Inlägg
(Skrivpuffsutmaning den 22 november 2011)
Vi hade nog de flesta av oss bott i Förorten hela våra liv. Trots att det fanns sociala skillnader mellan de olika områdena inom Förorten, så kände barnen varandra och vi som nu var vuxna, vi kände varandra sedan barnsben. I betongghettot bodde fortfarande de flesta arbetarfamiljerna och i villaområdena bodde medelklassfamiljerna, och ingen tycktes reagera nämvärt på de klyftor samhället och vi själva skapat. På något märkligt vis var det som det skulle vara. Så tyckte vi nog allihop.
Ungdomarna samlades på gatorna, höll till på lekplatser och basketplaner. Utom de som spelade fotboll. Och det var i princip bara pojkarna. Det fanns egentligen ingenstans att vara. Vare sig man var vuxen eller ung. Ibland mötte jag dem, ungdomarna, som drev runt i klasar. Jag kände igen dem alla, eftersom de antingen var elever på den skola jag arbetade, eller också var de ungar till någon lärare, mattant, kurator eller annan därifrån. Trots allt hade vi vuxna bra koll på "våra" barn.
Vi levde i vår gråfärgade Förort. Egentligen fanns det nog ingen bland oss som hade satt höga mål i livet. Och vi hade i princip alla stannat kvar. Joe och Emma, var de enda jag kände som flyttat in till stan. Det berodde på att de var mer ambitiösa än vi andra och det berodde naturligtvis på den miljö de båda växt upp i. Joe kom från en läkarfamilj och Emmas pappa var advokat. Vi andra hade en efter en grånat i våra likriktade liv.
Min far var präst i den anglikanska kyrkan och äkta calvinist. Min mor var bibliotekarie och som ung en livlig och vacker flicka. Men hon grånade hon med. Far var grå redan som ung. Och jag blev jämnfärgad, huden och håret hade fått likadan färg som hela Förorten. Grått och beige.
Mike var chaffis och bodde tillsammans med sin betydligt yngre hustru i en liten kåk i ena änden av Förorten. De hade en son och tre döttrar, alla födda med ett års mellanrum. Mike blev arbetslös strax innan Q hade flyttat in i området. Med Q följde ett rykte om övergrepp på barn, sexuella övergrepp. Ingen visste så noga hur ryktet hade uppstått. Och ingen hade egentligen heller tagit reda på varifrån ryktet kom.
Mikes arbetslöshet hade drabbat honom som ett slag i veka livet. Det visste vi alla och hade därför överseende med hans utbrott av ilska och aggression. De kom för det mesta när han hade vistats några timmar på den lokala puben. Ibland slog det slint och han löpte i princip amok därinne. Men då fanns det alltid någon som kunde lugna honom efter hand. Särskilt den bullriga men vänliga pubägaren.
Efter hand rann Mikes sinne över allt oftare. Och även i nyktert tillstånd. Men eftersom han hade bott här i hela sitt liv, var det ingen som ifrågasatte honom. Alla hyste istället stor respekt för honom. Och jag med. Jag förstod ju att han var frusterad över att gå arbetslös. Han som jobbat sedan han var fjorton år fyllda.
Alla gillade Mike. Och fortsatte att gilla honom. Trots allt. När Q hade bott i Mikes ände av orten ett par månader, började ryktena florera. Mike blev allt mer frusterad. Och till slut var det som om det enda som rörde sig i hans hjärna, var hur han skulle kunna straffa Q. Och av den mest outgrundliga anledning jag kunde tänka mig, lyckades han få så många med sig, att det snart stod klart för mig att han inte skulle ge sig förrän Q var död.
Inte för att jag själv inte var upprörd över pedofiler och engagerad i frågan om hur vi som föräldrar skulle skydda våra barn mot demsamma. Inte för att jag själv inte var engagerad i rättsfrågor. Men det var kanske just det som utgjorde skillnaden. Mitt intresse riktade sig snarare mot att få fast den satans Q om det nu var så att han var skyldig till övergrepp mot barn. Eller att se till att Q gick fri från anklagelserna om det nu var så att han var oskyldig.
Jag hade dock ingen att tala med. Så var det här i förorten. Om man inte var med, var man emot. Och då fick man alla andra emot sig. Och jag var för feg. Och en liten aning fascinerad över Q-rörelsen som skapats av Mike, för Mike och med Mike som ledare.
Tanken slog mig att det var den allmänna livsinställningen i den tristaste av trista hålor. De grå, det meningslösa och det menlösa, blev tillsammans ingenting annat än livsleda och uttråkning. Då är fry uppfriskande med någonting att reta upp sig på, att hata och avsky.
(fortsättning följer)
tisdag 22 november 2011
måndag 21 november 2011
Medverkan
(Skrivpuffsutmaning den 21 november 2011)
Utan att jag visste ordet av var jag indragen i den här förfärliga historien. Trots att jag absolut inte ville och trots att jag var den enda som opponerade mig, så satt jag här nu.
Mike K satt på soffkanten i vardagsrummet i sitt hem, medan vi andra satt i soffan, på golvet och i övrigt där det fanns plats. På det sättet kom han högre upp än vi andra och hade därmed också ett psykologiskt övertag. Han sa det inte men han andades det. Hela hans aura utstrålade makt. Och när jag tänker på det, så har det nog alltid varit så. Mike VAR makt.
- Ni fattar va, att vi måste göra oss av med honom. Mike såg var och en av oss andra i ögonen. En efter en.
-Nej, det fattar jag inte, sa jag och försökte verkligen att låta bestämd, fastän jag kände mig hysterisk och rädd. Jag har sagt det förut, jag tycker det är vansinnigt. Och oavsett vad du säger, Mike så tycker jag likadant nu. Det är domstolen som dömer, inte vi.
De andra satt tysta. De gjorde inte en min och var uppenbarligen inte beredda att gå emot Mike.
Mike negligerade mig så gott han kunde. Men jag jobbade hårt på att betvinga honom med min blick. Och hans ögon sökte mina igen och igen. Fladdrade och kom tillbaka. Men så vände han demonstrativt bort huvudet och sökte stödet hos de som ingenting sa.
-Jag tycker du har rätt Mike, sa Ada M och log förbindligt.
-Bra. Ni andra?
Frågan hängde som en slemmig klump mellan oss. Jag rös. men förmådde inte resa mig från fåtöljen och gå. Till det hade jag inte modet. Samtidigt var det viktigt att jag var med, så att jag fick höra allt. Veta alla planer. Det var så jag försvarade min feghet. Varför gick jag inte till polisen?
Några nickade nu. Men de flesta varken gjorde eller sa något.
Mcke blev märkbart irriterad och ställde frågan igen.
Nu var där fler som nickade och någon sa ett högt och bestämt "jag är med".
Desperationen steg inom mig men jag förmådde inte stå emot. Inte tillräckligt för att lämna eller säga något. Jag viskade för mig själv ett mantra, om och om igen.
-Inte jag, inte jag, inte jag.
-Va, sa Mike.
-Ingenting, sa jag och förbannade mig själv.
-Då så. Ni förstår väl alla, att Q är en fara för våra barn. Därför måste vi göra oss av med honom. Han är ett svin och förtjänar att dö.
Alla nickade, utom jag.
-Men han är ju inte dömd, för det du anklagar honom för, försökte jag igen.
