Skrivpuffsuppgift 53 - Liv är ständig förändring

Jag funderar på hur många händelser i livet som gör att det ändrar riktning och aldrig mer blir detsamma. Jag tror att det i princip varje dag, händer någonting som förändrar livet. Mer eller mindre.

Min storebror var en påhittig rödhuvad gosse. Han målade mask med bläck, på min alldeles nya Barbiedocka, han opererade in en cigarettfimp i min älsklingsnalle, han lekte präst, sa att min älsklingsleksakshund var död och begravde hunden i skogen. Där höll han en mässa och jag var den enda sörjande. Jag var full av beundran, men grät floder när jag förstod att han trixat in mig i sin fantasivärld. Hunden var ju inte död, för låtsasdjur dör inte. Jag hittade inte graven och kunde följakligen inte heller återfå hundskrället.
Det var sorgligt, men gjorde mig också mer skeptisk till andra människor och deras avsikter. Åtminstone för ett tag. Jag har lätt att dras in i fantasivärldar, att entusiasmeras av andra människors lekfullhet. Det har jag fortfarande.

Min far och vi syskon byggde tågbanor i ett helt rum. Ni vet, Märklintåg och -spår. På ett bord som upptog hela rummet. Ibland blev vi trötta på det och då revs tåglandsskapet och en bilbana byggdes upp i stället.

Jag och bröderna tävlade med racerbilar. Jag minns att om man tog kurvorna för fort, for racerbilen av och voltade ned på golvet. Det hela innebar naturligtvis att loppet var förlorat. För den gången.

När vi körde racerbilarna hette vi, som förare, Tjutte, Lutte och Putte. Vem som var vem, minns jag inte. Roligt var det i alla fall.

Vi växte upp. Far försvann, ut i periferin - till ett annat land. Vi fick en teve som på något vis blev istället för far. Vi döpte teven, i den stund vi visste att far aldrig mer skulle komma tillbaka, till Substitutpappa. Racerbanan och tågbanan byggdes aldrig mer upp. Och far, i en missnöjesyttring, sålde alltihop.

Det finns mycket som aldrig mer blir detsamma. Allt det som hör barndomen till, går förlorat när man blir vuxen. Men så finns det sådant som tynger. För vår del, hela familjen, blev livet aldrig mer detsamma, när far försvann.

På gott och på ont. Far var en märklig människa. Mor var vår trygghet och kärlek.
Far stod för fantasin, men också för härjandet.