Inlägg
Skenbart
Mitt liv var så, där vid havet, med Oskar.
Till den dag då Märta kom. Märta kom med ljuset. Med sin stora allomfattande kärlek.
En dag, stod hon på vår terrass. Hon hade kommit med båt. Ut till vår stillhet.
Jag tittade på henne, först med skepsis, men när jag såg hennes sneda leende blev jag häpnadsväckande förälskad. Hon var inte vacker, men hon var det ändå.
Nej, Märta var tjock, älskvärd och intelligent. Och hade en blick som fångade, nästan hypnotisk.
- Jag tänkte, sa hon, att jag skulle se vem det var som bor här. Hennes stämma var mörk, som om den kom någonstans lång inifrån. Behaglig smög den sig in i mitt öra.
Det var gråväder, havet slog mot stranden, ilsket och fradgande. Regnet strilar ned och Märta, fast jag inte visste hennes namn då, hade sydväst och oljerock, en likadan som Oskars.
Oskar kom till dörren, nyfiken, fast det egentligen inte var hans natur, men dragen till rösten i dörröppningen.
Jag kände hans andedräkt uppepå hjässan. Han puttade upp dörren så att den stod på vid gavel, regnet öste in och jag som stod främst blev blöt liksom både tröskel och hallgolv.
-Men kom in, sa han, kom in. Han böjde sig över mig och tog Märtas hand i sin. Välkommen till oss här i Ensligheten. Ja, så heter vår del av världen. I Ensligheten bodde bara jag och Oskar. Och havet.
Märta tvekade inte, inte ens ett litet ögonblick. Hon trampade in över tröskeln och jag fick flytta mig åt sidan.
Det förstod jag senare. Att tvekan aldrig bott i Märta.
Eller kanske förstod jag det genast.
Hon hängde sin sydväst en krok och sedan tog hon av sig den stora oljerocken och hängde den på en annan. Kroken tycktes bågna under tyngden, eller möjligen buga sig i vördnad.
På ryggen bar Märta en ryggsäck. Den tog hon av och lade på golvet intill oljerocken. Det var en stor och såg tung ut, en skopa hängde på ena sidan, ett par kängor på andra.
Hon rätade på ryggen, log ett vänligt men fortfarande snett leende och sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den, förundrad och förälskad.
-Märta, sa hon. Märta.
-Ingrid, svarade jag i det hon vände sig mot OSkar. Hon tog hans båda händer mellan sina.
Hans ögon blänkte som i feber.
-Märta, sa hon igen.
Hans namn, liksom släpade sig ur hans mun. Adamsäpplet guppade under halsens hud. Han svalde.
Hon stod kvar med hans händer i sina. Och jag var stum och paralyserad.
Märta nickade. Ni vet som man gör när man önskar att någon ska säga något. Men varken jag eller Oskar förmådde.
Hon släppte Oskars händer, och vände sig mot mig, klappade mig på axeln. Det fick mig att vakna ur vad än det nu var för tillstånd jag befann mig i.
-Åh, sa jag. Kom in kom in. Återupprepade det som Oskar hade sagt. Med samma tonfall och tonläge.
Jag fick för mig att jag måste visa vägen, fast jag långt inne i någon vrå av mitt medvetande visste att hon visste vägen.
I köket, drog jag ut en stol. Och bjöd henne att sitta. Hon skakade nekande på huvudet.
-Jag vill gärna se hur ni har det, sa hon som om hon var en avlägsen släkting eller gammal vän som plötsligt fått för sig att hälsa på. Som om hon kände oss. Och jag, jag kände att så var det.
Men ändå var hon alldeles ny i vårt kök, i vårt hem. Vi hade aldrig träffat henne. Märta.
Oskar stod i köksöppningen, och glodde. Ja han glodde verkligen på henne.Det är sant. Inte kom han sig för med att säga något. Allt var mycket märkligt.
Ensamheten och havet, Ensligheten. Där var vi. Men det kändes plötsligt inte så ensamt. Märta fyllde rummet, huset och hela vårt liv. På ett alldeles utomordentligt märkligt vis.
Och ingen av oss frågade vem hon var. Inte då. Kanske aldrig egentligen. Men jag älskade henne, från första stund. Det är då ett som är säkert.
onsdag 27 oktober 2010
måndag 25 oktober 2010
Sorgesång -spåren av en människa
Om än
Om än du går din egen väg
Vi finns och du finns här
Om än du lockas av svalkande himmel
Håller vi dig i våra hjärtan
Ömt som modern sitt lilla barn
Om än du funnit en annan plats
Finns spåren av dig i marken där du gått.
Dina spår
Dina spår finns kvar
bland din barndoms stenar
Än kan vi höra ditt hjärtas slag
Vi känner din hand
som oss stillande smeker
Du viskar med ömhet
Jag finns hos er
Om än du går din egen väg
Vi finns och du finns här
Om än du lockas av svalkande himmel
Håller vi dig i våra hjärtan
Ömt som modern sitt lilla barn
Om än du funnit en annan plats
Finns spåren av dig i marken där du gått.
