Medverkan

(Skrivpuffsutmaning den 21 november 2011)

Utan att jag visste ordet av var jag indragen i den här förfärliga historien. Trots att jag absolut inte ville och trots att jag var den enda som opponerade mig, så satt jag här nu.

Mike K satt på soffkanten i vardagsrummet i sitt hem,  medan vi andra satt i soffan, på golvet och i övrigt där det fanns plats. På det sättet kom han högre upp än vi andra och hade därmed också ett psykologiskt övertag. Han sa det inte men han andades det. Hela hans aura utstrålade makt. Och när jag tänker på det, så har det nog alltid varit så. Mike VAR makt.

- Ni fattar va, att vi måste göra oss av med honom. Mike såg var och en av oss andra i ögonen. En efter en.
-Nej, det fattar jag inte, sa jag och försökte verkligen att låta bestämd, fastän jag kände mig hysterisk och rädd. Jag har sagt det förut, jag tycker det är vansinnigt. Och oavsett vad du säger, Mike så tycker jag likadant nu. Det är domstolen som dömer, inte vi.
De andra satt tysta. De gjorde inte en min och var uppenbarligen inte beredda att gå emot Mike.
Mike negligerade mig så gott han kunde. Men jag jobbade hårt på att betvinga honom med min blick. Och hans ögon sökte mina igen och igen. Fladdrade och kom tillbaka. Men så vände han demonstrativt bort huvudet och sökte stödet hos de som ingenting sa.
-Jag tycker du har rätt Mike, sa Ada M och log förbindligt.
-Bra. Ni andra?
Frågan hängde som en slemmig klump mellan oss. Jag rös. men förmådde inte resa mig från fåtöljen och gå. Till det hade jag inte modet. Samtidigt var det viktigt att jag var med, så att jag fick höra allt. Veta alla planer. Det var så jag försvarade min feghet. Varför gick jag inte till polisen?

Några nickade nu. Men de flesta varken gjorde eller sa något.
Mcke blev märkbart irriterad och ställde frågan igen.

Nu var där fler som nickade och någon sa ett högt och bestämt "jag är med".
Desperationen steg inom mig men jag förmådde inte stå emot. Inte tillräckligt för att lämna eller säga något. Jag viskade för mig själv ett mantra, om och om igen.
-Inte jag, inte jag, inte jag.
-Va, sa Mike.
-Ingenting, sa jag och förbannade mig själv.

-Då så. Ni förstår väl alla, att Q är en fara för våra barn.  Därför måste vi göra oss av med honom. Han är ett svin och förtjänar att dö.
Alla nickade, utom jag.
-Men han är ju inte dömd, för det du anklagar honom för, försökte jag igen.
-Nej just det, så är det i vårt samhälle. Här kan man vara pedofil utan att bli straffad. Hos oss finns ingen rättvisa. Det är bara slöddret som har rättigheter här. Vi andra har bara rätt att bli utsatta för såna som Q.
Nu reste sig flera upp och gick fram till Mike. De tog honom i hand, dunkade honom i ryggen och berömde hans initiativ och dådkraft.
Och jag var indragen. Insyltad i den värsta soppa jag någonsin varit inblandad i. Och jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle ta mig ur.
-Vi hänger honom, ropade någon.
-Vi gör barnen och samhället en tjänst om vi dödar honom, ropade nu någon annan.
Och jag tänkte att här sitter vi goda medborgare, föräldrar till barn i samma område, vi har alla arbete, jobbar och sliter och är hederliga. Betalar skatt och sköter oss. Samtidigt sitter vi och planerar ett mord. Det är inte klokt. Detta är vansinne. Så tänkte jag, men sa ingenting.

-Jag har en plan, sa Mike.

(fortsättning följer)