Skrivpuffsutmaning 2010:2 Utvald

Klara och Rebecka vaknade på morgonen, tidigt. Det var deras födelesdag, med ett år emellan. Det var märkligt, att de var födda på samma dag och det gjorde att de kände sig speciella.
Kvällen före låg de och viskade under täcket i samma säng. Deras tissel och tassel fick till slut Sara att säga åt dem på skarpen.
-Nu får ni vara tysta. Annars går du och lägger dig i din egen säng Becka!

Klara skulle bli åtta år och Becka sju, nästa dag. Sara var mycket trött men visste att hon inte hade något val. Nästföljande morgon skulle hon gå upp kl fem, göra iordning frukost till flickorna, lägga paketen i var sin påse och så väcka Linnea och Matilda, för att tillsammans uppvakta de två äldre flickorna.


Födslarna hade varit svåra, båda flickorna hade tagit god tid på sig att komma ut. Men Sara hade känt sig utvald. Den stora lyckan att vara deras mamma.
Det var svårt att fysiskt komma ihåg smärtorna, hur det kändes att föda sina barn, men hon kunde ådra sig känslan av att hålla detta lilla barn i sin famn. Hur hon älskat dem alla omedelbart och utan förbehåll.
Hon stod nu i köksfönstret och tittade ut på den gryende våren. Ett svårmod grep henne, en sorg över de år som gått förlorade. Och en sorg över Thomas och hennes äktenskap som havererat långt innan Klara föddes. Som bara var kontroll och våld, smärta och plåga i en enda lång kedja av händelser.

Hon mindes deras första träff. Där hade hon stått, ung och rosig. Häpnande över denna briljanta man, som bara hade ögon för henne. Han hade valt henne. Bara henne. Så kände hon det den gången för tolv år sedan, tjuguett år gammal var hon och han var tjugusju och läkare. Han var stilig, intelligent och hade de blåaste ögon man kunde tänka sig, med en mörk rand runt iris. En mun som såg känslig ut. Händer som var stora och ömsint smekte henne över ryggen där de dansade fram på dansgolvet.

Så fel hon hade haft. Visst var hon utvald, men snarare till att vara dömd att leva i skuggan av en misshandlande man, än till att vara prinsessa. Några månader gick, sedan slog han henne första gången. Inte särskilt hårt, men hon blev rädd. Han ångrade sig och bad henne om förlåtelse. Liksom alla de andra gångerna därefter.

Hon var utvald att utstå Thomas Smedjeberghs våldsamheter.
Samtidigt ville hon inte känna ånger. Barnen fanns ju där. Det kunde hon aldrig ångra. De var viktigare än livet självt. Tänkte hon nu. Numera förstod hon också vilken skada flickorna hade tagit, framför allt de två äldsta. Även om han aldrig slog henne framför flickorna visste de att någonting var galet. Klara fick problem strax innan Sara lämnade Thomas.
-Hon klarar inte att vara i grupp, sa förskoleläraren bistert. Hon slåss.
-Äsch, det gör väl flickor också, svarade Sara. Då. Hon ville inte se vilket inflytande det hade på barnen, att hon blev slagen gul och blå.
-Ja, det gör de, men inte som hon. Hon tappar fullständigt humöret och slår vilt och besinningslöst omkring sig. Du måste göra något, Sara.
Sara skämdes, mest över sig själv. Över att hon låtit allting gå så här långt.

Sara, den utvalda, fick uppamma så mycket mod en människa kan begära, och ringa BUP. Då var hon höggravid med deras fjärde barn. Trött, utsliten och ledsen. Och ingen vände hon sig till. Utåt höll hon alltid fasaden. Inte ens inför sin mor och far orkade hon säga något om detta. Thomas fick ingenting veta. Men kanske var det i den stunden som hon ändå bestämde sig. För att det skulle få ett slut. För att hon skulle lämna honom.

På Bup gick hon med Klara en gång i veckan, även efter skilsmässan. Det blev bättre för Klara. hon slutade att slåss. Och hon tyckte om personalen på Bup. Det blev bra, i stunder riktigt bra. Men skör förblev hon ändå.

Sara den utvalda. Hon skrattade till där hon stod, vände sig sedan mot köksbänken och började bre smörgåsarna till de två födelsedagsbarnen. Gjorde varm choklad med vispgrädde och gick sedan och väckte Linnea. Matilda var redan vaken, men låg tyst i sängen som om hon förstod att det var en viktig stund. Sara kunde inte låta bli att känna sig lyckligt lottad i denna stund.

Linnea, Matilda och Sara sjöng sedan medan de gick mot födelsedagsbarnens rum.
-För när som vi komma till våra lilla Klara och Becka, så tar vi dem i handen och då så är det vår, sjöng de för full hals. Lite ändringar så blev det ändå Madickens födelsedagssång.

Klara och Becka satte sig upp i sängen, de hade somnat i Klaras säng bägge två. Klarvakna och med ögon som spänt tittade på paketen.
-Ett trefaldigt leve för Klara och Rebecka, utropade Sara och så hurrade de för allt vad de var värda.