-Nej just det, så är det i vårt samhälle. Här kan man vara pedofil utan att bli straffad. Hos oss finns ingen rättvisa. Det är bara slöddret som har rättigheter här. Vi andra har bara rätt att bli utsatta för såna som Q.
Nu reste sig flera upp och gick fram till Mike. De tog honom i hand, dunkade honom i ryggen och berömde hans initiativ och dådkraft.
Och jag var indragen. Insyltad i den värsta soppa jag någonsin varit inblandad i. Och jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle ta mig ur.
-Vi hänger honom, ropade någon.
-Vi gör barnen och samhället en tjänst om vi dödar honom, ropade nu någon annan.
Och jag tänkte att här sitter vi goda medborgare, föräldrar till barn i samma område, vi har alla arbete, jobbar och sliter och är hederliga. Betalar skatt och sköter oss. Samtidigt sitter vi och planerar ett mord. Det är inte klokt. Detta är vansinne. Så tänkte jag, men sa ingenting.
-Jag har en plan, sa Mike.
(fortsättning följer)
Utan att jag visste ordet av var jag indragen i den här förfärliga historien. Trots att jag absolut inte ville och trots att jag var den enda som opponerade mig, så satt jag här nu.
Mike K satt på soffkanten i vardagsrummet i sitt hem, medan vi andra satt i soffan, på golvet och i övrigt där det fanns plats. På det sättet kom han högre upp än vi andra och hade därmed också ett psykologiskt övertag. Han sa det inte men han andades det. Hela hans aura utstrålade makt. Och när jag tänker på det, så har det nog alltid varit så. Mike VAR makt.
- Ni fattar va, att vi måste göra oss av med honom. Mike såg var och en av oss andra i ögonen. En efter en.
-Nej, det fattar jag inte, sa jag och försökte verkligen att låta bestämd, fastän jag kände mig hysterisk och rädd. Jag har sagt det förut, jag tycker det är vansinnigt. Och oavsett vad du säger, Mike så tycker jag likadant nu. Det är domstolen som dömer, inte vi.
De andra satt tysta. De gjorde inte en min och var uppenbarligen inte beredda att gå emot Mike.
Mike negligerade mig så gott han kunde. Men jag jobbade hårt på att betvinga honom med min blick. Och hans ögon sökte mina igen och igen. Fladdrade och kom tillbaka. Men så vände han demonstrativt bort huvudet och sökte stödet hos de som ingenting sa.
-Jag tycker du har rätt Mike, sa Ada M och log förbindligt.
-Bra. Ni andra?
Frågan hängde som en slemmig klump mellan oss. Jag rös. men förmådde inte resa mig från fåtöljen och gå. Till det hade jag inte modet. Samtidigt var det viktigt att jag var med, så att jag fick höra allt. Veta alla planer. Det var så jag försvarade min feghet. Varför gick jag inte till polisen?
Några nickade nu. Men de flesta varken gjorde eller sa något.
Mcke blev märkbart irriterad och ställde frågan igen.
Nu var där fler som nickade och någon sa ett högt och bestämt "jag är med".
Desperationen steg inom mig men jag förmådde inte stå emot. Inte tillräckligt för att lämna eller säga något. Jag viskade för mig själv ett mantra, om och om igen.
-Inte jag, inte jag, inte jag.
-Va, sa Mike.
-Ingenting, sa jag och förbannade mig själv.
-Då så. Ni förstår väl alla, att Q är en fara för våra barn. Därför måste vi göra oss av med honom. Han är ett svin och förtjänar att dö.
Alla nickade, utom jag.
-Men han är ju inte dömd, för det du anklagar honom för, försökte jag igen.
-Nej just det, så är det i vårt samhälle. Här kan man vara pedofil utan att bli straffad. Hos oss finns ingen rättvisa. Det är bara slöddret som har rättigheter här. Vi andra har bara rätt att bli utsatta för såna som Q.
Nu reste sig flera upp och gick fram till Mike. De tog honom i hand, dunkade honom i ryggen och berömde hans initiativ och dådkraft.
Och jag var indragen. Insyltad i den värsta soppa jag någonsin varit inblandad i. Och jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle ta mig ur.
-Vi hänger honom, ropade någon.
-Vi gör barnen och samhället en tjänst om vi dödar honom, ropade nu någon annan.
Och jag tänkte att här sitter vi goda medborgare, föräldrar till barn i samma område, vi har alla arbete, jobbar och sliter och är hederliga. Betalar skatt och sköter oss. Samtidigt sitter vi och planerar ett mord. Det är inte klokt. Detta är vansinne. Så tänkte jag, men sa ingenting.
-Jag har en plan, sa Mike.
(fortsättning följer)
lördag 19 november 2011
Besviken
(skrivpuffsutmaning den 19 november 2011)
"Jag sökte en kvinna och fann en själ" sa han med en min av att något surt hade träffat hans smaklökar när han hade förväntat sig sötma. Samtidigt hörde hon ironin skarp och klar som kristall.
"Boye menade nog inte precis så", svarade hon. Och såg bort för att han inte skulle se hur ledsen hon var.
"Nähä du. Och här står mästarinnan framför mig. Hon har alltid rätt och vet precis hur allt ska vara ", ironin klingade av och hon tyckte nog att det lät mer som en gnällig barnunges klagan. Hon vände sig mot honom, tänkte att det inte spelade någon roll om han såg hennes besvikelse eller inte.
"Offerkoftan klär dig inte", sa hon och försökte le överlägset.
"Det är väl lika bra att jag går då", sa han.
"Ja det är väl det då", svarade hon.
"Jag sökte en kvinna och fann en själ" sa han med en min av att något surt hade träffat hans smaklökar när han hade förväntat sig sötma. Samtidigt hörde hon ironin skarp och klar som kristall.
"Boye menade nog inte precis så", svarade hon. Och såg bort för att han inte skulle se hur ledsen hon var.
"Nähä du. Och här står mästarinnan framför mig. Hon har alltid rätt och vet precis hur allt ska vara ", ironin klingade av och hon tyckte nog att det lät mer som en gnällig barnunges klagan. Hon vände sig mot honom, tänkte att det inte spelade någon roll om han såg hennes besvikelse eller inte.
"Offerkoftan klär dig inte", sa hon och försökte le överlägset.
"Det är väl lika bra att jag går då", sa han.
"Ja det är väl det då", svarade hon.
fredag 18 november 2011
Farmor och farfar
Min farfar och farmor var de snällaste och godaste människor man kan tänka sig. Jag och mina syskon älskade att vara hos dem, med dem
Farmor var en livlig kvinna, med stora fötter och händer. Fast hon var så liten i växten att hon knappt nådde farfar till bröstkorgen ens hade hon storlek fyrtioett i skor och händer som dassalock. Farfar var reslig, säkert en meter och åttifem centimeter.
Farfar var dock allt annat än livlig. Farmor sa alltid att ingen kunde tjura som han.
Om han blev kränkt eller arg - om det nu är någon skillnad på dessa känslolägen - kunde han vara tyst i två veckor.
Farfar kunde verkligen vara tyst. En och annan gång kom det något ljud ur honom, men det var minsann inte ofta.
Han var den där typen som bara säger något om han har något viktigt att säga. viktigt för honom, alltså.
