tag:blogger.com,1999:blog-53774260863929083312024-03-05T14:21:35.213+01:00Cissis skrivhörnaMellan blinkningarna föds bilder och historier. Långt bortom och samtidigt nära mig själv. I ögats vinkel går livet förbi. Och ibland ler det åt mig och fäller ögonlocket i en snabb vinkning. Det är då jag ser allting alldeles klart.Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.comBlogger160125tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-83602556389680654312013-10-13T21:46:00.002+02:002014-07-04T11:30:38.506+02:00Novell nummer 2 - Av kärlek till digCecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-45061539271221002252013-10-13T14:22:00.002+02:002014-07-04T11:31:34.881+02:00Novell nummer 1 - Hem<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-43284550954079114092013-06-25T21:18:00.001+02:002013-06-25T21:29:24.959+02:00Borra ett hål till KinaJag sitter här. Ett glas rosé, en uppäten kronärtskocka, ett antal tankar. Och kommer att tänka på barndomen. Varför alltid denna sentimentala barndomstanke? Som om barndomen bara innehåller glädje. Som om barndomen bara är ljus och solig.<br />
Men så här i övervuxen ålder, ja då måste jag erkänna. Min barndom var bara solig, glad, ljus och gott humör. Den var också snö på vintern, sol på sommaren. En och annan regndroppe förstås, en och annan gråmulen vinterdag. Men det är inte det som finns kvar efter, i eftertanken. Det liksom spelade ingen som helst roll. För barnet gör ingen skillnad på regnmulet, grådaskighet eller sol och värme, vita vidder och snöhängande granar. Inte om barnet är soligt i sitt sinne. Har det bra. Så jag minns bara värme och sol på sommaren, kyla, torr kyla och vita granar på vintern. Jag minns skidturer i skogen och mamma som grillade pinnbröd över öppen eld i skogsgläntan. Och jag minns ett evigt skratt och evighetslånga bad på sommaren. Kanske var det så, kanske inte. Men så minns jag.<br />
<br />
Och så kommer jag ihåg att man kunde borra sig ända ner till Kina. Vad nu det betydde. Annat än att Kina skulle ligga på andra sidan klotet från mig sett. Jag som bodde i Sverige, i den kalla Norden.<br />
<br />
Men i alla fall, det var en eggande tanke, att om jag borrade tillräckligt djupt så skulle jag komma till Kina. Hur skulle mitt liv ha gestaltat sig då? Vet jag att jag tänkte. Fast jag använde mig nog inte av ett ord som "gestalta". Eller kanske gjorde jag det? Jag som läste Barabas och Dvärgen som tolvåring, därför att min mamma- adjunkten - hade så höga tankar om mig. Dvärgen minns jag som särskilt skräckinjagande. Har inte kunnat läsa den härefter. Kattungarna som han ströp. Det lämnade djupa spår i mig, i mitt medvetande. Grymhet. Oförmågan att känna. Det som skilde sig från människa till människa. Och nazismen. För det var ju vad Dvärgen handlade om. Det förstod jag. För jag läste allt som hade med andra världskriget att göra och om judendom. Allt. Och själv var jag den som vågade ingripa när någon blev mobbad. Handgripligen. Inte konstigt att jag led av att läsa om grymhet. För min barndom var ljus och glimrande och fylld av glada rop, lek och att simma i mörka sjöar eller öppna hav.<br />
<br />
Och så såg jag på Hemsöborna på teve, samma år som jag läste Pär Lagerqvistisk litteratur. Och har aldrig härefter lyckats klara av att se den igen. Heller. Minnet av kistan som bars över isen, är alltid närvarande. Krasst och fattigt. Och så glömmer jag inte Håkan Serner som slogs. Och inte heller glömmer jag "Jag fiser så hemskt om vintrarna"....min förvrängda ljudupptagning av "Jag fryser så hemskt om vintrarna". Och så minns jag "Det sjunde inseglet" där Anders Ek var döden som spelade schack med von Sydow, vem Sydow var minns jag inte alls. Men jag har aldrig tyckt om Anders Ek härefter. Heller. Så konstigt minnena kan vrida sig och ringla runt i ens huvud.<br />
<br />
Och så kunde jag ju borra mig ner till Kina. Om jag ville. Om jag orkade. Gräva. För någon borr hade jag inte.Och det var fantasieggande. Vår granne var gift med en kinesiska från Hongkong. De var rika. Deras barn var vackra som älvor. Men de talade bara kinesiska med hembiträdet. En gammal kinesisk tant. Som passade upp, lagade mat, tog döttrarna i sin famn. En intorkad liten kvinna. Som alltid var snäll.<br />
Var Kina fylld av sådana små rara tanter, kunde jag väl tänka mig att borra mig dit hän. Annars inte. Men pappan, han skrämde mig. Och han var svarthårig, gråögd och väldigt svensk. Men läskig. Inte alls som flickornas söta Hongkongmamma och mandarintalande nanny.<br />
<br />
Det återstår dock en sak att berätta. Jag lyckades aldrig borra eller ens gräva med spade, mig ner till Kina. Jag grävde bara en gång. Och det var för att min storebror hade begravt min älskade leksakshund, som han sa var död och skulle begravas. Betagen av min bror och hans prästatalanger, lät jag honom begrava leksakshunden, som var lurvig och hade stålskelett. Brorsan läste något över hundskrället. Och avslutade med "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Vi satte ett litet kors i skogen, där begravningen ägt rum. Eller jordfästningen. Jag hittade aldrig korset och följaktligen inte heller hunden, som jag letade förtvivlat efter och sedan saknade i många år.<br />
Men till Kina grävde jag mig aldrig. Eller borrade.<br />
Så nu vet ni det.<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-47736655422699462392013-05-29T15:20:00.001+02:002014-07-04T11:32:58.052+02:00Livslögn - Skrivpuff den 29 majCecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-57759815232859317692013-01-23T16:32:00.003+01:002013-01-23T22:48:34.501+01:0023 januari 2013 - Om att bryta normer<br />
Normbrytare?<br />
<br />
Det var ingen lätt match att börja på Polisen, för en sån som jag. En alien, en katt bland hermelinerna, eller grädden på moset - om jag vill se det mer positivt, vill säga.<br />
<br />
Jag har alltid varit en normbrytare på mer än ett sätt. Fast jag egentligen aldrig har tänkt så mycket på det.<br />
Ni vet, man gör som man gör och tänker inte mer på det. För mig har det mer handlat om att andra säger att jag bryter mot normer. Det blev ännu mer tydligt när jag en dag för första gången vandrade in genom grindarna till Polishögskolan i Sollentuna.<br />
Kanske inte precis när jag vandrade in genom grindarna, men det var där jag blev varse, på Polishögskolan i Helenelund, Sollentuna kommun.<br />
-Du pratar så konstigt<br />
-Vad betyder kulör?<br />
-Vad betyder gemen (gemen bokstav)?<br />
-Du tror att du är nåt!<br />
Hej Jante! Hur mår du?<br />
<br />
Jag tänkte aldrig på att jag var normbrytare, men uppenbarligen var jag det. Jag vågade - herregud vilken bravad att våga - säga emot lärare som var oförskämda eller hade fel.<br />
