Beställaren

(Skrivpuffsutmaning 7 november 2011)

När jag gjorde beställningen tänkte jag att det här skulle vara sista gången. Absolut sista gången.
Kostnaden uppgick till sjutusenfemhundra kronor - och femtitre öre om man nu ska vara exakt.
Jag lovade alla i min omgivning att det var så. Att jag aldrig mer.

-Det har du lovat förr, sa Mikaela. Mamma, jag vill inte ha mer prylar. Jag jobbar och kan köpa själv. Vad jag vill ha.

-Du lovade det förra gången med, sa Karsten. Vår ekonomi tål inte mer.

Jo, jag vet. Men jag tycker ju att det är så roligt. Jag mår bra av att beställa kläder på nätet. Eller heminredningsartiklar. Eller trädgårdsredskap. Eller kaffeapparater. Snygga och blanka.
Jag mår verkligen bra av det. Om jag inte handlar får jag ångest över livets meningslöshet. Och kicken, ja den är fantastisk. Till dess att jag får hem alltihop. Då går det över. Fem dagar eller tio dagar efter beställningen kommer det hem. En avi. Och då går jag till vårt postställe. "Hemställe" brukar det stå. Det tog mig ett tag innan jag begrep vad det betydde. Men nu vet jag ju, ja, det tog bara en gång, sen begrep jag. Förstås.

När jag väl öppnat kartongen och ställt allt, hängt kläderna på sina platser. Då kommer ångesten igen.

-Du har problem, sa min arbetskamrat Nina. Du behöver gå och få hjälp.
-Med vad då?
-Ja men det fattar du väl. Förvåning i hennes ansikte. Eller kanske förbluffning.
-Nä, jag gillar att shoppa.
-Just det, för att dämpa ångesten. Precis som en alkoholist dämpar sin ångest genom alkohol. Precis som spelaren spelar för att dämpa sin. Det kommer sluta i ruin.
-Vad menar du? Nu var jag förbluffad.
-Du är som en alkholist, en spelare eller annan missbrukare. Du missbrukar. Så är det.
-Vad då, jag missbrukar väl inte. Nu kände jag mig förbaskad istället.
- Jo, det gör du. Du är shopoholic! Det är också missbruk.
Jag vände på klacken och gick min väg.

Att hon bara vågade att stå där framför mig och säga något så kränkande till mig. Rakt i ansiktet. Jävla människa, så tänkte jag.
Sen gick jag hem och beställde lite mer prylar. Det var då, Mikaela och Karsten sa ifrån.
Men sen suckade Karsten bara och sa okej. För den här gången. Men sen får det vara slut.
Och det lovade jag naturligtvis.
För ekonomins skull, för Karstens skull och för Mikaelas skull. Men Nina tänkte jag aldrig mer berätta något för. Rättare sagt, henne tänkte jag aldrig mer prata med. Över huvud taget.

Shopoholic, ha!! Jojo, så är det ju när man har dåligt äktenskap, då finner man fel hos andra.