Skrivpuffsuppgift 45 - En kärleksförklaring

När jag ser honom kommer jag att tänka på en banal dikt som börjar med "Jag hade tänkt dig blond, och lång över allt förstånd(....) Men så kom du dock, liten mörkhårig och tjock" och slutar med "allting ändrades om, då du kom. Du, du". För hur banal dikten än är, så är den unsligen sann. Inte bokstavligen.
Kärleken är. Bara.
Den bryr sig inte om estetiska normsystem. Kärleken är.

Min man. Han är den vackraste människa jag känner. Och den vänligaste, raraste och bästa människan som går på min mark. Han är min älskade, älskare, bästa vän och mitt stöd.
När mina fingrar följer hans ansiktes linjer. Längs med den kraftfulla käklinjen, cirklar runt de välvda läpparna, över näsryggen, drar i de välväxta ögonbrynen. Jag ser in i hans blå blick. Ser mig själv i ögats spegel. Så vinglar mitt hjärta till.
När hans händer rör min hud, ler den ljuvt och den hårda kärnan i mitt innersta öppnar sig för honom och för kärleken. Där inne får också han bo.
Han är den första.

Han ger mig styrka.
Min man. Där han är, där vill också jag vara.