Skrivpuffsuppgift 59 - Jag, mitt sällskap och pojken som tyckte illa om ostron

-Usch vad äckligt, sa den välklädde, men tydligt inte särskilt väldresserade pojken och grinade illa.
-Ostron är finfin mat, sa den uppenbara fadern.
-Nä, det är äckligt. Det smakar som snuva och vatten med salt. Pojken tittade trotsigt på sin pappa som utan att göra en min, tog tag i pojkens öra och luggade det.
Lika lite min gjorde pojken. Hans hår var välklippt och mycket kort förutom överhåret som var kammat bakåt i en backslick.
Jag satt intill och åt havskräftor! Jag hyste medlidande med pojken både för att han tvingades äta ostron, blev luggad i örat och för att han hade den där frisyren, som skulle vittna om rikedom.

Jag njöt av kräftornas sälta. Och av mitt havsmärkta sällskap. Hans ansikte var hyvlat av saltvatten och hårda vindar. Vi tittade på varandra med medlidsamma blickar, mitt sällskap och jag med hänsyftning till grabben.

-Ät, sa pojkens far. Ät bara. Pojken tittade mulet på honom. Och skakade nekande på huvudet. Fadern höjde handen, men tittade sig snabbt omkring och såg min och mitt sällskaps fördömande blickar. Jag ansträngde mig för att han skulle förstå att mina ögon signalerade "våga bara göra grabben illa och du åker på en rak höger". Det fungerade, för hans höjda hand sänktes. Men blicken var hård och, tyckte jag, hatisk.

Plötsligt tog pojken upp ett ostra och gröpte ur innehållet. Därefter slängde han den rakt i ansiktet på fadern. Jag blev så häpen att jag stannade mitt i sörplandet från kräftans huvuddel.
I samma stund som jag och mitt sällskap brast ut i skratt flög pappan ur stolen, ryckte tag i pojken och gav honom en rungande lavett. Skrattet fastnade i halsen på både mig och mitt sällskap. Och blixsnabbt reagerade mitt sällskap, lyfte ur stolen, i två steg var han framme vid mannen och hans son.
Mitt sällskap, som var en stor och kraftfull person, tog tag i mannens arm och gjorde en snabb svepande rörelse och mannen låg på marken i samma sekund som jag fattat vad som hände.

Sedan tog han pojken i sin stora och saltstänkta famn och bar honom till vårt bord. Pojken fick sitta i mitt sällskaps knä. En liten knatte på sisådär fem år. Han såg nöjd och glad ut. Fadern låg kvar på marken. Lika förvånad som alla vi andra var, där vi suttit i godan ro på den franska medelhavsrestaurangen.
Sedan reste sig fadern upp och gick därifrån.
Pojken som hette Anton var verkligen fem år. Han bubblade och pratade som om ingenting skulle få vara osagt. Han åt havskräftor med oss som om det vore godis.

Inom kort kom en kvinna gående längs restaurangens staket. Hon såg pojken i mitt sällskaps famn och sprang runt staket och in till oss.
-Men, sa hon och såg bestört ut, lilla älskling, vad har hänt? VArför sitter du där? Var är Lenny? Pojken hoppade glädjestrålande ned från knäet han satt i.
Jag började förklara och plötsligt förvandlades hennes oro till ilska.
- Den sabla idioten, väste hon. Jag ska dränka honom i ostron! Så får han smaka sin egen medicin. Han är inte pojkens far. La hon till.
Sedan lyfte hon upp sonen i famnen och gick därifrån med ett tack för hjälpen.

Jag vände mig till min far och smekte honom över ansiktet.
-Du är allt en hjälte du, sa jag.
-Äsch, sa han. Jag tycker också att ostron är äckligt. Och jag hatar män som slår sina kvinnor och barn. Det är allt. Sen log han ett av sina mest fantastiska leenden och vi återgick till att äta havets frukter.

Skrivpuffsuppgift 58 - Födelsedagspresenten

Detta år var maj månad som en karneval i Rio de Janeiro, glittrande, sprakande och livlustande. Solen strålade i kapp med alla unga, livfulla människor på torget.
Han satt på bänken intill fontänen och tittade. Han hade hela världen framför sig. Hur kan man känna sig ensam då, tänkte han i ett försök att muntra upp sig själv.
Idag var hans fyrtionde födelsedag. Idag, på morgonen, hade hustrun deklarerat, ja just så, att hon ville skiljas. Dagen för hans fyrtioårsdag.
En märklig ödslighet hade spritt sig i honom. En tomhet som kändes.

Den present hon hade gett honom var en serie knytnävsslag i veka livet samt en resa till New York med allt vad det innebar av förlustelser. Men utan henne. Hur skulle han kunna glädjas? När han tänkte efter, ville han bara lägga sig ned här, mitt bland alla människor, och dö.

Han hade öppnat presentkuvertet, som låg på brickan där en orkidé stod i en vas, en mugg var fylld med hett kaffe och en smörgås prydd med ost och krasse. Strålat av glädje när han såg innehållet. Biljetter till New York. Wow, ett ögonblick, en millisekund av glädje.
Men, där fanns bara en biljett. En biljett? Han hade tittat frågande på henne.
Hon hade skruvat på sig. Och plötsligt hade det gått upp för honom. I en smärtsam insikt hade han förstått.

Han bet ihop men tårarna steg ändå i ögonen - de mörkt bruna - som hon en gång sagt var de vackraste av vackra.
Hon tittade på honom med tömd blick. Lika uttömd som om hon fått sin orgasm och inte längre behövde honom. Ens till det.
-Jag ger mig av idag, hade hon sagt. Grattis på födelsedagen!

Skrivpuffsuppgift 57 - Piktogram

-Hur kunde det här hända? Han stod bredvid henne med vatten upp till knäskålarna.
-Det kan nog du svara på lika väl som jag, svarade hon argt. Det var du som körde!
Det sista kom som en anklagelse i fullformat.
Han kände sig som ett piktogram. Både han och hon stod stela och vanmäktiga och i mörkret syntes bara deras konturer. Åtminstone såg hon ut som ett piktogram, varför han slöt sig till att det gällde honom själv också.
-Ja, det är möjligt, men det var du som irriterade mig så att jag tappade kontrollen.
Var glad att vi inte drunknade!
-Glad, jag är väl för höge farao inte glad, jag är ursinnig. På dig, din idiot. Sa hon och rösten kröp ned i altläget. Då visste han. Att hon var farlig.
Han frös till. Vattnet var kallt. Han kunde se takplåten glittra på deras alldeles splitternya Porsche. Det var allt.
-Dessutom är det ju för att jag fick upp rutan, som vi inte drunknade. Det var skicklighet, inte tur. Morrade hon.
Plötsligt tyckte han att hon såg ut som ett utropstecken. En stor interpunktion.
Hon å sin sida tyckte att han såg ut som en fet pratbubbla. En storsnackande skrytpelle. Som egentligen inte dög någonting till. Han kunde inte ens köra bil.
-Du klarar ingenting. Du är en oduglig, själcentrerad idiot.Jag vill skiljas, sa hon och började röra sig mot stranden. Hon tog kliv som en häst på dressyrbanan.
Han stod kvar.
-Jaha, okej. Då gör vi så. Sa han ynkligt.
-Ha, ropade hon, du kan ju inte ens ta dig ut ur bilen utan min hjälp. Klara dig själv i fortsättningen, jag hoppas du inte går under!
-Ja det ska jag, verkligen. Klara mig själv alltså! Jag kommer att bli så mycket lyckligare utan dig. Ropade han tillbaka. Ängestmullret på insidan av huvudet, ignorerade han.
Han såg hennes långa lekamen nå stranden, röra sig upp mot vägen och försvinna i mörkret. Själv var han som förlamad och stod kvar i vattnet.
En fet pratbubbla, tänkte han, en storsnackande skrytpelle. Skulle hon säga, som alltid var stel som ett utropstecken. Aldrig kunde släppa loss. Skönt att hon försvann.

