakt. Hennes farfar brukade säga att hon hade hår som en rakborste - av den gamla sorten med svinaborst. Farfar och farmor älskade hon. Och mamma. Pappa var svår att förstå sig på.
Flickans ögon var mörkt bruna, glad och intelligent blick hade hon. För länge sedan hade hon, utan att själv förstå det, genomskådat sin pappa. Hans underliga kommentarer som aldrig stämde med det som låg undertill.

Hennes två bröder, den ena blott två år gammal, blond som lin och med blå ögon och hud som guld och med små smutsiga tassar, den andra med närmast morotsrött hår och knallande brun blick, som ilsket snodde runt mellan familjemedlemmarna. Som sökte han någon att provocera eller bli arg på.

Modern smekte dem med sin milda blå blick. Hennes händer doftade alltid gott och hennes röst kändes som en mild pust. Aldrig arg, aldrig annat än just mild. Eller skrattande. De tre barnen sökte henne alltid. Ville alltid vara henne nära. Alltid lätt att förstå, aldrig dubbla budskap. Blick, röst, mimik, kroppsspråk, handens rörelse över deras söta huvuden stämde överens med det som verkligen sades.
Den mest älskande och den mest älskade. Förenade dem.

Fadern satt på sin plats, den han själv hade utsett till sin. Barnen tyglade han med sitt humör, men modern tillät. Tillät barnens högljudda diskussioner. Fadern ville inte tysta men ilsknade till när han inte fick sitt önskade gensvar, modern manade på. Milt men bestämt. Tillåtande.
Fadern som tvingade, påtvingade och högljutt diskuterade med barnen, politik, samhällsfrågor och annat de inte förstod. Blev arg när han förlorade i spel. Barnen brukade förlora för att han inte skulle bli vredgad över förlusten.

Fadern som kallade frysta grönsaker för "gulligullan" och blodpudding för "blopuddain" för att locka till ätlust. Fadern som gjorde äventyrsspel och drog dem ut i regn och rusk för eskapader i livet. Men som aldrig kunde säga någonting utan en underton av sarkasm eller martyrskap.

Flickan tittade på sin far, som klappade sig på knäet och sa att hon skulle sätta sig hos honom.
Hon sa ingenting, men skakade på huvudet. Hon ville inte sitta i hans knä. Hon ville sitta på sin egen plats. Mittemot, på behörigt avstånd. Hon förstod honom inte. Förstod inte vad han sa, eftersom allt han sa betydde någonting annat. Hans kropp och hans röst sa alltid någonting annat än de ord hon hörde. Hon förstod inte.
I hennes ögon steg tårar, innan han ens hade hunnit säga någonting. I förebyggande syfte blev hon ledsen.
-Tack ska du ha, sa han, tack för det min lilla gumma! Hela hans väsen, hans röst och minspelet i ansiktet. Den syrligt ihopdragna överläppen mot den plutande underläppen, hans högt höjda ögonbryn, ögonen som stack henne som nålar, sa henne att orden han just sagt inte stämde överens med vad de normalt skulle betyda för henne. Ett tack var ett tack. Osäkerheten avspeglade sig i hennes ögon. Modern log mot henne. Blinkade med ena ögat och sträckte ut sin hand mot henne. Den lilla tog handen. Grät en stund.
Sen blev allting bra. För när det var läggdags satt mamma på sängkanten och berättade sagan om gumman som åt till dess att hon sprack. Eller sjöng om liten blomma utan namn som bad fjärilen att rädda henne. Men fjärilsliv var så kort. Då grät både den lilla och hennes storebror. Av sorg över både blommans och fjärilens korta liv. De förstod inte sången, men kände sorgen.
Orden som inte stämde med faderns uttryck la sig längst bak i huvudet på den lilla. Och hon gömde den känslan till nästa gång. Och nästa gång.

