Tristess

(Skrivpuffsutmaning den 22 november 2011)


Vi  hade nog de flesta av oss bott i Förorten hela våra liv. Trots att det fanns  sociala skillnader mellan de olika områdena inom Förorten, så kände barnen varandra och vi som nu var vuxna, vi kände varandra sedan barnsben. I betongghettot bodde fortfarande de flesta arbetarfamiljerna och i villaområdena bodde medelklassfamiljerna, och ingen tycktes reagera nämvärt på de klyftor samhället och vi själva skapat. På något märkligt vis var det som det skulle vara. Så tyckte vi nog allihop.

Ungdomarna samlades på gatorna, höll till på lekplatser och basketplaner. Utom de som spelade fotboll. Och det var i princip bara pojkarna. Det fanns egentligen ingenstans att vara. Vare sig man var vuxen eller ung. Ibland mötte jag dem, ungdomarna, som drev runt i klasar. Jag kände igen dem alla, eftersom de antingen var elever på den skola jag arbetade, eller också var de ungar till någon lärare, mattant, kurator eller annan därifrån. Trots allt hade vi vuxna bra koll på "våra" barn.

Vi levde i vår gråfärgade Förort. Egentligen fanns det nog ingen bland oss som hade satt höga mål i livet. Och vi hade i princip alla stannat kvar. Joe och Emma, var de enda jag kände som flyttat in till stan. Det berodde på att de var mer ambitiösa än vi andra och det berodde naturligtvis på den miljö de båda växt upp i.  Joe kom från en läkarfamilj och Emmas pappa var advokat. Vi andra hade en efter en  grånat i våra likriktade liv.
Min far var präst i den anglikanska kyrkan och äkta calvinist. Min mor var bibliotekarie och som ung en livlig och vacker flicka. Men hon grånade hon med. Far var grå redan som ung. Och jag blev jämnfärgad, huden och håret hade fått likadan färg som hela Förorten. Grått och beige.

Mike var chaffis och bodde tillsammans med sin betydligt yngre hustru i en liten kåk i ena änden av Förorten. De hade en son och tre döttrar, alla födda med ett års mellanrum. Mike blev arbetslös strax innan Q hade flyttat in i området. Med Q följde ett rykte om övergrepp på barn, sexuella övergrepp. Ingen visste så noga hur ryktet hade uppstått. Och ingen hade egentligen heller tagit reda på varifrån ryktet kom.
Mikes arbetslöshet hade drabbat honom som ett slag i veka livet. Det visste vi alla och hade därför överseende med hans utbrott av ilska och aggression. De kom för det mesta när han hade vistats några timmar på den lokala puben. Ibland slog det slint och han löpte i princip amok därinne. Men då fanns det alltid någon som kunde lugna honom efter hand. Särskilt den bullriga men vänliga pubägaren.

Efter hand rann Mikes sinne över allt oftare. Och även i nyktert tillstånd. Men eftersom han hade bott här i hela sitt liv, var det ingen som ifrågasatte honom. Alla hyste istället stor respekt för honom. Och jag med. Jag förstod ju att han var frusterad över att gå arbetslös. Han som jobbat sedan han var fjorton år fyllda.
Alla gillade Mike. Och fortsatte att gilla honom. Trots allt. När Q hade bott i Mikes ände av orten ett par månader, började ryktena florera. Mike blev allt mer frusterad. Och till slut var det som om det enda som rörde sig i hans hjärna, var hur han skulle kunna straffa Q. Och av den mest outgrundliga anledning jag kunde tänka mig, lyckades han få så många med sig, att det snart stod klart för mig att han inte skulle ge sig förrän Q var död.

Inte för att jag själv inte var upprörd över pedofiler och engagerad i frågan om hur vi som föräldrar skulle skydda våra barn mot demsamma. Inte för att jag själv inte var engagerad i rättsfrågor. Men det var kanske just det som utgjorde skillnaden. Mitt intresse riktade sig snarare mot att få fast den satans Q om det nu var så att han var skyldig till övergrepp mot barn. Eller att se till att Q gick fri från anklagelserna om det nu var så att han var oskyldig.

Jag hade dock ingen att tala med. Så var det här i förorten. Om man inte var med, var man emot. Och då fick man alla andra emot sig. Och jag var för feg. Och en liten aning fascinerad över Q-rörelsen som skapats av Mike, för Mike och med Mike som ledare.

Tanken slog mig att det var den allmänna livsinställningen i den tristaste av trista hålor. De grå, det meningslösa och det menlösa, blev tillsammans ingenting annat än livsleda och uttråkning. Då är fry uppfriskande med någonting att reta upp sig på, att hata och avsky.

(fortsättning följer)