Natten övergick i dag.

I den lilla sjön såg man taket på en bil. Det var allt!

Skrivpuffsuppgift nr 56 - Tjurrusningen i Pamplona

Mitt i den skränande folkmassan på en av Pamplonas gator stod Helena. Hon hade kommit för att titta på konst, men befann sig nu bland denna omformliga massa av människor.

Hon tittade sig omkring och försökte hitta någonstans att ta vägen. Men överallt var människor uppträngda längs husväggarna. Det fanns inte en dörr att smita in i, inte en butik eller ett café att ta sin tillflykt till.
Hon trängde sig mellan män och kvinnor som doftade svett och parfym i en förfärande blandning. Paniken över att vara instängd fick håren på huvudet att resa sig.
Varför den hets, tänkte hon medan svetten rann från armhålorna ut i händerna. Hon strök sig med ärmen på klänningen över ansiktet som var vått, av tårar eller av svett, det visste hon inte. Hon grät kanske.

Plötsligt hörde hon ett muller. Människorna runt henne började springa och de skrek högt, i skräck eller förtjusning. Hon visste inte. Hon följde med. Det fanns ingenting annat att välja på. Det var som om massan av människor rörde sig i en enda våg, som hon inte kunde få stopp på. Inte hon ensam!

Mullret kom närmare och närmare. Hon tittade bakåt, medan hon knuffades framåt av massan. I en glimt mellan människokropparna såg hon män komma springande, jagade.
Plötsligt trycktes hon mot en vägg. En man, stod framför henne. Han bredde ut sina armar, som till skydd.

Så såg hon vad det var. Män som jagades av tjurar.

Människorna tjöt! Vrålade! Skrek! Av skräckblandad förtjusning. Och tjurarnas klövar lät som dundret från kanoner.

Själv stod nu Helena tryggt bakom den storvuxne mannen. Hon såg män, som kastade sig åt sidan eller fortsatte springa. Någon stångades av en av tjurarna. Hans kropp flaxade som en lealös docka över gatan och in i människor som stod trängda mot väggen på en huskropp snett mittemot där Helena stod. Hon drog efter andan. Mannen reste sig upp. Blödande, men på benen. Någon höll i honom. En annan halade fram någonting att linda runt hans axel där hornen hade spetsat honom.

Alldeles strax var det över. Avlägset hörde hon tjurarnas råmande och klövarnas klapper. Människoskrik långtborta.
Hennes axlar sjönk ned. Mannen framför henne vände sig om och log stort.

-You have never been to Pamplona, I presume, sa han på bruten engelska. Every year it is the same. Better not come here, if you are afraid of the bulls. Hans leende hade blivit allvarligare. It is dangerous, you see, if you don't know how to deal with them.

Helena nickade lättat. Hon sträckte fram sin hand för att tacka honom.

Mannen tog hennes och bjöd henne sedan armen. Hon tog den, något förvånad över sitt tilltag.
De vandrade åt andra hållet, motsatt det tjurarna rusat.
Tjurrusningen i Pamplona, den skränande folkmassan och skräcken till trots eller kanske tack vare, hade till följd att Helena fick en rundvandring i konstkvarteren i staden. Och en trevlig kväll på en typisk pamplonsk restaurang.
Men tjurrusningen hade också krävt fjorton liv. Men om det visste Helena denna stjärnklara tjurrusningskväll ingenting.

Skrivpuffsuppgift 53 - Liv är ständig förändring

Jag funderar på hur många händelser i livet som gör att det ändrar riktning och aldrig mer blir detsamma. Jag tror att det i princip varje dag, händer någonting som förändrar livet. Mer eller mindre.

Min storebror var en påhittig rödhuvad gosse. Han målade mask med bläck, på min alldeles nya Barbiedocka, han opererade in en cigarettfimp i min älsklingsnalle, han lekte präst, sa att min älsklingsleksakshund var död och begravde hunden i skogen. Där höll han en mässa och jag var den enda sörjande. Jag var full av beundran, men grät floder när jag förstod att han trixat in mig i sin fantasivärld. Hunden var ju inte död, för låtsasdjur dör inte. Jag hittade inte graven och kunde följakligen inte heller återfå hundskrället.
Det var sorgligt, men gjorde mig också mer skeptisk till andra människor och deras avsikter. Åtminstone för ett tag. Jag har lätt att dras in i fantasivärldar, att entusiasmeras av andra människors lekfullhet. Det har jag fortfarande.

Min far och vi syskon byggde tågbanor i ett helt rum. Ni vet, Märklintåg och -spår. På ett bord som upptog hela rummet. Ibland blev vi trötta på det och då revs tåglandsskapet och en bilbana byggdes upp i stället.

Jag och bröderna tävlade med racerbilar. Jag minns att om man tog kurvorna för fort, for racerbilen av och voltade ned på golvet. Det hela innebar naturligtvis att loppet var förlorat. För den gången.

När vi körde racerbilarna hette vi, som förare, Tjutte, Lutte och Putte. Vem som var vem, minns jag inte. Roligt var det i alla fall.

Vi växte upp. Far försvann, ut i periferin - till ett annat land. Vi fick en teve som på något vis blev istället för far. Vi döpte teven, i den stund vi visste att far aldrig mer skulle komma tillbaka, till Substitutpappa. Racerbanan och tågbanan byggdes aldrig mer upp. Och far, i en missnöjesyttring, sålde alltihop.

Det finns mycket som aldrig mer blir detsamma. Allt det som hör barndomen till, går förlorat när man blir vuxen. Men så finns det sådant som tynger. För vår del, hela familjen, blev livet aldrig mer detsamma, när far försvann.

På gott och på ont. Far var en märklig människa. Mor var vår trygghet och kärlek.
Far stod för fantasin, men också för härjandet.

På väg - Skrivpuffsuppgift 51

Vägen ligger öde både framför och bakom mig denna tidiga morgon, en försommar dag. Under natten har regnet äntligen dränkt jorden och den intensivt gröna färgen på träden ovanför mitt huvud är rofylld och harmonisk. Grönt är lugnande. Kanske för att natur är lugnande för irrande själar.

Motorcykeln ligger nästan ned när jag tar kurvorna. Jag njuter av farten och av friheten.
Även om motorn låter så är tystnaden inuti mitt huvud total. Ett liv i hjälm.
Det härliga med att köra mc en tidig sommarmorgon är att jag känner alla dofterna från naturen. I en bil sitter jag instängd, på en motorcykel befinner jag mig MITT i naturen.

Farten är hög, accelerationen är lika snabb som en Porsches. Jag kör genom den skånska bokskogen, ni anar inte hur vackert det är! Ni anar inte hur tjusande det är att köra fort och lätt genom kurvorna. Ni anar inte hur jag njuter i varje ögonblick.
Jag har inget särskilt mål, annat än att befinna mig här och nu. Det är livet i sin fulländning.

Och en dos av frihet.

Jag är lycksalighetens kvinna!

Skrivpuffsuppgift 50 - Skavsår

Skavsår. "JA, det har jag. Lika mycket på själen som på fötterna", sa hon högt för sig själv när hon läste på skylten som hängde över skavsårsplåstren på Apoteket.
Men finns det skavsårsplåster för själen, DÅ?! Ville hon skrika. Det var trångt inuti. Hon var som en sprängladdning. Med stubin som var kort och ilsket väntade på att äntligen, äntligen någon skulle tända på den. Så att den skulle gå av, i en stor brisserande smäll.

