onsdag 23 januari 2013

23 januari 2013 - Om att bryta normer


Normbrytare?

Det var ingen lätt match att börja på Polisen, för en sån som jag. En alien, en katt bland hermelinerna, eller grädden på moset - om jag vill se det mer positivt, vill säga.

Jag har alltid varit en normbrytare på mer än ett sätt. Fast jag egentligen aldrig har tänkt så mycket på det.
Ni vet, man gör som man gör och tänker inte mer på det. För mig har det mer handlat om att andra säger att jag bryter mot normer. Det blev ännu mer tydligt när jag en dag för första gången vandrade in genom grindarna till Polishögskolan i Sollentuna.
Kanske inte precis när jag vandrade in genom grindarna, men det var där jag blev varse, på Polishögskolan i Helenelund, Sollentuna kommun.
-Du pratar så konstigt
-Vad betyder kulör?
-Vad betyder gemen (gemen bokstav)?
-Du tror att du är nåt!
Hej Jante! Hur mår du?

Jag tänkte aldrig på att jag var normbrytare, men uppenbarligen var jag det. Jag vågade - herregud vilken bravad att våga - säga emot lärare som var oförskämda eller hade fel.
Jag tog inte att lärarna satte sig på mig som om jag vore skolunge. Det var de inte vana vid.

Jag tänkte att det nog skulle gå över, det där tjafset om att jag inte såg ut eller pratade eller var som de andra. Det var ju ändå på en skola, de flesta var så mycket yngre än jag.
Men tji fick jag.
Jag började som aspirant på Östermalms polisstation. Där blev det etter värre.
En handledare skyllde mig för att vara feg. En annan för att ta för mycket initiativ. En tredje att jag tog mig ton.
Och hela tiden funderade jag på vad orsaken till reaktionerna var, frånsett att jag ju faktiskt tog mig ton när jag tyckte att man hade gått för långt.

Med tiden begrep jag att det handlade om att jag inte alls betedde mig som andra. Att jag stack ut.

Jag fick utstå mobbing, sexuella trakasserier, utanförskap. Jag fick utstå att bli utskälld för att jag inte besvarade någon chefs kärlekskranka försök till kontakt. Jag blev utskälld av kvinnlig kollega för att jag hade - som hon uttryckte det - "inlett relation med" två åklagare samtidigt. Hahaha...you wish!
Jag blev tillsagd att jag inte fick ha läppstift. Jag blev tillsagd att jag inte fick vara kritiskt. Jag blev varnad när jag ansökte om utträde ur facket. "En sak ska du ha klart för dig, du kommer ALDRIG att få en högre tjänst här" sa en facklig ordförande, med anledning av mitt utträde.
Jag blev kallad både det ena och det andra.
Jag fick höra dagligen att jag var "en udda fågel".

Ganska intressant alltihop, men oerhört tröttsamt.
Men jag var också älskad av dem som var udda och framför allt av dem som aldrig blivit tagna på allvar, aldrig blivit sedda och aldrig fått höra något positivt. Till dem gav jag allt jag bara kunde.

En dag. En tidig höstdag. Gick jag hem. Och kom aldrig mer åter. Men då hade det gått nästan 20 år.
Klockan var fem i tolv.
Man kan bryta normer på många sätt. Ett är att inte inrätta sig och ge efter för dumhet. Det var mitt sätt.

Jag klagar inte, jag beklagar mig inte. Jag har också haft förmånen att möta de mest fantastiska människor i mitt yrke. Jag har fått se samhällets baksida, jag har mött sorg, misär och människors smärta, men också mod, kärlek, ömsinthet och respekt. Samhällets ljusa sida.