Dina spår
Dina spår finns kvar
bland din barndoms stenar
Än kan vi höra ditt hjärtas slag
Vi känner din hand
som oss stillande smeker
Du viskar med ömhet
Jag finns hos er
lördag 16 oktober 2010
Utmaning 2010:281 - 16 oktober
Bett
Ann-Katrin tillhörde dem som de styva tjejerna utsatte för spott och spe. Det fanns skäl till det, menade de där tjejerna som alla killar ville ha chans på och som alla andra tjejer helst ville vara.
Det var inte precis så de uttryckte sig, Linda, Sandra och Kelly. Nej, det de sa var: "Va då, typ, hon är ju så jävla ful! Kolla in tänderna. Hon ser ju för fan ut som farmor Anka". Så sa de och rättfärdigade sig med det. Ibland la de till: "och så är hon flata också, så jävla äckligt".
Ann-Katrin var tretton år och vare sig ful eller homosexuell. Fast det spelade ju ingen roll. Hon brydde sig varken om att de sa att hon var ful eller att hon var flata. Det som spelade roll var att hon var och förblev så ensam och att hon måste vara rädd hela tiden. Och så var hon tystlåten, lite av ensamvarg, ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Hon blev arg, inom sig, men försvarade sig aldrig, för på utsidan förblev hon neutral. Som om ingenting bekom henne.
Ann-Katrin hade överbett eftersom hon sugit på tummen länge. Länge. Fram till dess att hon var tio år. Tandläkaren gav henne tandställning. Och överbettet försvann. Men inte för Linda, Sandra och Kelly. Det fanns de som tyckte mycket om Ann-Katrin, främst var det Josefin. Men hon vågade inte visa det. Linda, Sandra och Kelly var inte att leka med.
En vårdag stod Ann-Katrin i en skogsdunge och tittade på de nyfödda blåsipporna som precis slagit ut, i skogsdungen invid skolan. Hon blickade upp mot solen, som stod högt på himlen. Det var varmt och skönt. Hon tänkte,som så många gånger sedan hon var tio år, att allt nu skulle vara över. Överbettet var reglerat och hon såg ut som de andra tjejerna. Hon hade ett hårsvall som var avundsvärt. Hennes ögon var ljust blå, som färgen på Vicks blå halstabletter. De som låg i en påse med en isbjörn utanpå.
Så stod Linda, Sandra och Kelly intill henne. De puttade på henne, naglade fast henne med sina blickar av hat. Puttade henne igen, så att hon nästa föll. Ann-Katrin försökte le, så att de skulle se den raka tandraden, som numera saknade överbett.
"Vad flinar du åt", sa Linda. Hon var den som var härförare. Den som ansågs tuffast, snyggast. Hon hade turkos ögonskugga och rosa läppstift. Håret i en hästsvans fast på sidan av huvudet, inte baktill som Ann-Katrin. Hon tuggade på ett tuggummi som luktade Hubba-bubba.
De puttade henne igen, och plötsligt gick Ann-Katrin i en cirkel, fast hon inte ville. De tre tjejerna, de avundsvärda, avskyvärda, följde henne. Ropade och skrattade.
"Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata". Om och om igen.
Det kom flera från klassen och ställde sig intill och beskådade det hela. Fniss hördes. En och annan kastade glåpord rätt i ansiktet på Ann-Katrin är hon passerade.
Ytterligare några flickor gick rätt in i ringen och föll in i kören. "Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata".
Några av de andra flickorna stod kvar utanför, tysta. Ann-Katrin försökte fånga Josefins blick. Vädja. En gång, två gånger. Men sen gav hon upp.
Ringen tätnade och till sist snurrade Ann-Katrin nästan runt sin egen axel. Till dess att hon gav upp. Hon satte sig ned. Och grät.
Oskars röst hördes över hela nejden. Oskar gick två klasser över. Han var femton år och stor och säkert väldigt stark. Alla var kära i Oskar. Alla utom Ann-Katrin. Hon var inte kär i nån.
Nu röt han. "Låt henne för fan vara".
Det blev tyst. Linda, Sandra och Kelly och de andra som hängt på, blev tysta. Linda gick emot Oskar. I plötsligt mod.
"Äh, håll käften. Hon är bara en ful jävla dumbrud, vad bryr du dig!"
Oskar knuffade till Linda så att hon föll, nästan. Och blev rädd. Jätterädd.
"Det är du som är en ful jävla dumbrud", morrade han och gick fram till Ann-Katrin. Han räckte henne sin hand och när hon sträckte sin mot honom, tog han den i sin. Ann-Katrin tittade i marken, medan han försökte fånga hennes blick. Så drog han upp henne.
"Är du okej", sa han. Hon nickade med blicken fortsatt fäst i marken. Han vände på klacken och gick.
