Inlägg
(Skrivpuffsutmaning den 22 november 2011)
Vi hade nog de flesta av oss bott i Förorten hela våra liv. Trots att det fanns sociala skillnader mellan de olika områdena inom Förorten, så kände barnen varandra och vi som nu var vuxna, vi kände varandra sedan barnsben. I betongghettot bodde fortfarande de flesta arbetarfamiljerna och i villaområdena bodde medelklassfamiljerna, och ingen tycktes reagera nämvärt på de klyftor samhället och vi själva skapat. På något märkligt vis var det som det skulle vara. Så tyckte vi nog allihop.
Ungdomarna samlades på gatorna, höll till på lekplatser och basketplaner. Utom de som spelade fotboll. Och det var i princip bara pojkarna. Det fanns egentligen ingenstans att vara. Vare sig man var vuxen eller ung. Ibland mötte jag dem, ungdomarna, som drev runt i klasar. Jag kände igen dem alla, eftersom de antingen var elever på den skola jag arbetade, eller också var de ungar till någon lärare, mattant, kurator eller annan därifrån. Trots allt hade vi vuxna bra koll på "våra" barn.
Vi levde i vår gråfärgade Förort. Egentligen fanns det nog ingen bland oss som hade satt höga mål i livet. Och vi hade i princip alla stannat kvar. Joe och Emma, var de enda jag kände som flyttat in till stan. Det berodde på att de var mer ambitiösa än vi andra och det berodde naturligtvis på den miljö de båda växt upp i. Joe kom från en läkarfamilj och Emmas pappa var advokat. Vi andra hade en efter en grånat i våra likriktade liv.
Min far var präst i den anglikanska kyrkan och äkta calvinist. Min mor var bibliotekarie och som ung en livlig och vacker flicka. Men hon grånade hon med. Far var grå redan som ung. Och jag blev jämnfärgad, huden och håret hade fått likadan färg som hela Förorten. Grått och beige.
Mike var chaffis och bodde tillsammans med sin betydligt yngre hustru i en liten kåk i ena änden av Förorten. De hade en son och tre döttrar, alla födda med ett års mellanrum. Mike blev arbetslös strax innan Q hade flyttat in i området. Med Q följde ett rykte om övergrepp på barn, sexuella övergrepp. Ingen visste så noga hur ryktet hade uppstått. Och ingen hade egentligen heller tagit reda på varifrån ryktet kom.
Mikes arbetslöshet hade drabbat honom som ett slag i veka livet. Det visste vi alla och hade därför överseende med hans utbrott av ilska och aggression. De kom för det mesta när han hade vistats några timmar på den lokala puben. Ibland slog det slint och han löpte i princip amok därinne. Men då fanns det alltid någon som kunde lugna honom efter hand. Särskilt den bullriga men vänliga pubägaren.
Efter hand rann Mikes sinne över allt oftare. Och även i nyktert tillstånd. Men eftersom han hade bott här i hela sitt liv, var det ingen som ifrågasatte honom. Alla hyste istället stor respekt för honom. Och jag med. Jag förstod ju att han var frusterad över att gå arbetslös. Han som jobbat sedan han var fjorton år fyllda.
Alla gillade Mike. Och fortsatte att gilla honom. Trots allt. När Q hade bott i Mikes ände av orten ett par månader, började ryktena florera. Mike blev allt mer frusterad. Och till slut var det som om det enda som rörde sig i hans hjärna, var hur han skulle kunna straffa Q. Och av den mest outgrundliga anledning jag kunde tänka mig, lyckades han få så många med sig, att det snart stod klart för mig att han inte skulle ge sig förrän Q var död.
Inte för att jag själv inte var upprörd över pedofiler och engagerad i frågan om hur vi som föräldrar skulle skydda våra barn mot demsamma. Inte för att jag själv inte var engagerad i rättsfrågor. Men det var kanske just det som utgjorde skillnaden. Mitt intresse riktade sig snarare mot att få fast den satans Q om det nu var så att han var skyldig till övergrepp mot barn. Eller att se till att Q gick fri från anklagelserna om det nu var så att han var oskyldig.
Jag hade dock ingen att tala med. Så var det här i förorten. Om man inte var med, var man emot. Och då fick man alla andra emot sig. Och jag var för feg. Och en liten aning fascinerad över Q-rörelsen som skapats av Mike, för Mike och med Mike som ledare.
Tanken slog mig att det var den allmänna livsinställningen i den tristaste av trista hålor. De grå, det meningslösa och det menlösa, blev tillsammans ingenting annat än livsleda och uttråkning. Då är fry uppfriskande med någonting att reta upp sig på, att hata och avsky.
(fortsättning följer)
tisdag 22 november 2011
måndag 21 november 2011
Medverkan
(Skrivpuffsutmaning den 21 november 2011)
Utan att jag visste ordet av var jag indragen i den här förfärliga historien. Trots att jag absolut inte ville och trots att jag var den enda som opponerade mig, så satt jag här nu.
Mike K satt på soffkanten i vardagsrummet i sitt hem, medan vi andra satt i soffan, på golvet och i övrigt där det fanns plats. På det sättet kom han högre upp än vi andra och hade därmed också ett psykologiskt övertag. Han sa det inte men han andades det. Hela hans aura utstrålade makt. Och när jag tänker på det, så har det nog alltid varit så. Mike VAR makt.
- Ni fattar va, att vi måste göra oss av med honom. Mike såg var och en av oss andra i ögonen. En efter en.
-Nej, det fattar jag inte, sa jag och försökte verkligen att låta bestämd, fastän jag kände mig hysterisk och rädd. Jag har sagt det förut, jag tycker det är vansinnigt. Och oavsett vad du säger, Mike så tycker jag likadant nu. Det är domstolen som dömer, inte vi.
De andra satt tysta. De gjorde inte en min och var uppenbarligen inte beredda att gå emot Mike.
Mike negligerade mig så gott han kunde. Men jag jobbade hårt på att betvinga honom med min blick. Och hans ögon sökte mina igen och igen. Fladdrade och kom tillbaka. Men så vände han demonstrativt bort huvudet och sökte stödet hos de som ingenting sa.
-Jag tycker du har rätt Mike, sa Ada M och log förbindligt.
-Bra. Ni andra?
Frågan hängde som en slemmig klump mellan oss. Jag rös. men förmådde inte resa mig från fåtöljen och gå. Till det hade jag inte modet. Samtidigt var det viktigt att jag var med, så att jag fick höra allt. Veta alla planer. Det var så jag försvarade min feghet. Varför gick jag inte till polisen?
Några nickade nu. Men de flesta varken gjorde eller sa något.
Mcke blev märkbart irriterad och ställde frågan igen.
Nu var där fler som nickade och någon sa ett högt och bestämt "jag är med".
Desperationen steg inom mig men jag förmådde inte stå emot. Inte tillräckligt för att lämna eller säga något. Jag viskade för mig själv ett mantra, om och om igen.
-Inte jag, inte jag, inte jag.
-Va, sa Mike.
-Ingenting, sa jag och förbannade mig själv.
-Då så. Ni förstår väl alla, att Q är en fara för våra barn. Därför måste vi göra oss av med honom. Han är ett svin och förtjänar att dö.
Alla nickade, utom jag.
-Men han är ju inte dömd, för det du anklagar honom för, försökte jag igen.
-Nej just det, så är det i vårt samhälle. Här kan man vara pedofil utan att bli straffad. Hos oss finns ingen rättvisa. Det är bara slöddret som har rättigheter här. Vi andra har bara rätt att bli utsatta för såna som Q.
Nu reste sig flera upp och gick fram till Mike. De tog honom i hand, dunkade honom i ryggen och berömde hans initiativ och dådkraft.
Och jag var indragen. Insyltad i den värsta soppa jag någonsin varit inblandad i. Och jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle ta mig ur.
-Vi hänger honom, ropade någon.
-Vi gör barnen och samhället en tjänst om vi dödar honom, ropade nu någon annan.
Och jag tänkte att här sitter vi goda medborgare, föräldrar till barn i samma område, vi har alla arbete, jobbar och sliter och är hederliga. Betalar skatt och sköter oss. Samtidigt sitter vi och planerar ett mord. Det är inte klokt. Detta är vansinne. Så tänkte jag, men sa ingenting.
-Jag har en plan, sa Mike.
(fortsättning följer)
Utan att jag visste ordet av var jag indragen i den här förfärliga historien. Trots att jag absolut inte ville och trots att jag var den enda som opponerade mig, så satt jag här nu.
Mike K satt på soffkanten i vardagsrummet i sitt hem, medan vi andra satt i soffan, på golvet och i övrigt där det fanns plats. På det sättet kom han högre upp än vi andra och hade därmed också ett psykologiskt övertag. Han sa det inte men han andades det. Hela hans aura utstrålade makt. Och när jag tänker på det, så har det nog alltid varit så. Mike VAR makt.
- Ni fattar va, att vi måste göra oss av med honom. Mike såg var och en av oss andra i ögonen. En efter en.
-Nej, det fattar jag inte, sa jag och försökte verkligen att låta bestämd, fastän jag kände mig hysterisk och rädd. Jag har sagt det förut, jag tycker det är vansinnigt. Och oavsett vad du säger, Mike så tycker jag likadant nu. Det är domstolen som dömer, inte vi.
De andra satt tysta. De gjorde inte en min och var uppenbarligen inte beredda att gå emot Mike.
Mike negligerade mig så gott han kunde. Men jag jobbade hårt på att betvinga honom med min blick. Och hans ögon sökte mina igen och igen. Fladdrade och kom tillbaka. Men så vände han demonstrativt bort huvudet och sökte stödet hos de som ingenting sa.
-Jag tycker du har rätt Mike, sa Ada M och log förbindligt.
-Bra. Ni andra?
Frågan hängde som en slemmig klump mellan oss. Jag rös. men förmådde inte resa mig från fåtöljen och gå. Till det hade jag inte modet. Samtidigt var det viktigt att jag var med, så att jag fick höra allt. Veta alla planer. Det var så jag försvarade min feghet. Varför gick jag inte till polisen?
Några nickade nu. Men de flesta varken gjorde eller sa något.
Mcke blev märkbart irriterad och ställde frågan igen.
Nu var där fler som nickade och någon sa ett högt och bestämt "jag är med".
Desperationen steg inom mig men jag förmådde inte stå emot. Inte tillräckligt för att lämna eller säga något. Jag viskade för mig själv ett mantra, om och om igen.
-Inte jag, inte jag, inte jag.
-Va, sa Mike.
-Ingenting, sa jag och förbannade mig själv.
-Då så. Ni förstår väl alla, att Q är en fara för våra barn. Därför måste vi göra oss av med honom. Han är ett svin och förtjänar att dö.
Alla nickade, utom jag.
-Men han är ju inte dömd, för det du anklagar honom för, försökte jag igen.
-Nej just det, så är det i vårt samhälle. Här kan man vara pedofil utan att bli straffad. Hos oss finns ingen rättvisa. Det är bara slöddret som har rättigheter här. Vi andra har bara rätt att bli utsatta för såna som Q.
Nu reste sig flera upp och gick fram till Mike. De tog honom i hand, dunkade honom i ryggen och berömde hans initiativ och dådkraft.
Och jag var indragen. Insyltad i den värsta soppa jag någonsin varit inblandad i. Och jag hade inte den blekaste aning om hur jag skulle ta mig ur.
-Vi hänger honom, ropade någon.
-Vi gör barnen och samhället en tjänst om vi dödar honom, ropade nu någon annan.
Och jag tänkte att här sitter vi goda medborgare, föräldrar till barn i samma område, vi har alla arbete, jobbar och sliter och är hederliga. Betalar skatt och sköter oss. Samtidigt sitter vi och planerar ett mord. Det är inte klokt. Detta är vansinne. Så tänkte jag, men sa ingenting.
-Jag har en plan, sa Mike.
(fortsättning följer)
lördag 19 november 2011
Besviken
(skrivpuffsutmaning den 19 november 2011)
"Jag sökte en kvinna och fann en själ" sa han med en min av att något surt hade träffat hans smaklökar när han hade förväntat sig sötma. Samtidigt hörde hon ironin skarp och klar som kristall.
"Boye menade nog inte precis så", svarade hon. Och såg bort för att han inte skulle se hur ledsen hon var.
"Nähä du. Och här står mästarinnan framför mig. Hon har alltid rätt och vet precis hur allt ska vara ", ironin klingade av och hon tyckte nog att det lät mer som en gnällig barnunges klagan. Hon vände sig mot honom, tänkte att det inte spelade någon roll om han såg hennes besvikelse eller inte.
"Offerkoftan klär dig inte", sa hon och försökte le överlägset.
"Det är väl lika bra att jag går då", sa han.
"Ja det är väl det då", svarade hon.