Med åren förstod hon. Att det var just de dubbla budskapen som hon varit rädd för. Att hon inte hade förstått varför hon inte förstod honom. Och ändå hade genomskådat honom. Och lärt sig att försvara sig genom att gråta.
Med åren växte ilskan mot honom och sorgen likaså.
Med åren försvann kärleken till honom. Med åren blev hon likgiltig. Med åren förstod hon att han hade varit en martyr. Och ironisk. Det gjorde i stunder ont. I stunder växte likgiltigheten. Till slut var det bara likgiltigheten kvar.
Han, fadern, fortsatte med sina sardoniska kommentarer. När hennes svar inte passade honom. Men nu förstod hon. Och brydde sig inte längre.
Det var en lättnad. Att slippa gråta, utan att veta varför. Att slippa känna osäkerheten. Det var en lättnad.
Med åren blev han ingenting för henne. Och det var den största lättnaden av alla.

Skrivpuff 126- Släkthuset

Jag stod utanför huset. Det hus som jag hade sett utannonserad som till salu och som jag genast hade förälskat mig i. Så där hastigt, fjärilsfladdrande och uppslukande. Som i en förälskelse.
Husets fantastiska form, det lite vildvuxna runt omkring. Trädgården med bara vilda växter och en och annan bonnväxt. Det var ännu vackrare än jag hade kunnat föreställa mig. Bilden i annonsen gav inte en rättvis bild av hur det såg ut i verkligheten.

Det mest märkliga med annonsen var att det inte fanns något telefonnummer, bara en adress. Det var heller inte en mäklare som stod för annonsen, den tycktes helt privat.
Så, tänkte jag, jag åker väl ut på vinst och förlust då. Har de inget telefonnummer kan jag ju rimligen inte heller ta kontakt för visningstid.

Jag körde till vänster vid skogsdungen där en brevlåda, röd och grann, stod i kanten av vägen. Solen lyste med sin närvaro. Försommardagen var härlig, frodig och varm. Jag kände mig lite stel men framför allt törstig och varm, när jag svängde in min lilla Folkvagnsbubbla på skogsvägen. Längtade efter vatten, men hade naturligtvis glömt att ta med mig. Och här fanns inte kiosk så långt ögat kunde nå.

Framme vid huset stannade jag alltså bilen. Gick ur och blev ännu mer förälskad. Huset var alldeles bedårande.
Det verkade öde eller ödsligt. Kanske.
Efter att ha stått och tittat en stund öppnade jag grinden, som var skinande vit och verkade nymålad. Försiktigt tassade jag på mjuka fötter in genom grinden och stod på grusgången, som var aningen övervuxen. Jag ropade. Men fick inget svar.
Jag gick runt huset och studerade det. Allt var välhållet och såg skinande ut. Allt från fönsterfoder till tak. Verandan var riktad mot söder och måste följaktligen ligga i solen hela dagarna, i princip. Det tyckte jag om. Det borgade för att där var varmt och skönt.

Jag såg inte till ett liv. Inte ens en liten katt. Inte ens en fågel. Det fick mig att fundera men jag bestämde mig för att knacka på. Nu eller aldrig, tänkte jag. Det här huset vill jag ha. Och jag är säkert ensam som spekulant dessutom.

Plötsligt hörde jag flera bilars motorer närma sig. I ett och samma svep kom där fyra stycken. Ur bilarna rusade två familjer, ett äldre par och två kvinnor som tog varandras händer och samtliga knuffade sig igenom grindöppningen samtidigt. Det såg lustigt ut.
Jag stod precis på trappen beredd att knacka på när samtliga personer som precis anlänt tvärstannade. De insåg att jag var först. Ett mummel utbröt. Och jag kände oron krypa i hela kroppen. Någonting stod inte rätt till. Varför kom alla de här personerna samtidigt? Och varför reagerade de så märkligt på min närvaro?

Jag skakade av mig obehaget och vände mig mot dörren och tog dörrkläppen och slog några gånger mot dörren.
Inte ett ljud hördes där inne.

