Inlägg
Jag, en nomad
Jag är nomad och jag vandrar helst på nätterna.
Nätterna är så vackra. Jag är kanske inte lyckligast då, men ensamheten tycker jag om. Om natten är jag ensam.
Jag har inga mål, det är vandrandet som ger mitt liv mening och innehåll. Med oro i själen och den stora ensligheten ständigt närvarande för mig mina tålmodiga fötter bort och framåt. Min hud tål inte längre solen.
Jag irrar inte. Men att veta vart jag ska är inte viktigt. Öster, väster, söder, norr har jag sett. Det jag söker är min egen karta.
Vart jag går följer min skugga mig. Under fötterna är sanden sval och dess dyn har rundad vänlig figur.
När jag lägger mig till vila hör jag djurens råmande och skriande, människors rop och prat och sömnen kommer till mig. Oron är inte längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet du, jag tycker du skriver (ännu) bättre nu än du gjorde förra perioden du var med och puffade!
SvaraRaderaJag hâller helt med Marmoria. Det har verkligen hänt nâgot med dina texter. Stämningsfullt och djup säger texten mig.
SvaraRadera