De andra, snygg- och tufftjejerna stod tysta, förstummade. Lite rädda och lite imponerade.
Linda gick fram till Ann-Katrin och ställde sig tätt, tätt intill henne.
"Passa dig din jävla fula dumbrud. Tar du Oskar, får du stryk". Sen vände hon på klacken och de övriga, det vill säga Sandra och Kelly, följde efter henne. Linda knyckte på nacken. Och hårtofsen tycktes ha förlorat en del av sitt högmod, den hade liksom fallit ned en aning och såg med ens mindre uppnosig ut.
Linda, Sandra och Kelly hade ett hemligt möte, där de kom överens om att de måste få Oskar att inse att Ann-Katrin var en jävla dumbrud och att hon var flata.
Sommaren kom och Oskar gick ut nionde klass. Utan att vare sig Linda, Sandra eller Kelly hade lyckats övertyga honom om att Ann-Katrin var en jävla dumbrud. Han brydde sig hel enkelt inte och det sa han till dem. Var och en.
"Men", sa han, "rör ni henne igen, eller är taskiga, kommer jag tillbaka och flår er levande. Precis som min farsa flår sälen".
Ann-Katrin tillhörde dem som de styva tjejerna utsatte för spott och spe. Det fanns skäl till det, menade de där tjejerna som alla killar ville ha chans på och som alla andra tjejer helst ville vara.
Det var inte precis så de uttryckte sig, Linda, Sandra och Kelly. Nej, det de sa var: "Va då, typ, hon är ju så jävla ful! Kolla in tänderna. Hon ser ju för fan ut som farmor Anka". Så sa de och rättfärdigade sig med det. Ibland la de till: "och så är hon flata också, så jävla äckligt".
Ann-Katrin var tretton år och vare sig ful eller homosexuell. Fast det spelade ju ingen roll. Hon brydde sig varken om att de sa att hon var ful eller att hon var flata. Det som spelade roll var att hon var och förblev så ensam och att hon måste vara rädd hela tiden. Och så var hon tystlåten, lite av ensamvarg, ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Hon blev arg, inom sig, men försvarade sig aldrig, för på utsidan förblev hon neutral. Som om ingenting bekom henne.
Ann-Katrin hade överbett eftersom hon sugit på tummen länge. Länge. Fram till dess att hon var tio år. Tandläkaren gav henne tandställning. Och överbettet försvann. Men inte för Linda, Sandra och Kelly. Det fanns de som tyckte mycket om Ann-Katrin, främst var det Josefin. Men hon vågade inte visa det. Linda, Sandra och Kelly var inte att leka med.
En vårdag stod Ann-Katrin i en skogsdunge och tittade på de nyfödda blåsipporna som precis slagit ut, i skogsdungen invid skolan. Hon blickade upp mot solen, som stod högt på himlen. Det var varmt och skönt. Hon tänkte,som så många gånger sedan hon var tio år, att allt nu skulle vara över. Överbettet var reglerat och hon såg ut som de andra tjejerna. Hon hade ett hårsvall som var avundsvärt. Hennes ögon var ljust blå, som färgen på Vicks blå halstabletter. De som låg i en påse med en isbjörn utanpå.
Så stod Linda, Sandra och Kelly intill henne. De puttade på henne, naglade fast henne med sina blickar av hat. Puttade henne igen, så att hon nästa föll. Ann-Katrin försökte le, så att de skulle se den raka tandraden, som numera saknade överbett.
"Vad flinar du åt", sa Linda. Hon var den som var härförare. Den som ansågs tuffast, snyggast. Hon hade turkos ögonskugga och rosa läppstift. Håret i en hästsvans fast på sidan av huvudet, inte baktill som Ann-Katrin. Hon tuggade på ett tuggummi som luktade Hubba-bubba.
De puttade henne igen, och plötsligt gick Ann-Katrin i en cirkel, fast hon inte ville. De tre tjejerna, de avundsvärda, avskyvärda, följde henne. Ropade och skrattade.
"Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata". Om och om igen.
Det kom flera från klassen och ställde sig intill och beskådade det hela. Fniss hördes. En och annan kastade glåpord rätt i ansiktet på Ann-Katrin är hon passerade.
Ytterligare några flickor gick rätt in i ringen och föll in i kören. "Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata".
Några av de andra flickorna stod kvar utanför, tysta. Ann-Katrin försökte fånga Josefins blick. Vädja. En gång, två gånger. Men sen gav hon upp.
Ringen tätnade och till sist snurrade Ann-Katrin nästan runt sin egen axel. Till dess att hon gav upp. Hon satte sig ned. Och grät.
Oskars röst hördes över hela nejden. Oskar gick två klasser över. Han var femton år och stor och säkert väldigt stark. Alla var kära i Oskar. Alla utom Ann-Katrin. Hon var inte kär i nån.
Nu röt han. "Låt henne för fan vara".
Det blev tyst. Linda, Sandra och Kelly och de andra som hängt på, blev tysta. Linda gick emot Oskar. I plötsligt mod.
