Skrivpuffsuppgift 333- Alla goda ting är tre

Sara tittade sig omkring i den fullständiga röra som rådde på skrivbordet. Inte nog med att hon hade försovit sig och därmed missat den buss hon nödvändigt måste ta till Malmö, hon hade också kommit för sent till det här halvårets viktigaste möte.

Ett möte hon väntat på i flera månaders tid. Ett möte som var så viktigt att det bara inte fick missas. Vilket hon precis hade gjort. Åtminstone den fråga som var viktigast för henne, personalresursen och fördelningen av den.
Resultatet blev att hon fick nöja sig med tre nytillskott, istället för de fem hon hade tänkt att hon skulle få. Den som inte är på plats får inget att säga till om. Så är det.

Hon hade känt sig som ett åskmoln när hon gick därifrån. Huvudet sprängde. Gråten låg som en stock i halsen och täppte till andningen. Tyckte hon.

Och helgen som hade varit så fantastisk. Hennes bror hade plötsligt stått i dörren, efter många års bortavaro. Bara så där. Utan förvarning och utan att ha hört av sig på alla dessa år. Hon hade blivit så glad. Varm i hjärtat. Helgen hade flugit iväg. På söndagkvällen hade de suttit uppe och talat med varandra i evigheter. De hade druckit vin och berättat för varandra om sina liv. De mindes ihop, men också isär. Det var märklig, konstaterade de båda, att deras minnen av föräldrar och barndom inte på alla punkter var desamma.

Och så var det vardag igen.

På hennes skrivbord låg nu också allting huller om buller. För det blev hon mest arg och gråten försvann ur struphuvudet, som avdunstad.
-Lagen om alltings jävlighet, muttrade hon för sig själv. Hon var fullt medveten om att det var hennes eget fel. Både personalresursfrågan och att skrivbordet var belamrat med osorterade handlingar och dokument.

-Hej! Var har du varit?
Sara vände sig om, irriterat slängde hon huvudet bakåt. Det röda håret for i en virvel runt huvudet.
-På möte! Hon blängde ilsket på sin biträdande chef, Karl-Erik. Är det nåt?
-Nä, oh nä, jag bara undrade, sa han, förvånad över sin chefs bitska ton. Vilket möte var nu det?
Sara drog med händerna över ansiktet, tänkte efter. Det var ju faktiskt inte Karl-Eriks fel att hon kommit för sent, inte fått säga sitt i personalfrågan och att det var rörigt på hennes skrivbord. Det var helt och hållet hennes eget.
-Det var det viktigaste mötet och jag kom för sent. Sa hon lakoniskt. Ruggade på kroppen. Försökte klara hjärnan innan hon fortsatte. Vi fick bara tre nyanställningar. Jag skulle ju begära fem och argumentera för det också. Men fick inte. Frågan var avgjord när jag kom till mötet. Förbaskat också.
-Ajaj då. Vad gör vi då?
-Tja, sa Sara. Hon himlade med ögonen och lyfte händerna mot skyn. Ber till Gud kanske.
Karl-Erik log.
-Allvarligt, sa han.
-Vi får skriva ihop någonting smart, eller snarare jag får skriva ihop någonting smart. Och sen vänder jag mig till Leif med det.
-Jag hjälper dig, sa Karl-Erik beredvilligt. Vi har ju diskuterat det, så vi kör det ihop. Du är inte ensam.
Karl-Erik gick fram till Sara och klappade henne farbroderligt på kinden. Hans hand var lika stor som hennes ansikte.
Hon kände sig liten brevid Karl-Erik. Han var åtminstone dubbelt så stor som hon. Men mentalt brukade hon känna sig dubbelt så stor som han. Men i detta nu, kände hon sig allt annat än stor.
-Tack, Kalle. Sara kände ömhet. Och tacksamhet.