Och oftast var det i situationer när han kände sig nödgad att huta åt oss barn. Annars sa han ingenting.
Farfar hade varit järnvägare, men blev vaktmästare på en högstadieskola när han och farmor flyttade från Vännäs för att vara närmare oss barnbarn. Skolbarnen älskade honom. Farmor hade arbetat som sjuksköterska i unga år, men när hon och farfar flyttade, fick hon arbete på en plastpåsfabrik.
Det var så härligt, för vi fick hur många plastpåsar som helst. Det tyckte jag var fint. Jag minns att de var genomskinliga med gröna bård.
Jag var mycket stolt.
Jag brukade hjälpa farmor att mangla, och hon lärde mig att vika lakan, örngott och handdukar på sitt alldeles speciella sätt. Det hänger i än i dag hos mig. Farmor var en sån där finfin farmor, som kom och bäddade om mig när jag var sjuk. Hon bäddade vagga. Och så kliade hon mig på ryggen med sina alldeles silkiga händer. Hon bakade kanelbullar och gjorde pannkakor.
Farfar han kunde laga allting som gick sönder och han kunde snickra.
En gång när jag var på en av mina många besök hos farmor och farfar blev jag bjuden på lunch. Vi fick löskokta ägg, jag och farfar. Jag kan inte minnas att farmor åt någonting. Hon serverade oss där vi satt vid det runda köksbordet.
Farfar som så sällan sa någonting, kom sig för att med barsk stämma säga åt mig att jag inte fick spilla ut ägget. Det skulle bli fula fläckar.
Jag spillde naturligtvis inte, men se, det gjorde han själv. Han hällde ut ägg på sin vita nylonskjorta och på den manglade duken.
Farfar sa inte ett ljud. Jag tittade på honom med skräckblandad förtjusning. Farmor började gapskratta.
-Så går det när man håller på som du, sa hon mitt i skrattet. Det är straffet för att du tjatar om småsaker.
Sen var farfar sur och tyst i två veckor. Och farmor sa, högt och tydligt till mig, att sen var det hennes tur att vara tyst i två veckor. Så skulle han få se hur roligt det var. Hon höll kanske tyst i en kvart. Och var lika glad och pratsam som alltid.
Så gick det med den bestraffningen.
Farmor var en livlig kvinna, med stora fötter och händer. Fast hon var så liten i växten att hon knappt nådde farfar till bröstkorgen ens hade hon storlek fyrtioett i skor och händer som dassalock. Farfar var reslig, säkert en meter och åttifem centimeter.
Farfar var dock allt annat än livlig. Farmor sa alltid att ingen kunde tjura som han.
Om han blev kränkt eller arg - om det nu är någon skillnad på dessa känslolägen - kunde han vara tyst i två veckor.
Farfar kunde verkligen vara tyst. En och annan gång kom det något ljud ur honom, men det var minsann inte ofta.
Han var den där typen som bara säger något om han har något viktigt att säga. viktigt för honom, alltså.
Och oftast var det i situationer när han kände sig nödgad att huta åt oss barn. Annars sa han ingenting.
Farfar hade varit järnvägare, men blev vaktmästare på en högstadieskola när han och farmor flyttade från Vännäs för att vara närmare oss barnbarn. Skolbarnen älskade honom. Farmor hade arbetat som sjuksköterska i unga år, men när hon och farfar flyttade, fick hon arbete på en plastpåsfabrik.
Det var så härligt, för vi fick hur många plastpåsar som helst. Det tyckte jag var fint. Jag minns att de var genomskinliga med gröna bård.
Jag var mycket stolt.
Jag brukade hjälpa farmor att mangla, och hon lärde mig att vika lakan, örngott och handdukar på sitt alldeles speciella sätt. Det hänger i än i dag hos mig. Farmor var en sån där finfin farmor, som kom och bäddade om mig när jag var sjuk. Hon bäddade vagga. Och så kliade hon mig på ryggen med sina alldeles silkiga händer. Hon bakade kanelbullar och gjorde pannkakor.
Farfar han kunde laga allting som gick sönder och han kunde snickra.
En gång när jag var på en av mina många besök hos farmor och farfar blev jag bjuden på lunch. Vi fick löskokta ägg, jag och farfar. Jag kan inte minnas att farmor åt någonting. Hon serverade oss där vi satt vid det runda köksbordet.
Farfar som så sällan sa någonting, kom sig för att med barsk stämma säga åt mig att jag inte fick spilla ut ägget. Det skulle bli fula fläckar.
Jag spillde naturligtvis inte, men se, det gjorde han själv. Han hällde ut ägg på sin vita nylonskjorta och på den manglade duken.
Farfar sa inte ett ljud. Jag tittade på honom med skräckblandad förtjusning. Farmor började gapskratta.
-Så går det när man håller på som du, sa hon mitt i skrattet. Det är straffet för att du tjatar om småsaker.
Sen var farfar sur och tyst i två veckor. Och farmor sa, högt och tydligt till mig, att sen var det hennes tur att vara tyst i två veckor. Så skulle han få se hur roligt det var. Hon höll kanske tyst i en kvart. Och var lika glad och pratsam som alltid.
Så gick det med den bestraffningen.
torsdag 17 november 2011
Ett tilltag
(Skrivpuffsutmaning den 17 november 2011)
De satt där i sin låtsade mäktighet. Dunkade varandra i ryggen, klappade sig själva för bröstet. De duktiga, de storpösande männen kring det ovalt formerade och stora konferensbordet.
Bland dem satt en kvinna. Den enda.
Männen skrattade åt varandras skämtsamheter. Den ena härmade den andra och till sist hade de alla sagt samma saker. Ibland fler än en gång per man.
Karin, den avvikande, försökte urskilja olikheter, personligheter och särdrag. Men upptäckte snart att det var omöjligt. Hon satt där mellan dem alla, men det stod alltid en tom stol på var sida om henne. De storvuxna, högljudda och skrävlande markerade med all sköns tydlighet att de inte såg henne, och ändå satte sig aldrig någon av dem direkt bredvid henne. När Karin väl fick ordet, tittade de ovanför hennes huvud, förbi eller genom henne. Så hade det varit.
Hon räknade. Inte någon gång hade hon fått ordet först. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Inte någon gång hade männen satt sig direkt vid hennes sida. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Så många gånger hade hon suttit här. En gång i veckan. I sjutton veckor. Två nollor formerades av pennan.
Dörren öppnades och in kom den sista deltagaren, på sekunden för mötets början.
Han gick runt bordet, till sidan där hon satt. På den tomma stolen mellan Karin och Oskar, klämde han sig ned, den siste. Trots att det var gott om plats.
Diskussioner stannade abrupt av, hela rummet fylldes med tystnad. Hon tittade ned i bordet.
- Vad gör du? Tränger du dig ner mellan Karin och Oskar? Sa plötsligt en av männen och bröt därmed tystnade.
- Ja, och?
-Vilket jävla tilltag! Konstaterade någon annan och upplät en suck.
Hon strök ena nollan på sitt papper.
De satt där i sin låtsade mäktighet. Dunkade varandra i ryggen, klappade sig själva för bröstet. De duktiga, de storpösande männen kring det ovalt formerade och stora konferensbordet.
Bland dem satt en kvinna. Den enda.
Männen skrattade åt varandras skämtsamheter. Den ena härmade den andra och till sist hade de alla sagt samma saker. Ibland fler än en gång per man.