"Jag sökte en kvinna och fann en själ" sa han med en min av att något surt hade träffat hans smaklökar när han hade förväntat sig sötma. Samtidigt hörde hon ironin skarp och klar som kristall.
"Boye menade nog inte precis så", svarade hon. Och såg bort för att han inte skulle se hur ledsen hon var.
"Nähä du. Och här står mästarinnan framför mig. Hon har alltid rätt och vet precis hur allt ska vara ", ironin klingade av och hon tyckte nog att det lät mer som en gnällig barnunges klagan. Hon vände sig mot honom, tänkte att det inte spelade någon roll om han såg hennes besvikelse eller inte.
"Offerkoftan klär dig inte", sa hon och försökte le överlägset.
"Det är väl lika bra att jag går då", sa han.
"Ja det är väl det då", svarade hon.
fredag 18 november 2011
Farmor och farfar
Min farfar och farmor var de snällaste och godaste människor man kan tänka sig. Jag och mina syskon älskade att vara hos dem, med dem
Farmor var en livlig kvinna, med stora fötter och händer. Fast hon var så liten i växten att hon knappt nådde farfar till bröstkorgen ens hade hon storlek fyrtioett i skor och händer som dassalock. Farfar var reslig, säkert en meter och åttifem centimeter.
Farfar var dock allt annat än livlig. Farmor sa alltid att ingen kunde tjura som han.
Om han blev kränkt eller arg - om det nu är någon skillnad på dessa känslolägen - kunde han vara tyst i två veckor.
Farfar kunde verkligen vara tyst. En och annan gång kom det något ljud ur honom, men det var minsann inte ofta.
Han var den där typen som bara säger något om han har något viktigt att säga. viktigt för honom, alltså.
Och oftast var det i situationer när han kände sig nödgad att huta åt oss barn. Annars sa han ingenting.
Farfar hade varit järnvägare, men blev vaktmästare på en högstadieskola när han och farmor flyttade från Vännäs för att vara närmare oss barnbarn. Skolbarnen älskade honom. Farmor hade arbetat som sjuksköterska i unga år, men när hon och farfar flyttade, fick hon arbete på en plastpåsfabrik.
Det var så härligt, för vi fick hur många plastpåsar som helst. Det tyckte jag var fint. Jag minns att de var genomskinliga med gröna bård.
Jag var mycket stolt.
Jag brukade hjälpa farmor att mangla, och hon lärde mig att vika lakan, örngott och handdukar på sitt alldeles speciella sätt. Det hänger i än i dag hos mig. Farmor var en sån där finfin farmor, som kom och bäddade om mig när jag var sjuk. Hon bäddade vagga. Och så kliade hon mig på ryggen med sina alldeles silkiga händer. Hon bakade kanelbullar och gjorde pannkakor.
Farfar han kunde laga allting som gick sönder och han kunde snickra.
En gång när jag var på en av mina många besök hos farmor och farfar blev jag bjuden på lunch. Vi fick löskokta ägg, jag och farfar. Jag kan inte minnas att farmor åt någonting. Hon serverade oss där vi satt vid det runda köksbordet.
Farfar som så sällan sa någonting, kom sig för att med barsk stämma säga åt mig att jag inte fick spilla ut ägget. Det skulle bli fula fläckar.
Jag spillde naturligtvis inte, men se, det gjorde han själv. Han hällde ut ägg på sin vita nylonskjorta och på den manglade duken.
Farfar sa inte ett ljud. Jag tittade på honom med skräckblandad förtjusning. Farmor började gapskratta.
-Så går det när man håller på som du, sa hon mitt i skrattet. Det är straffet för att du tjatar om småsaker.
Sen var farfar sur och tyst i två veckor. Och farmor sa, högt och tydligt till mig, att sen var det hennes tur att vara tyst i två veckor. Så skulle han få se hur roligt det var. Hon höll kanske tyst i en kvart. Och var lika glad och pratsam som alltid.
Så gick det med den bestraffningen.
Farmor var en livlig kvinna, med stora fötter och händer. Fast hon var så liten i växten att hon knappt nådde farfar till bröstkorgen ens hade hon storlek fyrtioett i skor och händer som dassalock. Farfar var reslig, säkert en meter och åttifem centimeter.
Farfar var dock allt annat än livlig. Farmor sa alltid att ingen kunde tjura som han.
Om han blev kränkt eller arg - om det nu är någon skillnad på dessa känslolägen - kunde han vara tyst i två veckor.
Farfar kunde verkligen vara tyst. En och annan gång kom det något ljud ur honom, men det var minsann inte ofta.
Han var den där typen som bara säger något om han har något viktigt att säga. viktigt för honom, alltså.
Och oftast var det i situationer när han kände sig nödgad att huta åt oss barn. Annars sa han ingenting.
Farfar hade varit järnvägare, men blev vaktmästare på en högstadieskola när han och farmor flyttade från Vännäs för att vara närmare oss barnbarn. Skolbarnen älskade honom. Farmor hade arbetat som sjuksköterska i unga år, men när hon och farfar flyttade, fick hon arbete på en plastpåsfabrik.
Det var så härligt, för vi fick hur många plastpåsar som helst. Det tyckte jag var fint. Jag minns att de var genomskinliga med gröna bård.
Jag var mycket stolt.
Jag brukade hjälpa farmor att mangla, och hon lärde mig att vika lakan, örngott och handdukar på sitt alldeles speciella sätt. Det hänger i än i dag hos mig. Farmor var en sån där finfin farmor, som kom och bäddade om mig när jag var sjuk. Hon bäddade vagga. Och så kliade hon mig på ryggen med sina alldeles silkiga händer. Hon bakade kanelbullar och gjorde pannkakor.
Farfar han kunde laga allting som gick sönder och han kunde snickra.
En gång när jag var på en av mina många besök hos farmor och farfar blev jag bjuden på lunch. Vi fick löskokta ägg, jag och farfar. Jag kan inte minnas att farmor åt någonting. Hon serverade oss där vi satt vid det runda köksbordet.
Farfar som så sällan sa någonting, kom sig för att med barsk stämma säga åt mig att jag inte fick spilla ut ägget. Det skulle bli fula fläckar.
Jag spillde naturligtvis inte, men se, det gjorde han själv. Han hällde ut ägg på sin vita nylonskjorta och på den manglade duken.
Farfar sa inte ett ljud. Jag tittade på honom med skräckblandad förtjusning. Farmor började gapskratta.
-Så går det när man håller på som du, sa hon mitt i skrattet. Det är straffet för att du tjatar om småsaker.
Sen var farfar sur och tyst i två veckor. Och farmor sa, högt och tydligt till mig, att sen var det hennes tur att vara tyst i två veckor. Så skulle han få se hur roligt det var. Hon höll kanske tyst i en kvart. Och var lika glad och pratsam som alltid.
Så gick det med den bestraffningen.
torsdag 17 november 2011
Ett tilltag
(Skrivpuffsutmaning den 17 november 2011)
De satt där i sin låtsade mäktighet. Dunkade varandra i ryggen, klappade sig själva för bröstet. De duktiga, de storpösande männen kring det ovalt formerade och stora konferensbordet.
Bland dem satt en kvinna. Den enda.
Männen skrattade åt varandras skämtsamheter. Den ena härmade den andra och till sist hade de alla sagt samma saker. Ibland fler än en gång per man.
Karin, den avvikande, försökte urskilja olikheter, personligheter och särdrag. Men upptäckte snart att det var omöjligt. Hon satt där mellan dem alla, men det stod alltid en tom stol på var sida om henne. De storvuxna, högljudda och skrävlande markerade med all sköns tydlighet att de inte såg henne, och ändå satte sig aldrig någon av dem direkt bredvid henne. När Karin väl fick ordet, tittade de ovanför hennes huvud, förbi eller genom henne. Så hade det varit.
Hon räknade. Inte någon gång hade hon fått ordet först. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Inte någon gång hade männen satt sig direkt vid hennes sida. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Så många gånger hade hon suttit här. En gång i veckan. I sjutton veckor. Två nollor formerades av pennan.
Dörren öppnades och in kom den sista deltagaren, på sekunden för mötets början.
Han gick runt bordet, till sidan där hon satt. På den tomma stolen mellan Karin och Oskar, klämde han sig ned, den siste. Trots att det var gott om plats.
Diskussioner stannade abrupt av, hela rummet fylldes med tystnad. Hon tittade ned i bordet.
- Vad gör du? Tränger du dig ner mellan Karin och Oskar? Sa plötsligt en av männen och bröt därmed tystnade.
- Ja, och?
-Vilket jävla tilltag! Konstaterade någon annan och upplät en suck.
Hon strök ena nollan på sitt papper.
De satt där i sin låtsade mäktighet. Dunkade varandra i ryggen, klappade sig själva för bröstet. De duktiga, de storpösande männen kring det ovalt formerade och stora konferensbordet.
Bland dem satt en kvinna. Den enda.
Männen skrattade åt varandras skämtsamheter. Den ena härmade den andra och till sist hade de alla sagt samma saker. Ibland fler än en gång per man.
Karin, den avvikande, försökte urskilja olikheter, personligheter och särdrag. Men upptäckte snart att det var omöjligt. Hon satt där mellan dem alla, men det stod alltid en tom stol på var sida om henne. De storvuxna, högljudda och skrävlande markerade med all sköns tydlighet att de inte såg henne, och ändå satte sig aldrig någon av dem direkt bredvid henne. När Karin väl fick ordet, tittade de ovanför hennes huvud, förbi eller genom henne. Så hade det varit.
Hon räknade. Inte någon gång hade hon fått ordet först. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Inte någon gång hade männen satt sig direkt vid hennes sida. Sjutton. Skrev hon på sitt papper. Så många gånger hade hon suttit här. En gång i veckan. I sjutton veckor. Två nollor formerades av pennan.
Dörren öppnades och in kom den sista deltagaren, på sekunden för mötets början.
Han gick runt bordet, till sidan där hon satt. På den tomma stolen mellan Karin och Oskar, klämde han sig ned, den siste. Trots att det var gott om plats.
Diskussioner stannade abrupt av, hela rummet fylldes med tystnad. Hon tittade ned i bordet.
- Vad gör du? Tränger du dig ner mellan Karin och Oskar? Sa plötsligt en av männen och bröt därmed tystnade.
- Ja, och?
-Vilket jävla tilltag! Konstaterade någon annan och upplät en suck.
Hon strök ena nollan på sitt papper.
söndag 13 november 2011
lördag 12 november 2011
Lyftet
(Skrivpuffsutmaning den 12 november 2011)
När jag fick barn blev jag annorlunda. Med barnet kom rädslan. Med barnet kom också viljan att kontrollera.
Det gick så bra när hon var liten, flickebarnet. Sen blev hon äldre. Och hade egen vilja. Det blev svårt att hålla henne under uppsikt hela tiden. Och min rädsla ökade för var dag. Samtidigt som hennes egen vilja blev allt starkare. Det var en ekvation som inte gick ihop, helt enkelt.
Hur jag gjorde blev det inte bra. Och ju mer jag kontrollerade desto starkare blev flickans behov av att gå sin egen väg.
De fyra första skolåren följde jag henne till skolan var dag. Vågade inte släppa henne ur sikte förrän jag sett henne gå in genom skolporten.
Men en morgon, strax före fjärde årets sommarlov, vände hon sig mot mig.
-Mamma, det är pinsamt att du följer mig varje dag. Jag har stått ut med det alldeles för länge. Jag vill gå till skolan ensam.
-Men, sa jag. Och stumnade.
-Inga men, mamma. Jag vet att du är orolig, men jag måste klara mig själv nu.
Jag sa ingenting mer. Och jag följde henne inte längre till skola. Och ju större frihet hon fick, desto större frihet tog hon, mitt flickebarn.
Och för mig var det bara att acceptera. Jag tänkte att hon skulle förstå när hon själv fick barn.
I mitt barn bodde friheten och egensinnet. Och det var inget att göra. Jag lärde mig att titta bort. Istället för att hela tiden bevaka.
Och hon klarade sig ju utmärkt hela eftermiddagarna, efter skolan.
Så en dag ringde det från skolan. Lärare M, hennes mentor- som det så fint heter nu för tiden - berättade att min flicka inte varit i skolan på en hel vecka, Hon var fjorton år. Och borde ha varit där. Varje morgon vinkade hon till mig och sa att vi skulle ses på eftermiddagen, när jag kom hem från jobbet. Så även denna vecka.
M berättade att hon ringt på måndagen och sagt att hon hade maginfluensa och jag, hennes mor, hade gått till jobbet och alltså inte kunnat ringa.
Men nu, den femte dagen, tyckte M att det nog inte var särskilt troligt att maginfluensan höll i sig, och därför ringde han nu till mig. Men mitt barn hade ju inte varit hemma på hela dagarna. Hon hade vinkat i dörren och gått med skolväskan hängande och svängande i handen. Gympapåsen hade hon dessutom fått med sig på rätt dag.
