Presentationen

(Skrivpuffsutmaning den 9 november 2011)

Hon satt som första eller sista person, beroende på var man börjar, första dagen på kursen. Bänkarna stod i u-formation.
Föreläsarna, som stod vid white-board:en framför bänkarna, vände sig olyckligtvis inte till henne när de bad eleverna presentera sig själva.
"Min vanliga otur" tänkte hon. Otur därför att nu skulle hon vara sist och nerverna höll dåligt för det. Väntan var allt annat än optimalt för en människa som hon. Som helst var spontan, ville stå där framme först och slippa ifrån nervdarret, som oftast följde på väntan.

Det var knappt hon kunde koncentrera sig på vad de andra sa, eftersom nerverna liksom ockupanter drog till sig all inre uppmärksamhet.
Tiden sniglade sig fram och tungan kändes som oblat i gommen.
Någon harklade sig plötsligt och bänkgrannen knuffade henne lätt i sidan och viskade att det var hennes tur.

Hon spratt till. Reste sig hastigt och gick fram till den punkt där alla tidigare stått. Kände sig förvirrad och hittade inte orden. Det kändes som en hel evighet innan hon fann sig och började. Och inte en sekund tvekade hon därefter.

- Jag heter Vanja Philips och det är en konstig namnkombination, jag vet. Men mamma är finska och pappa engelsman. Det är den enda förklaringen. Jag är fyrtiotvå år och har två barn, som säger att jag har damp. I själva verket lider jag av ABCD.  Det gör att jag har svårt att sitta still och jag är rastlös i största allmänhet. Jag glömmer ofta att be om ordet, säger saker helt enkelt rakt ut. Jag kan verka väldigt amper, men är egentligen väldigt snäll och tror på människans inneboende godhet. Temperament har jag, så det förslår. Jag är glad. Eller ledsen eller arg. Sällan lagom.

Vanja lät blicken vila en stund på var och en av sina studiekamrater.
- Dessutom älskar jag att stå på scenen. Men har en oerhörd scenskräck. Allt som är jag är motsägelsefullt och nästan aldrig förutsägbart. Sällan lämnar jag någon oberörd. Men är inte alltid omtyckt. Jag är ambitiös och auktoritär. Känslomässig och lättrörd. Oppositionell och ibland snudd på revolutionär. Fullständigt orädd och ibland spritt språngande galen. Annorlunda och helt vanlig. Allt i samma stund.
Jag hyser förakt för dumhet, men bara när det gäller människor som borde veta bättre. Människor som är intoleranta och rädda har jag svårt att fördra. Samtidigt som den människa jag hatar mest också är den människa jag kan känna mest ömhet för. När hennes mur av onåbarhet rämnar och hennes ansikte blir naket och sårbart.
Jag har gått igenom mycket. Tyngd och sorg, trauman och eländes elände. Men också livsrikedom och kärlek, är mina följeslagare. Allt det har format mig till den människa jag är idag. En människa jag faktiskt tycker om.
Jag är jag, och det är jag stolt över.
Tack.

Vanja väntade en liten stund. Publiken, hennes studiekamrater, satt tysta. Hon gick och satte sig på sin plats.
Plötsligt började någon applådera. Fler följde efter. Hon kände sig stark och fri. Och sprittande glad.