Jag tog inte att lärarna satte sig på mig som om jag vore skolunge. Det var de inte vana vid.<br />
<br />
Jag tänkte att det nog skulle gå över, det där tjafset om att jag inte såg ut eller pratade eller var som de andra. Det var ju ändå på en skola, de flesta var så mycket yngre än jag.<br />
Men tji fick jag.<br />
Jag började som aspirant på Östermalms polisstation. Där blev det etter värre.<br />
En handledare skyllde mig för att vara feg. En annan för att ta för mycket initiativ. En tredje att jag tog mig ton.<br />
Och hela tiden funderade jag på vad orsaken till reaktionerna var, frånsett att jag ju faktiskt tog mig ton när jag tyckte att man hade gått för långt. <br />
<br />
Med tiden begrep jag att det handlade om att jag inte alls betedde mig som andra. Att jag stack ut.<br />
<br />
Jag fick utstå mobbing, sexuella trakasserier, utanförskap. Jag fick utstå att bli utskälld för att jag inte besvarade någon chefs kärlekskranka försök till kontakt. Jag blev utskälld av kvinnlig kollega för att jag hade - som hon uttryckte det - "inlett relation med" två åklagare samtidigt. Hahaha...you wish!<br />
Jag blev tillsagd att jag inte fick ha läppstift. Jag blev tillsagd att jag inte fick vara kritiskt. Jag blev varnad när jag ansökte om utträde ur facket. "En sak ska du ha klart för dig, du kommer ALDRIG att få en högre tjänst här" sa en facklig ordförande, med anledning av mitt utträde.<br />
Jag blev kallad både det ena och det andra.<br />
Jag fick höra dagligen att jag var "en udda fågel".<br />
<br />
Ganska intressant alltihop, men oerhört tröttsamt.<br />
Men jag var också älskad av dem som var udda och framför allt av dem som aldrig blivit tagna på allvar, aldrig blivit sedda och aldrig fått höra något positivt. Till dem gav jag allt jag bara kunde.<br />
<br />
En dag. En tidig höstdag. Gick jag hem. Och kom aldrig mer åter. Men då hade det gått nästan 20 år.<br />
Klockan var fem i tolv.<br />
Man kan bryta normer på många sätt. Ett är att inte inrätta sig och ge efter för dumhet. Det var mitt sätt.<br />
<br />
Jag klagar inte, jag beklagar mig inte. Jag har också haft förmånen att möta de mest fantastiska människor i mitt yrke. Jag har fått se samhällets baksida, jag har mött sorg, misär och människors smärta, men också mod, kärlek, ömsinthet och respekt. Samhällets ljusa sida.<br />
<br />
Så tack!Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-64998359374244330652013-01-19T19:04:00.002+01:002013-01-19T19:04:11.845+01:00Sensuella Isabella-Är vi överens, sa han och nickade uppfordrande till henne. Isabella rös. Frös gjorde hon. Det var kallt. På alla sätt.<div>
-Kanske, sa hon. Sche-ljudet liksom visslade från hennes blodröda läppar.</div>
<div>
Han skakade nu på huvudet. Irriterat.</div>
<div>
-Fem hundra spänn. Det är ju skitmycket. </div>
<div>
-Kanske, svarade hon automatiskt. Med samma underliga vissling.</div>
<div>
-Vad vill du ha'rå? Han burrade upp sig. </div>
<div>
-Jag vill inte, svarade hon.</div>
<div>
-Men va' fan! Du sa ju att du ville. Ögonbrynen ihopdragna.</div>
<div>
-Jag vill inte för pengar. Jag trodde du gillade mig.</div>
<div>
-E'ru helt dum, svarade han. Ingen gillar väl en hora.</div>
<div>
Hon slog ned blicken. Tog upp händerna över ansiktet.</div>
<div>
Gråter hon nu också, tänkte han, munnen i en ogillande grimas.</div>
<div>
-Jag är ingen hora. Hon nästan viskade.</div>
<div>
-Du har ju legat med alla. Då är man ett luder, en hora.</div>
<div>
-Jag är ingen hora. Upprepade hon. Hon reste sig, från madrassen och tog sin bh, och skylde brösten. Vände sig om och klädde sig hastigt. Behån ut och in, tröjan och så kjolen som hakade upp sig i nylonstrumpans överkant.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
-Jag är ingen hora. Upprepade hon en sista gång, innan hon gick ut från hans rum, ned för trappan och ut genom ytterdörren.</div>
<div>
Hans mamma vinkade genom köksfönstret. En lätt vink med vänster hand, i höger hand hade hon diskborsten. Isabella förde upp handen i en rörelse, som mer påminde om en skadeskjuten fågels försök att flyga. Blicken vände hon bort. Ryggen krökt.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Sensuella Isabella. Horan. Fast hon aldrig hade legat med någon. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com15tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-63690119050298252852013-01-19T17:56:00.003+01:002013-01-19T17:56:34.678+01:00När tar egentligen historierna slutEn dag som denna undrar jag när historierna tar slut. Hur många kan man komma på att berätta. Jag menar, även om man som jag blandar fiktion och riktiga händelser, hur många räcker det till?<br />
<br />
Lite oroväckande känner jag, eftersom skrivlusten finns men idéerna är slut.<br />
<br />
Eller i vila i vart fall!<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-5583541319831516572013-01-19T16:44:00.001+01:002013-01-19T16:44:12.912+01:00Nu vänder detPå senaste tiden har jag haft många bra dagar. Brabra dagar. Fyllda med spänning och ro i en balanserad blandning.<br />
Att vakna på morgonen med en skön känsla av tillfredsställelse och att vara pigg i samma stund, är behagligt. Det var ungefär två år sedan jag kände så.<br />
Sedan barnsben har jag varit fylld av energi, så det räcker till ett helt kompani. Det vände för något mer två år sedan när min familj skakades av den mest förfärliga tragedi en familj kan råka ut för. Jag drabbades av en orkeslöshet som jag aldrig känt tidigare. Aldrig.<br />
<br />
Jag var oerhört obekant med känslan, den förlamade mig. Jag varken orkade eller ville göra någonting. Det var som en öken, där man bara ser öken, ända bort till horisonten. Känslan av att det inte fanns någonting annat än denna öken, var outhärdlig. Samtidigt som det inte spelade någon roll.<br />
Jag tycket inte ens att det skulle vara konstigt om det här var den verklighet jag skulle leva i till slutet.<br />
<br />
Men nu. Nu är det annorlunda. Det känns som mitt gamla jag sakta men säkert kommer tillbaka. Energi, glädje, lust, ork. Kanske inte ännu som det var en gång, men i alla fall.<br />
<br />
Och ingen som inte har varit där, kan förstå hur underbart det är att känna igen sig själv.<br />
<br />
Klokare hoppas jag, något mindre tolerant märker jag, men gladare och mer energifylld. Det är brabra dagar.<br />
<br />
Lördag. Inte dumt.<br />
<br />
Och livet ligger framför mig. Inte alls dumt det heller.<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-11383740043578961212013-01-18T20:22:00.000+01:002013-01-18T15:36:04.941+01:00Befria<br />
<br />
Vem förstod att han var fjättrad i sin ångest? Vem såg hans mörka ringar under ögonen av brist på sömn? Vem förstod hans önskan om att varje morgon slippa vakna upp?<br />