Hela dagarna gick hon på sitt arbete med en ständig känsla av att inte komma någonstans. Inte en enda tanke fick hon tänka till punkt. Inte en enda gång hann hon fundera på nästa drag innan hon blev avbruten.
De gula post-it-lapparna låg i drivor över hennes skrivbord, alla med någon form av kodad text eller siffror som ingen, allra minst hon själv, hade förmåga att förstå eller utläsa betydelsen av.

Det skavde på insidan. Och såren blev värre och större för var dag!
Det fanns ju liksom inget utrymme att läka dem. Och inga plåster att tillgå. Inte ens på Apoteket.

Den strida strömmen av information som mötte henne i ett surrande och sorlande, gjorde hennes tillvaro till en mardröm.
Människorna omkring henne sa någonting till henne. Hela tiden. Men ingenting fastnade. Utom möjligen i såren. De där skavande såren. För att det var för trångt.
Samtidigt svällde hon liksom ut över sina egna breddar. Skorna, tittade hon ner på, de var alldeles för trånga. Tänkte hon. Men för inte allt för länge sedan, var de snygga och passade perfekt. Och nu, var de lika trånga som huden på hennes kropp.

Hon sträckte sig upp till översta hyllan. Tog ett paket specialskavsårsplåster. Av silikon.
Hon gick fram till kassan och hivade upp en hundralapp. Med handen smällde hon ned pengen mot disken. Hon tittade ilsket på kvinnan vid kassaapparaten.
"Har ni inga plåster för själen, skavsår i själen kan man faktiskt också ha" sa hon.
Kvinnan stirrade förbluffat på henne. Och skakade hastigt på huvudet. Sa ingenting. Bara stod där och stirrade och skakade på huvudet.
"Nähä, då får jag väl stå ut då!" sa hon och gick hastigt ut genom sortin. Hon glömde pengarna hon skulle ha tillbaka. Bara gick sin väg.

Inte heller den här gången tändes stubinen. Som hon längtade efter att få komma ut ur sig själv. Det skavde så våldsamt!

Ängel blå - skrivpuffsuppgift 49

En ängel står på mitt köksbord. Ängel blå som håller i ett guldfärgat hjärta. Jag vet, det är banalt, snudd på kitsch, men ändå. Jag älskar denna lilla porslinsfigur.

Varje dag ser jag henne, där hon står med huvudet lätt på sned. Vingarna på ryggen är utfällda, som om hon skulle flyga iväg när som helst.
Man kan tänka att hon skulle vilja fly, men hela hennes utstrålning är trygg och hon kommer inte att överge mig.
Min ängel vakar. Och hon har ett hjärta av guld.

Ängel blå har jag fått av mina kära medarbetare, när jag lämnade dem för en annan tjänst. De överlämnade henne att beskydda mig. Samtidigt som de gav henne till mig förklarade en av dem varför.

Du är vår ängel. Och ditt hjärta håller du i dina händer. Ditt hjärta av guld. Det här är du.

Vem kan låta bli att älska Ängel blå då?

I mitt hem står inte en enda prydnadsfigur förutom Ängel blå. Och en träskulptur föreställande Madonnan och barnet.
Det religiösa inslaget i mina två enda prydnader, känns bra i mig.
Jag är ingen ängel, jag är inte Gudstrogen. Men jag har min egen Gudstro. Gud är inte en fysisk person eller väsen. Gud är den inneboende kärleken.
Utan den är vi människor blott en påse med små hål i.

Ängel blå är mitt i sin rörande barnslighet, en symbol för någonting mycket stort.
Kärleken till medmänniskorna och till sig själv.
Den som älskar förlåter.

(Idag är en dag i melankolins eller kanske sentimentalitetens tecken)

Skrivpuffsuppgift 48 - Min extramamma

Jag satt bakom henne när hon målade. Ingen annan än jag fick göra det. Inte ens hennes egna barn. Men jag! Jag fick!
Hon sa ingenting och jag satt tyst som en mus. Samtidigt liksom flög hennes hand över målarduken. Från ingenstans växte figurer fram, naivistiskt oproportionerliga och färgglada. Prästen som stod framför ett brudpar och dess följe, såg ut att lyftas från marken av bruden. Gräset härligt grönt och på himlen svävade stora moln. trädet alldeles för magert och litet i proportionerna. Huvudena för stora i förhållande till kropparna.

Inte en gång vände hon sig om, inte ett ord sades mellan oss. Jag följde andaktsfullt handens rörelser. Det framväxande scenariot. En bild som var som en berättelse.
Hon torkade av penseln och vände sig mot mig, med sin stora glada mun i ett leende.
-Nu, sa hon, ska vi vila. Vad säger du om tavlan? Vad tycker du?
-Åh, så vacker, sa jag med emfas. Den berättar en hel saga.
-Vad roligt, sa hon och log med hela ansiktet. Hennes hand sträcktes ut mot mig och jag tog den. Den var full med målarfärg och lång och sirlig. Vi gick upp i köket. Och så ställde vi en korg med bullar, kaffekannan och tillbringaren med saft - till mig - på en bricka. Vi gick ut i den prunkande trädgården och satte oss.
Där satt vi länge och pratade. Om livet, om kärleken och om mig och min framtid. Jag ville tala om hennes tavlor, men jag visste att hon inte ville det. Hon tyckte att varje bild skulle tänkas och formuleras av den som tittade. Så jag sa ingenting.

Jag älskade att titta på henne. Hon var så vacker. Med sitt långa mörka hår i en lös knut i nacken. De bruna ögonen, som med sin värme stod i kontrast mot den något spetsiga och långa näsan. Hon hade ett leende som fick mig att pösa av stolthet.Ett kärleksfullt leende. Ett mystiskt och spännande leende. Hon luktade så gott av parfym, oljefärg och terpentin.
Där vi satt i trädgården var vi som de bästa kompisar. Så kände jag.
Hon och jag hängde ihop och hon var min extramamma. Fast jag ingen behövde. Det var lyxigt. Att ha två.

En dag blev hon sjuk, mycket och dödligt sjuk. Så försvann hon ur mitt liv. På kvällen en nyårsafton.
Jag låg i badkaret och kände plötsligt en kall luftström svepa förbi och röra vid mig. Jag ropade på min mamma att komma med ett ljus.
-Hon är död, mamma, ropade jag förtvivlat. Jag vill tända ett ljus.
Mamma kom springande med ett stearinljus, vi tände det. Och strax efter öppnades vår ytterdörr och hennes man, min extramammas man, steg in. Han sa det. Som jag redan visste. Aldrig har jag sörjt så.

Detta var naturligtvis, men så känns det, inte igår. Det var länge sedan. Men än idag kan jag sörja att hon är borta. Många gånger har jag önskat känna hennes närvaro. Men aldrig igen.

Skrivpuffsuppgift 47- Återvändaren

Det var tidigt på morgonen. Klockan var knappt fyra. Men hon kunde inte sova och bestämde sig därför att det var lika bra att gå upp. Det skapade bara mer oro att ligga kvar.

Hon drog upp persiennerna och tittade ut. Jösses, tänkte hon när hon såg hela världen ligga vit och fluffig som en gräddbakelse, utanför.
Hon kände sig ordentligt nervös. Rädd rentutav. Det var länge sedan hon var hemma. Hemma. Hon smakade på ordet. Det låg inte längre så bra i munnen. Hur lång tid hade det gått? Oändlighet. Kände hon att det smakade. Evig tid. Så länge sedan var det.

