Önskning - Skrivpuffsuppgift 43

Min far var mycket för jämlikhet. Så mycket att det gick över styr. Och alltid bara på ena hållet. Det vill säga, det var jag som skulle bli jämlik mina bröder, inte mina bröder som skulle bli jämlika mig.
Jag utsattes konstant för prövningar som att laga cyklar, klippa gräsmattor som hade för högt gräs - och följaktligen blev det alldeles för tungt för mig att dra gräsklipparen över- leka med bilbanor och tågbanor. Jag åkte skridskor och tävlade mot bröder och fader. Och inte på vilka skridskor som helst. Nej, hockeyrör skulle det vara. Sa far. Så det blev någon reda med åkningen.

Det var en ständig källa till sorg för mig och irritation för min far. Jag ville så gärna ha ett par vita tjejskridskor. Min far vägrade. Hockeyrör skulle det vara. Punkt.
Jag tjöt och grät, skrek och krigade. Nej. Punkt och slut.
Friluftsdagar i skolan. Vi åkte skridskor, som ju var så roligt. Jag stod och tittade på de där söta flickorna i klassen, de med vita prinsesskridskor med taggar framtill.
Jag kunde inte göra piruetter. Jag kunde bara spela hockey eller bandy. Och grät gjorde jag varje gång jag kom hem.

-----
Det var min födelsedag, min tionde. Februari är en kall månad, denna var alldeles extra kall. Och över all natur låg ett vadderat täcke. Det var vackert. Och gnistrande.
Jag var vaken och låg ivrigt väntande på familjen som jag visste snart skulle komma och sjunga för mig. Och färdigbredda smörgåsar med ost, en mugg oboy och ljus på brickan. Jag älskade det mörker som rådde innan de kom in i rummet. Ett mörker som gjorde spänningen större.
-Ja må du leva, ja må du leva...hörde jag lite avlägset först. Sedan slog dörren upp och jag knep ihop ögonen för att de skulle tro att jag sov.
Så stod de runt sängen. Ögonen glittrade i skenet från stearinljuset.
Jag slog upp mina ögon. Nyfiken. Där var flera paket och ett stort. Jag fick öppna ett efer ett. En klänning, en halsduk, ett par fina vita vantar. En skiva och en bok och så en bok till. Till sist la pappa fram ett stort fyrkantigt paket. Det var tungt när det dunsade ner på mina ben.

Långsamt öppnade jag det. När jag såg lådan innanför det fina pappret, drog jag efter andan. Jag hade nog aldrig blivit så lycklig för en gåva som för den. (Det skulle möjligen vara när jag fick min lillebror och det visade sig att mina farhågor om att det skulle bli ett marsvin, inte besannades.)
Bilden på lådan visade ett par fina vita prinsesskridskor. Med taggar framtill.

I min inre bild var jag isprinsessa som till massornas jubel gjorde piruetter och hopp. Jag hade fin balettklänning med spets och håret i en svans överhöljt av paljetter som glittrade i olika färger. Mitt mörka hår sköljde över mitt huvud och jag snurrade och snurrade och snurrade.

----
Jag åkte på de där skridskorna ett fåtal gånger. Fick ont i fötterna. Kunde inte göra piruetter. Ramlade ofta, för att taggarna råkade komma ivägen, när jag sköt ifrån på sedvanligt hockeyrörsmaner.
En dag stod de vita skridskorna i källarförrådet. Med tiden grånade de och sprack i skinnet av torka.
De var en reminissens av min dröm om att vara en riktig flickflicka. Jag insåg ganska kort efter att jag fått dem, att jag aldrig skulle bli en isprinsessa och att jag passade bättre med ett par svarta rör som tillät mig att tävla mot mina bröder och min far. Och som tillät mig att fara runt i rinken så fort det någonsin gick.

Jag har aldrig önskat mig någonting, överhuvudtaget, i prinsessväg, efter denna totala missräkning.