Men jag, jag sa bara att min flicka hade haft vinterkräksjukan. Fast det inte var vinter alls. Jag skyddade henne, gud vet mot vad, tänkte jag strax efter.
Jaha sa läraren, ja men dåså. Då är ju allt som det ska. Fast det var lite underligt, tyckte han, att min dotter, min flicka setts gående längs med vägen, med tummen ut. Som om hon liftade. Den som sett henne var en skolkamrat.
Jag sa bara att skolkamraten måste ha sett fel. Sen la vi på.
Varje eftermiddag när jag hade kommit från arbetet, hade hon ju varit hemma. Var hade hon varit hela dagarna. Jag blev frostande kall inombords. Vad var det hon hade gjort hela dagarna? Var hon tillsammans med någon kille? Missbrukade hon? Var hon med i någon konstig religiös sekt? Ja alla tankar de for och flög genom mitt huvud. Allt hemskt som kunde hända henne.
Jag åkte genast hem från mitt arbete. Sa till min chef att jag mådde dåligt. Att jag nog höll på att få kräksjukan. Som om jag smittats av min fiktivt sjuka dotter.
När jag kom körande på uppfarten till vårt hus, stegade min dotter ut genom dörren. Med soppåsen i handen. Skolväskan hängde på dörrhandtaget.
Hon vinkade lätt med den fria handen. Och jag lyckades parkera något sånär. Fast jag darrade av både vrede och nervositet.
Jag hoppade ur bilen. Ställde mig i vägen för henne när hon var på väg tillbaka från soptunnan.
Hon såg mig, men verkade inte påverkas av mitt ansiktsuttryck som måste ha varit mer eller mindre förvridet. Oron låg i min blick, det visste jag. Ilskan syntes i mina knutna händer. Och hon såg indifferent på mig. Jag såg inte. Glädjen. Den lätta doften av frisk citron och lakrits, den ungas styrka.
-Var har du varit hela veckan. Jag var övertygad om att min röst var barsk och auktoritär.
-I skolan, svarade hon.
-Försök inte unga dam. Din lärare, M, ringde idag. Du har ringt dig sjuk. I måndags.
Min dotter tittade mig rakt in i ögonen. Blicken var absolut ärlig.
-Jag har dansat balett. För att dansa mig in på Balettakademien. Och jag kom in. Det är vad jag har gjort. För jag vill gå där. Istället.
Jag stod som fallen. Lycklig? Förvirrad? Förvånad och bestört?
Min dotter ryckte på axlarna. Som om vad jag tyckte inte spelade någon som helst roll.
Hon gick förbi mig. Uppför trappen. Ryckte skolväskan från dörrhandtaget och stegade in i huset.
Och jag stod kvar.
Sen fann jag mig. Rusade in i huset och tog henne i famnen. Lyfte henne till mig. Och kramade henne allt vad jag förmådde.
-Du går dina egna vägar. Jag är så glad för din skull. Nu har vi saker att ordna.
Hon skrattade till. Det där tillrande skrattet, som jag alltid har älskat.
-Du är inte klok, sa jag. Balettakademien? Inte visste jag att du har dansat balett. Vem har betalat det.
-Nej, förstås visste du inte det. Morbror har betalat. Du frågade ju aldrig om jag ville göra något.
-Men du har ju alltid gått din väg, svarade jag. Och inte velat ha mig med.
Jag var inte bitter. Bara väldigt glad.
- Det här blir mitt livs lyft, mamma. Och jag är glad att du är glad. Jag är ledsen att jag ingenting sagt, men jag visste inte vad du skulle säga, så jag behöll baletten för mig själv. Och så ljög jag för skolan, för att annars hade jag ju inte kunnat göra det som jag önskat länge länge.
När jag fick barn blev jag annorlunda. Med barnet kom rädslan. Med barnet kom också viljan att kontrollera.
Det gick så bra när hon var liten, flickebarnet. Sen blev hon äldre. Och hade egen vilja. Det blev svårt att hålla henne under uppsikt hela tiden. Och min rädsla ökade för var dag. Samtidigt som hennes egen vilja blev allt starkare. Det var en ekvation som inte gick ihop, helt enkelt.
Hur jag gjorde blev det inte bra. Och ju mer jag kontrollerade desto starkare blev flickans behov av att gå sin egen väg.
De fyra första skolåren följde jag henne till skolan var dag. Vågade inte släppa henne ur sikte förrän jag sett henne gå in genom skolporten.
Men en morgon, strax före fjärde årets sommarlov, vände hon sig mot mig.
-Mamma, det är pinsamt att du följer mig varje dag. Jag har stått ut med det alldeles för länge. Jag vill gå till skolan ensam.
-Men, sa jag. Och stumnade.
-Inga men, mamma. Jag vet att du är orolig, men jag måste klara mig själv nu.
Jag sa ingenting mer. Och jag följde henne inte längre till skola. Och ju större frihet hon fick, desto större frihet tog hon, mitt flickebarn.
Och för mig var det bara att acceptera. Jag tänkte att hon skulle förstå när hon själv fick barn.
I mitt barn bodde friheten och egensinnet. Och det var inget att göra. Jag lärde mig att titta bort. Istället för att hela tiden bevaka.
Och hon klarade sig ju utmärkt hela eftermiddagarna, efter skolan.
Så en dag ringde det från skolan. Lärare M, hennes mentor- som det så fint heter nu för tiden - berättade att min flicka inte varit i skolan på en hel vecka, Hon var fjorton år. Och borde ha varit där. Varje morgon vinkade hon till mig och sa att vi skulle ses på eftermiddagen, när jag kom hem från jobbet. Så även denna vecka.
M berättade att hon ringt på måndagen och sagt att hon hade maginfluensa och jag, hennes mor, hade gått till jobbet och alltså inte kunnat ringa.
Men nu, den femte dagen, tyckte M att det nog inte var särskilt troligt att maginfluensan höll i sig, och därför ringde han nu till mig. Men mitt barn hade ju inte varit hemma på hela dagarna. Hon hade vinkat i dörren och gått med skolväskan hängande och svängande i handen. Gympapåsen hade hon dessutom fått med sig på rätt dag.
Men jag, jag sa bara att min flicka hade haft vinterkräksjukan. Fast det inte var vinter alls. Jag skyddade henne, gud vet mot vad, tänkte jag strax efter.
Jaha sa läraren, ja men dåså. Då är ju allt som det ska. Fast det var lite underligt, tyckte han, att min dotter, min flicka setts gående längs med vägen, med tummen ut. Som om hon liftade. Den som sett henne var en skolkamrat.
Jag sa bara att skolkamraten måste ha sett fel. Sen la vi på.
Varje eftermiddag när jag hade kommit från arbetet, hade hon ju varit hemma. Var hade hon varit hela dagarna. Jag blev frostande kall inombords. Vad var det hon hade gjort hela dagarna? Var hon tillsammans med någon kille? Missbrukade hon? Var hon med i någon konstig religiös sekt? Ja alla tankar de for och flög genom mitt huvud. Allt hemskt som kunde hända henne.
Jag åkte genast hem från mitt arbete. Sa till min chef att jag mådde dåligt. Att jag nog höll på att få kräksjukan. Som om jag smittats av min fiktivt sjuka dotter.
När jag kom körande på uppfarten till vårt hus, stegade min dotter ut genom dörren. Med soppåsen i handen. Skolväskan hängde på dörrhandtaget.
Hon vinkade lätt med den fria handen. Och jag lyckades parkera något sånär. Fast jag darrade av både vrede och nervositet.
Jag hoppade ur bilen. Ställde mig i vägen för henne när hon var på väg tillbaka från soptunnan.
Hon såg mig, men verkade inte påverkas av mitt ansiktsuttryck som måste ha varit mer eller mindre förvridet. Oron låg i min blick, det visste jag. Ilskan syntes i mina knutna händer. Och hon såg indifferent på mig. Jag såg inte. Glädjen. Den lätta doften av frisk citron och lakrits, den ungas styrka.
-Var har du varit hela veckan. Jag var övertygad om att min röst var barsk och auktoritär.
-I skolan, svarade hon.
-Försök inte unga dam. Din lärare, M, ringde idag. Du har ringt dig sjuk. I måndags.
Min dotter tittade mig rakt in i ögonen. Blicken var absolut ärlig.
-Jag har dansat balett. För att dansa mig in på Balettakademien. Och jag kom in. Det är vad jag har gjort. För jag vill gå där. Istället.
Jag stod som fallen. Lycklig? Förvirrad? Förvånad och bestört?
Min dotter ryckte på axlarna. Som om vad jag tyckte inte spelade någon som helst roll.
Hon gick förbi mig. Uppför trappen. Ryckte skolväskan från dörrhandtaget och stegade in i huset.
Och jag stod kvar.
Sen fann jag mig. Rusade in i huset och tog henne i famnen. Lyfte henne till mig. Och kramade henne allt vad jag förmådde.
-Du går dina egna vägar. Jag är så glad för din skull. Nu har vi saker att ordna.
Hon skrattade till. Det där tillrande skrattet, som jag alltid har älskat.
-Du är inte klok, sa jag. Balettakademien? Inte visste jag att du har dansat balett. Vem har betalat det.
-Nej, förstås visste du inte det. Morbror har betalat. Du frågade ju aldrig om jag ville göra något.
-Men du har ju alltid gått din väg, svarade jag. Och inte velat ha mig med.
Jag var inte bitter. Bara väldigt glad.
- Det här blir mitt livs lyft, mamma. Och jag är glad att du är glad. Jag är ledsen att jag ingenting sagt, men jag visste inte vad du skulle säga, så jag behöll baletten för mig själv. Och så ljög jag för skolan, för att annars hade jag ju inte kunnat göra det som jag önskat länge länge.
fredag 11 november 2011
onsdag 9 november 2011
Presentationen
(Skrivpuffsutmaning den 9 november 2011)
Hon satt som första eller sista person, beroende på var man börjar, första dagen på kursen. Bänkarna stod i u-formation.
Föreläsarna, som stod vid white-board:en framför bänkarna, vände sig olyckligtvis inte till henne när de bad eleverna presentera sig själva.
"Min vanliga otur" tänkte hon. Otur därför att nu skulle hon vara sist och nerverna höll dåligt för det. Väntan var allt annat än optimalt för en människa som hon. Som helst var spontan, ville stå där framme först och slippa ifrån nervdarret, som oftast följde på väntan.
Det var knappt hon kunde koncentrera sig på vad de andra sa, eftersom nerverna liksom ockupanter drog till sig all inre uppmärksamhet.
Tiden sniglade sig fram och tungan kändes som oblat i gommen.
Någon harklade sig plötsligt och bänkgrannen knuffade henne lätt i sidan och viskade att det var hennes tur.
Hon spratt till. Reste sig hastigt och gick fram till den punkt där alla tidigare stått. Kände sig förvirrad och hittade inte orden. Det kändes som en hel evighet innan hon fann sig och började. Och inte en sekund tvekade hon därefter.
- Jag heter Vanja Philips och det är en konstig namnkombination, jag vet. Men mamma är finska och pappa engelsman. Det är den enda förklaringen. Jag är fyrtiotvå år och har två barn, som säger att jag har damp. I själva verket lider jag av ABCD. Det gör att jag har svårt att sitta still och jag är rastlös i största allmänhet. Jag glömmer ofta att be om ordet, säger saker helt enkelt rakt ut. Jag kan verka väldigt amper, men är egentligen väldigt snäll och tror på människans inneboende godhet. Temperament har jag, så det förslår. Jag är glad. Eller ledsen eller arg. Sällan lagom.
Vanja lät blicken vila en stund på var och en av sina studiekamrater.
- Dessutom älskar jag att stå på scenen. Men har en oerhörd scenskräck. Allt som är jag är motsägelsefullt och nästan aldrig förutsägbart. Sällan lämnar jag någon oberörd. Men är inte alltid omtyckt. Jag är ambitiös och auktoritär. Känslomässig och lättrörd. Oppositionell och ibland snudd på revolutionär. Fullständigt orädd och ibland spritt språngande galen. Annorlunda och helt vanlig. Allt i samma stund.
Jag hyser förakt för dumhet, men bara när det gäller människor som borde veta bättre. Människor som är intoleranta och rädda har jag svårt att fördra. Samtidigt som den människa jag hatar mest också är den människa jag kan känna mest ömhet för. När hennes mur av onåbarhet rämnar och hennes ansikte blir naket och sårbart.
Jag har gått igenom mycket. Tyngd och sorg, trauman och eländes elände. Men också livsrikedom och kärlek, är mina följeslagare. Allt det har format mig till den människa jag är idag. En människa jag faktiskt tycker om.
Jag är jag, och det är jag stolt över.