Karin, den avvikande, försökte urskilja olikheter, personligheter och särdrag. Men upptäckte snart att det var omöjligt. Hon satt där mellan dem alla, men det stod alltid en tom stol på var sida om henne. De storvuxna, högljudda och skrävlande markerade med all sköns tydlighet att de inte såg henne, och ändå satte sig aldrig någon av dem direkt bredvid henne. När Karin väl fick ordet, tittade de ovanför hennes huvud, förbi eller genom henne. Så hade det varit.
Hon räknade. Inte någon gång hade hon fått ordet först. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Inte någon gång hade männen satt sig direkt vid hennes sida. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Så många gånger hade hon suttit här. En gång i veckan. I sjutton veckor. Två nollor formerades av pennan.
Dörren öppnades och in kom den sista deltagaren, på sekunden för mötets början.
Han gick runt bordet, till sidan där hon satt. På den tomma stolen mellan Karin och Oskar, klämde han sig ned, den siste. Trots att det var gott om plats.
Diskussioner stannade abrupt av, hela rummet fylldes med tystnad. Hon tittade ned i bordet.
- Vad gör du? Tränger du dig ner mellan Karin och Oskar? Sa plötsligt en av männen och bröt därmed tystnade.
- Ja, och?
-Vilket jävla tilltag! Konstaterade någon annan och upplät en suck.
Hon strök ena nollan på sitt papper.
söndag 13 november 2011
lördag 12 november 2011
Lyftet
(Skrivpuffsutmaning den 12 november 2011)
När jag fick barn blev jag annorlunda. Med barnet kom rädslan. Med barnet kom också viljan att kontrollera.
Det gick så bra när hon var liten, flickebarnet. Sen blev hon äldre. Och hade egen vilja. Det blev svårt att hålla henne under uppsikt hela tiden. Och min rädsla ökade för var dag. Samtidigt som hennes egen vilja blev allt starkare. Det var en ekvation som inte gick ihop, helt enkelt.
Hur jag gjorde blev det inte bra. Och ju mer jag kontrollerade desto starkare blev flickans behov av att gå sin egen väg.
De fyra första skolåren följde jag henne till skolan var dag. Vågade inte släppa henne ur sikte förrän jag sett henne gå in genom skolporten.
Men en morgon, strax före fjärde årets sommarlov, vände hon sig mot mig.
-Mamma, det är pinsamt att du följer mig varje dag. Jag har stått ut med det alldeles för länge. Jag vill gå till skolan ensam.
-Men, sa jag. Och stumnade.
-Inga men, mamma. Jag vet att du är orolig, men jag måste klara mig själv nu.
Jag sa ingenting mer. Och jag följde henne inte längre till skola. Och ju större frihet hon fick, desto större frihet tog hon, mitt flickebarn.
Och för mig var det bara att acceptera. Jag tänkte att hon skulle förstå när hon själv fick barn.
I mitt barn bodde friheten och egensinnet. Och det var inget att göra. Jag lärde mig att titta bort. Istället för att hela tiden bevaka.
Och hon klarade sig ju utmärkt hela eftermiddagarna, efter skolan.
Så en dag ringde det från skolan. Lärare M, hennes mentor- som det så fint heter nu för tiden - berättade att min flicka inte varit i skolan på en hel vecka, Hon var fjorton år. Och borde ha varit där. Varje morgon vinkade hon till mig och sa att vi skulle ses på eftermiddagen, när jag kom hem från jobbet. Så även denna vecka.
M berättade att hon ringt på måndagen och sagt att hon hade maginfluensa och jag, hennes mor, hade gått till jobbet och alltså inte kunnat ringa.
Men nu, den femte dagen, tyckte M att det nog inte var särskilt troligt att maginfluensan höll i sig, och därför ringde han nu till mig. Men mitt barn hade ju inte varit hemma på hela dagarna. Hon hade vinkat i dörren och gått med skolväskan hängande och svängande i handen. Gympapåsen hade hon dessutom fått med sig på rätt dag.
Men jag, jag sa bara att min flicka hade haft vinterkräksjukan. Fast det inte var vinter alls. Jag skyddade henne, gud vet mot vad, tänkte jag strax efter.
Jaha sa läraren, ja men dåså. Då är ju allt som det ska. Fast det var lite underligt, tyckte han, att min dotter, min flicka setts gående längs med vägen, med tummen ut. Som om hon liftade. Den som sett henne var en skolkamrat.
Jag sa bara att skolkamraten måste ha sett fel. Sen la vi på.
Varje eftermiddag när jag hade kommit från arbetet, hade hon ju varit hemma. Var hade hon varit hela dagarna. Jag blev frostande kall inombords. Vad var det hon hade gjort hela dagarna? Var hon tillsammans med någon kille? Missbrukade hon? Var hon med i någon konstig religiös sekt? Ja alla tankar de for och flög genom mitt huvud. Allt hemskt som kunde hända henne.
Jag åkte genast hem från mitt arbete. Sa till min chef att jag mådde dåligt. Att jag nog höll på att få kräksjukan. Som om jag smittats av min fiktivt sjuka dotter.
När jag kom körande på uppfarten till vårt hus, stegade min dotter ut genom dörren. Med soppåsen i handen. Skolväskan hängde på dörrhandtaget.
Hon vinkade lätt med den fria handen. Och jag lyckades parkera något sånär. Fast jag darrade av både vrede och nervositet.
Jag hoppade ur bilen. Ställde mig i vägen för henne när hon var på väg tillbaka från soptunnan.
Hon såg mig, men verkade inte påverkas av mitt ansiktsuttryck som måste ha varit mer eller mindre förvridet. Oron låg i min blick, det visste jag. Ilskan syntes i mina knutna händer. Och hon såg indifferent på mig. Jag såg inte. Glädjen. Den lätta doften av frisk citron och lakrits, den ungas styrka.
-Var har du varit hela veckan. Jag var övertygad om att min röst var barsk och auktoritär.
-I skolan, svarade hon.
-Försök inte unga dam. Din lärare, M, ringde idag. Du har ringt dig sjuk. I måndags.
Min dotter tittade mig rakt in i ögonen. Blicken var absolut ärlig.
-Jag har dansat balett. För att dansa mig in på Balettakademien. Och jag kom in. Det är vad jag har gjort. För jag vill gå där. Istället.
Jag stod som fallen. Lycklig? Förvirrad? Förvånad och bestört?
Min dotter ryckte på axlarna. Som om vad jag tyckte inte spelade någon som helst roll.
Hon gick förbi mig. Uppför trappen. Ryckte skolväskan från dörrhandtaget och stegade in i huset.
Och jag stod kvar.
Sen fann jag mig. Rusade in i huset och tog henne i famnen. Lyfte henne till mig. Och kramade henne allt vad jag förmådde.
-Du går dina egna vägar. Jag är så glad för din skull. Nu har vi saker att ordna.
Hon skrattade till. Det där tillrande skrattet, som jag alltid har älskat.
-Du är inte klok, sa jag. Balettakademien? Inte visste jag att du har dansat balett. Vem har betalat det.
-Nej, förstås visste du inte det. Morbror har betalat. Du frågade ju aldrig om jag ville göra något.
-Men du har ju alltid gått din väg, svarade jag. Och inte velat ha mig med.
