Skrivpuffsuppgift 59 - Jag, mitt sällskap och pojken som tyckte illa om ostron

-Usch vad äckligt, sa den välklädde, men tydligt inte särskilt väldresserade pojken och grinade illa.
-Ostron är finfin mat, sa den uppenbara fadern.
-Nä, det är äckligt. Det smakar som snuva och vatten med salt. Pojken tittade trotsigt på sin pappa som utan att göra en min, tog tag i pojkens öra och luggade det.
Lika lite min gjorde pojken. Hans hår var välklippt och mycket kort förutom överhåret som var kammat bakåt i en backslick.
Jag satt intill och åt havskräftor! Jag hyste medlidande med pojken både för att han tvingades äta ostron, blev luggad i örat och för att han hade den där frisyren, som skulle vittna om rikedom.

Jag njöt av kräftornas sälta. Och av mitt havsmärkta sällskap. Hans ansikte var hyvlat av saltvatten och hårda vindar. Vi tittade på varandra med medlidsamma blickar, mitt sällskap och jag med hänsyftning till grabben.

-Ät, sa pojkens far. Ät bara. Pojken tittade mulet på honom. Och skakade nekande på huvudet. Fadern höjde handen, men tittade sig snabbt omkring och såg min och mitt sällskaps fördömande blickar. Jag ansträngde mig för att han skulle förstå att mina ögon signalerade "våga bara göra grabben illa och du åker på en rak höger". Det fungerade, för hans höjda hand sänktes. Men blicken var hård och, tyckte jag, hatisk.

Plötsligt tog pojken upp ett ostra och gröpte ur innehållet. Därefter slängde han den rakt i ansiktet på fadern. Jag blev så häpen att jag stannade mitt i sörplandet från kräftans huvuddel.
I samma stund som jag och mitt sällskap brast ut i skratt flög pappan ur stolen, ryckte tag i pojken och gav honom en rungande lavett. Skrattet fastnade i halsen på både mig och mitt sällskap. Och blixsnabbt reagerade mitt sällskap, lyfte ur stolen, i två steg var han framme vid mannen och hans son.
Mitt sällskap, som var en stor och kraftfull person, tog tag i mannens arm och gjorde en snabb svepande rörelse och mannen låg på marken i samma sekund som jag fattat vad som hände.

Sedan tog han pojken i sin stora och saltstänkta famn och bar honom till vårt bord. Pojken fick sitta i mitt sällskaps knä. En liten knatte på sisådär fem år. Han såg nöjd och glad ut. Fadern låg kvar på marken. Lika förvånad som alla vi andra var, där vi suttit i godan ro på den franska medelhavsrestaurangen.
Sedan reste sig fadern upp och gick därifrån.
Pojken som hette Anton var verkligen fem år. Han bubblade och pratade som om ingenting skulle få vara osagt. Han åt havskräftor med oss som om det vore godis.

Inom kort kom en kvinna gående längs restaurangens staket. Hon såg pojken i mitt sällskaps famn och sprang runt staket och in till oss.
-Men, sa hon och såg bestört ut, lilla älskling, vad har hänt? VArför sitter du där? Var är Lenny? Pojken hoppade glädjestrålande ned från knäet han satt i.
Jag började förklara och plötsligt förvandlades hennes oro till ilska.
- Den sabla idioten, väste hon. Jag ska dränka honom i ostron! Så får han smaka sin egen medicin. Han är inte pojkens far. La hon till.
Sedan lyfte hon upp sonen i famnen och gick därifrån med ett tack för hjälpen.

Jag vände mig till min far och smekte honom över ansiktet.
-Du är allt en hjälte du, sa jag.
-Äsch, sa han. Jag tycker också att ostron är äckligt. Och jag hatar män som slår sina kvinnor och barn. Det är allt. Sen log han ett av sina mest fantastiska leenden och vi återgick till att äta havets frukter.