Tack.
Vanja väntade en liten stund. Publiken, hennes studiekamrater, satt tysta. Hon gick och satte sig på sin plats.
Plötsligt började någon applådera. Fler följde efter. Hon kände sig stark och fri. Och sprittande glad.
Hon satt som första eller sista person, beroende på var man börjar, första dagen på kursen. Bänkarna stod i u-formation.
Föreläsarna, som stod vid white-board:en framför bänkarna, vände sig olyckligtvis inte till henne när de bad eleverna presentera sig själva.
"Min vanliga otur" tänkte hon. Otur därför att nu skulle hon vara sist och nerverna höll dåligt för det. Väntan var allt annat än optimalt för en människa som hon. Som helst var spontan, ville stå där framme först och slippa ifrån nervdarret, som oftast följde på väntan.
Det var knappt hon kunde koncentrera sig på vad de andra sa, eftersom nerverna liksom ockupanter drog till sig all inre uppmärksamhet.
Tiden sniglade sig fram och tungan kändes som oblat i gommen.
Någon harklade sig plötsligt och bänkgrannen knuffade henne lätt i sidan och viskade att det var hennes tur.
Hon spratt till. Reste sig hastigt och gick fram till den punkt där alla tidigare stått. Kände sig förvirrad och hittade inte orden. Det kändes som en hel evighet innan hon fann sig och började. Och inte en sekund tvekade hon därefter.
- Jag heter Vanja Philips och det är en konstig namnkombination, jag vet. Men mamma är finska och pappa engelsman. Det är den enda förklaringen. Jag är fyrtiotvå år och har två barn, som säger att jag har damp. I själva verket lider jag av ABCD. Det gör att jag har svårt att sitta still och jag är rastlös i största allmänhet. Jag glömmer ofta att be om ordet, säger saker helt enkelt rakt ut. Jag kan verka väldigt amper, men är egentligen väldigt snäll och tror på människans inneboende godhet. Temperament har jag, så det förslår. Jag är glad. Eller ledsen eller arg. Sällan lagom.
Vanja lät blicken vila en stund på var och en av sina studiekamrater.
- Dessutom älskar jag att stå på scenen. Men har en oerhörd scenskräck. Allt som är jag är motsägelsefullt och nästan aldrig förutsägbart. Sällan lämnar jag någon oberörd. Men är inte alltid omtyckt. Jag är ambitiös och auktoritär. Känslomässig och lättrörd. Oppositionell och ibland snudd på revolutionär. Fullständigt orädd och ibland spritt språngande galen. Annorlunda och helt vanlig. Allt i samma stund.
Jag hyser förakt för dumhet, men bara när det gäller människor som borde veta bättre. Människor som är intoleranta och rädda har jag svårt att fördra. Samtidigt som den människa jag hatar mest också är den människa jag kan känna mest ömhet för. När hennes mur av onåbarhet rämnar och hennes ansikte blir naket och sårbart.
Jag har gått igenom mycket. Tyngd och sorg, trauman och eländes elände. Men också livsrikedom och kärlek, är mina följeslagare. Allt det har format mig till den människa jag är idag. En människa jag faktiskt tycker om.
Jag är jag, och det är jag stolt över.
Tack.
Vanja väntade en liten stund. Publiken, hennes studiekamrater, satt tysta. Hon gick och satte sig på sin plats.
Plötsligt började någon applådera. Fler följde efter. Hon kände sig stark och fri. Och sprittande glad.
tisdag 8 november 2011
På köpet
(Skrivpuffsutmaning den 8 november 2011)
Knän som sviktar, höfter som värker
Kroknande fingrar, knotiga händer
Ömmande rygg, svullnader under fötterna
Humörssvängningar, gråt och tandagnisslan
Det var vad jag fick på köpet
Som tack för allt
Vad fick du?
Knän som sviktar, höfter som värker
Kroknande fingrar, knotiga händer
Ömmande rygg, svullnader under fötterna
Humörssvängningar, gråt och tandagnisslan
Det var vad jag fick på köpet
Som tack för allt
Vad fick du?
måndag 7 november 2011
Beställaren
(Skrivpuffsutmaning 7 november 2011)
När jag gjorde beställningen tänkte jag att det här skulle vara sista gången. Absolut sista gången.
Kostnaden uppgick till sjutusenfemhundra kronor - och femtitre öre om man nu ska vara exakt.
Jag lovade alla i min omgivning att det var så. Att jag aldrig mer.
-Det har du lovat förr, sa Mikaela. Mamma, jag vill inte ha mer prylar. Jag jobbar och kan köpa själv. Vad jag vill ha.
-Du lovade det förra gången med, sa Karsten. Vår ekonomi tål inte mer.
Jo, jag vet. Men jag tycker ju att det är så roligt. Jag mår bra av att beställa kläder på nätet. Eller heminredningsartiklar. Eller trädgårdsredskap. Eller kaffeapparater. Snygga och blanka.
Jag mår verkligen bra av det. Om jag inte handlar får jag ångest över livets meningslöshet. Och kicken, ja den är fantastisk. Till dess att jag får hem alltihop. Då går det över. Fem dagar eller tio dagar efter beställningen kommer det hem. En avi. Och då går jag till vårt postställe. "Hemställe" brukar det stå. Det tog mig ett tag innan jag begrep vad det betydde. Men nu vet jag ju, ja, det tog bara en gång, sen begrep jag. Förstås.
När jag väl öppnat kartongen och ställt allt, hängt kläderna på sina platser. Då kommer ångesten igen.
-Du har problem, sa min arbetskamrat Nina. Du behöver gå och få hjälp.
-Med vad då?
-Ja men det fattar du väl. Förvåning i hennes ansikte. Eller kanske förbluffning.
-Nä, jag gillar att shoppa.
-Just det, för att dämpa ångesten. Precis som en alkoholist dämpar sin ångest genom alkohol. Precis som spelaren spelar för att dämpa sin. Det kommer sluta i ruin.
-Vad menar du? Nu var jag förbluffad.
-Du är som en alkholist, en spelare eller annan missbrukare. Du missbrukar. Så är det.
-Vad då, jag missbrukar väl inte. Nu kände jag mig förbaskad istället.
- Jo, det gör du. Du är shopoholic! Det är också missbruk.
Jag vände på klacken och gick min väg.
Att hon bara vågade att stå där framför mig och säga något så kränkande till mig. Rakt i ansiktet. Jävla människa, så tänkte jag.
Sen gick jag hem och beställde lite mer prylar. Det var då, Mikaela och Karsten sa ifrån.
Men sen suckade Karsten bara och sa okej. För den här gången. Men sen får det vara slut.
Och det lovade jag naturligtvis.
För ekonomins skull, för Karstens skull och för Mikaelas skull. Men Nina tänkte jag aldrig mer berätta något för. Rättare sagt, henne tänkte jag aldrig mer prata med. Över huvud taget.
Shopoholic, ha!! Jojo, så är det ju när man har dåligt äktenskap, då finner man fel hos andra.
När jag gjorde beställningen tänkte jag att det här skulle vara sista gången. Absolut sista gången.
Kostnaden uppgick till sjutusenfemhundra kronor - och femtitre öre om man nu ska vara exakt.
Jag lovade alla i min omgivning att det var så. Att jag aldrig mer.
-Det har du lovat förr, sa Mikaela. Mamma, jag vill inte ha mer prylar. Jag jobbar och kan köpa själv. Vad jag vill ha.
-Du lovade det förra gången med, sa Karsten. Vår ekonomi tål inte mer.
Jo, jag vet. Men jag tycker ju att det är så roligt. Jag mår bra av att beställa kläder på nätet. Eller heminredningsartiklar. Eller trädgårdsredskap. Eller kaffeapparater. Snygga och blanka.
Jag mår verkligen bra av det. Om jag inte handlar får jag ångest över livets meningslöshet. Och kicken, ja den är fantastisk. Till dess att jag får hem alltihop. Då går det över. Fem dagar eller tio dagar efter beställningen kommer det hem. En avi. Och då går jag till vårt postställe. "Hemställe" brukar det stå. Det tog mig ett tag innan jag begrep vad det betydde. Men nu vet jag ju, ja, det tog bara en gång, sen begrep jag. Förstås.
När jag väl öppnat kartongen och ställt allt, hängt kläderna på sina platser. Då kommer ångesten igen.
-Du har problem, sa min arbetskamrat Nina. Du behöver gå och få hjälp.
-Med vad då?
-Ja men det fattar du väl. Förvåning i hennes ansikte. Eller kanske förbluffning.
-Nä, jag gillar att shoppa.
-Just det, för att dämpa ångesten. Precis som en alkoholist dämpar sin ångest genom alkohol. Precis som spelaren spelar för att dämpa sin. Det kommer sluta i ruin.
-Vad menar du? Nu var jag förbluffad.
-Du är som en alkholist, en spelare eller annan missbrukare. Du missbrukar. Så är det.
-Vad då, jag missbrukar väl inte. Nu kände jag mig förbaskad istället.
- Jo, det gör du. Du är shopoholic! Det är också missbruk.
Jag vände på klacken och gick min väg.
Att hon bara vågade att stå där framför mig och säga något så kränkande till mig. Rakt i ansiktet. Jävla människa, så tänkte jag.
Sen gick jag hem och beställde lite mer prylar. Det var då, Mikaela och Karsten sa ifrån.
Men sen suckade Karsten bara och sa okej. För den här gången. Men sen får det vara slut.
Och det lovade jag naturligtvis.
För ekonomins skull, för Karstens skull och för Mikaelas skull. Men Nina tänkte jag aldrig mer berätta något för. Rättare sagt, henne tänkte jag aldrig mer prata med. Över huvud taget.
Shopoholic, ha!! Jojo, så är det ju när man har dåligt äktenskap, då finner man fel hos andra.
söndag 6 november 2011
lördag 5 november 2011
fredag 4 november 2011
Kom tillbaka
(Skrivpuffsutmaning den 4 november 2011)
Jag närde en dröm, eller egentligen har jag närt den alltid. Och när den än.
Och kanske är det inte ens en dröm, snarare en önskan, en längtan.
Den där känslan av saknad, av någonting som fattas, har alltid funnits inom mig. Som att sitta vid ett middagsbord och alltid finna saltkaret tömt. Som att komma in i en bostad där tapeterna har flagnat och susar ensligt om sitt öde och viskar en önskan om att återfå sin forna struktur och glans. Eller som att fylla glaset med vatten som torkar ut i ökenhetta långt innan det når mina läppar.
Min längtan handlar om ett liv jag levde i en annan tid. En tid som ingen vill ha åter, en tid som skalade av människor deras polerade yta och blottade deras råa inre. Min längtan är en längtan efter identitet och samhörighet, med ett folk, som alltid längtat efter ett land, sitt land, till sitt ursprung.
Det handlar min längtan om.
I en annan tid fanns jag bakom ett stängsel, där var kyligt, rått och fuktigt. Bakom stängslet fanns vi, som djur, fångna i väntan på döden. Där gick jag med såriga fötter och hungrade. Där stred jag för en bit bröd, ett glas vatten och lite varm soppa. Där fanns jag därför att jag tillhörde en grupp människor, vars rykte sprang ur inkvisitionens tidevarv. Där föddes ryktet om detta folks girighet och frosseri, krokiga näsor och förlästa hjärnor. Den gruppen tillhörde jag i en gången tid. Bakom stängslet levde jag och dog jag.
Så min längtan är en dröm om en annan tid, men i ett ständigt nu. Dit vill jag, till det land där jag vet att alltings ursprung finns. Den längtan har alltid närts inom mig. Den längtan är som en outsläcklig törst.
Som saltet på ett sår, som smärtan efter en örfil och som klart och kallt källvatten mot solbränd hud.
Det landet ropar till min nakna längtan.
-Kom tillbaka!
Jag närde en dröm, eller egentligen har jag närt den alltid. Och när den än.
Och kanske är det inte ens en dröm, snarare en önskan, en längtan.
Den där känslan av saknad, av någonting som fattas, har alltid funnits inom mig. Som att sitta vid ett middagsbord och alltid finna saltkaret tömt. Som att komma in i en bostad där tapeterna har flagnat och susar ensligt om sitt öde och viskar en önskan om att återfå sin forna struktur och glans. Eller som att fylla glaset med vatten som torkar ut i ökenhetta långt innan det når mina läppar.
Min längtan handlar om ett liv jag levde i en annan tid. En tid som ingen vill ha åter, en tid som skalade av människor deras polerade yta och blottade deras råa inre. Min längtan är en längtan efter identitet och samhörighet, med ett folk, som alltid längtat efter ett land, sitt land, till sitt ursprung.
Det handlar min längtan om.
