Skrivpuffsutmaning 3 november 2011

Äckel

Hon stegade in i lägenheten och jag och maken efter som ankor på rad. Mäklaren, hon som gick först, sträckte ut armarna i en förtjust gest.
-Se en så fantastisk lägenhet! Ljusa stora rum, vackra golv och nymålat är det också.
Jag kände omedelbart en stickande och sötaktig lukt bakom det tydligt nymålade. Och inte minst kände jag igen den. Lukten.

Vi gick runt därinne, det var fint, inte tu tal om saken. Men obehaget smögs sig in under skinnet, lukten satt fast i näsan. Jag ville nysa, eller kanske fnysa ut den.
-Här, sa hon och pekade, är köket.

Jo visst var det fint, ljust och fräscht och faktiskt väldigt modernt. Det var nog det som kändes så konstigt.

-Här är en konstig lukt, sa jag försiktigt. Maken tittade på mig, som om han försökte avläsa vad jag kände.
-Jo, avloppen har stått ett tag, eftersom lägenheten inte har varit bebodd på flera månader, sa mäklerskan. Hon tittade stint på mig.  Och jag försökte avhålla mig från att fryna på näsan.
-Ehmmm, svarade jag. Nej, det var inte avloppslukt.

-Jo ägarinnan dog tidigt i våras och det är hennes son, som förresten bor i England, som säljer lägenheten.
Nu kom jag på det! Jag tittade in i sovrummet och där var lukten ännu starkare. En ensam säng. Nymålat även här. Men det hjälpte inte.

Jag drog maken i ärmen, lite försynt, så att mäklerskan inte skulle se.
-Jaha, tack för visningen, sa min man. Vi återkommer när vi har funderat.
-Ska ni inte se garage, tvättstuga och förråd? Sa mäklerskan. Jag tyckte det lät irriterat, otåligt. Irriterat.
Förbannat, tycktes hon tänka. Ögonbrynen for ihop i en sträng rynka.

Jag ville bara ut därifrån. Och skyndade mig. Stängde dörren bakom oss, gick genom porten och fram till cyklarna.
-Kände du inte, sa jag till maken och vände mig mot honom när vi kommit en bit bort.
-Njae, vaddå?
-Liklukten, sa jag och nu fnös jag. I näsan satt lukten kvar. Jag ville bli av med den, fortare än kvickt.
-Var det det som luktade så märkligt, sa maken.
-Ja, huuu. Det är en jäkligt obehaglig lukt. Och du märkte att den fanns kvar trots att de målat lägenheten?
-Ja usch.
-Det tar evigheter innan den går ur. Damen måste ha legat död länge, eftersom lukten liksom krupit igenom sovrumsdörren och ut överallt. Ingen brydde sig om att höra av sig till henne, förmodligen var hon jättensam. Stackarn. Tänk att människor kan ligga döda utan att någon märker det! Men du, där kan inte jag bo i alla fall.
-Nä, inte jag heller.


I flera dagar kände jag äckel och lukten satt som etsad i min näsa.