Vad är jag egentligen rädd för? Jag har ju längtat så. Hon lutade sig fram och tryckte pannan mot rutan. Det svalkade.
-Jag är rädd för att de inte längre kommer ihåg mig, sa hon högt. Jag är skräckslagen för att de inte längre älskar mig.

Hon gick fram till den lilla spegeln ovanför handfatet. Drog med fingrarna huden bakåt mot öronen till. Hon hade åldrats. Men ändå konserverats. Som om tiden ändå stått still.
Hon borstade sina tänder. Sminkade sig. Gick på toaletten.
Klockans visare tycktes inte förflytta sig, tiden stod stilla. Och på något sätt var det precis så som det hade varit de här åren. Visarna hade inte rört sig. Här var och förblev allting precis som det alltid hade varit. Om det som hade skett i världen utanför visste hon ingenting.
Och nu skulle hon komma hem. Efter åtta år. Åtta långa år, som kändes som en dag eller som en oändlighet, vilket som.

Det knackade på dörren och hon ropade att det gick bra att komma in.
Det rasslade till i låset.

-Det är dags för dig att åka hem nu, sa den bastanta kvinnan i dörren. Saga. En kvinna med varmt och innerligt leende. Men med en röst som ett tordön.
-Jag vet, måste jag! Sa hon och tyckte själv att det lät som en anklagelse.
-Ja, de har ju längtat efter dig. Det förstår du väl, sa Saga.

-Jo, det har de kanske. Eller kanske inte. Hon tittade frågande på Saga.
-Klart de har. Naturligtvis.

Under alla åren hade hon vägrat att ta emot besök. Åtta långa år. Åtta korta år.

Gallret för fönstret tittade hon på en sista gång, innan hon gick ut ur rummet. Det hade varit inte bara ett sätt att hålla henne innanför. Det hade också varit hennes skydd mot allt som hände utanför. I den riktiga världen.

Hon fick sina få ägodelar i en papperspåse. Hon tog emot den. Och undrade en sista gång om hon ändå inte skulle kunna få ångra sig och stanna kvar härinne. I tryggheten. Svaret var nekande. Nu var det dags för henne att återvända till de sina.
Hon hade sonat sitt brott.

Hon kom ut i den bländande vita världen, den vida. Där stod hennes far, lutad mot sin gamla Volvo. Samma som han hade när hon åkte in. Bara lite äldre. Både hennes far och bilen.

Hon gick försiktigt mot honom. Han sträckte ut sina armar, öppnade sin famn.
Och plötsligt var hon inte rädd längre.

Skrivpuffsuppgift 46 - En författares egenskaper

Vilka egenskaper bör en författare ha?
Jag tänker efter, flera gånger. Har varit på kalas, druckit och ätit gott. Tanken är inte grumlig, men fylld av kvällens djupa diskussioner, fylld av människors reflektioner kring någonting viktigare än författarskap: Livets grunder och tankens kraft!

En författare, vem är författare? Vilka egenskaper är viktiga för författaren, och gör skribenten till just författare?

Förmågan att väcka intresse? Förmågan att se på djupet, på bredden, på längden? Alltså tredimensionellt.
Viljan eller önskan att använda språket som enda uttrycksmedel och på egna vägar? Kanske det.
Förmågan att inte krångla till, att vara enkel, men ändå sofistikerad? Ja, varför inte?!

Fantasier blandat med verklighet, språkligt korrekt med fantasifulla vändningar?

Intrigdriven? Eller känslomässig uttrycksform?

Själv är jag trött på melankoliska figurer. Önskar mer intrig, högt drivet och ekonomiskt hållet språk och tempo, som inte manar till sentimenatalitet.
Själv blir jag utmattad av trötta människor utan inre driv.
Ibland vill jag ha fantasifulla berättelser, med katharsis i mitten.
Ibland vill jag bara ha en historia berättad rätt upp och ner. Utan krusiduller.

En god författare skapar berättelser som intresserar, som väcker till eftertanke, som driver en historia framåt. En god författare kan se ut hur som helst, skriva vad som helst, använda sitt språkliga instrument på vilket sätt som behagar. Bara det hon/han vill berätta träffar min nerv.

Jag kan intresseras av symbolik, av intellektuella berättelser, av raka och tydliga linjer. Bara ärligheten i språket finns där. Bara öppenheten finns i berättelsens kärna.

Idag intressera mig någonting, imorgon någonting annat.
Men trots allt. En författare berättar en historia. Och om den väcker min nyfikenhet beror egentligen helt och fullt på hur väl författaren formulerar sig. Och att vilja att veta mer väcks inom mig.

Skrivpuffsuppgift 45 - En kärleksförklaring

När jag ser honom kommer jag att tänka på en banal dikt som börjar med "Jag hade tänkt dig blond, och lång över allt förstånd(....) Men så kom du dock, liten mörkhårig och tjock" och slutar med "allting ändrades om, då du kom. Du, du". För hur banal dikten än är, så är den unsligen sann. Inte bokstavligen.
Kärleken är. Bara.
Den bryr sig inte om estetiska normsystem. Kärleken är.

Min man. Han är den vackraste människa jag känner. Och den vänligaste, raraste och bästa människan som går på min mark. Han är min älskade, älskare, bästa vän och mitt stöd.
När mina fingrar följer hans ansiktes linjer. Längs med den kraftfulla käklinjen, cirklar runt de välvda läpparna, över näsryggen, drar i de välväxta ögonbrynen. Jag ser in i hans blå blick. Ser mig själv i ögats spegel. Så vinglar mitt hjärta till.
När hans händer rör min hud, ler den ljuvt och den hårda kärnan i mitt innersta öppnar sig för honom och för kärleken. Där inne får också han bo.
Han är den första.

Han ger mig styrka.
Min man. Där han är, där vill också jag vara.

Önskning - Skrivpuffsuppgift 43

Min far var mycket för jämlikhet. Så mycket att det gick över styr. Och alltid bara på ena hållet. Det vill säga, det var jag som skulle bli jämlik mina bröder, inte mina bröder som skulle bli jämlika mig.
Jag utsattes konstant för prövningar som att laga cyklar, klippa gräsmattor som hade för högt gräs - och följaktligen blev det alldeles för tungt för mig att dra gräsklipparen över- leka med bilbanor och tågbanor. Jag åkte skridskor och tävlade mot bröder och fader. Och inte på vilka skridskor som helst. Nej, hockeyrör skulle det vara. Sa far. Så det blev någon reda med åkningen.

Det var en ständig källa till sorg för mig och irritation för min far. Jag ville så gärna ha ett par vita tjejskridskor. Min far vägrade. Hockeyrör skulle det vara. Punkt.
Jag tjöt och grät, skrek och krigade. Nej. Punkt och slut.
Friluftsdagar i skolan. Vi åkte skridskor, som ju var så roligt. Jag stod och tittade på de där söta flickorna i klassen, de med vita prinsesskridskor med taggar framtill.
Jag kunde inte göra piruetter. Jag kunde bara spela hockey eller bandy. Och grät gjorde jag varje gång jag kom hem.

-----
Det var min födelsedag, min tionde. Februari är en kall månad, denna var alldeles extra kall. Och över all natur låg ett vadderat täcke. Det var vackert. Och gnistrande.
Jag var vaken och låg ivrigt väntande på familjen som jag visste snart skulle komma och sjunga för mig. Och färdigbredda smörgåsar med ost, en mugg oboy och ljus på brickan. Jag älskade det mörker som rådde innan de kom in i rummet. Ett mörker som gjorde spänningen större.
-Ja må du leva, ja må du leva...hörde jag lite avlägset först. Sedan slog dörren upp och jag knep ihop ögonen för att de skulle tro att jag sov.
Så stod de runt sängen. Ögonen glittrade i skenet från stearinljuset.
Jag slog upp mina ögon. Nyfiken. Där var flera paket och ett stort. Jag fick öppna ett efer ett. En klänning, en halsduk, ett par fina vita vantar. En skiva och en bok och så en bok till. Till sist la pappa fram ett stort fyrkantigt paket. Det var tungt när det dunsade ner på mina ben.