Var han ett offer, skulle offret offras till gudarna för att dämpa deras missnöje. Det var hans önskan. Att hans liv byttes mot hennes. Eller att han slapp vakna till en värld där hon inte fanns. Det skulle han ha velat. Kanske, även om han inte förmådde sig att säga det högt, skulle han få möta henne i någon slags ljus tillvaro. Där själar vilar.<br />
<br />
Döden skrämde honom inte. Han längtade befrielse. Från bojorna som satt runt hans smala anklar.<br />
Han såg dem inte, de där människorna som älskade honom, som vördade honom och såg hans lidande. Men vägrade mata hans demoner med medlidande.<br />
<br />
Befria mig. Det var orden på hans torra läppar. Befria mig och låt mig vila där hon vilar. Så var hans önskan på morgonen. Varje dag. År till år.<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-32752490473228345162013-01-18T10:02:00.001+01:002013-01-18T15:31:28.240+01:00Tid<br />
Tiden är ingenting<br />
Bara en flyktande aning<br />
om något som har varit<br />
något som ska komma<br />
<br />
Tiden är ingenting<br />
om vi inte fyller den<br />
med önskningar<br />
mening<br />
minnen<br />
<br />
Tiden är ingenting<br />
annat än ett mått<br />
på livslängd<br />
en visare<br />
på vårt livsur<br />
<br />
Tiden är ingenting<br />
osynligt sveper den<br />
fram<br />
åldrar oss<br />
förklokar oss<br />
<br />
Ibland<br />
och för en och annan<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-44210999448600188992013-01-17T15:02:00.000+01:002013-01-17T15:02:10.208+01:00Min alldeles egen<br />
Det är evigheter sedan jag skrev på bloggen. Evigheters evigheter. Jag har helt enkelt inte haft någon lust att skriva. Och kopplat till det inte heller tid.<br />
Nu kände jag dock plötsligt en alldeles outhärdlig skrivtörst. Så här är jag nu.<br />
<br />
För två år sedan drygt slutade jag som polis och för ett och halvt år sedan startade jag företag. Vilken kick! Det är roligt, roligt och roligt. Och ingenting annat än roligt.<br />
Klart, det är oroligt också, inte o-roligt, utan oroligt. Ekonomiskt lite läskigt och instabilt. När man är van att ha lön varje månad och vet att den är konstant, oavsett hur och vad så kommer den stadigt in på kontot den 25 i månaden.<br />
<br />
Som egen, kan man aldrig så noga vet. Ena månaden är det si och andra så. Men för min del har jag haft det barnsligt enkelt från det att jag startade företaget. Men nu har det skiftat över till att vara lite mindre solklart.<br />
<br />
Den största upptäckten är att jag inte förstår hur jag stod ut i 20 år. 20 år! Det är ju fantasitid. Så länge arbetade som polis. Så hände något. Och jag stod inte ut längre. Det var väl den där mognaden man talar om. Ett beslut måste mogna fram. Det går inte alltid, särskilt inte i livsavgörande frågor, tvinga fram ett beslut. Det som är svårast att hantera är identiteten. Att ha sin identitet och tillhörighet på ett visst ställe, är inte något som man kan frigöra sig ifrån på en vecka eller två. Det tar lång tid. Och kanske är jag inte helt fri nu heller. Det finns en lockelse i att ha den där tillhörigheten, och en saknad när man inte längre har den.<br />
Ändå har jag inte ångrat mig en sekund.<br />
Vare sig att jag blev polis en gång, det är så länge sedan att jag inte riktigt minns hur det kändes då, eller att jag tog mig loss. Och startade eget.<br />
Och jag kan fortfarande vara stolt över min insats för demokratiska värden, för människor skydd och för att jag aldrig använde våld under alla dessa 20 år. Jag är stolt över att ha tillhört en modig skara människor. Och jag är glad för alla de erfarenheter jag har fått med mig, allt jag har lärt mig. Att jag har fått uppleva. Alla insikter. Tack.<br />
<br />
Idag går jag mina egna vägar, är min egen chef och kan välja vilken riktning jag har lust med och lust till.<br />
Det är fantastiskt.<br />
Och så älskar jag att gå till arbetet. Jag vet att jag gör nytta. Och att jag skapar nya och andra förutsättningar för människor.<br />
<br />
Och dessutom känner jag mig så stolt över att jag gjorde det, efter så lång tid. Jag gick. Och kommer aldrig mera åter.<br />
<br />
Imorgon är det fredag. Min favoritdag. Det finns något löftesrikt över fredagar. Kanske är det en kvarleva från skoltiden. Eller från måndag-fredag-arbete. Men egentligen är det först nu som det egentligen inte gör någon skillnad.<br />
<br />
Må gott!Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-27277384119367895682012-03-19T13:03:00.001+01:002012-03-19T13:16:53.752+01:00Utan dina andetag<a href="http://www.youtube.com/watch?v=mNdKZslFxpA&feature=g-upl&context=G2e8db0cAUAAAAAAAAAA">http://www.youtube.com/watch?v=mNdKZslFxpA&feature=g-upl&context=G2e8db0cAUAAAAAAAAAA</a><br />
<br />
<br />
Har inte tid att skriva, men lägger in en låt som jag har spelat in, bara för att göra nåt :) !Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-86722554619457899352012-03-04T21:26:00.003+01:002012-03-04T21:26:35.580+01:00Suck (skrivpuff 4 mars 2012)Min far tog, efter en hjärthinneinflammation, till vana att hålla sig för hjärtat och sucka. Min far var martyr. Fast det förstod inte jag.<br />
Far fortsatte att ta sig för hjärtat och sucka, länge efter att han tillfrisknat. När något gick honom emot. Eller när någon gick emot honom. Som jag. <br />
Från början blev vi rädda, vi barn. Så småningom förstod vi att det var hans sätt att utpressa oss. Det var då han slutade att sucka och ta sig för hjärtat. Eftersom vi slutade att göra honom till viljes.<br />
Det var skönt. För oss alla. Fast inte för honom. För det var då vi slutade att göra honom till viljes.<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-64730832415397468072012-03-04T19:55:00.002+01:002012-03-04T21:14:04.815+01:00Om en fälla (skrivpufffsutmaning den 1 mars)Celia vaknade tidigt på lördagmorgonen. Ångesten låg som fetvadd över henne. För många pints. Helt enkelt och simpelt. Men hon hade i alla fall haft en stunds andrum från Q och Mike och hela den soppan. Så priset var väl värt att betala.<br />
<br />
Hon steg upp ur sängen med en bestämd aning om att hon hade lovat sig själv något. <br />
Längs med sovrumsväggarna ilade kölden. Måste vara minusgrader ute, tänkte hon medan rullgardinen for upp med en smäll. Hela Förorten var täckt av snö och från himlen öste det vita ner.<br />
<br />
Februari och snöstorm kändes som ett dåligt omen och Celia rös till. Någonting låg och trummade inne i hjärnan. Som en påminnelse om något. Vad det nu kunde vara?<br />
<br />
Hon tassade ut i köket, öppnade ett köksskåp och tog ut kaffe plus filter till bryggaren. Hon fyllde den kalkanlupna kannan med vatten och hällde det i behållaren. Hon måttade upp för tre koppar kaffe och startade därefter maskinen. Den gurglade betänkligt. Avkalkning, tänkte hon. Och gick sedan direkt till badrummet.<br />
