Kom tillbaka

(Skrivpuffsutmaning den 4 november 2011)

Jag närde en dröm, eller egentligen har jag närt den alltid. Och när den än.
Och kanske är det inte ens en dröm, snarare en önskan, en längtan.

Den där känslan av saknad, av någonting som fattas, har alltid funnits inom mig. Som att sitta vid ett middagsbord och alltid finna saltkaret tömt. Som att komma in i en bostad där tapeterna har flagnat och susar ensligt om sitt öde och viskar en önskan om att återfå sin  forna struktur och glans. Eller som att fylla glaset med vatten som torkar ut i ökenhetta långt innan det når mina läppar.

Min längtan handlar om ett liv jag levde i en annan tid. En tid som ingen vill ha åter, en tid som skalade av människor deras polerade yta och blottade deras råa inre. Min längtan är en längtan efter identitet och samhörighet, med ett folk, som alltid längtat efter ett land, sitt land, till sitt ursprung.
Det handlar min längtan om.
I en annan tid fanns jag bakom ett stängsel, där  var kyligt, rått och fuktigt. Bakom stängslet fanns vi, som djur, fångna i väntan på döden. Där gick jag med såriga fötter och hungrade. Där stred jag för en bit bröd, ett glas vatten och lite varm soppa. Där fanns jag därför att jag tillhörde en grupp människor, vars rykte sprang ur inkvisitionens tidevarv. Där föddes ryktet om  detta folks girighet och frosseri, krokiga näsor och förlästa hjärnor. Den gruppen tillhörde jag i en gången tid. Bakom stängslet levde jag och dog jag.

Så min längtan är en dröm om en annan tid, men i ett ständigt nu. Dit vill jag, till det land där jag vet att alltings ursprung finns. Den längtan har alltid närts inom mig. Den längtan är som en outsläcklig törst.
Som saltet på ett sår, som smärtan efter en örfil och som klart och kallt källvatten mot solbränd hud.
Det landet ropar till min nakna längtan.
-Kom tillbaka!