I en annan tid fanns jag bakom ett stängsel, där var kyligt, rått och fuktigt. Bakom stängslet fanns vi, som djur, fångna i väntan på döden. Där gick jag med såriga fötter och hungrade. Där stred jag för en bit bröd, ett glas vatten och lite varm soppa. Där fanns jag därför att jag tillhörde en grupp människor, vars rykte sprang ur inkvisitionens tidevarv. Där föddes ryktet om detta folks girighet och frosseri, krokiga näsor och förlästa hjärnor. Den gruppen tillhörde jag i en gången tid. Bakom stängslet levde jag och dog jag.
Så min längtan är en dröm om en annan tid, men i ett ständigt nu. Dit vill jag, till det land där jag vet att alltings ursprung finns. Den längtan har alltid närts inom mig. Den längtan är som en outsläcklig törst.
Som saltet på ett sår, som smärtan efter en örfil och som klart och kallt källvatten mot solbränd hud.
Det landet ropar till min nakna längtan.
-Kom tillbaka!
torsdag 3 november 2011
Skrivpuffsutmaning 3 november 2011
Äckel
Hon stegade in i lägenheten och jag och maken efter som ankor på rad. Mäklaren, hon som gick först, sträckte ut armarna i en förtjust gest.
-Se en så fantastisk lägenhet! Ljusa stora rum, vackra golv och nymålat är det också.
Jag kände omedelbart en stickande och sötaktig lukt bakom det tydligt nymålade. Och inte minst kände jag igen den. Lukten.
Vi gick runt därinne, det var fint, inte tu tal om saken. Men obehaget smögs sig in under skinnet, lukten satt fast i näsan. Jag ville nysa, eller kanske fnysa ut den.
-Här, sa hon och pekade, är köket.
Jo visst var det fint, ljust och fräscht och faktiskt väldigt modernt. Det var nog det som kändes så konstigt.
-Här är en konstig lukt, sa jag försiktigt. Maken tittade på mig, som om han försökte avläsa vad jag kände.
-Jo, avloppen har stått ett tag, eftersom lägenheten inte har varit bebodd på flera månader, sa mäklerskan. Hon tittade stint på mig. Och jag försökte avhålla mig från att fryna på näsan.
-Ehmmm, svarade jag. Nej, det var inte avloppslukt.
-Jo ägarinnan dog tidigt i våras och det är hennes son, som förresten bor i England, som säljer lägenheten.
Nu kom jag på det! Jag tittade in i sovrummet och där var lukten ännu starkare. En ensam säng. Nymålat även här. Men det hjälpte inte.
Jag drog maken i ärmen, lite försynt, så att mäklerskan inte skulle se.
-Jaha, tack för visningen, sa min man. Vi återkommer när vi har funderat.
-Ska ni inte se garage, tvättstuga och förråd? Sa mäklerskan. Jag tyckte det lät irriterat, otåligt. Irriterat.
Förbannat, tycktes hon tänka. Ögonbrynen for ihop i en sträng rynka.
Jag ville bara ut därifrån. Och skyndade mig. Stängde dörren bakom oss, gick genom porten och fram till cyklarna.
-Kände du inte, sa jag till maken och vände mig mot honom när vi kommit en bit bort.
-Njae, vaddå?
-Liklukten, sa jag och nu fnös jag. I näsan satt lukten kvar. Jag ville bli av med den, fortare än kvickt.
-Var det det som luktade så märkligt, sa maken.
-Ja, huuu. Det är en jäkligt obehaglig lukt. Och du märkte att den fanns kvar trots att de målat lägenheten?
-Ja usch.
-Det tar evigheter innan den går ur. Damen måste ha legat död länge, eftersom lukten liksom krupit igenom sovrumsdörren och ut överallt. Ingen brydde sig om att höra av sig till henne, förmodligen var hon jättensam. Stackarn. Tänk att människor kan ligga döda utan att någon märker det! Men du, där kan inte jag bo i alla fall.
-Nä, inte jag heller.
I flera dagar kände jag äckel och lukten satt som etsad i min näsa.
Hon stegade in i lägenheten och jag och maken efter som ankor på rad. Mäklaren, hon som gick först, sträckte ut armarna i en förtjust gest.
-Se en så fantastisk lägenhet! Ljusa stora rum, vackra golv och nymålat är det också.
Jag kände omedelbart en stickande och sötaktig lukt bakom det tydligt nymålade. Och inte minst kände jag igen den. Lukten.
Vi gick runt därinne, det var fint, inte tu tal om saken. Men obehaget smögs sig in under skinnet, lukten satt fast i näsan. Jag ville nysa, eller kanske fnysa ut den.
-Här, sa hon och pekade, är köket.
Jo visst var det fint, ljust och fräscht och faktiskt väldigt modernt. Det var nog det som kändes så konstigt.
-Här är en konstig lukt, sa jag försiktigt. Maken tittade på mig, som om han försökte avläsa vad jag kände.
-Jo, avloppen har stått ett tag, eftersom lägenheten inte har varit bebodd på flera månader, sa mäklerskan. Hon tittade stint på mig. Och jag försökte avhålla mig från att fryna på näsan.
-Ehmmm, svarade jag. Nej, det var inte avloppslukt.
-Jo ägarinnan dog tidigt i våras och det är hennes son, som förresten bor i England, som säljer lägenheten.
Nu kom jag på det! Jag tittade in i sovrummet och där var lukten ännu starkare. En ensam säng. Nymålat även här. Men det hjälpte inte.
Jag drog maken i ärmen, lite försynt, så att mäklerskan inte skulle se.
-Jaha, tack för visningen, sa min man. Vi återkommer när vi har funderat.
-Ska ni inte se garage, tvättstuga och förråd? Sa mäklerskan. Jag tyckte det lät irriterat, otåligt. Irriterat.
Förbannat, tycktes hon tänka. Ögonbrynen for ihop i en sträng rynka.
Jag ville bara ut därifrån. Och skyndade mig. Stängde dörren bakom oss, gick genom porten och fram till cyklarna.
-Kände du inte, sa jag till maken och vände mig mot honom när vi kommit en bit bort.
-Njae, vaddå?
-Liklukten, sa jag och nu fnös jag. I näsan satt lukten kvar. Jag ville bli av med den, fortare än kvickt.
-Var det det som luktade så märkligt, sa maken.
-Ja, huuu. Det är en jäkligt obehaglig lukt. Och du märkte att den fanns kvar trots att de målat lägenheten?
-Ja usch.
-Det tar evigheter innan den går ur. Damen måste ha legat död länge, eftersom lukten liksom krupit igenom sovrumsdörren och ut överallt. Ingen brydde sig om att höra av sig till henne, förmodligen var hon jättensam. Stackarn. Tänk att människor kan ligga döda utan att någon märker det! Men du, där kan inte jag bo i alla fall.
-Nä, inte jag heller.
I flera dagar kände jag äckel och lukten satt som etsad i min näsa.
söndag 30 oktober 2011
Skrivpuffsutmaning 25 oktober 2011
Kod
Hon stod vid bankautomaten och som slagen. Koden, vad var nu den? Den som hon kunde utan att tänka, den som bara fanns där någonstans i den vindlande hjärnan.
Hon stoppade dröjande in kortet i automaten, i hopp om att koden bara skulle finnas där och fingrarna på tangenterna skulle hitta sin väg alldeles av sig själva.
Bakom henne stod en rad med människor, det var lönedag och dessutom en fredag. De trampade nervöst. Eller var det irriterat? Hon vågade inte titta bakåt och inte heller på tangeneterna. Hon blundade.
Men ingen kod trillade ner som en polett i hennes hand. Hon öppnade ögonen, prövade utan att trycka på riktigt, olika sifferkombinationer. Men de var alla påhittade, kändes alls inte rätt. Hur många kombinationer kan det finnas, tänkte hon. Och började räkna sannolikhet. Men tröttnade, det blev för omständligt.
Någon harklade sig bakom henne, någon suckade. Ytterligare en viskade, men så tydligt att hon hörde det.
-Jävla pensionärer, att man alltid ska hamna i samma kö som såna. Kan de inte göra sina ärenden nån annan tidpunkt på dagen. De har ju all tid i världen. Allt detta hörde hon.
Och vågade inte vända sig om. Fingrarna smekte över tangenterna och hon ville inte ge upp. Hon behövde ta ut pengar! Hon ville inte ha dem på kontot. Tänk om någon skulle stjäla dem på något mystiskt sätt. Inte kunde man lita på banken eller på någon enda människa. Så tänkte hon.
-Men för fan, se till och ta ut pengar nu då, vi har inte hela dagen på oss, sa en mansröst precis bakom, rakt in i hennes högra öra.
Hon gav upp. Smög sakta iväg därifrån, utan att se sig om. Hon visste att alla tittade på henne, med förakt. Den lilla tanten med vinröd mössa och krokig rygg. De tittade på henne och tänkte att hon var en vimsig gammal tant, alzheimerskäring. Hon som inte mindes koden och som borde ha varit där en annan tid på dagen. Och nu skulle hon dessutom bli bestulen på alla pengarna.
Hon stod vid bankautomaten och som slagen. Koden, vad var nu den? Den som hon kunde utan att tänka, den som bara fanns där någonstans i den vindlande hjärnan.
Hon stoppade dröjande in kortet i automaten, i hopp om att koden bara skulle finnas där och fingrarna på tangenterna skulle hitta sin väg alldeles av sig själva.
Bakom henne stod en rad med människor, det var lönedag och dessutom en fredag. De trampade nervöst. Eller var det irriterat? Hon vågade inte titta bakåt och inte heller på tangeneterna. Hon blundade.
Men ingen kod trillade ner som en polett i hennes hand. Hon öppnade ögonen, prövade utan att trycka på riktigt, olika sifferkombinationer. Men de var alla påhittade, kändes alls inte rätt. Hur många kombinationer kan det finnas, tänkte hon. Och började räkna sannolikhet. Men tröttnade, det blev för omständligt.
Någon harklade sig bakom henne, någon suckade. Ytterligare en viskade, men så tydligt att hon hörde det.
-Jävla pensionärer, att man alltid ska hamna i samma kö som såna. Kan de inte göra sina ärenden nån annan tidpunkt på dagen. De har ju all tid i världen. Allt detta hörde hon.
Och vågade inte vända sig om. Fingrarna smekte över tangenterna och hon ville inte ge upp. Hon behövde ta ut pengar! Hon ville inte ha dem på kontot. Tänk om någon skulle stjäla dem på något mystiskt sätt. Inte kunde man lita på banken eller på någon enda människa. Så tänkte hon.
-Men för fan, se till och ta ut pengar nu då, vi har inte hela dagen på oss, sa en mansröst precis bakom, rakt in i hennes högra öra.
Hon gav upp. Smög sakta iväg därifrån, utan att se sig om. Hon visste att alla tittade på henne, med förakt. Den lilla tanten med vinröd mössa och krokig rygg. De tittade på henne och tänkte att hon var en vimsig gammal tant, alzheimerskäring. Hon som inte mindes koden och som borde ha varit där en annan tid på dagen. Och nu skulle hon dessutom bli bestulen på alla pengarna.
fredag 28 oktober 2011
torsdag 6 oktober 2011
Skrivpuffsutmaning 5 oktober (skrivet den 6 oktober)
Struktur
-Lars Norén i all ära, men Kaos är inte granne med Gud. Kaos har inga grannar.
I mitt huvud finns en alldeles särskild struktur, som mer påminner om kaos än någonting annat.
Förklaringen är att jag har en hjärna som står vidöppen för alla intryck, och det får konsekvensen att allting ligger huller om buller. Jag orkar inte med det.
Läkaren tittade med blankblicken och nickade.
- Jag kanske har någon bokstavskombination?
Min fråga hängde mellan oss, men någonstans alldeles intill läkaren fanns det inte något tråd att hänga frågan på. Där blev det tomt. Helt enkelt. Blankblicken gör ingen människa glad, tänkte jag. Men fortsatte oförtrutet tala om min hjärnas kaotiska tillstånd, med tanken att någonting kanske fastnar i alla fall.
-Struktur, sa plötsligt läkaren och ögonens färg stärktes från grå till sjaskigt blå. Jag lystrade till, men där kom inget mer.
Och ögonen återgick till sitt blanka tillstånd.'
-Ja, struktur?
Inget svar. Läkaren närapå nickade men nicken stannade halvvägs. Hennes haka blev tjock undertill som på en groda. Jag fick plötsligt för mig att det skulle komma ett kväkande ur munnen på henne. Men det var till min lättnad, bara inbillning.
Jag väntade en stund till.
-Vad menar du med struktur, frågade jag.
Läkarens haka blev om möjligt mer lik en grodas. Och nu såg jag heller inte hennes ögon. Hon tittade på ett block, där hon hade kluddat ett ansikte utan mun.
Tänk om jag skulle ta och analysera teckningen, tänkte jag vidare. Kanske är det inte mig det är fel på....