Där klädde hon av sig naken och ställde sig i badkaret som var rostigt och förmodligen livsfarligt. Hon undrade i sitt stilla sinne när det skulle behaga braka ihop. Vattnet strilade snålt genom duschsilen och det gnisslade i rören. Det blev knappt ljummet och gav ingen lindring åt kölden som krupit innanför huden.<br />
<br />
Hon skyndade sig att tvätta håret och sköljde ur schampot så gott det gick med den snåla vattenmängden. Huttrande svepte hon in sig i handduken och nästan skrubbade huden med den för att få upp värmen.<br />
När hon påklädd kom ut i köket igen, var kaffet klart. Hon tog sin favoritmugg och hällde upp det rykande kaffet och konstaterade att hon i vanlig ordning gjort det för tunt. Hon rostade en skiva vitt bröd, bredde smör och la marmelad på. Därefter hällde hon upp ett glas apelsinjuice i ett glas.<br />
Sittande vid köksbordet stirrade hon ut genom fönstret på allt det vita luddet som hängde i luften och låg tätt över marken.<br />
Plötsligt mindes hon vad hon lovat sig själv under gårdagskvällen. Hon skulle ringa polisen och berätta om Mikes planer. Hon vände sig mot telefonen och i samma stund bankade det på dörren.<br />
Celia ryckte till. Ett nytt bankande. Hon reste sig från stolen och gick mot ytterdörren med en krypande känsla av obehag.<br />
Väl vid dörren tvekade hon, men skakade slutligen av sig obehagskänslan och öppnade. Utanför stod Aron, de hade varit grannar hela livet.<br />
Han tog ett nervöst steg bakåt på trappen.<br />
-Oj vad du ser arg ut, sa han förbindligt.<br />
-Va, gör jag? Förlåt, det var inte meningen. Kom in, kom in.<br />
Aron stampade av sig snön innan han stegade in i hallen. <br />
-Brrr, sa han, kallt och otäckt. Vilket väder va! Han babblade på om väder och snö och vind och om allt möjligt och krävde inte Celia på svar. Hon bjöd honom på kaffe och undrade inom sig samtidigt vad han ville, vad hade han för ärende. <br />
-Har det hänt nåt, frågade hon till slut.<br />
-Hänt? Nej, det har inte hänt nåt, varför frågar du det?<br />
-Tja, det tillhör ju inte precis vanligheterna att du kommer hit en lördagmorgon. Så jag tänkte att du väl måste ha nåt ärende.<br />
Aron tittade ned i bordet och upp över hennes huvud och ner i kaffekoppen.<br />
-Nä, ingenting särskilt.<br />
-Men snälla Aron. Hon väjdade.Det är klart att du har ett ärende, vad för dig hit annars.<br />
Aron flackade med blicken, tittade än på sina knogar, än på bordet eller ut genom fönstret.<br />
-Du är inte korkad, jag vet det. Sa han dröjande. De grå ögonen tyckets blekna i kapp med den ljust grå himlen. <br />
Celia tittade nu uppfordrande på honom. <br />
-Men sjung ut, då. Hon andades knappt. Känslan av obehag var påtaglig, som klister ovanpå huden.<br />
Aron reste sig upp. Och ur fickan drog han en pistol. Celia reste sig så hastigt att stolen föll bakåt.<br />
-En varning, väste Aron.Om du så mycket som knystar om vår grupp till polisen, så är du kokt. Han fäste inte blicken vid Celia. Han tittade på sin darrande hand. Väsandet övergick till flämtande andning. <br />
Celia skrek.<br />
Aron tog sin jacka som han hade hängt över stolsryggen, och rusade ut. Dörren slamrade.<br />
Hon vacklade till och tog stöd mot köksväggen och hann inte reagera förrän hon kräktes upp hela frukosten på köksmattan.<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-91113632444037937452012-02-28T16:17:00.001+01:002012-02-28T16:37:01.736+01:00Vanmakt (skrivpuffsutmaning den 27 februari)När jag hade slunkit av bussen blev jag stående på busshållplatsen. Vad skulle jag nu göra? <br />
Jag tittade på tidtabellen, det var över en timmes väntan till nästa buss mot huvudorten. Det var av nöden tvunget att jag tog mig in, och jag skulle vara försenad. Mötet med Karen, min kamrat från lärarhögskolan, kändes än mer nödvändigt än jag hade tänkt från början.<br />
Jag vankade fram och åter i den snåla blåsten. Och önskade mig någon annanstans.<br />
Hur skulle jag göra med Q? Skulle jag gå till Polisen? Eller inte? Vankelmodet gjorde mig nedslagen. Mike var ett as och jag borde inte låta mig påverkas av hans snicksnack. men trots att jag visste det, blev jag ändå påverkad. Både rädd och ledsen. Och arg. Och fylld av förakt mot mig själv. Och inte minst kände jag mig stängslad, fjättrad vid min egen feghet.<br />
<br />
Bussen kom, jag var frusen rakt igenom fett, muskler och ben. Lusten att träffa väninnan var boktstavligt bortblåst. Men inte kunde jag ringa och ändra det nu. Jag hade inte ens ringt och sagt att jag var försenad. Som om jag inte kunde agera normalt.<br />
Det var bara att sätta sig på den nästan tomma bussen. Klockan var halv sju på kvällen. Mörkret hade fallit och kändes tätt och nästan skyddande. Det var varmt och skönt på bussen. Ögonlocken följde tyngdlagen och slöts.<br />
Jag vaknade med ett ryck när ljusen från huvudorten lyste skarpt genom fönstren. Var är jag, tänkte jag och tittade mig omkring. Förvirrad medan dröm, minnen och vakentillstånd bladade sig fram genom mitt medvetande.<br />
<em>Mike stod framför mig med en kniv. Kniven förvandlades till en skallerorm, sen till en babyskallra. Och upp tornade sig Q, utan ansikte men med en mun som drog ihop sig som till gråt. </em><br />
<em>Och jag stod och tittade på alltihop, oroad över hur jag skulle göra för att allt skulle bli bra.</em><br />
<em> I Q:s hand var en dödskalle, från ett spädbarn. Och så darrade hans veka stämma när han sa: Att vara eller inte vara, det är frågan. Du har ett moraliskt dilemma, Celia, fortsatte han och lät som en gossopran i kyrkan.</em> Så var min dröm, som kändes alarmerande verklig.<br />
<br />
Jag skakade av mig olusten och drömmarna och befann mig nu på bussen. Jag sträckte mig mot stoppknappen intill mig samtidigt som jag reste mig upp, och så tryckte jag till knappen. Det plingade. Chauffören tvärbromsade och jag tappade balansen där jag stod. Han skrek åt mig:<br />
-Du kan väl för fan inte trycka på stopp en halv meter från hållplatsen!<br />
-Förlåt, sa jag. Chauffören muttrade ilsket medan jag tumlade av bussen.<br />
<br />
Jag hastade mot puben, där vi skulle träffas, Karen och jag. Jag var försenad och frös åter som en kinesisk nakenhund. Blåsten hade inte mojnat, trots kvällningen. Olusten satt i. Och jag funderade på mitt påtalade moraliska dilemma. En pint skulle kanske hjälpa mig att lösa knuten, att hitta svaret. Jag hade i dagarna läst att lite alkohol gör en människa mer kreativ. Jag kunde ju alltid hoppas.<br />
<br />
-----------<br />
När jag på runda fötter gick tillbaka samma väg fem timmar senare, svor jag heligt att jag följande morgon skulle ringa Polisen och varna för vad Mike hade i görning. <br />