Så tack!

lördag 19 januari 2013

Sensuella Isabella

-Är vi överens, sa han och nickade uppfordrande till henne. Isabella rös. Frös gjorde hon. Det var kallt. På alla sätt.
-Kanske, sa hon. Sche-ljudet liksom visslade från hennes blodröda läppar.
Han skakade nu på huvudet. Irriterat.
-Fem hundra spänn. Det är ju skitmycket. 
-Kanske, svarade hon automatiskt. Med samma underliga vissling.
-Vad vill du ha'rå? Han burrade upp sig. 
-Jag vill inte, svarade hon.
-Men va' fan! Du sa ju att du ville. Ögonbrynen ihopdragna.
-Jag vill inte för pengar. Jag trodde du gillade mig.
-E'ru helt dum, svarade han. Ingen gillar väl en hora.
Hon slog ned blicken. Tog upp händerna över ansiktet.
Gråter hon nu också, tänkte han, munnen i en ogillande grimas.
-Jag är ingen hora. Hon nästan viskade.
-Du har ju legat med alla. Då är man ett luder, en hora.
-Jag är ingen hora. Upprepade hon. Hon reste sig, från madrassen och tog sin bh, och skylde brösten. Vände sig om och klädde sig hastigt. Behån ut och in, tröjan och så kjolen som hakade upp sig i nylonstrumpans överkant.

-Jag är ingen hora. Upprepade hon en sista gång, innan hon gick ut från hans rum, ned för trappan och ut genom ytterdörren.
Hans mamma vinkade genom köksfönstret. En lätt vink med vänster hand, i höger hand hade hon diskborsten. Isabella förde upp handen i en rörelse, som mer påminde om en skadeskjuten fågels försök att flyga. Blicken vände hon bort. Ryggen krökt.

Sensuella Isabella. Horan. Fast hon aldrig hade legat med någon. 




När tar egentligen historierna slut

En dag som denna undrar jag när historierna tar slut. Hur många kan man komma på att berätta. Jag menar, även om man som jag blandar fiktion och riktiga händelser, hur många räcker det till?

Lite oroväckande känner jag, eftersom skrivlusten finns men idéerna är slut.

Eller i vila i vart fall!


Nu vänder det

På senaste tiden har jag haft många bra dagar. Brabra dagar. Fyllda med spänning och ro i en balanserad blandning.
Att vakna på morgonen med en skön känsla av tillfredsställelse och att vara pigg i samma stund, är behagligt. Det var ungefär två år sedan jag kände så.
Sedan barnsben har jag varit fylld av energi, så det räcker till ett helt kompani. Det vände för något mer  två år sedan när min familj skakades av den mest förfärliga tragedi en familj kan råka ut för. Jag drabbades av en orkeslöshet som jag aldrig känt tidigare. Aldrig.

Jag var oerhört obekant med känslan, den förlamade mig. Jag varken orkade eller ville göra någonting. Det var som en öken, där man bara ser öken, ända bort till horisonten. Känslan av att det inte fanns någonting annat än denna öken, var outhärdlig. Samtidigt som det inte spelade någon roll.
Jag tycket inte ens att det skulle vara konstigt om det här var den verklighet jag skulle leva i till slutet.

Men nu. Nu är det annorlunda. Det känns som mitt gamla jag sakta men säkert kommer tillbaka. Energi, glädje, lust, ork. Kanske inte ännu som det var en gång, men i alla fall.

Och ingen som inte har varit där, kan förstå hur underbart det är att känna igen sig själv.

Klokare hoppas jag, något mindre tolerant märker jag, men gladare och mer energifylld. Det är brabra dagar.

Lördag. Inte dumt.

Och livet ligger framför mig. Inte alls dumt det heller.


fredag 18 januari 2013

Befria



Vem förstod att han var fjättrad i sin ångest? Vem såg hans mörka ringar under ögonen av brist på sömn? Vem förstod hans önskan om att varje morgon slippa vakna upp?
Var han ett offer, skulle offret offras till gudarna för att dämpa deras missnöje. Det var hans önskan. Att hans liv byttes mot hennes. Eller att han slapp vakna till en värld där hon inte fanns. Det skulle han ha velat. Kanske, även om han inte förmådde sig att säga det högt, skulle han få möta henne i någon slags ljus tillvaro. Där själar vilar.

