Den efterlängtade. Den längtande.

Breven kom i jämna andetag. Varje vecka. Den unga flickan satt på sin eländiga träsängskant och öppnade dem. Med andakt. Fast de egentligen aldrig innehöll någonting annat än vardagsprat från hemmet.
Men det var som om hon behövde ha det hemtama, det trygga, där hon befann sig. I Kenya var allting främmande, dofter, människor, mat, ljud, sängen, duschen. Ja allt.

Hon längtade hem. Och ändå inte. Malariatabletterna gav henne ångest. Och ångesten gav henne hemlängtan och hemlängtan gav henne ångest.
Ändå var det här det hon ville. Kenya, barnhemmet, gröten som slevades upp till de små barnen varje dag, de små smutsiga och rara barnen. De som inte hade föräldrar, de som hade föräldrar, men föräldrar som inte kunde försörja dem. De rara barnen. Hennes rara kenyanska "mamma".
Kvällarna med kvinnor som gjorde hårförlängningen, de långa tunna flätorna som rann ut över hennes huvud. Nätternas ljudliga svärta. Dagarna i stekande sol och fuktig luft. Mango och papaya direkt från träden. Safarituren, lejonen som låg i det höga gräset. Luften som dallrade. Masajerna som visade upp sina byar och dansade för turisterna, för henne. De långa vackra kropparna som hoppade flera meter rakt upp.

Men breven de kom med jämna andetag. Som luften hon andades, fälldes långa pappersark ut från hemma. Från mamma.

Hon lärde sig mycket. Hon lärde sig egentligen allt om livet. Allt om orättfärdigheten. Om fattigdom, om supande män, om kränkta och misshandlade kvinnor som bar sina små barn överallt där de gick. Om de äldre barnen som också bar småsyskon i påsar på ryggen eller magen. Om gapande munnar, som fågelungar. Om hunger, om partipolitik och strider mellan apelsiner och bananer. Partiernas namn för befolkningen.
Och hon både längtade hem och inte.

Och breven som kom med jämna andetag. Där mamma längtade. Välkomnade den dag hon skulle komma hem. Där mamma önskade henne lycka och att hon skulle få uppleva livet från ett annat håll.

När dagen kom då hon skulle åka hem, ville hon inte längre. Men det var bestämt.
Hon satte sig på planet. Efter att hon kysst dem farväl, hennes fadderfamilj. Den rara och empatiska mamman, pastorn, och den snälla och vänliga pappan, rektorn. Flickan, deras dotter, som blivit som en syster. De kysste henne. Farväl.

Hon flög till Nairobi från Mombasa. Från Nairobi till Amsterdam. Från Amsterdam till Kastrup.
Och där stod hennes mamma. Den innerligt älskande. Den välkomnande.
Den efterlängtade.

Där stod hon i sin sirliga klädnad. Hennes fysiska kropp var sirlig, hennes aura var lika graciös.
Hon kände sig efterlängtad. Älskad.
Och det var skönt att höra sin mammas röst.
-Åh, så härligt, så underbart att ha dig tillbaka. Som jag har längtat efter dig.
Flickan mindes doften av breven, de jämna andetagen i mammans text. Och hon kände sig med ens glad. Och efterlängtad. Och älskad.