Föga anade jag vad som skulle hända.Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-62651578498417202582012-02-24T17:45:00.002+01:002012-02-24T17:45:38.537+01:00Tigga (och be) skrivpuffsutmaning den 24 februari 2012-Celia, kom och sätt dig här hos mig, sa Mike som satt på bussen in till huvudorten. Jag tvekade. Men kände ögonen på mig. Jag satte mig på kanten av bussätet, så att jag höll ett ben utanför, för att inte komma för nära Mike. Senaste tiden hade jag mått illa nästan varje dag, jag gjorde ett uselt jobb som lärare. Jag var inte mig själv helt enkelt.<br />
-Varför kom du inte på senaste mötet, sa Mike och tittade allvarligt på mig. Han knuffade till mig i sidan samtidigt.<br />
-Jag hade inte tid, skulle förbereda utflykten med eleverna till Stonehendge.<br />
-Du snackar. Mike flinade sarkastiskt mot mig. Du är emot mig. Det är vad det handlar om. Du är bara en skitskraj fröken.<br />
-Jag är rädd ja, sa jag och blev förvånad över mig själv.<br />
-Så du tycker att en sån som Q ska få springa lös bland våra barn, sa han.<br />
-Nej, det tycker jag inte. Men för det första vet vi inte om det är ett osant rykte eller inte och för det andra ska rättsystemet ta hand om det, inte vi.<br />
-Du är så jävla självgod, sa Mike. Och knuffade åter till mig, den här gången så att jag åkte av sätet och hängde på sniskan. <br />
-Du tror att du vet allt, att du har patent på sanningen, fortsatte han. <br />
Jag försökte bevara värdigheten, samtidigt som jag mest av allt ville fly.<br />
Men jag reste mig från min hängande position och ställde mig i gången. Alla stirrade på mig. <br />
-Den som inte för är emot, sa Mike. Och en sak ska du ha klar för dig. Du är ute i kylan. Alla andra är på min sida, alla andra är på. Du kommer bli den ensammaste människan i hela Förorten.<br />
Och sen kommer du att tigga och be om att få vara med. Men du är körd. Hajar du.<br />
<br />
Utan att svara gick jag framåt i bussen, och satte mig på en handikappstol. <br />
För hundrade gången, kände jag illamåendet vräka sig över mig. Hjärtat slog som en galning. Jag tryckte på stoppknappen precis vid nästa busstopp. Jag vacklade av. Och kände mig ensammare än någonsing.<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-8578009776719982622012-02-23T11:19:00.000+01:002012-02-23T11:24:45.118+01:00Om att gå (för) långt - Skrivpuffsutmaning den 23 februari 2012Ungarna längst fram i klassrummet, tittade uppfordrande på mig. Ungarna längst bak såg mig över huvud taget inte. De stimmade på som vanligt.<br />
- Ja, sa jag och glodde stint på dem längst fram. Vad vill ni?<br />
-Vem är han, Q? Sa de unisont. Mina händer började skaka och min hjärna roterade några varv därinne. <br />
- Det vet jag inte. Skrek jag. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.<br />
-Varför skriker fröken?<br />
-Jag skriker inte, skrek jag. <br />
Hjärtat bultade vid tungroten. Mina kinder dallrade. Som av skräck.<br />
-Men han knullar barn, ju. Phil petade näsan. Och flinade mot mig. <br />
-Sluta peta i näsan! Använd inte såna ord. Sätt dig. Jag skrek inte. Hjärtat bultade snabbt och långsamt om vartannat. Jag kunde inte andas.<br />
-Men det har min farsa sagt. Phil stoppade fingret som nyss varit i näsan, in i munnen. Jag ville kräkas.<br />
-HÅLL MUN. Det var som chilipeppar i min andedräkt.<br />
Ungarna tystnade. Alla som inte redan satt ner, det vill säga femti procent av klassen, satte sig på sina stolar. Kanske inte helt raka i ryggen, men nästan. Som små soldater i sittande givakt.<br />
-Så får man inte säga, pep Amanda. Jag vände mig mot henne.<br />
-Håll mun. Väste jag.<br />
Sen slätade jag ut mig. Drog i tröjan och la armarna i kors. Hjärtat satt åter där det skulle. Hjärnan slutade att rotera.<br />
- Fröken skräms, pep Amanda. <br />
-Nu ska vi ha engelsklektion. Sa jag och visste att jag hade passerat alla gränser för vad som är tillåtet för en mellanstadielärare. Även i Förorten.Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-67869861824804033212012-02-21T13:06:00.004+01:002012-02-21T13:06:48.888+01:00Skrivpuffsutmaning 20 februari 2012Fokus<br />
<br />
Det blåste snålt och luften var fuktig. Jag drog luvan över huvudet och jackan tätare omkring mig. Och huttrade till. Gatorna var tomma. Jag tittade mig omkring och upp mot fönstrena. Förorten var tömd som brukligt var en måndagmorgon. Vägen jag traskade kändes längre för vart år. Ju längre bort från min egen gata, ju större och gråare tycktes husen. Asfalten var en åldring med sprucken och insjunken hud. De stora bettongklumparnas tomma ögon ingav som alltid en känsla av vanmakt.<br />
De första åren hade jag älskat mitt jobb, barnen som värmde mitt ömmande och frusna skelett med nyfikenhet och skratt.<br />
De sista åren hade blivit en enda lång mara, som red mig natt som dag. Barnen hade mobiltelefoner, stulna av någon annan. De skrek och gapade, och svarade mig på ett språk jag inte kände. Fyllt med ord som kränkte, sårade och injagade skräck.<br />
Jag tänkte på Q. En man som ingen kände, men ryktena föregick inflyttningen. Vi hade aldrig sett honom. Men alla visste. Att han var ett monster. Ett monster som skulle dö.<br />
<br />
Och barnen på skolan sjöng nidvisor om honom. Till och med småttingarna, som ingenting förstod, sjöng. Med snoriga näsor och lortiga händer skrev de små lappar. Att Q skulle döden dö.<br />
<br />
Och jag gjorde ingenting. Vad var det för ord som kom till mig vareviga dag? Vanmakt var det ena och civilkurage det andra. Ibland visste jag inte om de två hörde ihop eller om de var väsenskillda.<br />
<br />
Jag försökte fånga andra tankar, lektionernas innehåll eller vad eleverna skulle få sig till livs denna gråmulna dag. De slirade runt i min teflonhjärna. Ingenting ville fästa. Jag frös. Jag huttrade. Och gick än snabbare. Som för att skapa fäste i något.<br />
<br />
Lärdomar. Tänkte jag. Lärdomar är ingenting idag. Street smart var ledord. Och det var vad de var, ungarna. Inga hjälplösa små sockertoppar. Det var jag som var hjälplös. Och utan sans. Sanslös.<br />
Jag måste göra något, varna. Polisen kanske. Men nej ingenting skulle de göra. De hade liksom jag gett upp hoppet, för länge sedan.<br />
Vad ska jag lära ut idag? Jag måste varna Q. Eller lära ut något annat till barnen. Något som handlade om rätt och fel. Rättsväsendet. <br />
Eller varna Q.<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-78441324351913110022011-11-22T08:19:00.001+01:002011-11-22T21:45:43.946+01:00Tristess(Skrivpuffsutmaning den 22 november 2011)<br />
<br />
<br />
Vi hade nog de flesta av oss bott i Förorten hela våra liv. Trots att det fanns sociala skillnader mellan de olika områdena inom Förorten, så kände barnen varandra och vi som nu var vuxna, vi kände varandra sedan barnsben. I betongghettot bodde fortfarande de flesta arbetarfamiljerna och i villaområdena bodde medelklassfamiljerna, och ingen tycktes reagera nämvärt på de klyftor samhället och vi själva skapat. På något märkligt vis var det som det skulle vara. Så tyckte vi nog allihop.<br />