-Jag måste ordna lite först. Vi har möte, du och jag, klockan ett.
Karl-Erik nickade och gick ut ur Saras rum. Hon kände en överväldigande trötthet. Det senaste halvåret hade varit förfärligt. Hon slet och slet. Varje dag började hon med föresatsen om att hon skulle hinna med ett visst antal av sina arbetsuppgifter. Det slutade alltid med att hon inte hann med en bråkdel och ändå var hon sist att lämna arbetsplatsen. Varenda dag.
Jobbet var ingenting annat än ett Sisyfosarbete. Och för varje dag som gick kände hon mer och större olust inför arbetet. Och mindre motivation.
Hon stirrade tomt på sitt skrivbord. Sedan drog hon en djup suck och bestämde sig för att hämta en kopp kaffe.
Med kaffekoppen i handen gick hon därefter runt och hälsade alla sina medarbetare godmorgon, precis som vanligt.
När det var avklarat gick hon åter in på sitt rum. Sucken kom utan att hon hann hindra den. Tänk att inte skrivbordet hade rensat sig själv. Hon började röja.
Sara tänkte sällan allt för länge, innan hon agerade. Ibland var det bra, ibland mindre bra. Allt berodde på omständigheterna.

Röjningen tog henne nästan en timme. Lunch blev det ingen. Istället läste hon mail, sorterade papper och la antingen in i mappar eller slängde. Den största delen hamnade i papperstuggen.

Klockan ett satte sig Sara och Karl-Erik att skriva sitt yrkande på att roteln skulle ha fem nya ordinarie medarbetare. Klockan två var de klara och Sara kände sig nöjd, trots allt.
-Det fixar sig, sa Karl-Erik uppmuntrande. Det här har vi gjort jättebra. Det finns egentligen inga motargument. Eller hur?
Det sista var ingen fråga, ett konstaterande mera.
Hon ringde upp Leif Svensson, sektionschefen.
-Hur kommer det sig att du inte kom i tid, sa han. Det är inte likt dig. Alls.
Sara såg honom framför sig. Det godmodiga ansiktet, som inte alltför sällan snabbt blev terrieraktigt. Men han tyckte om henne och även om de bråkade ganska ofta, hade de en bra relation. Chef och medarbetare.
-Jag försov mig, svarade Sara. Jag är så fruktansvärt trött. Utarbetad helt enkelt. Därför kom jag för sent.
-Nåja, det är som det är. Men skicka över yrkandet till mig. Det fixar sig. Och du, Sara, du måste börja gå hem i tid. Och delegera arbetsuppgifter.
Hon hörde hur bister han såg ut när han bannade henne. Det var bistert. Allt var bistert. Tyckte hon. En råkyla kröp in under skinnet på henne.
-Tack Leif, sa Sara utan att känna någon glädje eller lättnad. Det förvånade henne inte särskilt. Ingenting förvånade henne längre. Inte ens den energibrist hon led av.
De sa hej och Sara stod kvar vid skrivbordet. Hon sänkte det och satte sig på stolen.
Jag vill inte längre, tänkte hon. Hon la huvudet i händerna och det enda hon kände var den oändliga tröttheten.
Tankarna rörde sig hastigt och hon hade svårt att få fatt på dem. Förstå dem.

Hon försökte hitta nöjdheten. Trots allt var det nu ordning på skrivbordet. Personalfråga skulle lösas. Det var två goda ting. Även om de inte var livsavgörande.
Och visst kunde hon känna en viss tillfredsställelse i det. Det kunde hon om hon grävde lite. Det gjorde henne glad. Jag är inte död än, tänkte hon och skrattade högt åt sitt dramatiska ordval.

I samma stund som hon skulle lyfta telefonluren och ringa hem, ringde det i den.
-Sara Grankvist, svarade hon.
-Hej, det här är Magda Karlsson redaktör på Minbok bokförlag, sa en röst i andra änden.
Sara kände en ilning av spänning och blev stum.
-Vi skulle vilja träffa dig angående ditt manus.

Alla goda ting är tre.

Skrivpuffsutmaning 331- ett avbrott i vardagen

Fast en kall vind låg på från nordväst lyckades solen ändå ge lite värme. Början av april i Skåne var i vart fall varmare än samma tid i Stockholm, konstaterade Sara när hon steg ut på trappen med tre mattor i famnen.
Hon stannade till och lät strålarna från vårsolen värma ansiktet. Hennes röda hår glänste och fräknarna skulle bli många under det kommande kvartalet. Det gladde henne.
Sara hade inte alltid tyckt om sina fräknar, men numera tyckte hon de var ett pikant inslag i det annars bleka ansiktet.