-Mamma, jag är kissnödig, började plötsligt ett av barnen kvirra.
-Ja men kissa i buskarna då, fräste den uppenbart irriterade mamman.
-Men jag vill inte kissa i buskarna. De sticks. Kvirrade barnet högre.
-Kissa på gräsmattan då, fräste mamman än mer irriterat.
-Men jag vill inte kissa på gräsmattan, det är äckligt. Och det kan komma myror.
Mamman svarade inte på det. Och jag slog ytterligare två gånger med kläppen, fast hårdare.

Då hörde jag ett hasande ljud inifrån huset. Och så öppnades dörren.
Där stod en gammal man. Han var så gammal att jag trodde att han skulle gå i tusen bitar om någon så mycket som viskade någonting till honom.

-Så trevligt att ni är så många som kan komma idag, knarrade den ålderstigna mannen.
Uppenbarligen hade jag missat någonting i annonsen. Men vad?

-Hej, sa jag tveksamt och sträckte fram min högra hand till hälsning. Karin Andersdotter heter jag.
-Jo, jag vet det, sa den knarrande. Jag är din mormors kusin. REsten här utanför är dina släktingar. Sysslingar, bryllingar och andra avlägsna släktingar.

Först stirrade jag häpet och stumt på gamlingen. Därefter vände jag mig om och såg på dem som stod nedaför trappen. De såg alla lika förvånade ut. Och förstummade. Till och med kvirrande barnet hade tystnat i ett rapp.

-Jaja, sa gamlingen. Se inte så förvånade ut. Jag har ju kallat er hit idag. För att fånga ert intresse la jag in bilden på huset med Till salu som rubrik. För jag visste att ni alla undermedvetet kände igen huset. Det här är det hus som har gått i arv i flera generationer. Ni har sett det på målningar, på fotografier och i tidningar. För här kommer ni alla i grunden från. Detta hus har överlevt hur många människor som helst. Och det håller sig lika fräscht oavsett vem som bor här. Jag vill se om ni var intresserade av huset. OCh jag ville framför allt se vem jag tycker ska få huset när jag dör.

Häpnaden bland oss som stod församlade där på trappen och nedanför var inte mindre, efter gamlingens utläggning. Hur kunde han veta att vi skulle komma? Det var helt obegripligt.
-Jag är 105 år gammal, sa han. Jag vet att jag kommer att dö snart. Därför är ni här.
Det är viktigt att rätt persona av er får huset efter min död. För är det fel kommer huset genast att förfalla. ÄR det rätt, kommer huset att stå sig ännu i många generationer. Var så goda och stig på.
Den åldrige mannen öppnade dörren på vid gavel. Huset hade sett ganska litet ut på utsidan, men det var gigantiskt inuti. Återigen spred sig förvåningen bland oss. Vi inte ens hälsade på varandra.

Mannen bjöd in oss i en matsal där bordet var dukat för exakt så många personer som vi var. Han visade oss våra platser och stapplade till sist fram till högsätet, på ena kortsidan och satte sig. Vi satte oss direkt efter honom. Som på en gemensam signal drog samtliga ut sina stolar och damp ned.
Fortfarande var det ingen av oss som sa någonting. Vi väntade med spänning på vad vår åldrige släkting skulle säga. Om han nu var vår släkting?
Men han sa ingenting. Och ingen av oss visste vad han förväntade sig. Hans immiga blå ögon svepte över oss, en efter en granskade han. Någon böjde huvudet. En annan tittade rakt fram och inte på honom. Tankarna for runt i mitt huvud.
När hans blick landade på mig, bestämde jag mig på en hundradels sekund och fäste därefter blicken på hans ögon. Han log ett snabbt leende och passerade mig och fortsatte runt bordet.
Jag följde med hans blick runt. Och upptäckte att ingen av de andra hade modet att titta honom i ögonen.
När blicken vandrat färdigt suckade han.
-Nå, sa han uppmanande.
Och i det ögonblicket uppstod ett sorl.Sorlet övergick i gräl mellan de olika familjer som satt runt bordet.
Den ena efter den andra hävdade rätten till huset. BArnet som kvirrat om hur kissnödig han var, började omedelbart att åter gnälla om hur kissnödig han var. Mamman fräste åt honom och fortsatte sedan att bråka med kvinnan mittemot. Männen lutade sig mot varandra och visade tänderna. Nävar flög upp och slagsmål utbröt. Kvinnorna skrek åt varandra och barnen grät.

