Lyftet

(Skrivpuffsutmaning den 12 november 2011)

När jag fick barn blev jag annorlunda. Med barnet kom rädslan. Med barnet kom också viljan att kontrollera.

Det gick så bra när hon var liten, flickebarnet. Sen blev hon äldre. Och hade egen vilja. Det blev svårt att hålla henne under uppsikt hela tiden. Och min rädsla ökade för var dag. Samtidigt som hennes egen vilja blev allt starkare. Det var en ekvation som inte gick ihop, helt enkelt.
Hur jag gjorde blev det inte bra. Och ju mer jag kontrollerade desto starkare blev flickans behov av att gå sin egen väg.

De fyra första skolåren följde jag henne till skolan var dag. Vågade inte släppa henne ur sikte förrän jag sett henne gå in genom skolporten.
Men en morgon, strax före fjärde årets sommarlov, vände hon sig mot mig.
-Mamma, det är pinsamt att du följer mig varje dag. Jag har stått ut med det alldeles för länge. Jag vill gå till skolan ensam.
-Men, sa jag. Och stumnade.
-Inga men, mamma. Jag vet att du är orolig, men jag måste klara mig själv nu.
Jag sa ingenting mer. Och jag följde henne inte längre till skola. Och ju större frihet hon fick, desto större frihet tog hon, mitt flickebarn.

Och för mig var det bara att acceptera. Jag tänkte att hon skulle förstå när hon själv fick barn.

I mitt barn bodde friheten och egensinnet. Och det var inget att göra. Jag lärde mig att titta bort. Istället för att hela tiden bevaka.
Och hon klarade sig ju utmärkt hela eftermiddagarna, efter skolan.
Så en dag ringde det från skolan. Lärare M, hennes mentor- som det så fint heter nu för tiden - berättade att min flicka inte varit i skolan på en hel vecka, Hon var fjorton år. Och borde ha varit där. Varje morgon vinkade hon till mig och sa att vi skulle ses på eftermiddagen, när jag kom hem från jobbet. Så även denna vecka.
M berättade att hon ringt på måndagen och sagt att hon hade maginfluensa och jag, hennes mor, hade gått till jobbet och alltså inte kunnat ringa.
Men nu, den femte dagen, tyckte M att det nog inte var särskilt troligt att maginfluensan höll i sig, och därför ringde han nu till mig. Men mitt barn hade ju inte varit hemma på hela dagarna. Hon hade vinkat i dörren och gått med skolväskan hängande och svängande i handen. Gympapåsen hade hon dessutom fått med sig på rätt dag.
Men jag, jag sa bara att min flicka hade haft vinterkräksjukan. Fast det inte var vinter alls. Jag skyddade henne, gud vet mot vad, tänkte jag strax efter.
Jaha sa läraren, ja men dåså. Då är ju allt som  det ska. Fast det var lite underligt, tyckte han,  att min dotter, min flicka setts gående längs med vägen, med tummen ut. Som om hon liftade. Den som sett henne var en skolkamrat.
Jag sa bara att skolkamraten måste ha sett fel. Sen la vi på.

Varje eftermiddag när jag hade kommit från arbetet, hade hon ju varit hemma. Var hade hon varit hela dagarna. Jag blev frostande kall inombords. Vad var det hon hade gjort hela dagarna? Var hon tillsammans med någon kille? Missbrukade hon? Var hon med i någon konstig religiös sekt? Ja alla tankar de for och flög genom mitt huvud. Allt hemskt som kunde hända henne.

Jag åkte genast hem från mitt arbete. Sa till min chef att jag mådde dåligt. Att jag nog höll på att få kräksjukan. Som om jag smittats av min fiktivt sjuka dotter.

När jag kom körande på uppfarten till vårt hus, stegade min dotter ut genom dörren. Med soppåsen i handen. Skolväskan hängde på dörrhandtaget.

Hon vinkade lätt med den fria handen. Och jag lyckades  parkera något sånär. Fast jag darrade av både vrede och nervositet.

Jag hoppade ur bilen. Ställde mig i vägen för henne när hon var på väg tillbaka från soptunnan.
Hon såg mig, men verkade inte påverkas av mitt ansiktsuttryck som måste ha varit mer eller mindre förvridet. Oron låg i min blick, det visste jag. Ilskan syntes i mina knutna händer. Och hon såg indifferent på mig. Jag såg inte. Glädjen. Den lätta doften av frisk citron och lakrits, den ungas styrka.

-Var har du varit hela veckan. Jag var övertygad om att min röst var barsk och auktoritär.
-I skolan, svarade hon.
-Försök inte unga dam. Din lärare, M, ringde idag. Du har ringt dig sjuk. I måndags.
Min dotter tittade mig rakt in i ögonen. Blicken var absolut ärlig.
-Jag har dansat balett. För att dansa mig in på Balettakademien. Och jag kom in. Det är vad jag har gjort. För jag vill gå där. Istället.

Jag stod som fallen. Lycklig? Förvirrad? Förvånad och bestört?
Min dotter ryckte på axlarna. Som om vad jag tyckte inte spelade någon som helst roll.
Hon gick förbi mig. Uppför trappen. Ryckte skolväskan från dörrhandtaget och stegade in i huset.
Och jag stod kvar.

Sen fann jag mig. Rusade in i huset och tog henne i famnen. Lyfte henne till mig. Och kramade henne allt vad jag förmådde.
-Du går dina egna vägar. Jag är så glad för din skull. Nu har vi saker att ordna.

Hon skrattade till. Det där tillrande skrattet, som jag alltid har älskat.
-Du är inte klok, sa jag. Balettakademien? Inte visste jag att du har dansat balett. Vem har betalat det.
-Nej, förstås visste du inte det. Morbror har betalat. Du frågade ju aldrig om jag ville göra något.
-Men du har ju alltid gått din väg, svarade jag. Och inte velat ha mig med.
Jag var inte bitter. Bara väldigt glad.
- Det här blir mitt livs lyft, mamma. Och jag är glad att du är glad. Jag är ledsen att jag ingenting sagt, men jag visste inte vad du skulle säga, så jag behöll baletten för mig själv. Och så ljög jag för skolan, för att annars hade jag ju inte kunnat göra det som jag önskat länge länge.