Sara steg ned från trappan och gick runt hörnet på huset och fram till mattställningen där hon hängde upp en av mattorna. De andra två la hon bredvid sig på marken. Det var torrt.

Det var tungt att piska mattor, men ändå skönt på något underligt vis. Kanske mest för att det gavs tillfälle till utlopp för energin.

Frenetiskt piskade Sara mattorna och lät dem sedan hänga på altanräcket för att de skulle få en doft av utomhus. Av jord, av frisk luft. En doft av vår, kanske.

Hon tog en runda i trädgården för att studera innehållet i rabatterna. Blommor av allsköns sorter blommade för fullt alternativt knoppades. Där var påsk- och pingstliljor, pärlhyacinter, vintergäck, tulpaner och så något som hon inte visste namnet på.

Lite ogräs som redan kommit upp, nöp hon bort och blev alldeles jordig på fingrarna. Hon förde upp handen mot näsan och drog in doften av den mörka myllan, borstade bort jorden mot byxorna och gick därefter in igen.

Husets rum var stora och ljusa och fönstrena enorma. Tyvärr ser man också hur smutsiga de är, tänkte Sara och tog dammtrasan.
Hon gick rum efter rum och dammade fönsterkarmar, golvlister, bordsytor och skåpsluckor.
Sara tyckte om det monotona i att städa. Rörelserna som stillade hennes annars ständigt aktiva och vidöppna hjärna.

Hon tog god tid på sig i varje rum. Tvärtemot sitt normala beteende, där varje moment i uppgifterna utfördes med effektivitet som måttstock.

Hon funderade inte så mycket på någonting, utan lät kroppen arbeta i fred. Det var verkligen skönt. Hon avbröt sig endast för att sätta på en cd med Norah Jones. På repeat. Det fanns något oerhört vardagligt med att städa. Rutinmässigt, enkelt.

Plötsligt ringde det på dörren. Först förstod hon inte vad det var som lät. Hon var så inne i musiken och sina göromål att ringsignalen kändes avlägsen och som om den inte riktigt tillhörde hennes värld.

Ljudet från ringklockan blev ihärdigare. Sara ryckte till och insåg att det visst var hos henne det ringde.

Hon gick med något dröjande steg mot dörren. Egentligen ville hon absolut inte bli störd.

Hon öppnade dörren och stirrade häpet på personen som stod där med ett glatt leende.
-Nu blev du förvånad va, sa han.
-Ja, verkligen. Vad gör du här? Sara hade inte släppt dörrhandtaget men kände nu en plötslig glädje och öppnade istället famnen för sin bror.
De hade inte sett varandra på många år. Han kramade henne hårt och länge. Snusade in doften av henne. Syrran.
Hon kramade honom lika hårt tillbaka. Brorsan.

Brodern steg glatt in i Saras hem. Öppnade kylskåpsdörren och plockade ut ost och smör, korv, messmör och kaviar.
-Mmm, sa han. Messmör och kaviar. Det var länge sen.
Han tittade i kylskåpet. vände sig mot sin syster.
-Öl, har du någon öl?
-Ja, i källaren, sa hon. Jag hämtar. Hon skrattade för sig själv när hon gick ner i källaren för att hämta ölen. Han var sig lik. Det var han verkligen. De hade inte setts på så många år och han stegade in i hennes kök som om det var den naturligaste sak i världen.

Han bodde i Spanien. Hade bott i USA. I Sydafrika. Ja lite varstans. Aldrig någon ro, aldrig någonting som hade fått honom att stanna upp, stanna kvar. Förrän de senaste åren, då Spanien alltså hade blivit hans fasta boplats.
Brodern, Anton, hade levt på ständigt flyende fot. På något vis. Sara reflekterade över hur lik han var sig. Att han aldrig riktigt förändrades. Han var samma människa, såg likadant ut. Något äldre, kanske. Men inte mycket. Hon hade alltid känt hatkärlek till honom. Därför att han skrämt henne när de var små. Men nu, nu skrämde han henne inte längre. Och egentligen kände hon numera mest kärlek. Och lite avstånd.
I denna stund bar hon en kittlande känsla av förnöjsamhet och glädje inuti. Ett avbrott i vardagen, ett ovanligt avbrott i vardagen.