Långsamt öppnade jag det. När jag såg lådan innanför det fina pappret, drog jag efter andan. Jag hade nog aldrig blivit så lycklig för en gåva som för den. (Det skulle möjligen vara när jag fick min lillebror och det visade sig att mina farhågor om att det skulle bli ett marsvin, inte besannades.)
Bilden på lådan visade ett par fina vita prinsesskridskor. Med taggar framtill.

I min inre bild var jag isprinsessa som till massornas jubel gjorde piruetter och hopp. Jag hade fin balettklänning med spets och håret i en svans överhöljt av paljetter som glittrade i olika färger. Mitt mörka hår sköljde över mitt huvud och jag snurrade och snurrade och snurrade.

----
Jag åkte på de där skridskorna ett fåtal gånger. Fick ont i fötterna. Kunde inte göra piruetter. Ramlade ofta, för att taggarna råkade komma ivägen, när jag sköt ifrån på sedvanligt hockeyrörsmaner.
En dag stod de vita skridskorna i källarförrådet. Med tiden grånade de och sprack i skinnet av torka.
De var en reminissens av min dröm om att vara en riktig flickflicka. Jag insåg ganska kort efter att jag fått dem, att jag aldrig skulle bli en isprinsessa och att jag passade bättre med ett par svarta rör som tillät mig att tävla mot mina bröder och min far. Och som tillät mig att fara runt i rinken så fort det någonsin gick.

Jag har aldrig önskat mig någonting, överhuvudtaget, i prinsessväg, efter denna totala missräkning.

Delgera för att överleva

Det tråkigaste jag vet är att administrera. Det roligaste jag vet är att organisera och utveckla verksamheten och att ägna mig åt personalen, var och en personligen. Det ingår också i mitt arbete, i mina arbetsuppgifter. Men över hälften av min tid som chef går åt till att administrera personalen och till att svara i telefon eller läsa mail, om sanningen ska fram.

Så här skulle jag vilja att det såg ut:

-God morgon sötnosar (brukar jag säga på morgonmötet)
-God morgon, svarar medarbetarna, de flesta lite surt, en och annan vänligt.

Så här skulle jag vilja svara då:
-Strunt i det då era surpuppor (med det gör jag inte, utan jag fortsätter att plantera ut mitt leende. Tänker att endera dagen mjuknar väl folk, även om det är svårt med gamla hundar).

Jag fortsätter:
-Idag skulle jag vilja att alla lägger in sina semestrar i systemet.
-Va, det kan vi inte. Svarar de.
-Jodå, säger jag (även om det är en sanning med modifikation)´
-Hrrmmm....är det enda svar jag får på det uttalandet.
-Sen vill jag inte att ni ska stå i dörröppningen hela dagen med allehanda ärenden. Idag vill jag vara ifred, för jag ska planera för verksamheten, planera för utbildningstillfällen och planera för att ni ska ha det bra. Och jag vill kunna ha tid att gå runt och prata lite med var och en här. Ni får faktiskt klara er själva med övrigt idag. Okej?
-Hrrmmm...suck...pust...ungefär så blir svaret.
-Och idag, vill jag inte svara i telefonen. Det får A och B göra. För de har bra telefonröster och kan det mesta här.
A och B sträcker på sig. Det känns lite orättvist att peka ut några som bättre, men jag håller på att bli som ett duralexglas som slängs i golvet och splittras i tusen och åter tusen små glasfragment. Jag måste helt enkelt delegera, som det så fint heter. Egentligen handlar det om att lägga skräpgörat på någon annan stackars sate.
-Okej, svara A och B unisont. De tittar lite missunnsamt på varandra. Vem är nu bäst, du eller jag, tycks de tänka.
-Och så vill jag att alla ska lägga in rätt kodad arbetstid på rätt kodat arbetsmoment.Jag har helt enkelt inte tid med det.
-Pust...är det enda jag hör.
-Annars får C och D göra det. Säger jag lite retfullt.
-Nä, säger C och D, det får de göra själva. C och D tittar på varandra. Straffkommendering, tänker de. Vad har vi gjort för ont? Kollektiv bestraffning tänker de andra, och väljer att låta C och D slåss för sin sak.
-Jo, säger jag.
-Varför ska vi behöva göra det? Säger de unisont.
-Därför att om ni inte vill samarbeta allihop, så blir det som jag säger. C och D får göra jobbet.
Det utbryter ett våldsamt gräl inne i matsalen, där mötet avhålls. Jag står tyst och lyssnar, tittar och studerar gruppdynamiken, eller kanske avsaknaden av gruppdynamik.
-Tystnad, ryter jag. Nå, hur blir det nu då?
Det mumlas lite i hörnorna och kring borden.
En av dem reser sig upp.
-Det är klart vi alla ska hjälpa till. Säger han och ögonbrynen vippar upp och ned i pannan. Det har vi kommit överens om. Nu.
-Bra, och stort tack! säger jag och känner mig mycket lättad. Äntligen kan jag få göra det jag är tillsatt att göra. Det som jag tycker mest om. Och som jag aldrig annars hinner med. Alla hjälper till. Jag slipper gå under.
---------

Den dagen stod inte en enda människa utanför min dörr och stampade. Jag hade inte ett enda telefonsamtal. Jag gjorde inte ett enda drag i personalsystemen. Jag ägnade en hel drös med tid åt att verksamhetsplanera. Och en hel bunke tid åt att tala med mina medarbetare. Och jag fick arbetsglädjen åter.
Denna dag var en ny upplevelse för mig som chef. Och delegera hade fått en alldeles ny innebörd för mig. Trots att jag nästan hade ägnat mig åt kollektiv bestraffning.
A och B var glada och nöjda. C och D var också glada och nöjda. Resten var väl så där lagom till freds, men de fick se mycket mer av sin chef. I egen hög person.
Det ni!

Skrivpuffsuppgift 41 - Kvinnan som väckte min nyfikenhet (ögonblicket som Kalle saboterade)

Ni vet, en sån där vacker vintermorgon, då man kan uppleva solen som nästan på väg att inta jordklotet. Då strålarna faller över våra hjässor med en sådan intensitet att man upplever sig äntligen ha lite överskott på energi. Ni förstår säkert nu vilken sorts morgon detta var. Och snön, undrar ni säkert. Nej, den lyste med sin frånvaro. Här i södern är det sällan snö. Tyvärr.

Jag var ute och gick med Kalle. En kort promenad, hade jag tänkt mig. Jag före och han efter. Det vill säga, i vanlig ordning. Nåt latare och mer ointresserat än Kalle finns inte. Eller fanns inte ska jag säga. Kalle är ju död sedan ett par år i alla fall.

Nu kom det sig så att när Kalle och jag släntrade fram där på gångvägen med träd och buskar omkring oss, mötte vi en kvinna. Ja, och så hennes hund. Hon hade det märkligaste av leenden, jag sett. Och hon såg ut som en bildstod, skulptural, vacker. På ett stelt sätt. Men när hon log hade hjärtat på vem som helst fyllts av kärlek, det lovar jag.
Ansiktet förvandlades till det mest ämabla man kan tänka sig. Som om hennes själ tittade ut ur en stelnad marmoryta.