<br />
Ungdomarna samlades på gatorna, höll till på lekplatser och basketplaner. Utom de som spelade fotboll. Och det var i princip bara pojkarna. Det fanns egentligen ingenstans att vara. Vare sig man var vuxen eller ung. Ibland mötte jag dem, ungdomarna, som drev runt i klasar. Jag kände igen dem alla, eftersom de antingen var elever på den skola jag arbetade, eller också var de ungar till någon lärare, mattant, kurator eller annan därifrån. Trots allt hade vi vuxna bra koll på "våra" barn.<br />
<br />
Vi levde i vår gråfärgade Förort. Egentligen fanns det nog ingen bland oss som hade satt höga mål i livet. Och vi hade i princip alla stannat kvar. Joe och Emma, var de enda jag kände som flyttat in till stan. Det berodde på att de var mer ambitiösa än vi andra och det berodde naturligtvis på den miljö de båda växt upp i. Joe kom från en läkarfamilj och Emmas pappa var advokat. Vi andra hade en efter en grånat i våra likriktade liv. <br />
Min far var präst i den anglikanska kyrkan och äkta calvinist. Min mor var bibliotekarie och som ung en livlig och vacker flicka. Men hon grånade hon med. Far var grå redan som ung. Och jag blev jämnfärgad, huden och håret hade fått likadan färg som hela Förorten. Grått och beige.<br />
<br />
Mike var chaffis och bodde tillsammans med sin betydligt yngre hustru i en liten kåk i ena änden av Förorten. De hade en son och tre döttrar, alla födda med ett års mellanrum. Mike blev arbetslös strax innan Q hade flyttat in i området. Med Q följde ett rykte om övergrepp på barn, sexuella övergrepp. Ingen visste så noga hur ryktet hade uppstått. Och ingen hade egentligen heller tagit reda på varifrån ryktet kom.<br />
Mikes arbetslöshet hade drabbat honom som ett slag i veka livet. Det visste vi alla och hade därför överseende med hans utbrott av ilska och aggression. De kom för det mesta när han hade vistats några timmar på den lokala puben. Ibland slog det slint och han löpte i princip amok därinne. Men då fanns det alltid någon som kunde lugna honom efter hand. Särskilt den bullriga men vänliga pubägaren.<br />
<br />
Efter hand rann Mikes sinne över allt oftare. Och även i nyktert tillstånd. Men eftersom han hade bott här i hela sitt liv, var det ingen som ifrågasatte honom. Alla hyste istället stor respekt för honom. Och jag med. Jag förstod ju att han var frusterad över att gå arbetslös. Han som jobbat sedan han var fjorton år fyllda. <br />
Alla gillade Mike. Och fortsatte att gilla honom. Trots allt. När Q hade bott i Mikes ände av orten ett par månader, började ryktena florera. Mike blev allt mer frusterad. Och till slut var det som om det enda som rörde sig i hans hjärna, var hur han skulle kunna straffa Q. Och av den mest outgrundliga anledning jag kunde tänka mig, lyckades han få så många med sig, att det snart stod klart för mig att han inte skulle ge sig förrän Q var död.<br />
<br />
Inte för att jag själv inte var upprörd över pedofiler och engagerad i frågan om hur vi som föräldrar skulle skydda våra barn mot demsamma. Inte för att jag själv inte var engagerad i rättsfrågor. Men det var kanske just det som utgjorde skillnaden. Mitt intresse riktade sig snarare mot att få fast den satans Q om det nu var så att han var skyldig till övergrepp mot barn. Eller att se till att Q gick fri från anklagelserna om det nu var så att han var oskyldig.<br />
<br />
Jag hade dock ingen att tala med. Så var det här i förorten. Om man inte var med, var man emot. Och då fick man alla andra emot sig. Och jag var för feg. Och en liten aning fascinerad över Q-rörelsen som skapats av Mike, för Mike och med Mike som ledare. <br />
<br />
Tanken slog mig att det var den allmänna livsinställningen i den tristaste av trista hålor. De grå, det meningslösa och det menlösa, blev tillsammans ingenting annat än livsleda och uttråkning. Då är fry uppfriskande med någonting att reta upp sig på, att hata och avsky. <br />
<br />
(fortsättning följer)<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-15009473138041373302011-11-21T09:33:00.001+01:002011-11-21T10:52:34.384+01:00Medverkan(Skrivpuffsutmaning den 21 november 2011)<br />
<br />
Utan att jag visste ordet av var jag indragen i den här förfärliga historien. Trots att jag absolut inte ville och trots att jag var den enda som opponerade mig, så satt jag här nu.<br />
<br />
Mike K satt på soffkanten i vardagsrummet i sitt hem, medan vi andra satt i soffan, på golvet och i övrigt där det fanns plats. På det sättet kom han högre upp än vi andra och hade därmed också ett psykologiskt övertag. Han sa det inte men han andades det. Hela hans aura utstrålade makt. Och när jag tänker på det, så har det nog alltid varit så. Mike VAR makt. <br />
<br />
- Ni fattar va, att vi måste göra oss av med honom. Mike såg var och en av oss andra i ögonen. En efter en.<br />
-Nej, det fattar jag inte, sa jag och försökte verkligen att låta bestämd, fastän jag kände mig hysterisk och rädd. Jag har sagt det förut, jag tycker det är vansinnigt. Och oavsett vad du säger, Mike så tycker jag likadant nu. Det är domstolen som dömer, inte vi.<br />
De andra satt tysta. De gjorde inte en min och var uppenbarligen inte beredda att gå emot Mike.<br />
Mike negligerade mig så gott han kunde. Men jag jobbade hårt på att betvinga honom med min blick. Och hans ögon sökte mina igen och igen. Fladdrade och kom tillbaka. Men så vände han demonstrativt bort huvudet och sökte stödet hos de som ingenting sa.<br />
-Jag tycker du har rätt Mike, sa Ada M och log förbindligt.<br />
-Bra. Ni andra? <br />
Frågan hängde som en slemmig klump mellan oss. Jag rös. men förmådde inte resa mig från fåtöljen och gå. Till det hade jag inte modet. Samtidigt var det viktigt att jag var med, så att jag fick höra allt. Veta alla planer. Det var så jag försvarade min feghet. Varför gick jag inte till polisen?<br />
<br />
Några nickade nu. Men de flesta varken gjorde eller sa något.<br />
Mcke blev märkbart irriterad och ställde frågan igen.<br />
<br />
Nu var där fler som nickade och någon sa ett högt och bestämt "jag är med".<br />
Desperationen steg inom mig men jag förmådde inte stå emot. Inte tillräckligt för att lämna eller säga något. Jag viskade för mig själv ett mantra, om och om igen.<br />
-Inte jag, inte jag, inte jag.<br />
-Va, sa Mike. <br />
-Ingenting, sa jag och förbannade mig själv. <br />
<br />
-Då så. Ni förstår väl alla, att Q är en fara för våra barn. Därför måste vi göra oss av med honom. Han är ett svin och förtjänar att dö. <br />
Alla nickade, utom jag.<br />
