Inlägg
Carola skrev brev. I mängder. Hon spred dem som gödsel omkring sig.
Nå, vad skrev hon om då?
Jo, hon skrev kärleksfulla brev till vem som helst. Hon kände dem inte på riktigt, dem hon skickade breven till. Men likafullt var breven fyllda med kärleksord. En och annan present som kunde få plats i kuvertet skickade hon med. Till den som ville ha, till den som inte ville ha.
Det intressanta var, att i varje mening om kärlek fanns ett stickord. Ett stickord om hennes smärta, hennes plågor och våndor.
Om hennes oförmåga att ta sig ur. Fast det stod det kanske aldrig egentligen. Det berodde nog mer på läsarens förståelse än på innehållet om sanningen ska fram.
Carola själv tyckte om att skriva dessa långa brev. Inte såg hon att de innehöll så mycket mer än bara den kärlek hon trodde sig sprida. Hon var så övertygad om att hon hade det som sin livsuppgift, att vara kärleksspridare, att hon inte märkte att breven till största delen handlade om - Carola.
Carola var fången i sitt martyrskap. I sin offerroll. I varje andetag spred hon sin förkunnelse om att hon inte behövde någonting, att hon ingenting skulle ha för egen del. Varje rörelse hon gjorde berättade om de plågor hon genomgick. Men hon sa ingenting om smärtan. Inte skulle väl hon...
Mottagarna satt generade och stirrade på innehållet i breven. Oro. Rädsla för att skapa olycka. Synd om. Stackare. Eller möjligen. Åh, så kärleksfullt! Men alltid med en känsla av att någonting inte var som det skulle.
En och annan skrev tillbaka.
"Bästa Carola! Jag förstår att du har det svårt. Kanske skulle du söka hjälp. Måste du inte hitta en utväg ur dina plågor? Jag tänker att du kanske skulle börja arbeta istället. Eller hitta på någonting annat att göra. Jag känner dig inte, men utifrån brevet verkar du behöva vända ditt liv till någonting mer positivt. Vänliga hälsningar XX"
Sådana brev kastade Carola helt sonika i papperskorgen. Hon noterade i sin anteckningsbok, den svarta - i den röda noterade hon sådana hon tyckte om - att brevskrivaren inte skulle få några fler brev - inte av henne i alla fall.
De flesta svarade dock henne med lovord. Dessa åkte följaktligen in i hennes röda anteckningsbok.
Carola fortsatte med sitt brevskrivande. Som om ingenting kunde rubba henne. Huruvida hon var en svag karaktär eller inte, överlämnas härmed till läsaren att avgöra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att inte ge sig utan fortsätta måste tyda på stark karaktär, enligt min åsikt. Sen kan man ju fråga sig om brevskrivandet leder någonstans. Berättelsen beskriver att hon är en fånge i detta. Verkar inte vara positivt för henne. Jag upplever att hon inte lever. Intressant.
SvaraRaderaVill veta mer om Carola. Vem är hon? Till vem skriver hon? Vad skriver hon om? Hur är hennes brev formulerade? Vad är det för presenter hon skickar. Spännande karaktär.
SvaraRaderaHon söker en bekräftelse, som hon inte kan finna i sig själv - upplagt för en utvecklande roman!
SvaraRaderaMina reflektioner om en psykopat känns riktiga nu när jag läser din text.
SvaraRaderaMycket intressant lösning på en hopplös uppgift. Carola går att mjölka mer ur!
SvaraRaderaAllt e redan sagt så jag nöjer mig med att bara konstatera att jag gillar ditt inlägg!
SvaraRaderaNyfikenheten är väckt, jag vill veta mer!! Vad hände med henne? Vad hände med hennes lilla röda? och även den lilla svarta, för den delen? Blev hon kanske mördad av någon i den lilla röda, av nångon hon tyckte om? Gifte hon sig med någon i den svarta, på temat motsatsförhållanden?
SvaraRadera/T