Skrivpuffsuppgift 35 - En dag som förändrade

Dagen grydde och Charlotta vaknade med ett ryck, när solens strålar plötsligt liksom pytsades in genom det ena fönstret efter det andra. Det var Torsten, hennes make, som drog upp persiennerna.
-Det är dags att gå upp nu, sa han medan han gick fram till henne, böjde sig ned och gav henne en puss på munnen. Med mjuka läppar och varm andedräkt dränkte han henne i kärlek.
-Jo, jag vet. Hon drog honom ned mot sig, så att han nästan föll över henne. Han höll emot.
-Älskade Lotta, sa han bara. Du måste upp. Du ska på undersökningen idag och få provsvaren. Orden kom som slagregn. Hårt och besynnerligt, tänkte hon.
-Jag vet. Sa hon igen. Hon masade sig långsamt ur sängen. Där hon haft sitt trygga bo. Ett antal veckor nu.
Torsten hade låtit henne vara där inne. I sitt bo. Han förstod att hon behövde begrunda det hon höll på att gå igenom. Cellgifterna, strålningen. Allt det onda, allt det svåra. Hade hon behövt begrunda. Ett helt år. så vad gjorde det att hon legat i sängen i några veckor, resonerade han.
Och som vanligt dolde han sin egen rädsla väl. Inte en gång hade han gråtit inför henne. Inte en gång hade han visat sin skräck. Sin sorg. Inte en gång hade han varit annorlunda.
Men hon visste, Charlotta. Hon såg de där ögonblicksminerna, som avslöjade skräcken och sorgen och fasorna. Som avslöjade att han var rädd. Rädd för att förlora henne. Hon hörde honom på nätterna, när han tassade upp. Satte sig i köket och grät. Hon hörde, men ville inte störa honom. Tänkte att det var bättre att han fick vara ifred, att han fick ha sina små föreställningar i styrka ifred.

Själv var hon lika rädd, lika fylld av fasa. Men visade ingenting. Mer än att hon ville vara i fred. De där veckorna under täcket. Slippa vara med. Slippa allt som hörde till livet.

Hon gick in i badrummet. Tittade på sig själv i spegeln. Ett blekt ansikte. Magrat. Och inget hår på huvudet. Om det inte vore för att jag är så mager, skulle det kunnat vara snyggt. Tänkte hon och strök med sin hand över skulten. Det kittlade lätt i handens insida. Det hade kommit lite stubb, så ljust att det inte syntes. Ögonbrynen var ett minne blott. Men skulle komma tillbaka. Det hade doktor Sören sagt. Hennes egen doktor. Snäll och gammalmodig, varma händer och snälla ögon. Han hade svårt med känslor. Svårt att hantera hennes utbrott av ilska eller av ledsenhet. Då hon grät, brukade han lägga sin hand på hennes axel. Tafatt, men ändå. En varm hand.

-Jag kör dig, sa Torsten, när hon kom ut i köket. hon hade sminkat sig för första gången på evinnerliga tider. Lite underlagskräm, rouge, kajal i en mild brun färg och ett läppglans. Vad vacker du är, fortsatte han när han tittade upp från tidningen. Vad strålande vacker du är! Jag älskar dig, Charlotta.
I en tiondels sekund gläntade hon på dörren till sitt leende. Men bara så kort.
-Tack, sa hon. Jag älskar dig också. Men det sa hon mest för att trösta. Egentligen var hon så rädd att hon hade velat rymma på fläcken. Aldrig mer komma tillbaka. Slippa se hans sorg. Slippa göra honom förtvivlad. För innerst inne visste hon, eller inbillade hon sig bara, att det var kört för hennes del. Cancern hade säkert spritt sig och hon skulle dö, inom kort. Varför skulle hon plåga honom mer. Man plågar inte den man älskar, tänkte hon. Och hennes händer sökte hans, där de låg stilla på köksbordet. Över tidningen. Händerna hon älskat under så många år. De som kände allt hos henne, hela hennes kropp och hela hennes själ.

De satte sig i bilen.
Plötsligt vände han sig mot henne.
-Jag har fasat för den här dagen länge nu. Jag är rädd. Jag vill inte förlora dig.
Hon svarade inte. La sin hand mot hans sträva kind. Smekte den långsamt.
-Jag kan inte leva utan dig, sa han.
-Jag vet.

Han följde henne in, satte sig i väntrummet. Hon blev genast inkallad. Doktor Sören tittade på henne med glad blick. Hon såg att den var glad, hon såg ett liv som frisk och lycklig, framför sig. Hon log tillbaka med både ögon och mun.
-Är jag frisk, frågade hon försiktigt.
-Hmm, sa doktor Sören. Du vet ju att det inte är så enkelt. Men jag kan säga att det ser väldigt bra ut. Allting är borta. Vi har lyckats, du har lyckats bli frisk. Nu. Men så vet du ju att det är först efter sådär en fem år, som man kan räkna sig som frisk på riktigt om det inte har kommit tillbaka.
-Jag är frisk nu i alla fall, skrattade hon. Hon for upp ur stolen. Föll i doktorns famn, där han satt på sin stol. Försiktigt la han armarna runt henne. Och log inombords.

Charlotte rusade ut till Torsten. Glädjestrålande.
-Jag ska inte bo under täcket mer. Jag lovar.
Lättnaden i den suck som undslapp Torsten, var omisskännlig. Äntligen var allt som vanligt.

Tillsammans gick de ut till bilen. Hon sa ingenting om de där fem åren. Hon var bara så lycklig. Lycklig för att Torsten var lycklig. Och lycklig för att hon nu ville ta vara på dagarna. Ta vara på sitt liv, helt enkelt. Man vet aldrig, tänkte hon. Tog sin mans ansikte mellan händerna och kysste honom.




-