"Äh, håll käften. Hon är bara en ful jävla dumbrud, vad bryr du dig!"
Oskar knuffade till Linda så att hon föll, nästan. Och blev rädd. Jätterädd.
"Det är du som är en ful jävla dumbrud", morrade han och gick fram till Ann-Katrin. Han räckte henne sin hand och när hon sträckte sin mot honom, tog han den i sin. Ann-Katrin tittade i marken, medan han försökte fånga hennes blick. Så drog han upp henne.
"Är du okej", sa han. Hon nickade med blicken fortsatt fäst i marken. Han vände på klacken och gick.
De andra, snygg- och tufftjejerna stod tysta, förstummade. Lite rädda och lite imponerade.
Linda gick fram till Ann-Katrin och ställde sig tätt, tätt intill henne.
"Passa dig din jävla fula dumbrud. Tar du Oskar, får du stryk". Sen vände hon på klacken och de övriga, det vill säga Sandra och Kelly, följde efter henne. Linda knyckte på nacken. Och hårtofsen tycktes ha förlorat en del av sitt högmod, den hade liksom fallit ned en aning och såg med ens mindre uppnosig ut.
Linda, Sandra och Kelly hade ett hemligt möte, där de kom överens om att de måste få Oskar att inse att Ann-Katrin var en jävla dumbrud och att hon var flata.
Sommaren kom och Oskar gick ut nionde klass. Utan att vare sig Linda, Sandra eller Kelly hade lyckats övertyga honom om att Ann-Katrin var en jävla dumbrud. Han brydde sig hel enkelt inte och det sa han till dem. Var och en.
"Men", sa han, "rör ni henne igen, eller är taskiga, kommer jag tillbaka och flår er levande. Precis som min farsa flår sälen".
onsdag 13 oktober 2010
Utmaning 2010: 278 13 okt
Samband
Vid havet lever jag som om tiden ingenting betyder. Där strosar jag under årets alla dagar, längs med stranden. Jag hittar en sten och slänger den i vattnet, den slukas och försvinner för mitt öga.
Där kan jag andas. Vid havet kan jag leva. Ingen annanstans blir jag.
När jag står på sanddynen precis vid vårt hus och ser ut över vattnet, finner jag mig själv.
Havet är ömsom en vildhäst som skenar, frustar och sparkar och ömsom en orm som latar sig i solljuset. Inte en krusning över hennes rygg.
Här lever jag med Oskar. Oskar som är havets son.
Hans händer är stora och sträva, ansiktets hud är fyllt av fåror och våldsamt vackert. Hans kyssar är lika salta som havet.
Honom älskar jag.
Vi har levt här i all evighet. Oskar och jag. Kanske hade vi båda haft glädje av att fara någonstans. Kanske bo på slätten, där allt är åker och bete, i staden där allt är ljus och ljud eller i skogen där mörkret alltid råder. Men det blev aldrig så. Genom havet andas vi och lever vi. Någon annan längtan har vi aldrig haft.
Oskar tar sin oljerock över axlarna och går ned till stranden. Jag följer honom, tätt intill, vid hans sida. Vi tar segelbåten ut till havs, då älskar jag honom mer än någonsin annars. Vårt språk är tystnaden, ett språk som ingen annan känner. Vi talar endast genom huden och jag sitter intill honom och njuter dofterna av tjära, salt. Där är harmonin fullständig. Och ingenting kan någonsin bli annorlunda.
Ute på havet när stiltje råder, älskar vi varandra. Hett och innerligt. Våra kroppar stänks av det heliga vattnet.
Medan vi lever här, vid havet, där ingenting egentligen händer, där allting som hör andra människor till inte finns, lever människor på andra platser ett annat liv. Där mäter man på annat sätt än vi. Där går allting fortare och där finns ingen stiltje. Jag tycker synd om dem. Ensamhet är alltid större där många människor befinner sig.
Ensamheten är ingenting här, vid havet är allting ensamt, men hör ändå evigt ihop.
Vid havet lever jag som om tiden ingenting betyder. Där strosar jag under årets alla dagar, längs med stranden. Jag hittar en sten och slänger den i vattnet, den slukas och försvinner för mitt öga.
Där kan jag andas. Vid havet kan jag leva. Ingen annanstans blir jag.
När jag står på sanddynen precis vid vårt hus och ser ut över vattnet, finner jag mig själv.
Havet är ömsom en vildhäst som skenar, frustar och sparkar och ömsom en orm som latar sig i solljuset. Inte en krusning över hennes rygg.
Här lever jag med Oskar. Oskar som är havets son.
Hans händer är stora och sträva, ansiktets hud är fyllt av fåror och våldsamt vackert. Hans kyssar är lika salta som havet.
Honom älskar jag.
Vi har levt här i all evighet. Oskar och jag. Kanske hade vi båda haft glädje av att fara någonstans. Kanske bo på slätten, där allt är åker och bete, i staden där allt är ljus och ljud eller i skogen där mörkret alltid råder. Men det blev aldrig så. Genom havet andas vi och lever vi. Någon annan längtan har vi aldrig haft.