-Men han är ju inte dömd, för det du anklagar honom för, försökte jag igen.<br />
-Nej just det, så är det i vårt samhälle. Här kan man vara pedofil utan att bli straffad. Hos oss finns ingen rättvisa. Det är bara slöddret som har rättigheter här. Vi andra har bara rätt att bli utsatta för såna som Q.<br />
Nu reste sig flera upp och gick fram till Mike. De tog honom i hand, dunkade honom i ryggen och berömde hans initiativ och dådkraft. <br />
Och jag var indragen. Insyltad i den värsta soppa jag någonsin varit inblandad i. Och jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle ta mig ur. <br />
-Vi hänger honom, ropade någon. <br />
-Vi gör barnen och samhället en tjänst om vi dödar honom, ropade nu någon annan.<br />
Och jag tänkte att här sitter vi goda medborgare, föräldrar till barn i samma område, vi har alla arbete, jobbar och sliter och är hederliga. Betalar skatt och sköter oss. Samtidigt sitter vi och planerar ett mord. Det är inte klokt. Detta är vansinne. Så tänkte jag, men sa ingenting. <br />
<br />
-Jag har en plan, sa Mike.<br />
<br />
(fortsättning följer)<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-86517804128309599412011-11-19T13:43:00.001+01:002011-11-20T10:27:54.009+01:00Besviken(skrivpuffsutmaning den 19 november 2011)<br />
"Jag sökte en kvinna och fann en själ" sa han med en min av att något surt hade träffat hans smaklökar när han hade förväntat sig sötma. Samtidigt hörde hon ironin skarp och klar som kristall.<br />
"Boye menade nog inte precis så", svarade hon. Och såg bort för att han inte skulle se hur ledsen hon var.<br />
"Nähä du. Och här står mästarinnan framför mig. Hon har alltid rätt och vet precis hur allt ska vara ", ironin klingade av och hon tyckte nog att det lät mer som en gnällig barnunges klagan. Hon vände sig mot honom, tänkte att det inte spelade någon roll om han såg hennes besvikelse eller inte.<br />
"Offerkoftan klär dig inte", sa hon och försökte le överlägset. <br />
"Det är väl lika bra att jag går då", sa han.<br />
"Ja det är väl det då", svarade hon. <br />
<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-76084995943194596812011-11-18T15:39:00.001+01:002011-11-18T16:05:58.931+01:00Farmor och farfarMin farfar och farmor var de snällaste och godaste människor man kan tänka sig. Jag och mina syskon älskade att vara hos dem, med dem<br />
Farmor var en livlig kvinna, med stora fötter och händer. Fast hon var så liten i växten att hon knappt nådde farfar till bröstkorgen ens hade hon storlek fyrtioett i skor och händer som dassalock. Farfar var reslig, säkert en meter och åttifem centimeter. <br />
Farfar var dock allt annat än livlig. Farmor sa alltid att ingen kunde tjura som han. <br />
Om han blev kränkt eller arg - om det nu är någon skillnad på dessa känslolägen - kunde han vara tyst i två veckor.<br />
Farfar kunde verkligen vara tyst. En och annan gång kom det något ljud ur honom, men det var minsann inte ofta.<br />
<br />
Han var den där typen som bara säger något om han har något viktigt att säga. viktigt för honom, alltså.<br />
Och oftast var det i situationer när han kände sig nödgad att huta åt oss barn. Annars sa han ingenting.<br />
<br />
Farfar hade varit järnvägare, men blev vaktmästare på en högstadieskola när han och farmor flyttade från Vännäs för att vara närmare oss barnbarn. Skolbarnen älskade honom. Farmor hade arbetat som sjuksköterska i unga år, men när hon och farfar flyttade, fick hon arbete på en plastpåsfabrik.<br />
Det var så härligt, för vi fick hur många plastpåsar som helst. Det tyckte jag var fint. Jag minns att de var genomskinliga med gröna bård.<br />
Jag var mycket stolt.<br />
Jag brukade hjälpa farmor att mangla, och hon lärde mig att vika lakan, örngott och handdukar på sitt alldeles speciella sätt. Det hänger i än i dag hos mig. Farmor var en sån där finfin farmor, som kom och bäddade om mig när jag var sjuk. Hon bäddade vagga. Och så kliade hon mig på ryggen med sina alldeles silkiga händer. Hon bakade kanelbullar och gjorde pannkakor.<br />
Farfar han kunde laga allting som gick sönder och han kunde snickra. <br />
<br />
En gång när jag var på en av mina många besök hos farmor och farfar blev jag bjuden på lunch. Vi fick löskokta ägg, jag och farfar. Jag kan inte minnas att farmor åt någonting. Hon serverade oss där vi satt vid det runda köksbordet. <br />
Farfar som så sällan sa någonting, kom sig för att med barsk stämma säga åt mig att jag inte fick spilla ut ägget. Det skulle bli fula fläckar.<br />
<br />
Jag spillde naturligtvis inte, men se, det gjorde han själv. Han hällde ut ägg på sin vita nylonskjorta och på den manglade duken.<br />
<br />
Farfar sa inte ett ljud. Jag tittade på honom med skräckblandad förtjusning. Farmor började gapskratta.<br />
-Så går det när man håller på som du, sa hon mitt i skrattet. Det är straffet för att du tjatar om småsaker.<br />
<br />
Sen var farfar sur och tyst i två veckor. Och farmor sa, högt och tydligt till mig, att sen var det hennes tur att vara tyst i två veckor. Så skulle han få se hur roligt det var. Hon höll kanske tyst i en kvart. Och var lika glad och pratsam som alltid. <br />
Så gick det med den bestraffningen.Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-16570728435491587272011-11-17T10:16:00.001+01:002011-11-17T12:04:42.063+01:00Ett tilltag(Skrivpuffsutmaning den 17 november 2011)<br />
<br />
De satt där i sin låtsade mäktighet. Dunkade varandra i ryggen, klappade sig själva för bröstet. De duktiga, de storpösande männen kring det ovalt formerade och stora konferensbordet.<br />
Bland dem satt en kvinna. Den enda.<br />
<br />
Männen skrattade åt varandras skämtsamheter. Den ena härmade den andra och till sist hade de alla sagt samma saker. Ibland fler än en gång per man.<br />
<br />
Karin, den avvikande, försökte urskilja olikheter, personligheter och särdrag. Men upptäckte snart att det var omöjligt. Hon satt där mellan dem alla, men det stod alltid en tom stol på var sida om henne. De storvuxna, högljudda och skrävlande markerade med all sköns tydlighet att de inte såg henne, och ändå satte sig aldrig någon av dem direkt bredvid henne. När Karin väl fick ordet, tittade de ovanför hennes huvud, förbi eller genom henne. Så hade det varit.<br />
<br />
Hon räknade. Inte någon gång hade hon fått ordet först. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Inte någon gång hade männen satt sig direkt vid hennes sida. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Så många gånger hade hon suttit här. En gång i veckan. I sjutton veckor. Två nollor formerades av pennan.<br />
<br />
Dörren öppnades och in kom den sista deltagaren, på sekunden för mötets början.<br />