Döden skrämde honom inte. Han längtade befrielse. Från bojorna som satt runt hans smala anklar.
Han såg dem inte, de där människorna som älskade honom, som vördade honom och såg hans lidande. Men vägrade mata hans demoner med medlidande.

Befria mig. Det var orden på hans torra läppar. Befria mig och låt mig vila där hon vilar. Så var hans önskan på morgonen. Varje dag. År till år.

Tid


Tiden är ingenting
Bara en flyktande aning
om något som har varit
något som ska komma

Tiden är ingenting
om vi inte fyller den
med önskningar
mening
minnen

Tiden är ingenting
annat än ett mått
på livslängd
en visare
på vårt livsur

Tiden är ingenting
osynligt sveper den
fram
åldrar oss
förklokar oss

Ibland
och för en och annan


torsdag 17 januari 2013

Min alldeles egen


Det är evigheter sedan jag skrev på bloggen. Evigheters evigheter. Jag har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Och kopplat till det inte heller tid.
Nu kände jag dock plötsligt en alldeles outhärdlig skrivtörst. Så här är jag nu.

För två år sedan drygt slutade jag som polis och för ett och halvt år sedan startade jag företag. Vilken kick! Det är roligt, roligt och roligt. Och ingenting annat än roligt.
Klart, det är oroligt också, inte o-roligt, utan oroligt. Ekonomiskt lite läskigt och instabilt. När man är van att ha lön varje månad och vet att den är konstant, oavsett hur och vad så kommer den stadigt in på kontot den 25 i månaden.

Som egen, kan man aldrig så noga vet. Ena månaden är det si och andra så. Men för min del har jag haft det barnsligt enkelt från det att jag startade företaget. Men nu har det skiftat över till att vara lite mindre solklart.

Den största upptäckten är att jag inte förstår hur jag stod ut i 20 år. 20 år! Det är ju fantasitid. Så länge arbetade som polis. Så hände något. Och jag stod inte ut längre. Det var väl den där mognaden man talar om. Ett beslut måste mogna fram. Det går inte alltid, särskilt inte i livsavgörande frågor, tvinga fram ett beslut. Det som är svårast att hantera är identiteten. Att ha sin identitet och tillhörighet på ett visst ställe, är inte något som man kan frigöra sig ifrån på en vecka eller två. Det tar lång tid. Och kanske är jag inte helt fri nu heller. Det finns en lockelse i att ha den där tillhörigheten, och en saknad när man inte längre har den.
Ändå har jag inte ångrat mig en sekund.
Vare sig att jag blev polis en gång, det är så länge sedan att jag inte riktigt minns hur det kändes då, eller att jag tog mig loss. Och startade eget.
Och jag kan fortfarande vara stolt över min insats för demokratiska värden, för människor skydd och för att jag aldrig använde våld under alla dessa 20 år. Jag är stolt över att ha tillhört en modig skara människor. Och jag är glad för alla de erfarenheter jag har fått med mig, allt jag har lärt mig. Att jag har fått uppleva. Alla insikter. Tack.

Idag går jag mina egna vägar, är min egen chef och kan välja vilken riktning jag har lust med och lust till.
Det är fantastiskt.
Och så älskar jag att gå till arbetet. Jag vet att jag gör nytta. Och att jag skapar nya och andra förutsättningar för människor.

Och dessutom känner jag mig så stolt över att jag gjorde det, efter så lång tid. Jag gick. Och kommer aldrig mera åter.

Imorgon är det fredag. Min favoritdag. Det finns något löftesrikt över fredagar. Kanske är det en kvarleva från skoltiden. Eller från måndag-fredag-arbete. Men egentligen är det först nu som det egentligen inte gör någon skillnad.

Må gott!