Skrivpuffsutmaning 330 - Brevskriverskan

Carola skrev brev. I mängder. Hon spred dem som gödsel omkring sig.
Nå, vad skrev hon om då?
Jo, hon skrev kärleksfulla brev till vem som helst. Hon kände dem inte på riktigt, dem hon skickade breven till. Men likafullt var breven fyllda med kärleksord. En och annan present som kunde få plats i kuvertet skickade hon med. Till den som ville ha, till den som inte ville ha.

Det intressanta var, att i varje mening om kärlek fanns ett stickord. Ett stickord om hennes smärta, hennes plågor och våndor.
Om hennes oförmåga att ta sig ur. Fast det stod det kanske aldrig egentligen. Det berodde nog mer på läsarens förståelse än på innehållet om sanningen ska fram.

Carola själv tyckte om att skriva dessa långa brev. Inte såg hon att de innehöll så mycket mer än bara den kärlek hon trodde sig sprida. Hon var så övertygad om att hon hade det som sin livsuppgift, att vara kärleksspridare, att hon inte märkte att breven till största delen handlade om - Carola.

Carola var fången i sitt martyrskap. I sin offerroll. I varje andetag spred hon sin förkunnelse om att hon inte behövde någonting, att hon ingenting skulle ha för egen del. Varje rörelse hon gjorde berättade om de plågor hon genomgick. Men hon sa ingenting om smärtan. Inte skulle väl hon...

Mottagarna satt generade och stirrade på innehållet i breven. Oro. Rädsla för att skapa olycka. Synd om. Stackare. Eller möjligen. Åh, så kärleksfullt! Men alltid med en känsla av att någonting inte var som det skulle.

En och annan skrev tillbaka.

"Bästa Carola! Jag förstår att du har det svårt. Kanske skulle du söka hjälp. Måste du inte hitta en utväg ur dina plågor? Jag tänker att du kanske skulle börja arbeta istället. Eller hitta på någonting annat att göra. Jag känner dig inte, men utifrån brevet verkar du behöva vända ditt liv till någonting mer positivt. Vänliga hälsningar XX"

Sådana brev kastade Carola helt sonika i papperskorgen. Hon noterade i sin anteckningsbok, den svarta - i den röda noterade hon sådana hon tyckte om - att brevskrivaren inte skulle få några fler brev - inte av henne i alla fall.

De flesta svarade dock henne med lovord. Dessa åkte följaktligen in i hennes röda anteckningsbok.

Carola fortsatte med sitt brevskrivande. Som om ingenting kunde rubba henne. Huruvida hon var en svag karaktär eller inte, överlämnas härmed till läsaren att avgöra.

Skrivpuffsutmaning 321 - Tjuven

Regnet öste ned. Det smattrade hårt mot paraplyer, biltak och på markiser som täckte uteserveringarna längs med gatan.
Morgonen hade varit klarblå och solens värme intensiv. Precis vid lunchtid, mörknade dock himlen hastigt och på några sekunder hällde regnet som en syndaflod ned över de människor som befann sig utomhus.

Människor som suttit i godan ro och ätit sin lunch på restaurangerna under markiser, blev inom ett par minuter dyvåta. De som satt ytterst fick se sin mat förvandlas till en flytande sörja.

En pojke i trettonårsåldern stod i ett gathörn på trappen under ett utskjutande entrétak. Hans blick var riktad stint ut mot en bankomat snett över gatan. Byxorna han bar var smutsiga och hade hål på knäna. Han bar också en tunn, glansig jacka. Runt den unga munnen kunde man ana spår av bittert liv. Han hade ena handen i sin byxficka. Den andra hängde ned medan handen knöts och sträcktes, knöts och sträcktes. Det fanns något nervöst över den rörelsen som inte stämde med den fasta blicken.

Ett trappsteg längre ned och utanför takets skydd, stod en liten flicka med det långa och blöta håret klistrat mot ansiktet. Hon var inte mer än åtta år. Högst. Hon var klädd i strumpbyxor och en alldeles för stor tröja. Hon var blöt, genomblöt.

