Utmaning 2010:276- 11 oktober

Försoning

Hjärnan arbetade på högvarv. Samtidigt slog fingrarna frenetiskt på tangentbordet, i samma höga tempo. Planen.
Håret låg klistrat mot hjässan, trots att det redan var kallt ute och huset ännu inte fått en behaglig temperatur. Stenhus måste liksom människan värmas upp inifrån och ut. Väl varmt behåller det värmen.
Planen var snart fullödig. Så skulle hämnden verkställas. Så skulle hon äntligen få ro.
Med övertygelse om att just det var en sanning, skrev hon ned allting i minsta detalj.
Ibland dröjde hon vid ett ord, smakade på det, sa det högt. Perfektion.
Så planen var perfekt, orden perfekta, ingenting lämnat åt slumpen. Hämnd var ingen slump.

Inuti glödde hatet. Det närde samtidigt som det åt av henne. Och ju mer hat, desto mer drevs hon framåt i sina planer på hämnden.

Hon skrev ut från dator, dokumentet blev flera sidor långt. Det rasslade och gnydde från skrivaren och hon läste med stigande njutning orden, som just så perfekta som hon velat ha dem, stod i punktform. Från första steget till sista.

Därefter la hon dokumentet i en mapp, öppnade säkerhetsskåpet där hon förvarade sina jaktvapen. Hon la mappen på hyllan högst upp, i skåpet. Stängde och vred om kodlåset. Det klickande ljudet och så var dörren låst. Hon drog en extra gång för säkerhets skull, i dörren. Ingenting fick lämnas till slumpen.

Därefter gick hon till sängs. Timmen var sen och tystnaden stor. Runt henne slöt sig mörkret när hon släckte sista lampan och kröp ned i sängen.
Så snart hon lagt huvudet p+å kudden började ljuden återkomma. Nattljuden. Knarret från trappan, vars trä reste sig mödosamt, vattnet som droppade från kranen i köket, suset från hängbjörkarna utanför sovrumsfönstret. Trygghetens ljud. Hon somnade och sov drömlöst hela natten.

När hon vaknade var det fortfarande mörkt. Men gryningsljuset syntes i öster, som genom starrsjuka ögon. Hon tittade på sin väckarklocka och insåg att det var dags att stiga upp.
Kroppen sträcktes ut, lem efter lem, och hon kände efter att alla muskler fungerade och satte sedan ned en fot i taget på det kalla stengolvet. Hon tassade på tå in i badrummet där värmen fanns.

Hon ställde sig i duschen och lät vattnet forsa över huvudet. Snart steg hon ångande ut ur duschen och klädde sig. Svarta kläder från huvud till fot. Hon drog snabbt fingrarna genom håret, de korta och styva hårstråna strävade emot.
Hon målade sig. Svarta kajallinjer runt ögonen förstorade dem och underströk det svarta i blicken. Hon tittade på sig själv, nöjd. Nöp sig lite i läpparna, de svällde ut en aning.

Strumporna var tjocka och hon frös inte längre om fötterna när hon gick ned för trappan till köket. Kaffet hon bryggde var svart som beck. Medan det rann ned i kannan gick hon till vapenskåpet och hämtade sin mapp. Hämndens mapp. Hon synade den med stolthet. Härinne vilade en plan, en hämndens plan. Och den skulle hon sätta i verket idag.
MEdan hon satt med kaffekoppen till läpparna, läste hon igenom allt vad där stod skrivet. Från punkt till punkt. '
Det märkliga hände att för varje punkt blev hennes lugn allt större, lystnaden efter hämnd allt mindre. När hon vände sista pappret tog det ett par minuter innan det gick upp för henne. Hon tittade ut över naturen kring huset. Solens ljust gula strålar snuddade vid den frostbetäcka gräsmattan. Det var ofantligt vackert.

Hon tog sin kopp och gick ut på trappen. Luften var höstkylig och nöp kinderna, dofterna av jord silade sig in i näsan.
I ena handen höll hon mappen. I den andra kaffekoppen. Ett ord, ett enda ord kom till henne. Försoning.