Den ålderstigne mannen sa ingenting. Han tittade på dem och log snett. Sen vände han
sig mot mig och log vänligt istället och så blinkade han med ena ögat. Jag log tillbaka. Och kände inom mig att det var jag som var den utvalda. Men åldringen sa ingenting.

Plötsligt reste han sig upp. Höjde händerna och sedan sänkte han dem som till tystnad.
Alla stannade upp i sina gräl, slagsmål eller gnällande gråt.
-Nu blir det mat, sen får ni gå. Så ska jag fundera på vem som är värdig huset.
Allas blickar riktades mot mig. Jag var ju den enda som inte vare sig skrikit eller grälat eller slagits. Jag hade stilla suttit på min plats.
-Det är hon, skrek en av männen. Hon är en häxa. Förtrollad. Hon har fått oss att slåss.
Jag gapade, förfärad. OCh kippade efter luft, som en fisk på torra land. Men jag sa ingenting.
-Nej, det är inte hon. Sa vår 105-årige släkting. Det är ni själva. Sätt er nu, uppmanade han.
Samtliga satte sig åter. Rättade till skjortor som dragits ur byxlinningen. Torkade bort snor ur näsorna och drog håret bakåt. I nämnd ordning. Inte ett ljud sades sedan under hela måltiden. Samtliga livrädda att de skulle bli arvslösa.

När maten var uppäten, reste sig släktens äldste. Slätade ut byxorna som skrynklat sig en aning. Gjorde en svepande rörelse, som för att dirigera en orkester. Alla församlade förstod ändå gesten och reste sig. På tysta fötter smög de sig ut ur huset. Inte ett tack, inte ett hej då.
Jag vände mig mot min nyvunne släkting och tog honom i handen.
-Tack, sa jag. Det var god mat. Och det var roligt att få träffa en nyvunnen släkting.
-Tack själv, log han. Vänta här en stund.
När alla utom jag kommit ut ur huset, stängde han dörren. Jag kunde känna hur de andra vände sig om och skickade elaka och ondsinta tankar mot mig. MEn jag stod kvar. Jag hade inte gjort någonting.
-Du får huset. För du var den minst giriga. Och för att du liknar din mormor så ofantligt. Lika fjärilslik och vacker. Lika vänlig och du begriper mer än de andra någonsin kommer att göra.
-Men berätta om huset. Varför är det så magiskt? Jag darrade av lycka, av oro, av förvirring och av lättnad.
-Det ska jag berätta en annan dag, sa han. Det viktiga var att du kom. Det säger mer än du anar. Nu måste jag ta adjö och gå och lägga mig och vila.

På darrande ben gick jag ut ur huset. Utanför stod alla de andra. Jag gick ut genom grinden och fram till min bil. Illviljan kunde jag nästan ta på, så kraftig var den. De stirrade stint och ondskefullt på mig, tyckte jag. Men jag satte mig i bilen, utan att ha sagt ett ljud. Körde därifrån och hoppades att jag aldrig mer skulle behöva se dem.

Dagen efter fick jag en ingivelse. Min gamla mormorskusin var död. Inte för att jag visste, men jag kände det så starkt. Jag satte mig åter i min bil och körde de långa milen till huset. Där utanför stod en ambulans och ut ur huset bar två män en bår. På båren låg min nyvunne vän och släkting. Han var död. Och på hans läppar syntes skymten av ett leende. Samma leende som han skickat mig tvärsöver bordet föregående dag. ETt leende i samförstånd. På hans bröst låg ett kuvert. Till Karin Andersdotter stod det. Jag tog kuvertet. Öppnade det och läste.

