Skrivpuffsuppgift 48 - Min extramamma

Jag satt bakom henne när hon målade. Ingen annan än jag fick göra det. Inte ens hennes egna barn. Men jag! Jag fick!
Hon sa ingenting och jag satt tyst som en mus. Samtidigt liksom flög hennes hand över målarduken. Från ingenstans växte figurer fram, naivistiskt oproportionerliga och färgglada. Prästen som stod framför ett brudpar och dess följe, såg ut att lyftas från marken av bruden. Gräset härligt grönt och på himlen svävade stora moln. trädet alldeles för magert och litet i proportionerna. Huvudena för stora i förhållande till kropparna.

Inte en gång vände hon sig om, inte ett ord sades mellan oss. Jag följde andaktsfullt handens rörelser. Det framväxande scenariot. En bild som var som en berättelse.
Hon torkade av penseln och vände sig mot mig, med sin stora glada mun i ett leende.
-Nu, sa hon, ska vi vila. Vad säger du om tavlan? Vad tycker du?
-Åh, så vacker, sa jag med emfas. Den berättar en hel saga.
-Vad roligt, sa hon och log med hela ansiktet. Hennes hand sträcktes ut mot mig och jag tog den. Den var full med målarfärg och lång och sirlig. Vi gick upp i köket. Och så ställde vi en korg med bullar, kaffekannan och tillbringaren med saft - till mig - på en bricka. Vi gick ut i den prunkande trädgården och satte oss.
Där satt vi länge och pratade. Om livet, om kärleken och om mig och min framtid. Jag ville tala om hennes tavlor, men jag visste att hon inte ville det. Hon tyckte att varje bild skulle tänkas och formuleras av den som tittade. Så jag sa ingenting.

Jag älskade att titta på henne. Hon var så vacker. Med sitt långa mörka hår i en lös knut i nacken. De bruna ögonen, som med sin värme stod i kontrast mot den något spetsiga och långa näsan. Hon hade ett leende som fick mig att pösa av stolthet.Ett kärleksfullt leende. Ett mystiskt och spännande leende. Hon luktade så gott av parfym, oljefärg och terpentin.
Där vi satt i trädgården var vi som de bästa kompisar. Så kände jag.
Hon och jag hängde ihop och hon var min extramamma. Fast jag ingen behövde. Det var lyxigt. Att ha två.

En dag blev hon sjuk, mycket och dödligt sjuk. Så försvann hon ur mitt liv. På kvällen en nyårsafton.
Jag låg i badkaret och kände plötsligt en kall luftström svepa förbi och röra vid mig. Jag ropade på min mamma att komma med ett ljus.
-Hon är död, mamma, ropade jag förtvivlat. Jag vill tända ett ljus.
Mamma kom springande med ett stearinljus, vi tände det. Och strax efter öppnades vår ytterdörr och hennes man, min extramammas man, steg in. Han sa det. Som jag redan visste. Aldrig har jag sörjt så.

Detta var naturligtvis, men så känns det, inte igår. Det var länge sedan. Men än idag kan jag sörja att hon är borta. Många gånger har jag önskat känna hennes närvaro. Men aldrig igen.