Oskar tar sin oljerock över axlarna och går ned till stranden. Jag följer honom, tätt intill, vid hans sida. Vi tar segelbåten ut till havs, då älskar jag honom mer än någonsin annars. Vårt språk är tystnaden, ett språk som ingen annan känner. Vi talar endast genom huden och jag sitter intill honom och njuter dofterna av tjära, salt. Där är harmonin fullständig. Och ingenting kan någonsin bli annorlunda.
Ute på havet när stiltje råder, älskar vi varandra. Hett och innerligt. Våra kroppar stänks av det heliga vattnet.
Medan vi lever här, vid havet, där ingenting egentligen händer, där allting som hör andra människor till inte finns, lever människor på andra platser ett annat liv. Där mäter man på annat sätt än vi. Där går allting fortare och där finns ingen stiltje. Jag tycker synd om dem. Ensamhet är alltid större där många människor befinner sig.
Ensamheten är ingenting här, vid havet är allting ensamt, men hör ändå evigt ihop.
Utmaning 2010:273
Jag, en nomad
Jag är nomad och jag vandrar helst på nätterna.
Nätterna är så vackra. Jag är kanske inte lyckligast då, men ensamheten tycker jag om. Om natten är jag ensam.
Jag har inga mål, det är vandrandet som ger mitt liv mening och innehåll. Med oro i själen och den stora ensligheten ständigt närvarande för mig mina tålmodiga fötter bort och framåt. Min hud tål inte längre solen.
Jag irrar inte. Men att veta vart jag ska är inte viktigt. Öster, väster, söder, norr har jag sett. Det jag söker är min egen karta.
Vart jag går följer min skugga mig. Under fötterna är sanden sval och dess dyn har rundad vänlig figur.
När jag lägger mig till vila hör jag djurens råmande och skriande, människors rop och prat och sömnen kommer till mig. Oron är inte längre.
Jag är nomad och jag vandrar helst på nätterna.
Nätterna är så vackra. Jag är kanske inte lyckligast då, men ensamheten tycker jag om. Om natten är jag ensam.
Jag har inga mål, det är vandrandet som ger mitt liv mening och innehåll. Med oro i själen och den stora ensligheten ständigt närvarande för mig mina tålmodiga fötter bort och framåt. Min hud tål inte längre solen.
Jag irrar inte. Men att veta vart jag ska är inte viktigt. Öster, väster, söder, norr har jag sett. Det jag söker är min egen karta.
Vart jag går följer min skugga mig. Under fötterna är sanden sval och dess dyn har rundad vänlig figur.
När jag lägger mig till vila hör jag djurens råmande och skriande, människors rop och prat och sömnen kommer till mig. Oron är inte längre.
tisdag 12 oktober 2010
Utmaning 2010:277- 12 oktober
Hel
Jag studerade urnan eller snarare det som en gång varit en urna. Dess skärvor låg som mosaisk konst utbredd på terrassen. Blodrött och azurblått, grönt och ockra. Det var vackert på något vis och fick mig att tänka på synagogans mosaikblomma. Den som förfört mig en gång för länge sedan.
Jag böjde mig ned för att plocka upp skärvorna, men ångrade mig och släppte taget om den jag precis tagit i min hand. Skärvan föll tillbaka, nästan på samma plats som jag tagit den ifrån.
Det var som om de tillsammans utgjorde en karta av någonting som var mig bekant. Färgstarkt och vackert, men splittrat och utan sammanhang. Ingenting hängde samman. Eller också hörde allting samman. Om jag bara kunde få ihop dem.
En efter en studerade jag dem, en del av dem var sköra i kanten, några spetsiga och ytterligare någon hade mjuka, nästan rundslipade kanter.
Mitt i låg en liten, men kraftig skärva, intakt. Den var just blodröd óch alldeles underbart vacker. Jag kände kärlek till den lilla skärvan och ville ta den i min hand, men vågade inte. Med ett finger smekte jag varsamt dess lena yta.
Jag satte mig på huk, började plocka ihop bitarna, föra dem tillsammans. Följde färgerna och mönstren.
På min terass låg nu en matta av urnans alla skärvor. Mitt i låg den blodröda och lyste.
Jag studerade urnan eller snarare det som en gång varit en urna. Dess skärvor låg som mosaisk konst utbredd på terrassen. Blodrött och azurblått, grönt och ockra. Det var vackert på något vis och fick mig att tänka på synagogans mosaikblomma. Den som förfört mig en gång för länge sedan.
Jag böjde mig ned för att plocka upp skärvorna, men ångrade mig och släppte taget om den jag precis tagit i min hand. Skärvan föll tillbaka, nästan på samma plats som jag tagit den ifrån.