Kalle stannade. Stirrade på henne. Tungan hängde ut ur munnen på honom. Jag skämdes. Eftersom jag tyckte att även en sådan personlighet som hans borde ha sina gränser.
Men kvinnan stannade och log igen. Och jag glömde både Kalle och tiden och var jag befann mig. Jag kände att även mitt leende blev fånigt. För ett ögonblick inbillade jag mig att även min tunga hängde utanför. Som i en reflex höjdes min hand och ett finger strök över läpparna. Nej, ingen tunga. Men blicken var som fastnitad vid detta vidunderligt sköna ansikte.

-Hej, sa hon lätt. Hennes andedräkt luktade varmt och gott.
-Hej, darrade jag. Kalle flämtade till.
-Är det inte vackert här, sa hon. Jag sög i mig varje stavelse. Som om det hon sagt var en kärleksvisa till mig. Trots allt var det ju bara en banal fras från en främling till en annan. Men inte för mig.
-Jo, viskade jag. Och fick harkla mig. Lite förkyld, fortsatte jag. För att förklara harklingen. Visserligen var det en lögn, men jag hann liksom inte hejda mig.
Kalle hostade till. Och började oroligt röra sig. Hunden som kvinnan hade med sig satte sig vid sidan av Kalle och började försiktigt nosa på honom.
-Titta, sa kvinnan. Till och med de är nyfikna på varandra.
Plötsligt gläfste hennes hund till och den backade från Kalle. Med blottade tänder.

Kvinnans ansiktsuttryck återgick till det i marmor utmejslade. Hon backade också. Sa ingenting utan tog sin hund och gick. Bara gick sin väg,
Kvar stod jag. Förstod absolut ingenting. Vad var det som hände? Jag vände mig mot Kalle och väste åt honom att det var hans fel. Sen ryckte jag honom i kopplet och vandrade ilsket från platsen. I motsatt riktning.

Skrivpuffsuppgift 40- Vad skulle hända om

jag plötsligt bara packade min väska och gick min väg, tänkte Karin där hon gick omkring i sitt hem. Det var tidigt på morgonen. Hon var uppe ensam, för att få vara ifred. Det här var hennes enda stund för sig själv på hela dagen. Och den enda stund hon faktiskt helhjärtat uppskattade.
Hela dagarna gick åt till att skjutsa barnen till skolan, utom Axel, som hon ännu hade hemma. De tre andra, Nils, Erik och Sixten, gick i skolan. Inget av barnen hade någonsin behövt - behövt tänkte hon snabbt, så idiotiskt - gå på dagis. Hon hade varit en god mor. Enligt maken, var uppoffringen ett tecken just på det. För Axel var det ingenting annat än att gå hemma eller också leka med Fia, vars mamma och också var hemma för att barnet skulle "slippa" gå på dagis. De två, Axel och Fia, slogs mest. Och själv tyckte hon djupt illa om att tvingas umgås med en kvinna hon inte hade någonting gemensamt med, förutom det att de båda gick hemma och försökte upprätthålla någon slags ordning.
Karin suckade högt och tungt.

Med tiden hade hon blivit mer nervig, mer trasig. Ingen, vare sig Greger eller barnen brydde sig ett dugg om vad hon kände, vad hon ville. De slängde saker omkring sig, kläderna låg i drivor överallt. När de hade ätit, gick de från bordet, utan att ta med sig tallrikar eller annat och ställa i kyl eller diskmaskin.

Hennes drömmar brydde sig ingen om. Hon var trött på familjens sätt att behandla henne. Hon var trött på att vara deras slav. Hon var ordentligt trött på att plocka efter dem och på att skjutsa barnen överallt - till kompisar, till sporter av allehanda slag. Hon var så innerligt uttjatad på att gå hemma och ledsen för att hennes drömmar aldrig blev av. Den utbildning hon en gång hade utexaminerats i, hade aldrig kommit till användning. Hon födde barn på barn. Hon gick därhemma. Och blev missnöjdare, tjockare och missmodigare. Med åren.

Hon älskade dem alla, utan förbehåll. Men hon var helt enkelt trött.

Det var fortfarande tyst och lugnt. Hon öppnade datorn, som stod på köksbordet, där hon satt med sin kaffekopp och rågsmörgås.
Hon läste nyheterna och gick sedan in på sidorna för arbetsannonser. Likt alla andra morgnar.
--------
Alarmet ringde i Gregers öron. Klockan var sju. Han inte precis studsade ur sängen, snarare masade han sig med tung kropp ur den.
-Karin, ropade han. Inget svar.
Han gick ut i köket. Hon var inte där.
-Karin, röt han. Inget svar. Han letade överallt. Hon var borta.
Han kom in i köket igen. På bordet stod frukosten. Hennes kaffekopp var fortfarande varm, när han kände på den. Så såg han ett kuvert. Mitt framför ögonen. Lutat mot pepparkvarnen.
"Till Greger" stod det på kuvertet.
Han öppnade det med darrande händer. Skräcken tog tag i hans strupe. Vad i helvete, tänkte han.

"Hej min älskling, nu undrar du vad detta är för påhitt, det vet jag och jag ser dig framför mig. Jag är så trött, förstår du, jag är så trött på att vara din och pojkarnas hunsade slav. Jag har åkt min väg. Du får klara dig på egen hand. Och det är ingen idé att du försöker leta efter mig. Jag kommer inte tillbaka. Inte nu, i alla fall. Jag vill också uppleva mina drömmar. Jag vill också arbeta. Jag vill att du ska förstå att det här inte har med min kärlek till er att göra. Det här handlar om att ni inte SER mig. Jag älskar dig. Kyss pojkarna från mig, trösta dem när de är ledsna. Jag hör av mig när jag är redo. Din Karin".

Gregers liv fick en ny vändning. Från denna dag gick det ut på att först sköta barnen på morgnarna, se till att alla kom till skola och dagis. Lillkillen var ju tvungen att gå på dagis, men det verkade inte störa honom ett dugg. Han trivdes. Greger arbetade sedan hela dagarna, hämtade ungar igen. Skjutsade till de olika aktiviteterna. Hem, lagade middag. Plockade undan. Läste läxor med barnen. Lekte en stund, badade Axel. La dem i säng allihop. Somnade själv ovaggad.

Så en dag stod hon där igen, Karin. Strålande vacker, leende och glad. Hemmet var städat, allt i ordning. Det hon önskat hade inträffat.
Barnen rusade mot henne. Glädjestrålande. Och maken, Greger, tog henne i sin famn. Han viskade i hennes öra.
-Jag har förstått, Karin. Jag har bättrat mig och vi kan börja om på ny kula nu. Jag älskar dig!
--------
Karin vaknade upp från sina tankar. Hon hade drömt sig bort. En utopi. tänkte hon först.
Men som i en plötslig insikt, reste hon sig upp. Letade fram ett papper och ett kuvert. Skrev på kuvertet "Till Greger".

Vad som därefter hände, är upp till läsaren att fundera ut:=)!

Om tjugo år

Jag sitter på verandan, fåtöljen är bekväm. Jag har laptopen i knäet och fingrarna löper glödgat över tangenterna.
Emellanåt tittar jag upp och ut över den lilla äppelodling jag och maken har haft i fem år. Naturen runt mig är böljande och ytterst ligger havet. Horisontens rundning ger evighetskänsla.
Österlen är så vackert på somrarna. Där har jag och maken skapat oss en tillvaro i total harmoni. Maken har tuktat äppelträden ganska hårt, så att de är låga och lättskötta.

Vid sidan av står maken och mekar med våra motorcyklar. Vi ska snart åka en tur. De fem åren vi bott här på senvår, sommar och tidig höst har varit år av glädje och kärlek. Barn och barnbarn avlöser varandra. De älskar alla att vara här. En plats som skapar vidd åt livet. En plats som ger harmoni.