-Vad menar du med struktur, frågade jag igen. Jag avstod från att analysera hennes teckning. Det var inte mitt problem.
-Du behöver struktur, sa läkaren igen och fortsatte stirra ned i sitt munlösa ansikte. Är inte hakan väldigt lik en grodas, tänkte jag åter igen.
- Jag skriver ut lite lugnande, sa hon och tittade upp. Hon tittar men ser inte, for igenom min arma skalle.
Jag suckade.
-Nej tack, sa jag och reste mig ur stolen.
-Nähä, svarade hon utan att så mycket som höja ett ögonbryn.
-Tack, sa jag av någon outgrundlig anledning. Vände på klacken och gick ut.
Kanske är mitt kaos inte till närmelsevis lika kaotiskt som hennes haka liknar en grodas.
-Lars Norén i all ära, men Kaos är inte granne med Gud. Kaos har inga grannar.
I mitt huvud finns en alldeles särskild struktur, som mer påminner om kaos än någonting annat.
Förklaringen är att jag har en hjärna som står vidöppen för alla intryck, och det får konsekvensen att allting ligger huller om buller. Jag orkar inte med det.
Läkaren tittade med blankblicken och nickade.
- Jag kanske har någon bokstavskombination?
Min fråga hängde mellan oss, men någonstans alldeles intill läkaren fanns det inte något tråd att hänga frågan på. Där blev det tomt. Helt enkelt. Blankblicken gör ingen människa glad, tänkte jag. Men fortsatte oförtrutet tala om min hjärnas kaotiska tillstånd, med tanken att någonting kanske fastnar i alla fall.
-Struktur, sa plötsligt läkaren och ögonens färg stärktes från grå till sjaskigt blå. Jag lystrade till, men där kom inget mer.
Och ögonen återgick till sitt blanka tillstånd.'
-Ja, struktur?
Inget svar. Läkaren närapå nickade men nicken stannade halvvägs. Hennes haka blev tjock undertill som på en groda. Jag fick plötsligt för mig att det skulle komma ett kväkande ur munnen på henne. Men det var till min lättnad, bara inbillning.
Jag väntade en stund till.
-Vad menar du med struktur, frågade jag.
Läkarens haka blev om möjligt mer lik en grodas. Och nu såg jag heller inte hennes ögon. Hon tittade på ett block, där hon hade kluddat ett ansikte utan mun.
Tänk om jag skulle ta och analysera teckningen, tänkte jag vidare. Kanske är det inte mig det är fel på....
-Vad menar du med struktur, frågade jag igen. Jag avstod från att analysera hennes teckning. Det var inte mitt problem.
-Du behöver struktur, sa läkaren igen och fortsatte stirra ned i sitt munlösa ansikte. Är inte hakan väldigt lik en grodas, tänkte jag åter igen.
- Jag skriver ut lite lugnande, sa hon och tittade upp. Hon tittar men ser inte, for igenom min arma skalle.
Jag suckade.
-Nej tack, sa jag och reste mig ur stolen.
-Nähä, svarade hon utan att så mycket som höja ett ögonbryn.
-Tack, sa jag av någon outgrundlig anledning. Vände på klacken och gick ut.
Kanske är mitt kaos inte till närmelsevis lika kaotiskt som hennes haka liknar en grodas.
måndag 3 oktober 2011
Skrivpuffsutmaning 3 oktober 2011
Osynlig
-Var är Berit? rösten lät som ett tordön och ilsken.
Jag vet att jag svarade "jag är här", men rösten fortsatte att skrika på mig. Med samma ilskna tonläge.
-Var i hela friden är människan, hörde jag nu rösten allt närmare mig. Där stod jag mitt på golvet i receptionen, mitt framför receptionisten, på den luggslitna mattan, som skulle dämpa ljudet från klackar mot marmorn.
Jag hade alltid tyckt att det var näst intill blasfemiskt att lägga en så fasansfullt ful matta på det vackra golvet- men ingen hade brytt sig om min invändning.
-Men vi kan väl åtminstone köpa en snygg matta, en som är lättskött. Sa jag säkert tio gånger, innan jag gav upp.
I alla fall. Jag stod där mitt på mattan, som jag alltså avskydde, och undrade varför ingen av receptionisterna ropade: "här är Berit". Eftersom mitt svar uppenbarligen inte gick fram.
-Berit! Rösten skar genom märgen på mig. Jag svarade naturligtvis "jag är här", vänligt men bestämt. Tänk att den där karln inte kan gå till folk utan alltid måste skrika från ena delen av kontoret till den andra.
Det retade mig, och ännu mer nu efter tio års samarbete med karlsloken.
Jag höjde rösten och skrek nu: "Jag är här". Men ingen, absolut inte en kotte verkade notera min närvaro.
Plötsligt kom karln in i receptionen, ställde sig mitt på mattan, en halv millimeter ifrån mig. Han tittade på receptionisterna och sa skarpt:
-När Berit kommer, se då för fan i våld till att hon omedelbart kommer in till mig.
De två receptionsterna hukade sig inför chefen, eller Chefen. Den ena sa ingenting, utan nickade bara lite räddhågat. Jag blev irriterad över hennes undfallenhet. Men glad när den andra sa:
-Om det ska vara nödvändigt, så gör vi det. Annars tycker ju jag att du kan säga det själv när hon kommer. Om hon kommer.
Det där var väl ändå lite märkligt, tänkte jag. Jag står ju här. Och vad då "om hon kommer"?
-För den delen kanske du ska söka henne på hennes eget rum. Jag har inte sett henne idag, hon brukar gå på lunch men det har hon i vart fall inte gjort när jag har sett det.
Kvinnan i receptionen log beskt samtidigt som jag förstod att hon verkligen tyckte att han skulle titta efter mig på mitt rum. Chefen, med stort C, glodde ilsket på henne och vände på klacken. Jag kunde verkligen se på hans hållning att han var kränkt. Inte för att jag egentligen förstår varför folk är så lättkränkta nu för tiden. Är man otrevlig får man väl acceptera att andra svarar med samma mynt. Eller?
För att återgå till det märkliga. Betyder det här att jag är osynlig? Jag vet inte jag, men är det inte hemskt märkligt att ingen noterar att jag finns mitt framför nosen på dem?
Plöstligt kom han, Chefen, rusande. Han skrek- ja det gjorde han, skrek och fäktade med armarna. Han påminde mig om Kapten Haddock i Tintinserien.
Receptionisterna tittade förstummade på honom. För att inte tala om hur förstummad jag blev.
-Ambulans, ring ambulans. Han skrek så att rösten brast.
Den sturskare av receptionisterna fann sig och lyfte luren. Vad jag kunde tyda av handens svepande över displayen tryckte hon in 112.
-Vi behöver en ambulans till Framsidan AB, Grovgörarvägen 13. Sa hon utan att darra det minsta på rösten. Hon lyssnade på Chefen som skrek att "hon ligger på golvet, andas inte, kritvit".
-Berit Stevert född -55, sa receptionisten. Har slutat andas.
Men?? Det är ju jag!
-Var är Berit? rösten lät som ett tordön och ilsken.
Jag vet att jag svarade "jag är här", men rösten fortsatte att skrika på mig. Med samma ilskna tonläge.
-Var i hela friden är människan, hörde jag nu rösten allt närmare mig. Där stod jag mitt på golvet i receptionen, mitt framför receptionisten, på den luggslitna mattan, som skulle dämpa ljudet från klackar mot marmorn.
Jag hade alltid tyckt att det var näst intill blasfemiskt att lägga en så fasansfullt ful matta på det vackra golvet- men ingen hade brytt sig om min invändning.
-Men vi kan väl åtminstone köpa en snygg matta, en som är lättskött. Sa jag säkert tio gånger, innan jag gav upp.
I alla fall. Jag stod där mitt på mattan, som jag alltså avskydde, och undrade varför ingen av receptionisterna ropade: "här är Berit". Eftersom mitt svar uppenbarligen inte gick fram.
-Berit! Rösten skar genom märgen på mig. Jag svarade naturligtvis "jag är här", vänligt men bestämt. Tänk att den där karln inte kan gå till folk utan alltid måste skrika från ena delen av kontoret till den andra.
Det retade mig, och ännu mer nu efter tio års samarbete med karlsloken.
Jag höjde rösten och skrek nu: "Jag är här". Men ingen, absolut inte en kotte verkade notera min närvaro.
Plötsligt kom karln in i receptionen, ställde sig mitt på mattan, en halv millimeter ifrån mig. Han tittade på receptionisterna och sa skarpt:
-När Berit kommer, se då för fan i våld till att hon omedelbart kommer in till mig.
De två receptionsterna hukade sig inför chefen, eller Chefen. Den ena sa ingenting, utan nickade bara lite räddhågat. Jag blev irriterad över hennes undfallenhet. Men glad när den andra sa:
-Om det ska vara nödvändigt, så gör vi det. Annars tycker ju jag att du kan säga det själv när hon kommer. Om hon kommer.
Det där var väl ändå lite märkligt, tänkte jag. Jag står ju här. Och vad då "om hon kommer"?
-För den delen kanske du ska söka henne på hennes eget rum. Jag har inte sett henne idag, hon brukar gå på lunch men det har hon i vart fall inte gjort när jag har sett det.
Kvinnan i receptionen log beskt samtidigt som jag förstod att hon verkligen tyckte att han skulle titta efter mig på mitt rum. Chefen, med stort C, glodde ilsket på henne och vände på klacken. Jag kunde verkligen se på hans hållning att han var kränkt. Inte för att jag egentligen förstår varför folk är så lättkränkta nu för tiden. Är man otrevlig får man väl acceptera att andra svarar med samma mynt. Eller?
För att återgå till det märkliga. Betyder det här att jag är osynlig? Jag vet inte jag, men är det inte hemskt märkligt att ingen noterar att jag finns mitt framför nosen på dem?
Plöstligt kom han, Chefen, rusande. Han skrek- ja det gjorde han, skrek och fäktade med armarna. Han påminde mig om Kapten Haddock i Tintinserien.
Receptionisterna tittade förstummade på honom. För att inte tala om hur förstummad jag blev.
-Ambulans, ring ambulans. Han skrek så att rösten brast.
Den sturskare av receptionisterna fann sig och lyfte luren. Vad jag kunde tyda av handens svepande över displayen tryckte hon in 112.
-Vi behöver en ambulans till Framsidan AB, Grovgörarvägen 13. Sa hon utan att darra det minsta på rösten. Hon lyssnade på Chefen som skrek att "hon ligger på golvet, andas inte, kritvit".
-Berit Stevert född -55, sa receptionisten. Har slutat andas.
Men?? Det är ju jag!
lördag 17 september 2011
Skrivpuff 11 september 2011: Att minnas
Skrivbord. En plats där både arbete och nöjen samlas till kamp eller samexistens. Kamp om utrymme eller samexisterande under en dag. Ett dygn. Där kan jag sitta, hur länge som helst. Där samlar jag mig, Där finns mitt utrymme.
Jag tycker om att sitta där. Vid mitt skrivbord. Och samexistensen mellan mitt yrkesverksamma jag och mitt fritidsjag fungerar ibland. Ibland inte. Beroende på vilka krav jag ställer på mig själv. Eller han, den där lille gubben som sitter på min VÄNSTRA axel. Ja, han sitter där och ibland bestämmer han. Alltid på den vänstra axeln. Han slår med en trumpinne på mitt huvud, pockar på uppmärksamhet. Hon på min högra axel är söt, glad och uppmuntrande.. Hon är kreativ och har gott minne, knackar milt och ibland ivrigt och hårt på min högra axel, påminner mig om vem jag är. De har förmodligen båda en viktig roll i mitt liv. Kanske har jag nytta av dem båda.
Minnena arbetar sig upp mot ytan. Tränger, trängtar, längtar efter ljus. Och jag, kan inte värja mig. Därför att hon på axeln vill att jag ska se, att jag ska känna mina minnen väl.
Där står hon, mitt älskade barn, mitt i minnenas kärna. Ler en stund och växlar över till tonåringens ilskna blick och strama mun. Jag älskar henne. Eller älskade henne. Hon finns ju inte mer. Försvann en höstdag. Och kom aldrig tillbaka. Kanske var det mitt fel. I alla fall om han som sitter på den vänstra axeln, har rätt. Han som lever genom min skuld. Älskar jag eller älskade jag? Jag frågar. Vänster axel svarar´med ett skratt. Och orden " i n t e t i l l r ä c k l i g t" skär genom pannbenet och träffar reptilhjärnans centrum, studsar därifrån med påtaglig kraft rakt genom den moderna hjärnan och ned i magen.
Jag värjer mig. Skjuter med granateld. Färgen från granaterna är grönettergul. Och baktill hänger den brandgula stjärten där både min kärlek och min ilska finns.
