Farmor och farfar

Min farfar och farmor var de snällaste och godaste människor man kan tänka sig. Jag och mina syskon älskade att vara hos dem, med dem
Farmor var en livlig kvinna, med stora fötter och händer. Fast hon var så liten i växten att hon knappt nådde farfar till bröstkorgen ens hade hon storlek fyrtioett i skor och händer som dassalock. Farfar var reslig, säkert en meter och åttifem centimeter.
Farfar var dock allt annat än livlig. Farmor sa alltid att ingen kunde tjura som han.
Om han blev kränkt eller arg - om det nu är någon skillnad på dessa känslolägen - kunde han vara tyst i två veckor.
Farfar kunde verkligen vara tyst. En och annan gång kom det något ljud ur honom, men det var minsann inte ofta.

Han var den där typen som bara säger något om han har något viktigt att säga. viktigt för honom, alltså.
Och oftast var det i situationer när han kände sig nödgad att huta åt oss barn. Annars sa han ingenting.

Farfar hade varit järnvägare, men blev vaktmästare på en högstadieskola när han och farmor flyttade från Vännäs för att vara närmare oss barnbarn. Skolbarnen älskade honom. Farmor hade arbetat som sjuksköterska i unga år, men när hon och farfar flyttade, fick hon arbete på en plastpåsfabrik.
Det var så härligt, för vi fick hur många plastpåsar som helst. Det tyckte jag var fint. Jag minns att de var genomskinliga med gröna bård.
Jag var mycket stolt.
Jag brukade hjälpa farmor att mangla, och hon lärde mig att vika lakan, örngott och handdukar på sitt alldeles speciella sätt. Det hänger i än i dag hos mig. Farmor var en sån där finfin farmor, som kom och bäddade om mig när jag var sjuk. Hon bäddade vagga. Och så kliade hon mig på ryggen med sina alldeles silkiga händer. Hon bakade kanelbullar och gjorde pannkakor.
Farfar han kunde laga allting som gick sönder och han kunde snickra.

En gång när jag var på en av mina många besök hos farmor och farfar blev jag bjuden på lunch. Vi fick löskokta ägg, jag och farfar. Jag kan inte minnas att farmor åt någonting. Hon serverade oss där vi satt vid det runda köksbordet.
Farfar som så sällan sa någonting, kom sig för att med barsk stämma säga åt mig att jag inte fick spilla ut ägget. Det skulle bli fula fläckar.

Jag spillde naturligtvis inte, men se, det gjorde han själv. Han hällde ut ägg på sin vita nylonskjorta och på den manglade duken.

Farfar sa inte ett ljud. Jag tittade på honom med skräckblandad förtjusning. Farmor började gapskratta.
-Så går det när man håller på som du, sa hon mitt i skrattet. Det är straffet för att du tjatar om småsaker.

Sen var farfar sur och tyst i två veckor. Och farmor sa, högt och tydligt till mig,  att sen var det hennes tur att vara tyst i två veckor. Så skulle han få se hur roligt det var. Hon höll kanske tyst i en kvart. Och var lika glad och pratsam som alltid.
Så gick det med den bestraffningen.