Jag tänker på alla de stunder vi har haft här med barnbarnen samlade runt mig. Jag berättar sagor för dem, sagor som de kan förstå och bära med sig, precis på samma sätt som min egen mor berättat dem för mig.

Maken leker och badar med alla ungarna. De har roligt. Och vi har så olika roller han och jag.

Nyfikenheten som följt mig, är fortfarande där. Ständigt närvarande. Varje dag lär jag mig någonting nytt. Och jag är inte längre rädd för att jag ska ha ångest den dagen mitt liv ska ta slut. Jag har gjort allt det som jag har velat. Och ångrar ingenting. Man ångrar inte det man gjorde utan det man inte gjorde, tänker jag när jag ser ut över havet.

Så böjer jag mig över laptopen och skriver en stund igen.

-Älskling, ropar maken, ska vi ta en tur på motorcyklarna?
-Ja självklart, svarar jag. Och reser mig upp. Går in med datorn och lägger den i väskan. Packar snabbt ihop några klädesplagg, tandborste, lite smink och annat sådant man kan tänkas behöva. För det är det här som är friheten. ATt kunna välja att köra iväg, utan tidspress, utan mål. Kanske bli borta ett tag. Eller inte.

Maken ler när han ser min packning. Han själv har redan packat sin väska. Vi låser dörrarna. Lägger en lapp i grannarnas brevlåda och kör iväg. Dit viljan pekar.

Den som vill leva får finna sig i att bli gammal, tänker jag när jag sitter på min motorcykel och drar in dofterna från naturen. Dofterna samlas. Till en ljuvlig blandning.
Men så länge jag kan ska jag köra min motorcykel. Min kära gamla Kawasaki.
Och så länge jag kan ska jag skriva mina historier. Resten är framtid!

Mitt liv, en kliché?

Jag sitter här i mitt hem, min borg. Genom kökets fönster ser jag regnet stå som spön i backen.
Frukosten, som nyss stått framdukad på ön mitt i det stora kökshavet, består nu mest av rester. Smulorna påminner om godare tider.
Väggens kakel är rött som blod och bryter mot den granitgrå färgen på köksluckorna.
I rummets hörnor har dammet samlats i stora tussar. Men hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete, tänker jag.
Städar gör jag varje fredag, men inte igår. För jag var trött som döden.
Som stillében, ligger en citron, ett äpple och en apelsin mol allena, på ett fat.
På fönsterbrädorna står blommorna i knopp, i avvaktan på våren, färdiga att brista ut.

Matsalsbordet är klätt med en löpare, svart som sot. Mitt på står min skyddsängel och vakar över mig och de mina.

P4:s Melodikryss löper ut ur radion med öronbedövande banal musik. Vuxenpoäng samlas vareviga lördagmorgon sedan urminnes tider.
På barstolen brevid sitter min käraste, min man, som följer mig på livets stig.
Luften oss emellan är tunn som flor. Kärleken är så påtaglig att den går att ta på.

Detta är min lördagsmorgon, i - förhoppningsvis - någorlunda klichéartade bilder av mitt kök och mitt liv.

Den efterlängtade. Den längtande.

Breven kom i jämna andetag. Varje vecka. Den unga flickan satt på sin eländiga träsängskant och öppnade dem. Med andakt. Fast de egentligen aldrig innehöll någonting annat än vardagsprat från hemmet.
Men det var som om hon behövde ha det hemtama, det trygga, där hon befann sig. I Kenya var allting främmande, dofter, människor, mat, ljud, sängen, duschen. Ja allt.

Hon längtade hem. Och ändå inte. Malariatabletterna gav henne ångest. Och ångesten gav henne hemlängtan och hemlängtan gav henne ångest.
Ändå var det här det hon ville. Kenya, barnhemmet, gröten som slevades upp till de små barnen varje dag, de små smutsiga och rara barnen. De som inte hade föräldrar, de som hade föräldrar, men föräldrar som inte kunde försörja dem. De rara barnen. Hennes rara kenyanska "mamma".
Kvällarna med kvinnor som gjorde hårförlängningen, de långa tunna flätorna som rann ut över hennes huvud. Nätternas ljudliga svärta. Dagarna i stekande sol och fuktig luft. Mango och papaya direkt från träden. Safarituren, lejonen som låg i det höga gräset. Luften som dallrade. Masajerna som visade upp sina byar och dansade för turisterna, för henne. De långa vackra kropparna som hoppade flera meter rakt upp.

Men breven de kom med jämna andetag. Som luften hon andades, fälldes långa pappersark ut från hemma. Från mamma.

Hon lärde sig mycket. Hon lärde sig egentligen allt om livet. Allt om orättfärdigheten. Om fattigdom, om supande män, om kränkta och misshandlade kvinnor som bar sina små barn överallt där de gick. Om de äldre barnen som också bar småsyskon i påsar på ryggen eller magen. Om gapande munnar, som fågelungar. Om hunger, om partipolitik och strider mellan apelsiner och bananer. Partiernas namn för befolkningen.
Och hon både längtade hem och inte.

Och breven som kom med jämna andetag. Där mamma längtade. Välkomnade den dag hon skulle komma hem. Där mamma önskade henne lycka och att hon skulle få uppleva livet från ett annat håll.

När dagen kom då hon skulle åka hem, ville hon inte längre. Men det var bestämt.
Hon satte sig på planet. Efter att hon kysst dem farväl, hennes fadderfamilj. Den rara och empatiska mamman, pastorn, och den snälla och vänliga pappan, rektorn. Flickan, deras dotter, som blivit som en syster. De kysste henne. Farväl.

Hon flög till Nairobi från Mombasa. Från Nairobi till Amsterdam. Från Amsterdam till Kastrup.
Och där stod hennes mamma. Den innerligt älskande. Den välkomnande.
Den efterlängtade.

Där stod hon i sin sirliga klädnad. Hennes fysiska kropp var sirlig, hennes aura var lika graciös.
Hon kände sig efterlängtad. Älskad.
Och det var skönt att höra sin mammas röst.
-Åh, så härligt, så underbart att ha dig tillbaka. Som jag har längtat efter dig.
Flickan mindes doften av breven, de jämna andetagen i mammans text. Och hon kände sig med ens glad. Och efterlängtad. Och älskad.

Skrivpuffsuppgift 36 - Vilken väg ska jag gå?

Hela livet består av val! Men vad jag än väljer har jag i de allra flesta fall inte en aning om vilket utfall mitt val ska få.
Jag har många gånger tänkt på vad som skulle ha hänt i livet, om jag hade valt ett annat alternativ än det jag valde någon gång på vägen. Skulle jag ha varit det jag är i dag? Förmodligen inte. Åtminstone inte till alla delar.

En samling vägar att gå.
Jag är inte i händerna på ödet, på slumpen. Varje val jag gör är mina egna. Jag väljer själv om jag vill ha en positiv livsinställning eller negativ. Jag väljer att se det goda eller jag väljer att se det dåliga. Jag väljer att se att jag faktiskt har möjlighet att välja. Eller jag väljer att se det som att jag är i händerna på någonting annat.
Jag väljer att se på min omgivning med bitterhet. Eller väljer att se på min omgivning med kärlek och glädje.
Jag väljer att inte välja, men det är också ett val.

Jag vägrar att känna mig besegrad bara för att saker och ting inte alltid går min väg. Min tänkta väg. Då får jag jag tar en ny riktning.

Skylten med de blanka pilarna säger också någonting om att livet är spännande. Jag vet ju aldrig vart, valen jag gör, tar mig. Det enda jag vet är att jag har valt hur jag ska göra, valt vilket förhållningssätt jag ska ha.
Den enda som sätter begränsningar för mig själv är just JAG själv!