Hon blickade ned mot marken, som för att skydda det mot regnets hårdhet.
Hon vände sig då och då mot pojken. Munnen rörde sig, hon sa något. Hon vädjade.
Han skakade på huvudet. Fortfarande med blicken fäst på bankomaten. Att där inte fanns en människa, verkade han inte bry sig om.

Flickan huttrade till och tog ett steg upp på trappen och ställde sig bredvid pojken. Hon sökte skydd, alldeles uppenbart. Han knuffade till henne och hon mer trillade än gick ned för trappen igen. Det var uppenbart att han inte ville ha henne nära sig.
Tålmodigt stod hon och tog emot regnet. Hennes kroppshållning visade på underkastelse men också på att hon resignerat.

Lika plötsligt som regnet kommit, lika plötsligt försvann det. Och solen strålade mot människorna igen. Man kunde se att det drogs en gemensam suck av lättnad.
Pojken och flickan var de enda som nu inte rörde sig. De stor kvar på sina platser, som om någon hade förhäxat dem.

Dörren till butiken öppnades och en storvuxen man kom ut på trappen där pojken stod.
Mannens röst hördes över nejden när han röt åt pojken att försvinna från hans butikstrappa. Pojken verkade inte ta någon notis, medan flickan darrade till.
När pojken inte hörsammade ordern från mannen, knuffade mannen till honom. Han föll handlöst nedför trappan. Någon stannade upp. Tittade nyfiket. Ryckte på axlarna och ilade sedan vidare.

-Försvinn din förbannade zigenarunge! Zigenarpack, röt mannen. Pojken reste sig hastigt upp. Det blödde från ena handen, med vilken han tagit emot sig. Han drog med baksidan av andra handen under näsan, där snoret låg som en rännil mot munnen. Flickan grät, men pojken visade ingenting. Han tittade på såret på handen, men vände sedan ryggen till butiken och gick därifrån. Med flickan efter sig. Flickans lång hår låg tungt över hennes huvud. Pojken rörde sig med smidighet mot den plats han hade haft under uppsikt. Utan att vända sig om gjorde han en vinkande rörelse mot flickan som smet förbi honom och ställde sig intill den kvinna som nu stod och tog ut pengar.

Flickan tog tag i pengarna som kvinnan höll i handen och försökte rycka dem från henne. Kvinnan såg förskräckt ut, men saknade inte kraft. Hon höll emot.
Pojken hade seglat upp på kvinnans andra sida och drog henne nu mot sig. Hon tappade fotfästet och förlorade greppet om sina pengar.
Flickan ryckte dem snabbt åt sig och sprang därifrån, så fort benen bar.
Pojken släppte i samma stund kvinnan och försvann runt hörnet på en byggnad vid sidan av bankomaten.
Kvinnan stod kvar, tittade sig både förvånat och förvirrat omkring. Trots att det var fullt med människor överallt, hade ingen reagerat. Hon såg sig omkring, vacklade vankelmodigt men bestämde sig och gick därifrån. Inte ett ljud hade hon sagt. Hon hade inte ens ropat på hjälp.

Flickan och pojken strålade samman i en gränd där han tog pengarna ifrån henne. Han smällde till henne över kinden och skrek
-Se till att stjäla mer pengar, skrek han efter henne, när hon smög iväg. Du har min själ inte gjort skäl för att få mat idag. Han gjorde en elak min som hon lyckligtvis inte såg. Sen stoppade han ner pengarna i fickan och traskade efter henne. Han var hennes chef och var därmed tvungen att hålla uppsikt över henne så att hon inte stoppade pengar i egen ficka. Var det för lite pengar i slutet av dagen, skulle han få stryk själv.

Den dagen stal flickan mer pengar än någonsin. Pojken slapp få stryk. Och natten tillbringade de som vanligt inlåsta i ett skjul. Som tur var hade hon hunnit bli torr innan mörkret föll, hon slapp frysa. Som tur var hade hon gjort skäl för maten hon fått. Hon slapp hungra. Hennes själ var dock mörk och frusen. Hon var en tjuv. En tjuv utan framtid.