Minnen. Av barndomslätta steg. I gruset över gräset, upp mot altanens trappsteg, in i sovrummet. Där vi vilade. Jag och hennes far. Jag ser det klart och tydligt. Som om det vore nu och här.
I samma minne vilar bilden av hennes mun. Munnen formar ett ord. Två ord. Tre ord. Fyra. "Allt" och "är" och "ditt" och "fel". Fast när jag tänker efter var det långt senare.
Hennes mun, formar i stället orden "älskar du mig". Frågetecknet svävar över hennes huvud. Jag viskar nu " ja, jag älskar dig". Var det svaret hon fick? Då. Jag minns inte. Men så önskar jag att mitt svar var.
I min hjärna arbetar minnena tillsammans med ovilja, vilja och oförmåga, förmåga. I den ordningen. Minnen har en tendens att följa sin egen väg. Att förbättras, förljuvas och förvrängas. Allt efter behov eller för att skugga och ge skuld.
Jo, jag älskade dig. Jag älskar dig.
Han på vänster axel skrattar igen. Högt och oförblommerat. Ett gapskratt som får mig att vilja kräkas.
Hon på höger axel smeker mig ömt över pannan. Tröstande och empatiskt, ömsinthet strålar kring hennes hjässa. Han luktar surt och bittert, galla.
Så hjälp mig, åh Gud, hjälp mig. Vem är jag? Vems minnen bär jag?
På skrivbordet ligger ett ark, tomt. Mina tänder isar. Hjärtat är kalt och har kallnat. Där på skrivbordet ligger ett tomt ark. Utan ord. Minnen jag tänkt skriva därpå, fastnade på vägen från hjärna till hand.
Jag känner ödsligheten krama mig. Vad livet gav, gav livet. Vad döden förde med sig var ingenting annat än döden. Som kalla fakta. Därför är arket tomt. Vad hjälper mig nu? Med smärtan som sakta avtar, växer kanske minnena. De goda. Och han som sitter på mn vänstra axel får fel. Hon, som sitter på min högra axel rätt.
Jag önskar mig de goda minnena tillbaka.
Jag tycker om att sitta där. Vid mitt skrivbord. Och samexistensen mellan mitt yrkesverksamma jag och mitt fritidsjag fungerar ibland. Ibland inte. Beroende på vilka krav jag ställer på mig själv. Eller han, den där lille gubben som sitter på min VÄNSTRA axel. Ja, han sitter där och ibland bestämmer han. Alltid på den vänstra axeln. Han slår med en trumpinne på mitt huvud, pockar på uppmärksamhet. Hon på min högra axel är söt, glad och uppmuntrande.. Hon är kreativ och har gott minne, knackar milt och ibland ivrigt och hårt på min högra axel, påminner mig om vem jag är. De har förmodligen båda en viktig roll i mitt liv. Kanske har jag nytta av dem båda.
Minnena arbetar sig upp mot ytan. Tränger, trängtar, längtar efter ljus. Och jag, kan inte värja mig. Därför att hon på axeln vill att jag ska se, att jag ska känna mina minnen väl.
Där står hon, mitt älskade barn, mitt i minnenas kärna. Ler en stund och växlar över till tonåringens ilskna blick och strama mun. Jag älskar henne. Eller älskade henne. Hon finns ju inte mer. Försvann en höstdag. Och kom aldrig tillbaka. Kanske var det mitt fel. I alla fall om han som sitter på den vänstra axeln, har rätt. Han som lever genom min skuld. Älskar jag eller älskade jag? Jag frågar. Vänster axel svarar´med ett skratt. Och orden " i n t e t i l l r ä c k l i g t" skär genom pannbenet och träffar reptilhjärnans centrum, studsar därifrån med påtaglig kraft rakt genom den moderna hjärnan och ned i magen.
Jag värjer mig. Skjuter med granateld. Färgen från granaterna är grönettergul. Och baktill hänger den brandgula stjärten där både min kärlek och min ilska finns.
Minnen. Av barndomslätta steg. I gruset över gräset, upp mot altanens trappsteg, in i sovrummet. Där vi vilade. Jag och hennes far. Jag ser det klart och tydligt. Som om det vore nu och här.
I samma minne vilar bilden av hennes mun. Munnen formar ett ord. Två ord. Tre ord. Fyra. "Allt" och "är" och "ditt" och "fel". Fast när jag tänker efter var det långt senare.
Hennes mun, formar i stället orden "älskar du mig". Frågetecknet svävar över hennes huvud. Jag viskar nu " ja, jag älskar dig". Var det svaret hon fick? Då. Jag minns inte. Men så önskar jag att mitt svar var.
I min hjärna arbetar minnena tillsammans med ovilja, vilja och oförmåga, förmåga. I den ordningen. Minnen har en tendens att följa sin egen väg. Att förbättras, förljuvas och förvrängas. Allt efter behov eller för att skugga och ge skuld.
Jo, jag älskade dig. Jag älskar dig.
Han på vänster axel skrattar igen. Högt och oförblommerat. Ett gapskratt som får mig att vilja kräkas.
Hon på höger axel smeker mig ömt över pannan. Tröstande och empatiskt, ömsinthet strålar kring hennes hjässa. Han luktar surt och bittert, galla.
Så hjälp mig, åh Gud, hjälp mig. Vem är jag? Vems minnen bär jag?
På skrivbordet ligger ett ark, tomt. Mina tänder isar. Hjärtat är kalt och har kallnat. Där på skrivbordet ligger ett tomt ark. Utan ord. Minnen jag tänkt skriva därpå, fastnade på vägen från hjärna till hand.
Jag känner ödsligheten krama mig. Vad livet gav, gav livet. Vad döden förde med sig var ingenting annat än döden. Som kalla fakta. Därför är arket tomt. Vad hjälper mig nu? Med smärtan som sakta avtar, växer kanske minnena. De goda. Och han som sitter på mn vänstra axel får fel. Hon, som sitter på min högra axel rätt.
Jag önskar mig de goda minnena tillbaka.
fredag 5 augusti 2011
onsdag 3 augusti 2011
Skrivpuffsutmaning den 3 augusti 2011 - att byta kanal
-Vilken frekvens går du på? Frågan kom plötsligt från killen som satt vid bordet intill. Hans kvinnliga sällskap hade gått iväg - förmodligen på damrummet, för att- som det heter - pudra näsan.
- Jag lyssnar mest på P1, svarade tjejen. Hon hade runda glasögon, håret hängde tunt, som en linnegardin, över ansiktet. Ryggen en aning böjd. En ovana som hon lagt sig till med som tonåring- precis som många andra långa tjejer.
Killen skrattade till, ett kort och hånfullt skratt. Tyckte tjejen och svepte tillbaka håret, men tittade ännu inte upp. Blicken stadigt vid den ensamma tallriken. På den låg något grönt och gul. Hon var gubevars vegetarian. Äkta sådan.
- Du kanske ska byta kanal? Hon tittade inte på honom, men tänkte att hans röst lät svartögd. För övrigt var frågan inte så ställd. Jag frågade vilken frekvens du går på, fortsatte han.
Tjejen anade att hon gjort bort sig, hon kunde höra det på hans röst också. Tyckte hon.
Killen sträckte sig fram och klappade henne lätt på armen. En gest som kändes vänligare än rösten.
-Du såg ut att vara i en annan värld, och jag tänkte att jag skulle vara lite lustig. Bara så att jag kunde ställa in mig på samma. Han skrattade till igen. Denna gång ett vänligare skratt.
Hon tittade upp, som hastigast, bara för att se om hon hade haft rätt om ögonfärgen. Löjligt, tänkte hon. Men rätt hade hon. Hans ögon var mörkt bruna. Men i övrigt var nog känslan av hånfull felaktig. Han tittade vänligt på henne. Hans hår var stort och påminde om en ryssmössa. Omslöt liksom hela huvudet. Precis som en mössa. Inte som hennes gardinliknande historia till hår.
Hon vågade sig på en längre blick mot honom. I skydd av gardinen förstås. Men ändå.
- Ja, jag kanske ska byta både kanal och frekvens då. Sa hon. Och försökte både låta och se tuff ut. Att hon inte lyckades var alldeles uppenbart. För han skrattade och kastade huvudet bakåt- om sanningen skulle fram så asgarvade han. Och genansen ökade för hennes del.
-Nä, P1 är bäst. Fast det kan ju förstås vara bra och byta ibland, få lite variation så att säga.
Han fick henne att känna sig totalförvirrad. Vad ville han? Vad pratar de om egentligen. Frekvenser och kanaler? Hon förstod ingenting. Samtidigt pirrade det lite i magen.
Killens kvinnliga sällskap kom tillbaka och han vände sig mot henne istället. Tjejen med gardinhåret, de runda glasögonen och den ensamma tallriken med nåt grönt och gult på, hon återgick till sin kanal på sin frekvens. Att byta vore dumt. Tänkte hon. Jag blir bara besviken.
- Jag lyssnar mest på P1, svarade tjejen. Hon hade runda glasögon, håret hängde tunt, som en linnegardin, över ansiktet. Ryggen en aning böjd. En ovana som hon lagt sig till med som tonåring- precis som många andra långa tjejer.
Killen skrattade till, ett kort och hånfullt skratt. Tyckte tjejen och svepte tillbaka håret, men tittade ännu inte upp. Blicken stadigt vid den ensamma tallriken. På den låg något grönt och gul. Hon var gubevars vegetarian. Äkta sådan.
- Du kanske ska byta kanal? Hon tittade inte på honom, men tänkte att hans röst lät svartögd. För övrigt var frågan inte så ställd. Jag frågade vilken frekvens du går på, fortsatte han.
Tjejen anade att hon gjort bort sig, hon kunde höra det på hans röst också. Tyckte hon.
Killen sträckte sig fram och klappade henne lätt på armen. En gest som kändes vänligare än rösten.
-Du såg ut att vara i en annan värld, och jag tänkte att jag skulle vara lite lustig. Bara så att jag kunde ställa in mig på samma. Han skrattade till igen. Denna gång ett vänligare skratt.
Hon tittade upp, som hastigast, bara för att se om hon hade haft rätt om ögonfärgen. Löjligt, tänkte hon. Men rätt hade hon. Hans ögon var mörkt bruna. Men i övrigt var nog känslan av hånfull felaktig. Han tittade vänligt på henne. Hans hår var stort och påminde om en ryssmössa. Omslöt liksom hela huvudet. Precis som en mössa. Inte som hennes gardinliknande historia till hår.
Hon vågade sig på en längre blick mot honom. I skydd av gardinen förstås. Men ändå.
- Ja, jag kanske ska byta både kanal och frekvens då. Sa hon. Och försökte både låta och se tuff ut. Att hon inte lyckades var alldeles uppenbart. För han skrattade och kastade huvudet bakåt- om sanningen skulle fram så asgarvade han. Och genansen ökade för hennes del.
-Nä, P1 är bäst. Fast det kan ju förstås vara bra och byta ibland, få lite variation så att säga.
Han fick henne att känna sig totalförvirrad. Vad ville han? Vad pratar de om egentligen. Frekvenser och kanaler? Hon förstod ingenting. Samtidigt pirrade det lite i magen.
Killens kvinnliga sällskap kom tillbaka och han vände sig mot henne istället. Tjejen med gardinhåret, de runda glasögonen och den ensamma tallriken med nåt grönt och gult på, hon återgick till sin kanal på sin frekvens. Att byta vore dumt. Tänkte hon. Jag blir bara besviken.
tisdag 2 augusti 2011
måndag 1 augusti 2011
tisdag 26 juli 2011
Skrivpuff 26 juli 2011 - Försoning
Försoning
Märta låg med händerna knäppta över bröstet. Huden var genomskinlig och påminde om bergskristallerna i min konfirmationsring. Någonting skimrade över hela hennes gestalt.
- Det är bara ett skal, utan innehåll, sa Oskar, när jag viskande berättade om Märtas aura av strålglans. Jag såg den ju så tydligt. Oskar sa ingenting mer. Hans nacke var böjd, som i vördnad. Jag såg hans skälvande gråt. Jag grät inte.
Jag bara skakade nekande på huvudet. Hon fanns i rummet, jag kände det så tydligt, där vi stod i sjukhussalen.
Jag vände huvudet bort från Oskar, och formade med läpparna, utan ett ljud, ordet försoning.
Märtas sista ord, innan hon somnade för att aldrig mer vakna ekade i mitt huvud "när jag är borta måste du försonas med dig själv". En krampaktig skräck för att hon aldrig mer skulle finnas satte klorna i mig. Det var då jag nekade henne försoning och gick därifrån, kräktes i en rabatt och tog mig hem till Ensligheten. Ön där jag hade mitt liv.
