Befria

Vem förstod att han var fjättrad i sin ångest? Vem såg hans mörka ringar under ögonen av brist på sömn? Vem förstod hans önskan om att varje morgon slippa vakna upp?
Var han ett offer, skulle offret offras till gudarna för att dämpa deras missnöje. Det var hans önskan. Att hans liv byttes mot hennes. Eller att han slapp vakna till en värld där hon inte fanns. Det skulle han ha velat. Kanske, även om han inte förmådde sig att säga det högt, skulle han få möta henne i någon slags ljus tillvaro. Där själar vilar.

Döden skrämde honom inte. Han längtade befrielse. Från bojorna som satt runt hans smala anklar.
Han såg dem inte, de där människorna som älskade honom, som vördade honom och såg hans lidande. Men vägrade mata hans demoner med medlidande.

Befria mig. Det var orden på hans torra läppar. Befria mig och låt mig vila där hon vilar. Så var hans önskan på morgonen. Varje dag. År till år.