23 januari 2013 - Om att bryta normer

Normbrytare?

Det var ingen lätt match att börja på Polisen, för en sån som jag. En alien, en katt bland hermelinerna, eller grädden på moset - om jag vill se det mer positivt, vill säga.

Jag har alltid varit en normbrytare på mer än ett sätt. Fast jag egentligen aldrig har tänkt så mycket på det.
Ni vet, man gör som man gör och tänker inte mer på det. För mig har det mer handlat om att andra säger att jag bryter mot normer. Det blev ännu mer tydligt när jag en dag för första gången vandrade in genom grindarna till Polishögskolan i Sollentuna.
Kanske inte precis när jag vandrade in genom grindarna, men det var där jag blev varse, på Polishögskolan i Helenelund, Sollentuna kommun.
-Du pratar så konstigt
-Vad betyder kulör?
-Vad betyder gemen (gemen bokstav)?
-Du tror att du är nåt!
Hej Jante! Hur mår du?

Jag tänkte aldrig på att jag var normbrytare, men uppenbarligen var jag det. Jag vågade - herregud vilken bravad att våga - säga emot lärare som var oförskämda eller hade fel.
Jag tog inte att lärarna satte sig på mig som om jag vore skolunge. Det var de inte vana vid.

Jag tänkte att det nog skulle gå över, det där tjafset om att jag inte såg ut eller pratade eller var som de andra. Det var ju ändå på en skola, de flesta var så mycket yngre än jag.
Men tji fick jag.
Jag började som aspirant på Östermalms polisstation. Där blev det etter värre.
En handledare skyllde mig för att vara feg. En annan för att ta för mycket initiativ. En tredje att jag tog mig ton.
Och hela tiden funderade jag på vad orsaken till reaktionerna var, frånsett att jag ju faktiskt tog mig ton när jag tyckte att man hade gått för långt.

Med tiden begrep jag att det handlade om att jag inte alls betedde mig som andra. Att jag stack ut.

Jag fick utstå mobbing, sexuella trakasserier, utanförskap. Jag fick utstå att bli utskälld för att jag inte besvarade någon chefs kärlekskranka försök till kontakt. Jag blev utskälld av kvinnlig kollega för att jag hade - som hon uttryckte det - "inlett relation med" två åklagare samtidigt. Hahaha...you wish!
Jag blev tillsagd att jag inte fick ha läppstift. Jag blev tillsagd att jag inte fick vara kritiskt. Jag blev varnad när jag ansökte om utträde ur facket. "En sak ska du ha klart för dig, du kommer ALDRIG att få en högre tjänst här" sa en facklig ordförande, med anledning av mitt utträde.
Jag blev kallad både det ena och det andra.
Jag fick höra dagligen att jag var "en udda fågel".

Ganska intressant alltihop, men oerhört tröttsamt.
Men jag var också älskad av dem som var udda och framför allt av dem som aldrig blivit tagna på allvar, aldrig blivit sedda och aldrig fått höra något positivt. Till dem gav jag allt jag bara kunde.

En dag. En tidig höstdag. Gick jag hem. Och kom aldrig mer åter. Men då hade det gått nästan 20 år.
Klockan var fem i tolv.
Man kan bryta normer på många sätt. Ett är att inte inrätta sig och ge efter för dumhet. Det var mitt sätt.

Jag klagar inte, jag beklagar mig inte. Jag har också haft förmånen att möta de mest fantastiska människor i mitt yrke. Jag har fått se samhällets baksida, jag har mött sorg, misär och människors smärta, men också mod, kärlek, ömsinthet och respekt. Samhällets ljusa sida.

Så tack!