Det var som om de tillsammans utgjorde en karta av någonting som var mig bekant. Färgstarkt och vackert, men splittrat och utan sammanhang. Ingenting hängde samman. Eller också hörde allting samman. Om jag bara kunde få ihop dem.
En efter en studerade jag dem, en del av dem var sköra i kanten, några spetsiga och ytterligare någon hade mjuka, nästan rundslipade kanter.
Mitt i låg en liten, men kraftig skärva, intakt. Den var just blodröd óch alldeles underbart vacker. Jag kände kärlek till den lilla skärvan och ville ta den i min hand, men vågade inte. Med ett finger smekte jag varsamt dess lena yta.
Jag satte mig på huk, började plocka ihop bitarna, föra dem tillsammans. Följde färgerna och mönstren.
På min terass låg nu en matta av urnans alla skärvor. Mitt i låg den blodröda och lyste.
Utmaning 2010:275 - 9 oktober
Om någonting totalt galet
Genast han vaknade,var han på det klara med att någonting inte var som det skulle. Luften var tunn eller tung - han kunde inte klara ut skillnaden - och mörkret tätt. Han blinkade ett antal gånger extra. Kanske var det så att hans syn blivit än sämre, men det förklarade inte att det var svårt att andas.
Plötsligt förnam han så en lukt som kändes märkligt bekant och ändå obekant. Men vad var det för doft som var så påträngande?
Han blinkade ytterligare en gång, mörkret var fortfarande kompakt.
Känslan av tyngd över bröstet blev allt starkare. Lungorna kändes ihoppressade. Och den märkliga lukten blev tydligare för varje andetag.
Han rörde på tårna, jo då de fungerade som de skulle. Han vicklade på höger handled och den fungerade väl, den också. Så på vänster. Fungerade.
Han vred på huvudet, än åt vänster, än åt höger. Han började försiktigt dra upp höger ben mot bålen. Det tog stopp. Inte för att benet inte ville lyda, utan för att någonting tog emot. Han lyfte bägge armarna en liten bit, jo då de fungerade också.
Tankarna malde runt, runt. Nästlade in sig i varandra i ett virrvarr av knutar, vilka var och en möjligen förutsatte att en annan löstes upp.
Den gordiska knuten, tänkte han i ett ögonblick av klarsyn. Det kanske är som den gordiska knuten. Mycket enklare än jag tror.
Men hur han än försökte kom ingen lösning till honom.
Andningen blev allt tyngre, trycket över brösten större. Jord och trä. Det luktade jord och trä.
Han ville åter göra ett försök att röra sig, men kroppen lydde honom inte. Den var som bortdomnad.
Var det inte väldigt svart omkring honom? Som om ögonen inte ville vänja sig. Kanske var allt en dröm, tänkte han så. Snart vaknar jag och allt är som vanligt.
Men han vaknade inte. Drömmen, om det nu var en dröm, fortsatte.
Satt jag inte nyss vid middagsbordet med Solveig? Jo, så var det. Hon hade kysst honom på pannan, serverat honom vinet. Det blodröda rann ned i hans glas. Det mindes han tydligt.
Men var befann han sig nu?
Långsamt blev hans tankar allt luddigare i konturerna. Knutarna förvandlades till ett segt slem. Tungan lydde inte, han kunde inte svälja.
Han kom på sig med att inte andas. Ryckte till. Tog ett kippande andetag, där fanns inte mycket luft.
Jord och trä. Jord och trä. Det var vad det luktade. Den påföljande tanken förlamade honom helt. Han andades inte längre. Hjärtat var det enda som slog. Ett, två, tre slag. Sedan ingenting.
-Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.
De sörjande tog en efter en, en näve jord och slängde ned på kistan. Änkan slängde också en kyss ned i det svarta hålet där jorden var lera. Sedan vände hon sig om och gick därifrån. Ett leende smög sig över ansiktet. Ett leende ingen såg.
Genast han vaknade,var han på det klara med att någonting inte var som det skulle. Luften var tunn eller tung - han kunde inte klara ut skillnaden - och mörkret tätt. Han blinkade ett antal gånger extra. Kanske var det så att hans syn blivit än sämre, men det förklarade inte att det var svårt att andas.
Plötsligt förnam han så en lukt som kändes märkligt bekant och ändå obekant. Men vad var det för doft som var så påträngande?
Han blinkade ytterligare en gång, mörkret var fortfarande kompakt.
Känslan av tyngd över bröstet blev allt starkare. Lungorna kändes ihoppressade. Och den märkliga lukten blev tydligare för varje andetag.
Han rörde på tårna, jo då de fungerade som de skulle. Han vicklade på höger handled och den fungerade väl, den också. Så på vänster. Fungerade.
Han vred på huvudet, än åt vänster, än åt höger. Han började försiktigt dra upp höger ben mot bålen. Det tog stopp. Inte för att benet inte ville lyda, utan för att någonting tog emot. Han lyfte bägge armarna en liten bit, jo då de fungerade också.