Innan hon insjuknat hade jag älskat, hatat och varit vanmäktig inför henne. Märta som förändrade mitt och Oskars liv tillsammans. Hon som både tagit Oskar ifrån mig och gett honom tillbaka. Hållit honom i sin famn, smekt honom över huvudet, jämrat sig när han grät, tröstat, kysst honom på pannan. Hållit sin hand över honom. Så småningom hade hans liv varit ett med hennes. De hade gått sina egna vägar, strövat på ön Ensligheten, seglat - gud vet vad de gjorde på båten - och låtit mig stå ensam kvar. Lika ensam som jag var när jag först kom till Ensligheten och träffade Oskar. Så kände jag. Tvivel och tillit, hat och kärlek, oförstånd och förstånd. I en enda soppa.
Märta hade kysst mig på pannan, strukit mig över håret, tröstat mig en och annan gång, men för det mesta hållit mig kortare. Inte ömkat mig. Men när sorgen över mitt förlorade barn satt i mitt bröst som segt slem, när jag grät, ja då stod hon där och lät mig lägga örat mot hennes bröst så att jag kunde höra hennes hjärta slå, lugnt. Kanske för att jag just då behövde det. .
Jag stod där nu vid hennes bädd. Och mindes.
Hon hade kommit hem till oss, klivit in med sin regnrock och blöta stövlar på vår tröskel. Hur vi hade förälskat oss i henne, både jag och Oskar. Hon doftade något odefinierbart men oemotståndligt och varje gång hon och Oskar lämnade huset på Ensligheten, tog jag på mig hennes tröja för att åtminstone få en del av henne till mig. Att hon tagit Oskar ifrån mig, var näst intill naturligt. Märta, den underbara och underliga kvinnan, vad annat kunde jag ha förväntat mig. Mina tankar for fram och tillbaka, osorterade och kaotiska. Ibland tänkte jag att hon inte tagit honom ifrån mig för att ha honom för sig, utan för att hjälpa honom att bli hel. Men de tankarna varade sällan länge. Jag ville förtvivla. Jag ville skoningslöst slå på mig själv, för att sedan få medömkan. Men det fick jag inte. Då kunde Märta till och med ignorera mig helt och hållet. Vända mig ryggen.
Märta var stor, glad och varmhjärtad, men så småningom hade jag uppfattat henne som hård och elak.
Att hon var vacker på ett märkligt vis, liksom godvacker, gjorde det svårare att förstå både henne och mina egna tankar.
Att hon förändrade oss till någonting starkare och mer förbundet, begrep i vart fall aldrig jag, men kanske Oskar. Det var sånt vi talade om efteråt, när hon inte längre fanns hos oss. Det fanns ett före Märta och ett efter Märta. Och ja, ett under Märta också.
Jag älskade henne därför att hon var Märta. Märta som kom stormande in i våra liv, med sitt stora skratt, sin öppna famn, sin doft. Händerna som smekte.
Jag hatade Märta för att hon älskade Oskar, enslingen på Ensligheten. Mer än hon älskade mig. Det trodde jag.
Jag förstod inte att hon också älskade mig. Att hon kommit därför. För att befria oss från det som fjättrade oss.
Deras hemligheter var deras. Jag fick aldrig dela dem. Men så var det ju förstås så att jag och Märta hade våra alldeles egna hemligheter, men jag trodde det var för syns skull - då när jag hatade henne. När jag inte längre litade på henne.
När Märta kom, var jag övertygad om att hon var någon sänd från Gud. Hon lämnade oss, en dag på våren många år senare. Därför att hon måste, sa hon, för allas skull. Oskar talade om henne länge efter det. Jag ville tala om henne, men kunde inte. Jag lyssnade till Oskar och nöjde mig med det. Vi var båda förändrade. Starkare. Inte så ensliga längre.
Jag trodde det var för att Märta försvunnit ur våra liv. Fast det var precis tvärtom. För att hon kommit till oss.
En dag kom bud. Att hon var döende.
Jag slets mellan hatet och kärleken till Märta. Jag ville och ville inte åka. Oskar sa att han skulle åka oavsett och då följde jag honom. Men inte in i salen. Dit gick jag ensam.
I väntan på döden ville hon att vi skulle försonas.
- Jag ville aldrig skada dig, du missförstod mig. Jag älskar dig. Hon försökte le, men smärtorna vred leendet.
- Du har aldrig älskat mig, du ville ta Oskar ifrån mig, sa jag. Du kan ligga där och dö. Sa jag grymt och känslolöst. En del av mig ville ta henne i famnen, be henne att inte lämna oss.
Men jag sa så.
- Jag är inte rädd för att dö, sa Märta mellan de korta andetagen. Jag är rädd för att du ska vara olycklig och för att du inte har förstått.
Jag ryckte på axlarna, där fanns väl ingenting att förstå. Samtidigt snodde det runt i magen på mig. Jag gick ut ur rummet, klappade Oskar på armen och sa att jag skulle åka hem. Jag kräktes i en rabatt på vägen till båten som skulle ta mig till Ensligheten.
När jag väl bestämde mig för att jag ville försonas med Märta, när jag äntligen förstod, ja då var det för sent.
Nu stod vi här och Märta lyste. Jag såg det så tydligt. Håret låg utslaget över kudden, som en krona. Hon var så vacker.
Märta låg med händerna knäppta över bröstet. Huden var genomskinlig och påminde om bergskristallerna i min konfirmationsring. Någonting skimrade över hela hennes gestalt.
- Det är bara ett skal, utan innehåll, sa Oskar, när jag viskande berättade om Märtas aura av strålglans. Jag såg den ju så tydligt. Oskar sa ingenting mer. Hans nacke var böjd, som i vördnad. Jag såg hans skälvande gråt. Jag grät inte.
Jag bara skakade nekande på huvudet. Hon fanns i rummet, jag kände det så tydligt, där vi stod i sjukhussalen.
Jag vände huvudet bort från Oskar, och formade med läpparna, utan ett ljud, ordet försoning.
Märtas sista ord, innan hon somnade för att aldrig mer vakna ekade i mitt huvud "när jag är borta måste du försonas med dig själv". En krampaktig skräck för att hon aldrig mer skulle finnas satte klorna i mig. Det var då jag nekade henne försoning och gick därifrån, kräktes i en rabatt och tog mig hem till Ensligheten. Ön där jag hade mitt liv.
Innan hon insjuknat hade jag älskat, hatat och varit vanmäktig inför henne. Märta som förändrade mitt och Oskars liv tillsammans. Hon som både tagit Oskar ifrån mig och gett honom tillbaka. Hållit honom i sin famn, smekt honom över huvudet, jämrat sig när han grät, tröstat, kysst honom på pannan. Hållit sin hand över honom. Så småningom hade hans liv varit ett med hennes. De hade gått sina egna vägar, strövat på ön Ensligheten, seglat - gud vet vad de gjorde på båten - och låtit mig stå ensam kvar. Lika ensam som jag var när jag först kom till Ensligheten och träffade Oskar. Så kände jag. Tvivel och tillit, hat och kärlek, oförstånd och förstånd. I en enda soppa.
Märta hade kysst mig på pannan, strukit mig över håret, tröstat mig en och annan gång, men för det mesta hållit mig kortare. Inte ömkat mig. Men när sorgen över mitt förlorade barn satt i mitt bröst som segt slem, när jag grät, ja då stod hon där och lät mig lägga örat mot hennes bröst så att jag kunde höra hennes hjärta slå, lugnt. Kanske för att jag just då behövde det. .
Jag stod där nu vid hennes bädd. Och mindes.
Hon hade kommit hem till oss, klivit in med sin regnrock och blöta stövlar på vår tröskel. Hur vi hade förälskat oss i henne, både jag och Oskar. Hon doftade något odefinierbart men oemotståndligt och varje gång hon och Oskar lämnade huset på Ensligheten, tog jag på mig hennes tröja för att åtminstone få en del av henne till mig. Att hon tagit Oskar ifrån mig, var näst intill naturligt. Märta, den underbara och underliga kvinnan, vad annat kunde jag ha förväntat mig. Mina tankar for fram och tillbaka, osorterade och kaotiska. Ibland tänkte jag att hon inte tagit honom ifrån mig för att ha honom för sig, utan för att hjälpa honom att bli hel. Men de tankarna varade sällan länge. Jag ville förtvivla. Jag ville skoningslöst slå på mig själv, för att sedan få medömkan. Men det fick jag inte. Då kunde Märta till och med ignorera mig helt och hållet. Vända mig ryggen.
Märta var stor, glad och varmhjärtad, men så småningom hade jag uppfattat henne som hård och elak.
Att hon var vacker på ett märkligt vis, liksom godvacker, gjorde det svårare att förstå både henne och mina egna tankar.
Att hon förändrade oss till någonting starkare och mer förbundet, begrep i vart fall aldrig jag, men kanske Oskar. Det var sånt vi talade om efteråt, när hon inte längre fanns hos oss. Det fanns ett före Märta och ett efter Märta. Och ja, ett under Märta också.
Jag älskade henne därför att hon var Märta. Märta som kom stormande in i våra liv, med sitt stora skratt, sin öppna famn, sin doft. Händerna som smekte.
Jag hatade Märta för att hon älskade Oskar, enslingen på Ensligheten. Mer än hon älskade mig. Det trodde jag.
Jag förstod inte att hon också älskade mig. Att hon kommit därför. För att befria oss från det som fjättrade oss.
Deras hemligheter var deras. Jag fick aldrig dela dem. Men så var det ju förstås så att jag och Märta hade våra alldeles egna hemligheter, men jag trodde det var för syns skull - då när jag hatade henne. När jag inte längre litade på henne.
När Märta kom, var jag övertygad om att hon var någon sänd från Gud. Hon lämnade oss, en dag på våren många år senare. Därför att hon måste, sa hon, för allas skull. Oskar talade om henne länge efter det. Jag ville tala om henne, men kunde inte. Jag lyssnade till Oskar och nöjde mig med det. Vi var båda förändrade. Starkare. Inte så ensliga längre.
Jag trodde det var för att Märta försvunnit ur våra liv. Fast det var precis tvärtom. För att hon kommit till oss.
En dag kom bud. Att hon var döende.
Jag slets mellan hatet och kärleken till Märta. Jag ville och ville inte åka. Oskar sa att han skulle åka oavsett och då följde jag honom. Men inte in i salen. Dit gick jag ensam.
I väntan på döden ville hon att vi skulle försonas.
- Jag ville aldrig skada dig, du missförstod mig. Jag älskar dig. Hon försökte le, men smärtorna vred leendet.
- Du har aldrig älskat mig, du ville ta Oskar ifrån mig, sa jag. Du kan ligga där och dö. Sa jag grymt och känslolöst. En del av mig ville ta henne i famnen, be henne att inte lämna oss.
Men jag sa så.
- Jag är inte rädd för att dö, sa Märta mellan de korta andetagen. Jag är rädd för att du ska vara olycklig och för att du inte har förstått.
Jag ryckte på axlarna, där fanns väl ingenting att förstå. Samtidigt snodde det runt i magen på mig. Jag gick ut ur rummet, klappade Oskar på armen och sa att jag skulle åka hem. Jag kräktes i en rabatt på vägen till båten som skulle ta mig till Ensligheten.
När jag väl bestämde mig för att jag ville försonas med Märta, när jag äntligen förstod, ja då var det för sent.
Nu stod vi här och Märta lyste. Jag såg det så tydligt. Håret låg utslaget över kudden, som en krona. Hon var så vacker.
tisdag 31 maj 2011
Skrivpuffsutmaningen 31 maj 2011- något graverande
TT.
Graverat bevis!
En ung kvinna överfölls av två gärningsmän natten till lördagen på X-gatan i X-stad. Hon lyckades, trots männens aggressiva och hårdhänta behandling, komma loss. Hon slog därefter med knuten näve, den ena mannen på hakan så att han stupade till marken. Den andra mannen slog hon ned på samma sätt.
Kvinnan sprang därifrån och kunde inte uppge något signalement på männen förutom:
1. Man, ca 20 år, förmodligen med texten "Angelica was here" på hakan. Texten är ingraverad på utsidan av den ring som hon bar vid överfallet.
2. Man ca 30 år, förmodligen med ett och samma graverande bevis på sin haka.
Graverat bevis!
En ung kvinna överfölls av två gärningsmän natten till lördagen på X-gatan i X-stad. Hon lyckades, trots männens aggressiva och hårdhänta behandling, komma loss. Hon slog därefter med knuten näve, den ena mannen på hakan så att han stupade till marken. Den andra mannen slog hon ned på samma sätt.
Kvinnan sprang därifrån och kunde inte uppge något signalement på männen förutom:
1. Man, ca 20 år, förmodligen med texten "Angelica was here" på hakan. Texten är ingraverad på utsidan av den ring som hon bar vid överfallet.
2. Man ca 30 år, förmodligen med ett och samma graverande bevis på sin haka.
måndag 30 maj 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)