"Kära Karin! När du läser det här är jag död. Du ska inte vara rädd. Huset har jag testamenterat till dig. Min advokat har sedan länge testamentet. Jag har alltid velat att du skulle få det. Men jag var tvungen att se hur de andra var, för att vara helt säker. Det blev jag. De giriga skall ingenting ha. Jag har inte längre krafter att skriva mer, men du kommer att få veta historien om huset under tiden du bor här. Den kommer till dig. Käraste hälsningar mormorskusin Anders Svedenius"

Jag darrade av lycka. Och smekte lätt över den avlidnes kind.
-Tack, viskade jag. Männen som kommit ut med båren, ställde in den i ambulansen. Sen körde de därifrån. Jag kände mig fast förvissad om att jag skulle få veta husets historia så småningom. Varför visste jag inte. Men jag kände det så starkt att det måste vara sant.

Och jag fick veta. Men det är en annan historia.

skrivpuff 122

Livsresan är en berättelse om en kvinna som lever ett liv i ständig förändring. Yttre och inre resor, möten - de verkliga mötena - med människor som sätter avtryck på ett eller annat sätt, är det som driver henne framåt. Allt från djupaste sorg till högsta glädje ryms i denna roman om en människa som tycks ha svårt att sitta still- som ständigt söker nya vägar att gå, resor att göra och utmaningar att klara av. Rastlösheten, den inre ensamheten och den ständiga önskan att uppnå någonting nytt genomsyrar berättandet.

Livsresan tar sin början i tidigt sextiotal i ett litet samhälle norr om Stockholm. En familj med mamma, pappa och tre barn, får sin kärleksfulla form, men också oro finns där. En dynamisk och högljudd familj, med stort utrymme för alla känslor och som med stor livlighet och energi fyller vardagen med äventyr. En mamma som står för mildheten, värmen och kärleken och en pappa som är äventyr och spänning men också ironi och aggression.

I mitten på sjuttiotalet kraschar äktenskapet mellan föräldrarna, och kvar finns barn och mamma. Nu i en typisk övre medelklass-kommun, en förort till Stockholm. Huvudpersonen är nu i mitten av tonåren. De glädjerika åren som barn är över. Tonårens svåra balansgång mellan barn och vuxen rubbar cirklarna för henne. Samtidigt har hon kvar sin stabilitet hos mamman. Hon börjar så smått ta ut svängarna och lusten att ta sig ut vaknar.

Året är 1976 då hon reser för första gången ut i världen. Denna resa skakar hennes inre grundvalar och livet tar åter en dramatisk vändning. Från naiv flicka till luttrad kvinna, över en natt.

Rastlösheten slår rot i hennes inre. Hon söker efter sitt flydda jag, letar förtvivlat efter inre ro, men utan hjälp från vuxenvärlden. I tystnad bär hon skulden och skammen.

Åren går och hon reser till Israel. Där möter hon både inre och yttre strid. Hon tvingar sig själv till ständig utveckling.

Hon blir vuxen, studerar på universitetet. Träffar en man, som så småningom blir pappa till de två barn hon föder. En flicka och en pojke. Äktenskapet är olyckligt och slutar i uppbrott tolv år senare.

Ytterligare en krasch får hon uppleva innan hon äntligen tar hjälp av en terapeut.

Hon och barnen flyttar så småningom till Skåne och uppbrottet ser hon som nödvändigt för att komma vidare. Långsamt hittar hon tillbaka till sig själv, till sin grundkärna och har tillsammans med barnen skapat sig en tillvaro med närhet och kärlek som levnadsgrund.
Då träffar hon sitt livs kärlek.

Berättelsen om en kvinna, Livsresan, slutar året innan hon ska fylla femtio år. Hon sitter vid frukostbordet en lördagmorgon och historien om ett äventyrligt liv rullar upp framför henne. Hennes eget liv.

"Utan allt det jag har upplevt hade jag aldrig blivit den jag är idag, på gott och på ont, en människa värld att älska och älskas."

Så avslutas romanen och får utgöra dess sensmoral.