Tankarna malde runt, runt. Nästlade in sig i varandra i ett virrvarr av knutar, vilka var och en möjligen förutsatte att en annan löstes upp.
Den gordiska knuten, tänkte han i ett ögonblick av klarsyn. Det kanske är som den gordiska knuten. Mycket enklare än jag tror.
Men hur han än försökte kom ingen lösning till honom.
Andningen blev allt tyngre, trycket över brösten större. Jord och trä. Det luktade jord och trä.
Han ville åter göra ett försök att röra sig, men kroppen lydde honom inte. Den var som bortdomnad.
Var det inte väldigt svart omkring honom? Som om ögonen inte ville vänja sig. Kanske var allt en dröm, tänkte han så. Snart vaknar jag och allt är som vanligt.
Men han vaknade inte. Drömmen, om det nu var en dröm, fortsatte.
Satt jag inte nyss vid middagsbordet med Solveig? Jo, så var det. Hon hade kysst honom på pannan, serverat honom vinet. Det blodröda rann ned i hans glas. Det mindes han tydligt.
Men var befann han sig nu?
Långsamt blev hans tankar allt luddigare i konturerna. Knutarna förvandlades till ett segt slem. Tungan lydde inte, han kunde inte svälja.
Han kom på sig med att inte andas. Ryckte till. Tog ett kippande andetag, där fanns inte mycket luft.
Jord och trä. Jord och trä. Det var vad det luktade. Den påföljande tanken förlamade honom helt. Han andades inte längre. Hjärtat var det enda som slog. Ett, två, tre slag. Sedan ingenting.
-Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.
De sörjande tog en efter en, en näve jord och slängde ned på kistan. Änkan slängde också en kyss ned i det svarta hålet där jorden var lera. Sedan vände hon sig om och gick därifrån. Ett leende smög sig över ansiktet. Ett leende ingen såg.
måndag 11 oktober 2010
Utmaning 2010:276- 11 oktober
Försoning
Hjärnan arbetade på högvarv. Samtidigt slog fingrarna frenetiskt på tangentbordet, i samma höga tempo. Planen.
Håret låg klistrat mot hjässan, trots att det redan var kallt ute och huset ännu inte fått en behaglig temperatur. Stenhus måste liksom människan värmas upp inifrån och ut. Väl varmt behåller det värmen.
Planen var snart fullödig. Så skulle hämnden verkställas. Så skulle hon äntligen få ro.
Med övertygelse om att just det var en sanning, skrev hon ned allting i minsta detalj.
Ibland dröjde hon vid ett ord, smakade på det, sa det högt. Perfektion.
Så planen var perfekt, orden perfekta, ingenting lämnat åt slumpen. Hämnd var ingen slump.
Inuti glödde hatet. Det närde samtidigt som det åt av henne. Och ju mer hat, desto mer drevs hon framåt i sina planer på hämnden.
Hon skrev ut från dator, dokumentet blev flera sidor långt. Det rasslade och gnydde från skrivaren och hon läste med stigande njutning orden, som just så perfekta som hon velat ha dem, stod i punktform. Från första steget till sista.
Därefter la hon dokumentet i en mapp, öppnade säkerhetsskåpet där hon förvarade sina jaktvapen. Hon la mappen på hyllan högst upp, i skåpet. Stängde och vred om kodlåset. Det klickande ljudet och så var dörren låst. Hon drog en extra gång för säkerhets skull, i dörren. Ingenting fick lämnas till slumpen.
Därefter gick hon till sängs. Timmen var sen och tystnaden stor. Runt henne slöt sig mörkret när hon släckte sista lampan och kröp ned i sängen.
Så snart hon lagt huvudet p+å kudden började ljuden återkomma. Nattljuden. Knarret från trappan, vars trä reste sig mödosamt, vattnet som droppade från kranen i köket, suset från hängbjörkarna utanför sovrumsfönstret. Trygghetens ljud. Hon somnade och sov drömlöst hela natten.
När hon vaknade var det fortfarande mörkt. Men gryningsljuset syntes i öster, som genom starrsjuka ögon. Hon tittade på sin väckarklocka och insåg att det var dags att stiga upp.
Kroppen sträcktes ut, lem efter lem, och hon kände efter att alla muskler fungerade och satte sedan ned en fot i taget på det kalla stengolvet. Hon tassade på tå in i badrummet där värmen fanns.
Hon ställde sig i duschen och lät vattnet forsa över huvudet. Snart steg hon ångande ut ur duschen och klädde sig. Svarta kläder från huvud till fot. Hon drog snabbt fingrarna genom håret, de korta och styva hårstråna strävade emot.
Hon målade sig. Svarta kajallinjer runt ögonen förstorade dem och underströk det svarta i blicken. Hon tittade på sig själv, nöjd. Nöp sig lite i läpparna, de svällde ut en aning.