Jag var inte bitter. Bara väldigt glad.
- Det här blir mitt livs lyft, mamma. Och jag är glad att du är glad. Jag är ledsen att jag ingenting sagt, men jag visste inte vad du skulle säga, så jag behöll baletten för mig själv. Och så ljög jag för skolan, för att annars hade jag ju inte kunnat göra det som jag önskat länge länge.
När jag fick barn blev jag annorlunda. Med barnet kom rädslan. Med barnet kom också viljan att kontrollera.
Det gick så bra när hon var liten, flickebarnet. Sen blev hon äldre. Och hade egen vilja. Det blev svårt att hålla henne under uppsikt hela tiden. Och min rädsla ökade för var dag. Samtidigt som hennes egen vilja blev allt starkare. Det var en ekvation som inte gick ihop, helt enkelt.
Hur jag gjorde blev det inte bra. Och ju mer jag kontrollerade desto starkare blev flickans behov av att gå sin egen väg.
De fyra första skolåren följde jag henne till skolan var dag. Vågade inte släppa henne ur sikte förrän jag sett henne gå in genom skolporten.
Men en morgon, strax före fjärde årets sommarlov, vände hon sig mot mig.
-Mamma, det är pinsamt att du följer mig varje dag. Jag har stått ut med det alldeles för länge. Jag vill gå till skolan ensam.
-Men, sa jag. Och stumnade.
-Inga men, mamma. Jag vet att du är orolig, men jag måste klara mig själv nu.
Jag sa ingenting mer. Och jag följde henne inte längre till skola. Och ju större frihet hon fick, desto större frihet tog hon, mitt flickebarn.
Och för mig var det bara att acceptera. Jag tänkte att hon skulle förstå när hon själv fick barn.
I mitt barn bodde friheten och egensinnet. Och det var inget att göra. Jag lärde mig att titta bort. Istället för att hela tiden bevaka.
Och hon klarade sig ju utmärkt hela eftermiddagarna, efter skolan.
Så en dag ringde det från skolan. Lärare M, hennes mentor- som det så fint heter nu för tiden - berättade att min flicka inte varit i skolan på en hel vecka, Hon var fjorton år. Och borde ha varit där. Varje morgon vinkade hon till mig och sa att vi skulle ses på eftermiddagen, när jag kom hem från jobbet. Så även denna vecka.
M berättade att hon ringt på måndagen och sagt att hon hade maginfluensa och jag, hennes mor, hade gått till jobbet och alltså inte kunnat ringa.
Men nu, den femte dagen, tyckte M att det nog inte var särskilt troligt att maginfluensan höll i sig, och därför ringde han nu till mig. Men mitt barn hade ju inte varit hemma på hela dagarna. Hon hade vinkat i dörren och gått med skolväskan hängande och svängande i handen. Gympapåsen hade hon dessutom fått med sig på rätt dag.
Men jag, jag sa bara att min flicka hade haft vinterkräksjukan. Fast det inte var vinter alls. Jag skyddade henne, gud vet mot vad, tänkte jag strax efter.
Jaha sa läraren, ja men dåså. Då är ju allt som det ska. Fast det var lite underligt, tyckte han, att min dotter, min flicka setts gående längs med vägen, med tummen ut. Som om hon liftade. Den som sett henne var en skolkamrat.
Jag sa bara att skolkamraten måste ha sett fel. Sen la vi på.
Varje eftermiddag när jag hade kommit från arbetet, hade hon ju varit hemma. Var hade hon varit hela dagarna. Jag blev frostande kall inombords. Vad var det hon hade gjort hela dagarna? Var hon tillsammans med någon kille? Missbrukade hon? Var hon med i någon konstig religiös sekt? Ja alla tankar de for och flög genom mitt huvud. Allt hemskt som kunde hända henne.
Jag åkte genast hem från mitt arbete. Sa till min chef att jag mådde dåligt. Att jag nog höll på att få kräksjukan. Som om jag smittats av min fiktivt sjuka dotter.
När jag kom körande på uppfarten till vårt hus, stegade min dotter ut genom dörren. Med soppåsen i handen. Skolväskan hängde på dörrhandtaget.
Hon vinkade lätt med den fria handen. Och jag lyckades parkera något sånär. Fast jag darrade av både vrede och nervositet.
Jag hoppade ur bilen. Ställde mig i vägen för henne när hon var på väg tillbaka från soptunnan.
Hon såg mig, men verkade inte påverkas av mitt ansiktsuttryck som måste ha varit mer eller mindre förvridet. Oron låg i min blick, det visste jag. Ilskan syntes i mina knutna händer. Och hon såg indifferent på mig. Jag såg inte. Glädjen. Den lätta doften av frisk citron och lakrits, den ungas styrka.
-Var har du varit hela veckan. Jag var övertygad om att min röst var barsk och auktoritär.
-I skolan, svarade hon.
-Försök inte unga dam. Din lärare, M, ringde idag. Du har ringt dig sjuk. I måndags.
Min dotter tittade mig rakt in i ögonen. Blicken var absolut ärlig.
-Jag har dansat balett. För att dansa mig in på Balettakademien. Och jag kom in. Det är vad jag har gjort. För jag vill gå där. Istället.
Jag stod som fallen. Lycklig? Förvirrad? Förvånad och bestört?
Min dotter ryckte på axlarna. Som om vad jag tyckte inte spelade någon som helst roll.
Hon gick förbi mig. Uppför trappen. Ryckte skolväskan från dörrhandtaget och stegade in i huset.
Och jag stod kvar.
Sen fann jag mig. Rusade in i huset och tog henne i famnen. Lyfte henne till mig. Och kramade henne allt vad jag förmådde.
-Du går dina egna vägar. Jag är så glad för din skull. Nu har vi saker att ordna.
Hon skrattade till. Det där tillrande skrattet, som jag alltid har älskat.
-Du är inte klok, sa jag. Balettakademien? Inte visste jag att du har dansat balett. Vem har betalat det.
-Nej, förstås visste du inte det. Morbror har betalat. Du frågade ju aldrig om jag ville göra något.
-Men du har ju alltid gått din väg, svarade jag. Och inte velat ha mig med.
Jag var inte bitter. Bara väldigt glad.
- Det här blir mitt livs lyft, mamma. Och jag är glad att du är glad. Jag är ledsen att jag ingenting sagt, men jag visste inte vad du skulle säga, så jag behöll baletten för mig själv. Och så ljög jag för skolan, för att annars hade jag ju inte kunnat göra det som jag önskat länge länge.
fredag 11 november 2011
onsdag 9 november 2011
Presentationen
(Skrivpuffsutmaning den 9 november 2011)
Hon satt som första eller sista person, beroende på var man börjar, första dagen på kursen. Bänkarna stod i u-formation.
Föreläsarna, som stod vid white-board:en framför bänkarna, vände sig olyckligtvis inte till henne när de bad eleverna presentera sig själva.
"Min vanliga otur" tänkte hon. Otur därför att nu skulle hon vara sist och nerverna höll dåligt för det. Väntan var allt annat än optimalt för en människa som hon. Som helst var spontan, ville stå där framme först och slippa ifrån nervdarret, som oftast följde på väntan.
Det var knappt hon kunde koncentrera sig på vad de andra sa, eftersom nerverna liksom ockupanter drog till sig all inre uppmärksamhet.