Morgontankar.

Skrivpuffsuppgift 35 - En dag som förändrade

Dagen grydde och Charlotta vaknade med ett ryck, när solens strålar plötsligt liksom pytsades in genom det ena fönstret efter det andra. Det var Torsten, hennes make, som drog upp persiennerna.
-Det är dags att gå upp nu, sa han medan han gick fram till henne, böjde sig ned och gav henne en puss på munnen. Med mjuka läppar och varm andedräkt dränkte han henne i kärlek.
-Jo, jag vet. Hon drog honom ned mot sig, så att han nästan föll över henne. Han höll emot.
-Älskade Lotta, sa han bara. Du måste upp. Du ska på undersökningen idag och få provsvaren. Orden kom som slagregn. Hårt och besynnerligt, tänkte hon.
-Jag vet. Sa hon igen. Hon masade sig långsamt ur sängen. Där hon haft sitt trygga bo. Ett antal veckor nu.
Torsten hade låtit henne vara där inne. I sitt bo. Han förstod att hon behövde begrunda det hon höll på att gå igenom. Cellgifterna, strålningen. Allt det onda, allt det svåra. Hade hon behövt begrunda. Ett helt år. så vad gjorde det att hon legat i sängen i några veckor, resonerade han.
Och som vanligt dolde han sin egen rädsla väl. Inte en gång hade han gråtit inför henne. Inte en gång hade han visat sin skräck. Sin sorg. Inte en gång hade han varit annorlunda.
Men hon visste, Charlotta. Hon såg de där ögonblicksminerna, som avslöjade skräcken och sorgen och fasorna. Som avslöjade att han var rädd. Rädd för att förlora henne. Hon hörde honom på nätterna, när han tassade upp. Satte sig i köket och grät. Hon hörde, men ville inte störa honom. Tänkte att det var bättre att han fick vara ifred, att han fick ha sina små föreställningar i styrka ifred.

Själv var hon lika rädd, lika fylld av fasa. Men visade ingenting. Mer än att hon ville vara i fred. De där veckorna under täcket. Slippa vara med. Slippa allt som hörde till livet.

Hon gick in i badrummet. Tittade på sig själv i spegeln. Ett blekt ansikte. Magrat. Och inget hår på huvudet. Om det inte vore för att jag är så mager, skulle det kunnat vara snyggt. Tänkte hon och strök med sin hand över skulten. Det kittlade lätt i handens insida. Det hade kommit lite stubb, så ljust att det inte syntes. Ögonbrynen var ett minne blott. Men skulle komma tillbaka. Det hade doktor Sören sagt. Hennes egen doktor. Snäll och gammalmodig, varma händer och snälla ögon. Han hade svårt med känslor. Svårt att hantera hennes utbrott av ilska eller av ledsenhet. Då hon grät, brukade han lägga sin hand på hennes axel. Tafatt, men ändå. En varm hand.

-Jag kör dig, sa Torsten, när hon kom ut i köket. hon hade sminkat sig för första gången på evinnerliga tider. Lite underlagskräm, rouge, kajal i en mild brun färg och ett läppglans. Vad vacker du är, fortsatte han när han tittade upp från tidningen. Vad strålande vacker du är! Jag älskar dig, Charlotta.
I en tiondels sekund gläntade hon på dörren till sitt leende. Men bara så kort.
-Tack, sa hon. Jag älskar dig också. Men det sa hon mest för att trösta. Egentligen var hon så rädd att hon hade velat rymma på fläcken. Aldrig mer komma tillbaka. Slippa se hans sorg. Slippa göra honom förtvivlad. För innerst inne visste hon, eller inbillade hon sig bara, att det var kört för hennes del. Cancern hade säkert spritt sig och hon skulle dö, inom kort. Varför skulle hon plåga honom mer. Man plågar inte den man älskar, tänkte hon. Och hennes händer sökte hans, där de låg stilla på köksbordet. Över tidningen. Händerna hon älskat under så många år. De som kände allt hos henne, hela hennes kropp och hela hennes själ.

De satte sig i bilen.
Plötsligt vände han sig mot henne.
-Jag har fasat för den här dagen länge nu. Jag är rädd. Jag vill inte förlora dig.
Hon svarade inte. La sin hand mot hans sträva kind. Smekte den långsamt.
-Jag kan inte leva utan dig, sa han.
-Jag vet.

Han följde henne in, satte sig i väntrummet. Hon blev genast inkallad. Doktor Sören tittade på henne med glad blick. Hon såg att den var glad, hon såg ett liv som frisk och lycklig, framför sig. Hon log tillbaka med både ögon och mun.
-Är jag frisk, frågade hon försiktigt.
-Hmm, sa doktor Sören. Du vet ju att det inte är så enkelt. Men jag kan säga att det ser väldigt bra ut. Allting är borta. Vi har lyckats, du har lyckats bli frisk. Nu. Men så vet du ju att det är först efter sådär en fem år, som man kan räkna sig som frisk på riktigt om det inte har kommit tillbaka.
-Jag är frisk nu i alla fall, skrattade hon. Hon for upp ur stolen. Föll i doktorns famn, där han satt på sin stol. Försiktigt la han armarna runt henne. Och log inombords.

Charlotte rusade ut till Torsten. Glädjestrålande.
-Jag ska inte bo under täcket mer. Jag lovar.
Lättnaden i den suck som undslapp Torsten, var omisskännlig. Äntligen var allt som vanligt.

Tillsammans gick de ut till bilen. Hon sa ingenting om de där fem åren. Hon var bara så lycklig. Lycklig för att Torsten var lycklig. Och lycklig för att hon nu ville ta vara på dagarna. Ta vara på sitt liv, helt enkelt. Man vet aldrig, tänkte hon. Tog sin mans ansikte mellan händerna och kysste honom.




-

Skrivpuffsuppgift 33- Jag har tappat bort en del av mig själv

Jag har tappat bort en del av mig själv. Tänker jag när jag sitter vid mitt frukostbord. Det är tidig morgon och livet har fått ett annat ansikte. Ett nytt ansikte. Främmande för mig.
I dag är första dagen. Av mitt nya liv.
Inom mig känns det tomt. Som ett urblåst äggskal. Det ser helt ut på ytan. Ingen ser det lilla hålet i botten. Men likaväl är det tomt på insidan. Om man knäcker skalet blir man förvånad över att det är tömt på innehåll. Hur har det gått till?

Idag är första dagen. Och jag känner förlustens kyliga vindpust dra igenom mig.
Men på utsidan ser jag likadan ut. Ingenting är annorlunda. Ytligt sett.

Igår var alltså sista dagen på mitt gamla liv. Det liv jag har haft sedan snart tjugotvå år. Som mamma. Min identitet har först och främst varit mamma. Mitt liv har varit fyllt av äventyr. Fyllt av händelser. Min byrålåda är full av askar med livsupplevelser. Barnen har fyllt askarna tillsammans med mig.

Överallt har de följt mig. Överallt har vi varit tillsammans de och jag. I snart tjugotvå år har jag burit dem närmast hjärtat. I snart tjugotvå år har jag följt dem. Älskat, fostrat, värmt.

Nu är den delen av mitt liv över. Och jag sörjer. Sörjer utan att egentligen veta hur. Hur sörjer man en förlust som inte är en förlust, inte räknas som en förlust? Det känns verkligen som om jag har tappat bort en del av mig själv.
Tomhet. Ödslighet. Det är över. Mitt liv har ändrat riktning, över en dag. Det liv jag har levt så länge är över.
Och sorgen är oändlig såsom havet.