Ett tilltag

(Skrivpuffsutmaning den 17 november 2011)

De satt där i sin låtsade mäktighet. Dunkade varandra i ryggen, klappade sig själva för bröstet. De duktiga, de storpösande männen kring det ovalt formerade och stora konferensbordet.
Bland dem satt en kvinna. Den enda.

Männen skrattade åt varandras skämtsamheter. Den ena härmade den andra och till sist hade de alla sagt samma saker. Ibland fler än en gång per man.

Karin, den avvikande, försökte urskilja olikheter, personligheter och särdrag. Men upptäckte snart att det var omöjligt. Hon satt där mellan dem alla, men det stod alltid en tom stol på var sida om henne. De storvuxna, högljudda och skrävlande markerade med all sköns tydlighet att de inte såg henne, och ändå satte sig aldrig någon av dem direkt bredvid henne. När Karin väl fick ordet, tittade de ovanför hennes huvud, förbi eller genom henne. Så hade det varit.

Hon räknade. Inte någon gång hade hon fått ordet först. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Inte någon gång hade männen satt sig direkt vid hennes sida. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Så många gånger hade hon suttit här. En gång i veckan. I sjutton veckor. Två nollor formerades av pennan.

Dörren öppnades och in kom den sista deltagaren, på sekunden för mötets början.
Han gick runt bordet, till sidan där hon satt. På den tomma stolen mellan Karin och Oskar, klämde han sig ned, den siste. Trots att det var gott om plats.
Diskussioner stannade abrupt av, hela rummet fylldes med tystnad. Hon tittade ned i bordet.

- Vad gör du? Tränger du dig ner mellan Karin och Oskar? Sa  plötsligt en av männen och bröt därmed tystnade.
- Ja, och?
-Vilket jävla tilltag! Konstaterade någon annan och upplät en suck.

Hon strök ena nollan på sitt papper.