Tiden sniglade sig fram och tungan kändes som oblat i gommen.
Någon harklade sig plötsligt och bänkgrannen knuffade henne lätt i sidan och viskade att det var hennes tur.
Hon spratt till. Reste sig hastigt och gick fram till den punkt där alla tidigare stått. Kände sig förvirrad och hittade inte orden. Det kändes som en hel evighet innan hon fann sig och började. Och inte en sekund tvekade hon därefter.
- Jag heter Vanja Philips och det är en konstig namnkombination, jag vet. Men mamma är finska och pappa engelsman. Det är den enda förklaringen. Jag är fyrtiotvå år och har två barn, som säger att jag har damp. I själva verket lider jag av ABCD. Det gör att jag har svårt att sitta still och jag är rastlös i största allmänhet. Jag glömmer ofta att be om ordet, säger saker helt enkelt rakt ut. Jag kan verka väldigt amper, men är egentligen väldigt snäll och tror på människans inneboende godhet. Temperament har jag, så det förslår. Jag är glad. Eller ledsen eller arg. Sällan lagom.
Vanja lät blicken vila en stund på var och en av sina studiekamrater.
- Dessutom älskar jag att stå på scenen. Men har en oerhörd scenskräck. Allt som är jag är motsägelsefullt och nästan aldrig förutsägbart. Sällan lämnar jag någon oberörd. Men är inte alltid omtyckt. Jag är ambitiös och auktoritär. Känslomässig och lättrörd. Oppositionell och ibland snudd på revolutionär. Fullständigt orädd och ibland spritt språngande galen. Annorlunda och helt vanlig. Allt i samma stund.
Jag hyser förakt för dumhet, men bara när det gäller människor som borde veta bättre. Människor som är intoleranta och rädda har jag svårt att fördra. Samtidigt som den människa jag hatar mest också är den människa jag kan känna mest ömhet för. När hennes mur av onåbarhet rämnar och hennes ansikte blir naket och sårbart.
Jag har gått igenom mycket. Tyngd och sorg, trauman och eländes elände. Men också livsrikedom och kärlek, är mina följeslagare. Allt det har format mig till den människa jag är idag. En människa jag faktiskt tycker om.
Jag är jag, och det är jag stolt över.
Tack.
Vanja väntade en liten stund. Publiken, hennes studiekamrater, satt tysta. Hon gick och satte sig på sin plats.
Plötsligt började någon applådera. Fler följde efter. Hon kände sig stark och fri. Och sprittande glad.
Hon satt som första eller sista person, beroende på var man börjar, första dagen på kursen. Bänkarna stod i u-formation.
Föreläsarna, som stod vid white-board:en framför bänkarna, vände sig olyckligtvis inte till henne när de bad eleverna presentera sig själva.
"Min vanliga otur" tänkte hon. Otur därför att nu skulle hon vara sist och nerverna höll dåligt för det. Väntan var allt annat än optimalt för en människa som hon. Som helst var spontan, ville stå där framme först och slippa ifrån nervdarret, som oftast följde på väntan.
Det var knappt hon kunde koncentrera sig på vad de andra sa, eftersom nerverna liksom ockupanter drog till sig all inre uppmärksamhet.
Tiden sniglade sig fram och tungan kändes som oblat i gommen.
Någon harklade sig plötsligt och bänkgrannen knuffade henne lätt i sidan och viskade att det var hennes tur.
Hon spratt till. Reste sig hastigt och gick fram till den punkt där alla tidigare stått. Kände sig förvirrad och hittade inte orden. Det kändes som en hel evighet innan hon fann sig och började. Och inte en sekund tvekade hon därefter.
- Jag heter Vanja Philips och det är en konstig namnkombination, jag vet. Men mamma är finska och pappa engelsman. Det är den enda förklaringen. Jag är fyrtiotvå år och har två barn, som säger att jag har damp. I själva verket lider jag av ABCD. Det gör att jag har svårt att sitta still och jag är rastlös i största allmänhet. Jag glömmer ofta att be om ordet, säger saker helt enkelt rakt ut. Jag kan verka väldigt amper, men är egentligen väldigt snäll och tror på människans inneboende godhet. Temperament har jag, så det förslår. Jag är glad. Eller ledsen eller arg. Sällan lagom.
Vanja lät blicken vila en stund på var och en av sina studiekamrater.
- Dessutom älskar jag att stå på scenen. Men har en oerhörd scenskräck. Allt som är jag är motsägelsefullt och nästan aldrig förutsägbart. Sällan lämnar jag någon oberörd. Men är inte alltid omtyckt. Jag är ambitiös och auktoritär. Känslomässig och lättrörd. Oppositionell och ibland snudd på revolutionär. Fullständigt orädd och ibland spritt språngande galen. Annorlunda och helt vanlig. Allt i samma stund.
Jag hyser förakt för dumhet, men bara när det gäller människor som borde veta bättre. Människor som är intoleranta och rädda har jag svårt att fördra. Samtidigt som den människa jag hatar mest också är den människa jag kan känna mest ömhet för. När hennes mur av onåbarhet rämnar och hennes ansikte blir naket och sårbart.
Jag har gått igenom mycket. Tyngd och sorg, trauman och eländes elände. Men också livsrikedom och kärlek, är mina följeslagare. Allt det har format mig till den människa jag är idag. En människa jag faktiskt tycker om.
Jag är jag, och det är jag stolt över.
Tack.
Vanja väntade en liten stund. Publiken, hennes studiekamrater, satt tysta. Hon gick och satte sig på sin plats.
Plötsligt började någon applådera. Fler följde efter. Hon kände sig stark och fri. Och sprittande glad.
tisdag 8 november 2011
På köpet
(Skrivpuffsutmaning den 8 november 2011)
Knän som sviktar, höfter som värker
Kroknande fingrar, knotiga händer
Ömmande rygg, svullnader under fötterna
Humörssvängningar, gråt och tandagnisslan
Det var vad jag fick på köpet
Som tack för allt
Vad fick du?
Knän som sviktar, höfter som värker
Kroknande fingrar, knotiga händer
Ömmande rygg, svullnader under fötterna
Humörssvängningar, gråt och tandagnisslan
Det var vad jag fick på köpet
Som tack för allt
Vad fick du?
måndag 7 november 2011
Beställaren
(Skrivpuffsutmaning 7 november 2011)
När jag gjorde beställningen tänkte jag att det här skulle vara sista gången. Absolut sista gången.
Kostnaden uppgick till sjutusenfemhundra kronor - och femtitre öre om man nu ska vara exakt.
Jag lovade alla i min omgivning att det var så. Att jag aldrig mer.
-Det har du lovat förr, sa Mikaela. Mamma, jag vill inte ha mer prylar. Jag jobbar och kan köpa själv. Vad jag vill ha.
-Du lovade det förra gången med, sa Karsten. Vår ekonomi tål inte mer.
Jo, jag vet. Men jag tycker ju att det är så roligt. Jag mår bra av att beställa kläder på nätet. Eller heminredningsartiklar. Eller trädgårdsredskap. Eller kaffeapparater. Snygga och blanka.