Strumporna var tjocka och hon frös inte längre om fötterna när hon gick ned för trappan till köket. Kaffet hon bryggde var svart som beck. Medan det rann ned i kannan gick hon till vapenskåpet och hämtade sin mapp. Hämndens mapp. Hon synade den med stolthet. Härinne vilade en plan, en hämndens plan. Och den skulle hon sätta i verket idag.
MEdan hon satt med kaffekoppen till läpparna, läste hon igenom allt vad där stod skrivet. Från punkt till punkt. '
Det märkliga hände att för varje punkt blev hennes lugn allt större, lystnaden efter hämnd allt mindre. När hon vände sista pappret tog det ett par minuter innan det gick upp för henne. Hon tittade ut över naturen kring huset. Solens ljust gula strålar snuddade vid den frostbetäcka gräsmattan. Det var ofantligt vackert.
Hon tog sin kopp och gick ut på trappen. Luften var höstkylig och nöp kinderna, dofterna av jord silade sig in i näsan.
I ena handen höll hon mappen. I den andra kaffekoppen. Ett ord, ett enda ord kom till henne. Försoning.
Hjärnan arbetade på högvarv. Samtidigt slog fingrarna frenetiskt på tangentbordet, i samma höga tempo. Planen.
Håret låg klistrat mot hjässan, trots att det redan var kallt ute och huset ännu inte fått en behaglig temperatur. Stenhus måste liksom människan värmas upp inifrån och ut. Väl varmt behåller det värmen.
Planen var snart fullödig. Så skulle hämnden verkställas. Så skulle hon äntligen få ro.
Med övertygelse om att just det var en sanning, skrev hon ned allting i minsta detalj.
Ibland dröjde hon vid ett ord, smakade på det, sa det högt. Perfektion.
Så planen var perfekt, orden perfekta, ingenting lämnat åt slumpen. Hämnd var ingen slump.
Inuti glödde hatet. Det närde samtidigt som det åt av henne. Och ju mer hat, desto mer drevs hon framåt i sina planer på hämnden.
Hon skrev ut från dator, dokumentet blev flera sidor långt. Det rasslade och gnydde från skrivaren och hon läste med stigande njutning orden, som just så perfekta som hon velat ha dem, stod i punktform. Från första steget till sista.
Därefter la hon dokumentet i en mapp, öppnade säkerhetsskåpet där hon förvarade sina jaktvapen. Hon la mappen på hyllan högst upp, i skåpet. Stängde och vred om kodlåset. Det klickande ljudet och så var dörren låst. Hon drog en extra gång för säkerhets skull, i dörren. Ingenting fick lämnas till slumpen.
Därefter gick hon till sängs. Timmen var sen och tystnaden stor. Runt henne slöt sig mörkret när hon släckte sista lampan och kröp ned i sängen.
Så snart hon lagt huvudet p+å kudden började ljuden återkomma. Nattljuden. Knarret från trappan, vars trä reste sig mödosamt, vattnet som droppade från kranen i köket, suset från hängbjörkarna utanför sovrumsfönstret. Trygghetens ljud. Hon somnade och sov drömlöst hela natten.
När hon vaknade var det fortfarande mörkt. Men gryningsljuset syntes i öster, som genom starrsjuka ögon. Hon tittade på sin väckarklocka och insåg att det var dags att stiga upp.
Kroppen sträcktes ut, lem efter lem, och hon kände efter att alla muskler fungerade och satte sedan ned en fot i taget på det kalla stengolvet. Hon tassade på tå in i badrummet där värmen fanns.
Hon ställde sig i duschen och lät vattnet forsa över huvudet. Snart steg hon ångande ut ur duschen och klädde sig. Svarta kläder från huvud till fot. Hon drog snabbt fingrarna genom håret, de korta och styva hårstråna strävade emot.
Hon målade sig. Svarta kajallinjer runt ögonen förstorade dem och underströk det svarta i blicken. Hon tittade på sig själv, nöjd. Nöp sig lite i läpparna, de svällde ut en aning.
Strumporna var tjocka och hon frös inte längre om fötterna när hon gick ned för trappan till köket. Kaffet hon bryggde var svart som beck. Medan det rann ned i kannan gick hon till vapenskåpet och hämtade sin mapp. Hämndens mapp. Hon synade den med stolthet. Härinne vilade en plan, en hämndens plan. Och den skulle hon sätta i verket idag.
MEdan hon satt med kaffekoppen till läpparna, läste hon igenom allt vad där stod skrivet. Från punkt till punkt. '
Det märkliga hände att för varje punkt blev hennes lugn allt större, lystnaden efter hämnd allt mindre. När hon vände sista pappret tog det ett par minuter innan det gick upp för henne. Hon tittade ut över naturen kring huset. Solens ljust gula strålar snuddade vid den frostbetäcka gräsmattan. Det var ofantligt vackert.
Hon tog sin kopp och gick ut på trappen. Luften var höstkylig och nöp kinderna, dofterna av jord silade sig in i näsan.
I ena handen höll hon mappen. I den andra kaffekoppen. Ett ord, ett enda ord kom till henne. Försoning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)