Utmaning 2010:281 - 16 oktober

Bett


Ann-Katrin tillhörde dem som de styva tjejerna utsatte för spott och spe. Det fanns skäl till det, menade de där tjejerna som alla killar ville ha chans på och som alla andra tjejer helst ville vara.
Det var inte precis så de uttryckte sig, Linda, Sandra och Kelly. Nej, det de sa var: "Va då, typ, hon är ju så jävla ful! Kolla in tänderna. Hon ser ju för fan ut som farmor Anka". Så sa de och rättfärdigade sig med det. Ibland la de till: "och så är hon flata också, så jävla äckligt".

Ann-Katrin var tretton år och vare sig ful eller homosexuell. Fast det spelade ju ingen roll. Hon brydde sig varken om att de sa att hon var ful eller att hon var flata. Det som spelade roll var att hon var och förblev så ensam och att hon måste vara rädd hela tiden. Och så var hon tystlåten, lite av ensamvarg, ibland frivilligt, ibland ofrivilligt.
Hon blev arg, inom sig, men försvarade sig aldrig, för på utsidan förblev hon neutral. Som om ingenting bekom henne.

Ann-Katrin hade överbett eftersom hon sugit på tummen länge. Länge. Fram till dess att hon var tio år. Tandläkaren gav henne tandställning. Och överbettet försvann. Men inte för Linda, Sandra och Kelly. Det fanns de som tyckte mycket om Ann-Katrin, främst var det Josefin. Men hon vågade inte visa det. Linda, Sandra och Kelly var inte att leka med.
En vårdag stod Ann-Katrin i en skogsdunge och tittade på de nyfödda blåsipporna som precis slagit ut, i skogsdungen invid skolan. Hon blickade upp mot solen, som stod högt på himlen. Det var varmt och skönt. Hon tänkte,som så många gånger sedan hon var tio år, att allt nu skulle vara över. Överbettet var reglerat och hon såg ut som de andra tjejerna. Hon hade ett hårsvall som var avundsvärt. Hennes ögon var ljust blå, som färgen på Vicks blå halstabletter. De som låg i en påse med en isbjörn utanpå.

Så stod Linda, Sandra och Kelly intill henne. De puttade på henne, naglade fast henne med sina blickar av hat. Puttade henne igen, så att hon nästa föll. Ann-Katrin försökte le, så att de skulle se den raka tandraden, som numera saknade överbett.
"Vad flinar du åt", sa Linda. Hon var den som var härförare. Den som ansågs tuffast, snyggast. Hon hade turkos ögonskugga och rosa läppstift. Håret i en hästsvans fast på sidan av huvudet, inte baktill som Ann-Katrin. Hon tuggade på ett tuggummi som luktade Hubba-bubba.
De puttade henne igen, och plötsligt gick Ann-Katrin i en cirkel, fast hon inte ville. De tre tjejerna, de avundsvärda, avskyvärda, följde henne. Ropade och skrattade.
"Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata". Om och om igen.
Det kom flera från klassen och ställde sig intill och beskådade det hela. Fniss hördes. En och annan kastade glåpord rätt i ansiktet på Ann-Katrin är hon passerade.
Ytterligare några flickor gick rätt in i ringen och föll in i kören. "Farmor Anka, farmor Anka. Du är så jävla ful, din jävla flata".

Några av de andra flickorna stod kvar utanför, tysta. Ann-Katrin försökte fånga Josefins blick. Vädja. En gång, två gånger. Men sen gav hon upp.

Ringen tätnade och till sist snurrade Ann-Katrin nästan runt sin egen axel. Till dess att hon gav upp. Hon satte sig ned. Och grät.

Oskars röst hördes över hela nejden. Oskar gick två klasser över. Han var femton år och stor och säkert väldigt stark. Alla var kära i Oskar. Alla utom Ann-Katrin. Hon var inte kär i nån.

Nu röt han. "Låt henne för fan vara".

Det blev tyst. Linda, Sandra och Kelly och de andra som hängt på, blev tysta. Linda gick emot Oskar. I plötsligt mod.
"Äh, håll käften. Hon är bara en ful jävla dumbrud, vad bryr du dig!"
Oskar knuffade till Linda så att hon föll, nästan. Och blev rädd. Jätterädd.
"Det är du som är en ful jävla dumbrud", morrade han och gick fram till Ann-Katrin. Han räckte henne sin hand och när hon sträckte sin mot honom, tog han den i sin. Ann-Katrin tittade i marken, medan han försökte fånga hennes blick. Så drog han upp henne.
"Är du okej", sa han. Hon nickade med blicken fortsatt fäst i marken. Han vände på klacken och gick.

De andra, snygg- och tufftjejerna stod tysta, förstummade. Lite rädda och lite imponerade.
Linda gick fram till Ann-Katrin och ställde sig tätt, tätt intill henne.
"Passa dig din jävla fula dumbrud. Tar du Oskar, får du stryk". Sen vände hon på klacken och de övriga, det vill säga Sandra och Kelly, följde efter henne. Linda knyckte på nacken. Och hårtofsen tycktes ha förlorat en del av sitt högmod, den hade liksom fallit ned en aning och såg med ens mindre uppnosig ut.

Linda, Sandra och Kelly hade ett hemligt möte, där de kom överens om att de måste få Oskar att inse att Ann-Katrin var en jävla dumbrud och att hon var flata.

Sommaren kom och Oskar gick ut nionde klass. Utan att vare sig Linda, Sandra eller Kelly hade lyckats övertyga honom om att Ann-Katrin var en jävla dumbrud. Han brydde sig hel enkelt inte och det sa han till dem. Var och en.

"Men", sa han, "rör ni henne igen, eller är taskiga, kommer jag tillbaka och flår er levande. Precis som min farsa flår sälen".