Jag mår verkligen bra av det. Om jag inte handlar får jag ångest över livets meningslöshet. Och kicken, ja den är fantastisk. Till dess att jag får hem alltihop. Då går det över. Fem dagar eller tio dagar efter beställningen kommer det hem. En avi. Och då går jag till vårt postställe. "Hemställe" brukar det stå. Det tog mig ett tag innan jag begrep vad det betydde. Men nu vet jag ju, ja, det tog bara en gång, sen begrep jag. Förstås.
När jag väl öppnat kartongen och ställt allt, hängt kläderna på sina platser. Då kommer ångesten igen.
-Du har problem, sa min arbetskamrat Nina. Du behöver gå och få hjälp.
-Med vad då?
-Ja men det fattar du väl. Förvåning i hennes ansikte. Eller kanske förbluffning.
-Nä, jag gillar att shoppa.
-Just det, för att dämpa ångesten. Precis som en alkoholist dämpar sin ångest genom alkohol. Precis som spelaren spelar för att dämpa sin. Det kommer sluta i ruin.
-Vad menar du? Nu var jag förbluffad.
-Du är som en alkholist, en spelare eller annan missbrukare. Du missbrukar. Så är det.
-Vad då, jag missbrukar väl inte. Nu kände jag mig förbaskad istället.
- Jo, det gör du. Du är shopoholic! Det är också missbruk.
Jag vände på klacken och gick min väg.
Att hon bara vågade att stå där framför mig och säga något så kränkande till mig. Rakt i ansiktet. Jävla människa, så tänkte jag.
Sen gick jag hem och beställde lite mer prylar. Det var då, Mikaela och Karsten sa ifrån.
Men sen suckade Karsten bara och sa okej. För den här gången. Men sen får det vara slut.
Och det lovade jag naturligtvis.
För ekonomins skull, för Karstens skull och för Mikaelas skull. Men Nina tänkte jag aldrig mer berätta något för. Rättare sagt, henne tänkte jag aldrig mer prata med. Över huvud taget.
Shopoholic, ha!! Jojo, så är det ju när man har dåligt äktenskap, då finner man fel hos andra.
När jag gjorde beställningen tänkte jag att det här skulle vara sista gången. Absolut sista gången.
Kostnaden uppgick till sjutusenfemhundra kronor - och femtitre öre om man nu ska vara exakt.
Jag lovade alla i min omgivning att det var så. Att jag aldrig mer.
-Det har du lovat förr, sa Mikaela. Mamma, jag vill inte ha mer prylar. Jag jobbar och kan köpa själv. Vad jag vill ha.
-Du lovade det förra gången med, sa Karsten. Vår ekonomi tål inte mer.
Jo, jag vet. Men jag tycker ju att det är så roligt. Jag mår bra av att beställa kläder på nätet. Eller heminredningsartiklar. Eller trädgårdsredskap. Eller kaffeapparater. Snygga och blanka.
Jag mår verkligen bra av det. Om jag inte handlar får jag ångest över livets meningslöshet. Och kicken, ja den är fantastisk. Till dess att jag får hem alltihop. Då går det över. Fem dagar eller tio dagar efter beställningen kommer det hem. En avi. Och då går jag till vårt postställe. "Hemställe" brukar det stå. Det tog mig ett tag innan jag begrep vad det betydde. Men nu vet jag ju, ja, det tog bara en gång, sen begrep jag. Förstås.
När jag väl öppnat kartongen och ställt allt, hängt kläderna på sina platser. Då kommer ångesten igen.
-Du har problem, sa min arbetskamrat Nina. Du behöver gå och få hjälp.
-Med vad då?
-Ja men det fattar du väl. Förvåning i hennes ansikte. Eller kanske förbluffning.
-Nä, jag gillar att shoppa.
-Just det, för att dämpa ångesten. Precis som en alkoholist dämpar sin ångest genom alkohol. Precis som spelaren spelar för att dämpa sin. Det kommer sluta i ruin.
-Vad menar du? Nu var jag förbluffad.
-Du är som en alkholist, en spelare eller annan missbrukare. Du missbrukar. Så är det.
-Vad då, jag missbrukar väl inte. Nu kände jag mig förbaskad istället.
- Jo, det gör du. Du är shopoholic! Det är också missbruk.
Jag vände på klacken och gick min väg.
Att hon bara vågade att stå där framför mig och säga något så kränkande till mig. Rakt i ansiktet. Jävla människa, så tänkte jag.
Sen gick jag hem och beställde lite mer prylar. Det var då, Mikaela och Karsten sa ifrån.
Men sen suckade Karsten bara och sa okej. För den här gången. Men sen får det vara slut.
Och det lovade jag naturligtvis.
För ekonomins skull, för Karstens skull och för Mikaelas skull. Men Nina tänkte jag aldrig mer berätta något för. Rättare sagt, henne tänkte jag aldrig mer prata med. Över huvud taget.
Shopoholic, ha!! Jojo, så är det ju när man har dåligt äktenskap, då finner man fel hos andra.
söndag 6 november 2011
lördag 5 november 2011
fredag 4 november 2011
Kom tillbaka
(Skrivpuffsutmaning den 4 november 2011)
Jag närde en dröm, eller egentligen har jag närt den alltid. Och när den än.
Och kanske är det inte ens en dröm, snarare en önskan, en längtan.
Den där känslan av saknad, av någonting som fattas, har alltid funnits inom mig. Som att sitta vid ett middagsbord och alltid finna saltkaret tömt. Som att komma in i en bostad där tapeterna har flagnat och susar ensligt om sitt öde och viskar en önskan om att återfå sin forna struktur och glans. Eller som att fylla glaset med vatten som torkar ut i ökenhetta långt innan det når mina läppar.
Min längtan handlar om ett liv jag levde i en annan tid. En tid som ingen vill ha åter, en tid som skalade av människor deras polerade yta och blottade deras råa inre. Min längtan är en längtan efter identitet och samhörighet, med ett folk, som alltid längtat efter ett land, sitt land, till sitt ursprung.
Det handlar min längtan om.
I en annan tid fanns jag bakom ett stängsel, där var kyligt, rått och fuktigt. Bakom stängslet fanns vi, som djur, fångna i väntan på döden. Där gick jag med såriga fötter och hungrade. Där stred jag för en bit bröd, ett glas vatten och lite varm soppa. Där fanns jag därför att jag tillhörde en grupp människor, vars rykte sprang ur inkvisitionens tidevarv. Där föddes ryktet om detta folks girighet och frosseri, krokiga näsor och förlästa hjärnor. Den gruppen tillhörde jag i en gången tid. Bakom stängslet levde jag och dog jag.
Så min längtan är en dröm om en annan tid, men i ett ständigt nu. Dit vill jag, till det land där jag vet att alltings ursprung finns. Den längtan har alltid närts inom mig. Den längtan är som en outsläcklig törst.
Som saltet på ett sår, som smärtan efter en örfil och som klart och kallt källvatten mot solbränd hud.
Det landet ropar till min nakna längtan.
-Kom tillbaka!
Jag närde en dröm, eller egentligen har jag närt den alltid. Och när den än.
Och kanske är det inte ens en dröm, snarare en önskan, en längtan.
Den där känslan av saknad, av någonting som fattas, har alltid funnits inom mig. Som att sitta vid ett middagsbord och alltid finna saltkaret tömt. Som att komma in i en bostad där tapeterna har flagnat och susar ensligt om sitt öde och viskar en önskan om att återfå sin forna struktur och glans. Eller som att fylla glaset med vatten som torkar ut i ökenhetta långt innan det når mina läppar.