Han gick runt bordet, till sidan där hon satt. På den tomma stolen mellan Karin och Oskar, klämde han sig ned, den siste. Trots att det var gott om plats.<br />
Diskussioner stannade abrupt av, hela rummet fylldes med tystnad. Hon tittade ned i bordet.<br />
<br />
- Vad gör du? Tränger du dig ner mellan Karin och Oskar? Sa plötsligt en av männen och bröt därmed tystnade. <br />
- Ja, och?<br />
-Vilket jävla tilltag! Konstaterade någon annan och upplät en suck.<br />
<br />
Hon strök ena nollan på sitt papper. <br />
<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-89448082333429314652011-11-13T19:57:00.001+01:002014-07-04T11:36:18.954+02:00Närma sig(Skrivpuffsutmaning den 13 november 2011)<br />
<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-5377426086392908331.post-86974093613899705802011-11-12T22:14:00.001+01:002011-11-13T21:38:23.699+01:00Lyftet(Skrivpuffsutmaning den 12 november 2011)<br />
<br />
När jag fick barn blev jag annorlunda. Med barnet kom rädslan. Med barnet kom också viljan att kontrollera.<br />
<br />
Det gick så bra när hon var liten, flickebarnet. Sen blev hon äldre. Och hade egen vilja. Det blev svårt att hålla henne under uppsikt hela tiden. Och min rädsla ökade för var dag. Samtidigt som hennes egen vilja blev allt starkare. Det var en ekvation som inte gick ihop, helt enkelt.<br />
Hur jag gjorde blev det inte bra. Och ju mer jag kontrollerade desto starkare blev flickans behov av att gå sin egen väg.<br />
<br />
De fyra första skolåren följde jag henne till skolan var dag. Vågade inte släppa henne ur sikte förrän jag sett henne gå in genom skolporten.<br />
Men en morgon, strax före fjärde årets sommarlov, vände hon sig mot mig.<br />
-Mamma, det är pinsamt att du följer mig varje dag. Jag har stått ut med det alldeles för länge. Jag vill gå till skolan ensam. <br />
-Men, sa jag. Och stumnade.<br />
-Inga men, mamma. Jag vet att du är orolig, men jag måste klara mig själv nu.<br />
Jag sa ingenting mer. Och jag följde henne inte längre till skola. Och ju större frihet hon fick, desto större frihet tog hon, mitt flickebarn.<br />
<br />
Och för mig var det bara att acceptera. Jag tänkte att hon skulle förstå när hon själv fick barn. <br />
<br />
I mitt barn bodde friheten och egensinnet. Och det var inget att göra. Jag lärde mig att titta bort. Istället för att hela tiden bevaka.<br />
Och hon klarade sig ju utmärkt hela eftermiddagarna, efter skolan. <br />
Så en dag ringde det från skolan. Lärare M, hennes mentor- som det så fint heter nu för tiden - berättade att min flicka inte varit i skolan på en hel vecka, Hon var fjorton år. Och borde ha varit där. Varje morgon vinkade hon till mig och sa att vi skulle ses på eftermiddagen, när jag kom hem från jobbet. Så även denna vecka.<br />
M berättade att hon ringt på måndagen och sagt att hon hade maginfluensa och jag, hennes mor, hade gått till jobbet och alltså inte kunnat ringa.<br />
Men nu, den femte dagen, tyckte M att det nog inte var särskilt troligt att maginfluensan höll i sig, och därför ringde han nu till mig. Men mitt barn hade ju inte varit hemma på hela dagarna. Hon hade vinkat i dörren och gått med skolväskan hängande och svängande i handen. Gympapåsen hade hon dessutom fått med sig på rätt dag. <br />
Men jag, jag sa bara att min flicka hade haft vinterkräksjukan. Fast det inte var vinter alls. Jag skyddade henne, gud vet mot vad, tänkte jag strax efter.<br />
Jaha sa läraren, ja men dåså. Då är ju allt som det ska. Fast det var lite underligt, tyckte han, att min dotter, min flicka setts gående längs med vägen, med tummen ut. Som om hon liftade. Den som sett henne var en skolkamrat. <br />
Jag sa bara att skolkamraten måste ha sett fel. Sen la vi på.<br />
<br />
Varje eftermiddag när jag hade kommit från arbetet, hade hon ju varit hemma. Var hade hon varit hela dagarna. Jag blev frostande kall inombords. Vad var det hon hade gjort hela dagarna? Var hon tillsammans med någon kille? Missbrukade hon? Var hon med i någon konstig religiös sekt? Ja alla tankar de for och flög genom mitt huvud. Allt hemskt som kunde hända henne.<br />
<br />
Jag åkte genast hem från mitt arbete. Sa till min chef att jag mådde dåligt. Att jag nog höll på att få kräksjukan. Som om jag smittats av min fiktivt sjuka dotter.<br />
<br />
När jag kom körande på uppfarten till vårt hus, stegade min dotter ut genom dörren. Med soppåsen i handen. Skolväskan hängde på dörrhandtaget.<br />
<br />
Hon vinkade lätt med den fria handen. Och jag lyckades parkera något sånär. Fast jag darrade av både vrede och nervositet. <br />
<br />
Jag hoppade ur bilen. Ställde mig i vägen för henne när hon var på väg tillbaka från soptunnan.<br />
Hon såg mig, men verkade inte påverkas av mitt ansiktsuttryck som måste ha varit mer eller mindre förvridet. Oron låg i min blick, det visste jag. Ilskan syntes i mina knutna händer. Och hon såg indifferent på mig. Jag såg inte. Glädjen. Den lätta doften av frisk citron och lakrits, den ungas styrka.<br />
<br />
-Var har du varit hela veckan. Jag var övertygad om att min röst var barsk och auktoritär.<br />
-I skolan, svarade hon.<br />
-Försök inte unga dam. Din lärare, M, ringde idag. Du har ringt dig sjuk. I måndags.<br />
Min dotter tittade mig rakt in i ögonen. Blicken var absolut ärlig.<br />
-Jag har dansat balett. För att dansa mig in på Balettakademien. Och jag kom in. Det är vad jag har gjort. För jag vill gå där. Istället.<br />
<br />
Jag stod som fallen. Lycklig? Förvirrad? Förvånad och bestört?<br />
Min dotter ryckte på axlarna. Som om vad jag tyckte inte spelade någon som helst roll.<br />
Hon gick förbi mig. Uppför trappen. Ryckte skolväskan från dörrhandtaget och stegade in i huset.<br />
Och jag stod kvar. <br />
<br />
Sen fann jag mig. Rusade in i huset och tog henne i famnen. Lyfte henne till mig. Och kramade henne allt vad jag förmådde.<br />
-Du går dina egna vägar. Jag är så glad för din skull. Nu har vi saker att ordna.<br />
<br />
Hon skrattade till. Det där tillrande skrattet, som jag alltid har älskat.<br />
-Du är inte klok, sa jag. Balettakademien? Inte visste jag att du har dansat balett. Vem har betalat det.<br />
-Nej, förstås visste du inte det. Morbror har betalat. Du frågade ju aldrig om jag ville göra något. <br />
-Men du har ju alltid gått din väg, svarade jag. Och inte velat ha mig med.<br />
Jag var inte bitter. Bara väldigt glad.<br />
- Det här blir mitt livs lyft, mamma. Och jag är glad att du är glad. Jag är ledsen att jag ingenting sagt, men jag visste inte vad du skulle säga, så jag behöll baletten för mig själv. Och så ljög jag för skolan, för att annars hade jag ju inte kunnat göra det som jag önskat länge länge.<br />
<br />Cecilia Sahlströmhttp://www.blogger.com/profile/11629240480228202104noreply@blogger.com4