Skrivpuffsutmaning 331- ett avbrott i vardagen

Fast en kall vind låg på från nordväst lyckades solen ändå ge lite värme. Början av april i Skåne var i vart fall varmare än samma tid i Stockholm, konstaterade Sara när hon steg ut på trappen med tre mattor i famnen.
Hon stannade till och lät strålarna från vårsolen värma ansiktet. Hennes röda hår glänste och fräknarna skulle bli många under det kommande kvartalet. Det gladde henne.
Sara hade inte alltid tyckt om sina fräknar, men numera tyckte hon de var ett pikant inslag i det annars bleka ansiktet.

Sara steg ned från trappan och gick runt hörnet på huset och fram till mattställningen där hon hängde upp en av mattorna. De andra två la hon bredvid sig på marken. Det var torrt.

Det var tungt att piska mattor, men ändå skönt på något underligt vis. Kanske mest för att det gavs tillfälle till utlopp för energin.

Frenetiskt piskade Sara mattorna och lät dem sedan hänga på altanräcket för att de skulle få en doft av utomhus. Av jord, av frisk luft. En doft av vår, kanske.

Hon tog en runda i trädgården för att studera innehållet i rabatterna. Blommor av allsköns sorter blommade för fullt alternativt knoppades. Där var påsk- och pingstliljor, pärlhyacinter, vintergäck, tulpaner och så något som hon inte visste namnet på.

Lite ogräs som redan kommit upp, nöp hon bort och blev alldeles jordig på fingrarna. Hon förde upp handen mot näsan och drog in doften av den mörka myllan, borstade bort jorden mot byxorna och gick därefter in igen.

Husets rum var stora och ljusa och fönstrena enorma. Tyvärr ser man också hur smutsiga de är, tänkte Sara och tog dammtrasan.
Hon gick rum efter rum och dammade fönsterkarmar, golvlister, bordsytor och skåpsluckor.
Sara tyckte om det monotona i att städa. Rörelserna som stillade hennes annars ständigt aktiva och vidöppna hjärna.

Hon tog god tid på sig i varje rum. Tvärtemot sitt normala beteende, där varje moment i uppgifterna utfördes med effektivitet som måttstock.

Hon funderade inte så mycket på någonting, utan lät kroppen arbeta i fred. Det var verkligen skönt. Hon avbröt sig endast för att sätta på en cd med Norah Jones. På repeat. Det fanns något oerhört vardagligt med att städa. Rutinmässigt, enkelt.

Plötsligt ringde det på dörren. Först förstod hon inte vad det var som lät. Hon var så inne i musiken och sina göromål att ringsignalen kändes avlägsen och som om den inte riktigt tillhörde hennes värld.

Ljudet från ringklockan blev ihärdigare. Sara ryckte till och insåg att det visst var hos henne det ringde.

Hon gick med något dröjande steg mot dörren. Egentligen ville hon absolut inte bli störd.

Hon öppnade dörren och stirrade häpet på personen som stod där med ett glatt leende.
-Nu blev du förvånad va, sa han.
-Ja, verkligen. Vad gör du här? Sara hade inte släppt dörrhandtaget men kände nu en plötslig glädje och öppnade istället famnen för sin bror.
De hade inte sett varandra på många år. Han kramade henne hårt och länge. Snusade in doften av henne. Syrran.
Hon kramade honom lika hårt tillbaka. Brorsan.

Brodern steg glatt in i Saras hem. Öppnade kylskåpsdörren och plockade ut ost och smör, korv, messmör och kaviar.
-Mmm, sa han. Messmör och kaviar. Det var länge sen.
Han tittade i kylskåpet. vände sig mot sin syster.
-Öl, har du någon öl?
-Ja, i källaren, sa hon. Jag hämtar. Hon skrattade för sig själv när hon gick ner i källaren för att hämta ölen. Han var sig lik. Det var han verkligen. De hade inte setts på så många år och han stegade in i hennes kök som om det var den naturligaste sak i världen.

Han bodde i Spanien. Hade bott i USA. I Sydafrika. Ja lite varstans. Aldrig någon ro, aldrig någonting som hade fått honom att stanna upp, stanna kvar. Förrän de senaste åren, då Spanien alltså hade blivit hans fasta boplats.
Brodern, Anton, hade levt på ständigt flyende fot. På något vis. Sara reflekterade över hur lik han var sig. Att han aldrig riktigt förändrades. Han var samma människa, såg likadant ut. Något äldre, kanske. Men inte mycket. Hon hade alltid känt hatkärlek till honom. Därför att han skrämt henne när de var små. Men nu, nu skrämde han henne inte längre. Och egentligen kände hon numera mest kärlek. Och lite avstånd.
I denna stund bar hon en kittlande känsla av förnöjsamhet och glädje inuti. Ett avbrott i vardagen, ett ovanligt avbrott i vardagen.