Min längtan handlar om ett liv jag levde i en annan tid. En tid som ingen vill ha åter, en tid som skalade av människor deras polerade yta och blottade deras råa inre. Min längtan är en längtan efter identitet och samhörighet, med ett folk, som alltid längtat efter ett land, sitt land, till sitt ursprung.
Det handlar min längtan om.
I en annan tid fanns jag bakom ett stängsel, där var kyligt, rått och fuktigt. Bakom stängslet fanns vi, som djur, fångna i väntan på döden. Där gick jag med såriga fötter och hungrade. Där stred jag för en bit bröd, ett glas vatten och lite varm soppa. Där fanns jag därför att jag tillhörde en grupp människor, vars rykte sprang ur inkvisitionens tidevarv. Där föddes ryktet om detta folks girighet och frosseri, krokiga näsor och förlästa hjärnor. Den gruppen tillhörde jag i en gången tid. Bakom stängslet levde jag och dog jag.
Så min längtan är en dröm om en annan tid, men i ett ständigt nu. Dit vill jag, till det land där jag vet att alltings ursprung finns. Den längtan har alltid närts inom mig. Den längtan är som en outsläcklig törst.
Som saltet på ett sår, som smärtan efter en örfil och som klart och kallt källvatten mot solbränd hud.
Det landet ropar till min nakna längtan.
-Kom tillbaka!
torsdag 3 november 2011
Skrivpuffsutmaning 3 november 2011
Äckel
Hon stegade in i lägenheten och jag och maken efter som ankor på rad. Mäklaren, hon som gick först, sträckte ut armarna i en förtjust gest.
-Se en så fantastisk lägenhet! Ljusa stora rum, vackra golv och nymålat är det också.
Jag kände omedelbart en stickande och sötaktig lukt bakom det tydligt nymålade. Och inte minst kände jag igen den. Lukten.
Vi gick runt därinne, det var fint, inte tu tal om saken. Men obehaget smögs sig in under skinnet, lukten satt fast i näsan. Jag ville nysa, eller kanske fnysa ut den.
-Här, sa hon och pekade, är köket.
Jo visst var det fint, ljust och fräscht och faktiskt väldigt modernt. Det var nog det som kändes så konstigt.
-Här är en konstig lukt, sa jag försiktigt. Maken tittade på mig, som om han försökte avläsa vad jag kände.
-Jo, avloppen har stått ett tag, eftersom lägenheten inte har varit bebodd på flera månader, sa mäklerskan. Hon tittade stint på mig. Och jag försökte avhålla mig från att fryna på näsan.
-Ehmmm, svarade jag. Nej, det var inte avloppslukt.
-Jo ägarinnan dog tidigt i våras och det är hennes son, som förresten bor i England, som säljer lägenheten.
Nu kom jag på det! Jag tittade in i sovrummet och där var lukten ännu starkare. En ensam säng. Nymålat även här. Men det hjälpte inte.
Jag drog maken i ärmen, lite försynt, så att mäklerskan inte skulle se.
-Jaha, tack för visningen, sa min man. Vi återkommer när vi har funderat.
-Ska ni inte se garage, tvättstuga och förråd? Sa mäklerskan. Jag tyckte det lät irriterat, otåligt. Irriterat.
Förbannat, tycktes hon tänka. Ögonbrynen for ihop i en sträng rynka.
Jag ville bara ut därifrån. Och skyndade mig. Stängde dörren bakom oss, gick genom porten och fram till cyklarna.
-Kände du inte, sa jag till maken och vände mig mot honom när vi kommit en bit bort.
-Njae, vaddå?
-Liklukten, sa jag och nu fnös jag. I näsan satt lukten kvar. Jag ville bli av med den, fortare än kvickt.
-Var det det som luktade så märkligt, sa maken.
-Ja, huuu. Det är en jäkligt obehaglig lukt. Och du märkte att den fanns kvar trots att de målat lägenheten?
-Ja usch.
-Det tar evigheter innan den går ur. Damen måste ha legat död länge, eftersom lukten liksom krupit igenom sovrumsdörren och ut överallt. Ingen brydde sig om att höra av sig till henne, förmodligen var hon jättensam. Stackarn. Tänk att människor kan ligga döda utan att någon märker det! Men du, där kan inte jag bo i alla fall.
-Nä, inte jag heller.
I flera dagar kände jag äckel och lukten satt som etsad i min näsa.
Hon stegade in i lägenheten och jag och maken efter som ankor på rad. Mäklaren, hon som gick först, sträckte ut armarna i en förtjust gest.
-Se en så fantastisk lägenhet! Ljusa stora rum, vackra golv och nymålat är det också.
Jag kände omedelbart en stickande och sötaktig lukt bakom det tydligt nymålade. Och inte minst kände jag igen den. Lukten.
Vi gick runt därinne, det var fint, inte tu tal om saken. Men obehaget smögs sig in under skinnet, lukten satt fast i näsan. Jag ville nysa, eller kanske fnysa ut den.
-Här, sa hon och pekade, är köket.
Jo visst var det fint, ljust och fräscht och faktiskt väldigt modernt. Det var nog det som kändes så konstigt.
-Här är en konstig lukt, sa jag försiktigt. Maken tittade på mig, som om han försökte avläsa vad jag kände.
-Jo, avloppen har stått ett tag, eftersom lägenheten inte har varit bebodd på flera månader, sa mäklerskan. Hon tittade stint på mig. Och jag försökte avhålla mig från att fryna på näsan.
-Ehmmm, svarade jag. Nej, det var inte avloppslukt.
-Jo ägarinnan dog tidigt i våras och det är hennes son, som förresten bor i England, som säljer lägenheten.
Nu kom jag på det! Jag tittade in i sovrummet och där var lukten ännu starkare. En ensam säng. Nymålat även här. Men det hjälpte inte.
Jag drog maken i ärmen, lite försynt, så att mäklerskan inte skulle se.
-Jaha, tack för visningen, sa min man. Vi återkommer när vi har funderat.
-Ska ni inte se garage, tvättstuga och förråd? Sa mäklerskan. Jag tyckte det lät irriterat, otåligt. Irriterat.
Förbannat, tycktes hon tänka. Ögonbrynen for ihop i en sträng rynka.
Jag ville bara ut därifrån. Och skyndade mig. Stängde dörren bakom oss, gick genom porten och fram till cyklarna.
-Kände du inte, sa jag till maken och vände mig mot honom när vi kommit en bit bort.
-Njae, vaddå?
-Liklukten, sa jag och nu fnös jag. I näsan satt lukten kvar. Jag ville bli av med den, fortare än kvickt.
-Var det det som luktade så märkligt, sa maken.
-Ja, huuu. Det är en jäkligt obehaglig lukt. Och du märkte att den fanns kvar trots att de målat lägenheten?
-Ja usch.
-Det tar evigheter innan den går ur. Damen måste ha legat död länge, eftersom lukten liksom krupit igenom sovrumsdörren och ut överallt. Ingen brydde sig om att höra av sig till henne, förmodligen var hon jättensam. Stackarn. Tänk att människor kan ligga döda utan att någon märker det! Men du, där kan inte jag bo i alla fall.
-Nä, inte jag heller.
I flera dagar kände jag äckel och lukten satt som etsad i min näsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)