Inlägg
Jag sitter på verandan, fåtöljen är bekväm. Jag har laptopen i knäet och fingrarna löper glödgat över tangenterna.
Emellanåt tittar jag upp och ut över den lilla äppelodling jag och maken har haft i fem år. Naturen runt mig är böljande och ytterst ligger havet. Horisontens rundning ger evighetskänsla.
Österlen är så vackert på somrarna. Där har jag och maken skapat oss en tillvaro i total harmoni. Maken har tuktat äppelträden ganska hårt, så att de är låga och lättskötta.
Vid sidan av står maken och mekar med våra motorcyklar. Vi ska snart åka en tur. De fem åren vi bott här på senvår, sommar och tidig höst har varit år av glädje och kärlek. Barn och barnbarn avlöser varandra. De älskar alla att vara här. En plats som skapar vidd åt livet. En plats som ger harmoni.
Jag tänker på alla de stunder vi har haft här med barnbarnen samlade runt mig. Jag berättar sagor för dem, sagor som de kan förstå och bära med sig, precis på samma sätt som min egen mor berättat dem för mig.
Maken leker och badar med alla ungarna. De har roligt. Och vi har så olika roller han och jag.
Nyfikenheten som följt mig, är fortfarande där. Ständigt närvarande. Varje dag lär jag mig någonting nytt. Och jag är inte längre rädd för att jag ska ha ångest den dagen mitt liv ska ta slut. Jag har gjort allt det som jag har velat. Och ångrar ingenting. Man ångrar inte det man gjorde utan det man inte gjorde, tänker jag när jag ser ut över havet.
Så böjer jag mig över laptopen och skriver en stund igen.
-Älskling, ropar maken, ska vi ta en tur på motorcyklarna?
-Ja självklart, svarar jag. Och reser mig upp. Går in med datorn och lägger den i väskan. Packar snabbt ihop några klädesplagg, tandborste, lite smink och annat sådant man kan tänkas behöva. För det är det här som är friheten. ATt kunna välja att köra iväg, utan tidspress, utan mål. Kanske bli borta ett tag. Eller inte.
Maken ler när han ser min packning. Han själv har redan packat sin väska. Vi låser dörrarna. Lägger en lapp i grannarnas brevlåda och kör iväg. Dit viljan pekar.
Den som vill leva får finna sig i att bli gammal, tänker jag när jag sitter på min motorcykel och drar in dofterna från naturen. Dofterna samlas. Till en ljuvlig blandning.
Men så länge jag kan ska jag köra min motorcykel. Min kära gamla Kawasaki.
Och så länge jag kan ska jag skriva mina historier. Resten är framtid!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
är du såhär positiv, härligt.
SvaraRaderakul du kom in på min blogg.
ang din kommentar att du ångrar det du skrivit. Ångra inget skriv en till. hitte på!
Låter som en viljestark och vis kvinna som själv regisserar sitt liv.Keep going strong sister!
SvaraRaderaFörutom en sammanhållen bra text som målar framtiden på ett mycket levande vis så fans någar meninra som jag särskilt fastnade för: "Jag har gjort allt det som jag har velat. Och ångrar ingenting. Man ångrar inte det man gjorde utan det man inte gjorde, tänker jag när jag ser ut över havet."
SvaraRadera"Den som vill leva får finna sig i att bli gammal, tänker jag"
Och så till slut den underbara hoppfulla slutklämmen: "Resten är framtid!"
Ja, du hur kan du, jag har mycket att lära och jag lär utav att läsa.
Fint och harmoniskt. Hoppas vi fortfarande har sådana här livsmöjligheter om tjugo år. En envis tanke naggade när jag läste din text - att jag skulle vilja ge mig själv skrivutmaningen att beskriva mitt liv NU som en framtidsdröm. Inte klyschigt idylliskt, utan samvetsgrant ta fram det positiva i det.
SvaraRaderaOK! Vi gör det! Till i morgon? Vi kan lägga upp texterna som kommentarer till det här inlägget hos varandra.
SvaraRaderaLivet i en dagdröm, aldrig drömd
SvaraRaderaOm du hade bett mig måla upp mitt liv om tjugo år när jag var tjugofem, hade jag, utan att veta det, svarat utifrån äregirighet. Jag hade inte bestämt mig då för om det skulle bli journalistik eller bistånd, men något av det var givet. Annat kom emellan. Jag hade också trott att jag skulle komma att ha familj. Annat kom emellan. Inte visste jag att detta var dagdrömmen:
Vad jag uppskattar mest med mitt liv som det ter sig nu är långsamheten. Att aldrig stressa och ändå hinna. Du kanske inte tror mig, men jag ska lyckas med att ta med mig den långsamheten in i den utmaning jag står inför.
Så tycker jag också om friheten. Den går djupare än att jag råder över min egen tid. Det kommer jag snart inte att göra på samma sätt. Jag ska ändå vara fri. "Vem kan ta något i pant från en naken", skrev Rumi på 1200-talet. Du får förlåta, men jag blandar alltid ihop fattigdom och frihet.
Jag tycker om min ålder. Jag är en vis kvinna nu. Inte som de medelålders kvinnor jag såg upp till när jag var arton, utan barnsligare - men vis. Jag kan tala med barn! Du förstår nog att det är min största glädje.
Vännerna. Barnen. Familjerna som har låtit mig upptas av dem. Min egen familj: mina föräldrar och min bror. Det är en stark struktur av hemhörighet. De barn jag följt som blivit vuxna och som fortfarande dricker mitt te, delar mitt liv. Anar du att det är himmelriket?
Nu står jag inför en utmaning. Efter tio år på sjukbidrag ska jag börja jobba litet. Jag tar det som så självklart, eftersom jag mår så bra nu. Äntligen. Men egentligen skulle jag kunna vara litet stolt. För jag har gått rak genom svår sjukdom, aldrig väjt, aldrig sneglat, följt en nästan osynlig stig och hittat ut. Så ska jag nog se det. Jag ska träna på att vara stolt. "Stolt men inte stursk", för att travestera Pär Nuder.
Livet klådde mig litet men kuvade mig inte. Vi ska gå många ronder än. Det hade också varit svårt att föreställa sig för tjugo år sedan, denna nyfikenhet, detta sprittande liv.
Resten är framtid!
SvaraRaderaJag blev djupt rörd av din "bonustext". En sådan fin rundmålning av en stark kvinna i ett lyckligt liv och en vacker pendang till den första uppgiften.
Själv tyckte jag det var jättesvårt att inte sticka in med ett förnuftigt "å andra sidan" hela tiden.
Tack för att du hängde med!
kram m